Det var en gång en fattig änka, vilken hade en enda son, som hette
Jack, och en enda ko, som hette Gullros. Det var allt, vad de hade i
världen utom stugan, som de bodde i. Varje morgon gick gumman till byn
med mjölken och sålde den, och så fingo de några slantar att köpa mat
för. En vacker dag sinade Gullros och gav inte någon mjölk mer, och då
visste de inte, vad de skulle ta sig till.
— Vad ska vi nu göra? sade gumman och vred sina händer.
— Det är väl inte så farligt heller, sade Jack; jag skall gå ut och
skaffa något arbete.
— Det har du ju försökt förut, men ingen ville ha dig i tjänst. Nu
måste vi sälja Gullros och för pengarna sätta upp någon liten bod eller
dylikt.
— Gott! sade Jack. I morgon är det marknad, och då skall jag gå och
sälja Gullros, så få vi se sedan.
Följande morgon ledde han i väg med kon. När han hade gått ett litet
stycke, mötte han en gubbe, som såg så lustig ut, och gubben hälsade
och sade: God morgon, Jack!
— God morgon! hälsade Jack och tog av sig mössan. Inom sig undrade han,
hur gubben kunde ha reda på hans namn.
—- Nå, Jack, vart skall du hän? frågade mannen.
— Jag skall gå till marknaden och sälja Gullros.
— Du ser mig inte ut att kunna sälja några kor.
— Nå, det är väl inte någon konst.
— Jaså, då kan du få göra affärer med mig, sade gubben. Jag bjuder dig
fem bönor för kon.
— Dra så långt vägen räcker med dig och dina fem bönor! sade Jack. Tror
du, att jag byter ut en präktig ko mot sådant där skräp?
— Ja, då får du låta bli, men annars kan jag tala om, att det här är
inte några vanliga bondbönor; det är trollbönor, min gunstig herre. Om
du sätter dem i jorden på kvällen, så växa de upp under natten och bli
så höga, att du på morgonen inte kan se toppen på bönstjälken en gång.
— Jaså, är det på det sättet, sade Jack, då går jag in på bytet.
— Det kan du lugnt göra, för blir du inte nöjd, så kan du få tillbaka
din ko.
Därmed lämnade Jack ifrån sig kon och fick sina bönor och gick sin väg.
Nu strövade han omkring ett slag, och hur han gick, så dröjde det ända
till skymningen, innan han kom hem till mor sin.
— Nå, Jack, sade gumman, jag ser, att du kommer hem utan Gullros, hur
mycket fick du för henne?
— Gissa bara, mor!
— Hundra riksdaler?
— Nej, du kan inte gissa i alla fall, så det är så gott, jag talar
om det. Jag har fått de här fem bönorna, det är trollbönor; om man
planterar dem på kvällen, så...
— Vad säger du, pojke, skrek gumman, har du varit så illa dum, så att
du har gått och bytt bort min rara Gullros mot några usla bönor? Här
ska du få för besväret! En duktig örfil brände på Jacks kind. Bönorna
tog hon och kastade ut i trädgården genom fönstret. Gå upp och lägg dig
på löftet och det genast, och kvällsvard får du allt vara utan i dag!
Jack gick upp och lade sig i sin vindskammare och var sorgsen till
mods. Mest grämde det honom, att modern hade kastat bort de dyrbara
bönorna. Så småningom somnade han i alla fall.
När han vaknade på morgonen, tyckte han, att det såg så egendomligt
ut i rummet. Solen sken in genom fönstret, men därutanför var något
föremål, som kastade en bred skugga in i rummet. Jack skyndade upp för
att se efter, vad det var. Och vad tror ni, han, fick se? Jo, bönorna,
som hans mor hade kastat ut genom fönstret i trädgården, hade växt
upp till en väldig lång, rak stjälk, och när han böjde sig ut, kunde
han inte se toppen på den. Den räckte ända upp i molnen. Gubben hade
således talat sant.
Nu må ni tro, att Jack fick bråttom att få kläderna på sig. När det var
gjort, klev han ut genom fönstret och klättrade ut på bönstjälken. Den
var bekväm och trevlig att klättra på alldeles som en stege, och så
klättrade han på, ända till dess att stugan därnere såg ut bara som en
liten prick. Nu hade han kommit upp i molnen, och när han hade klättrat
ett stycke till, kom han på fast mark. Det var en bred, präktig
landsväg. Den gick han rakt fram, till dess att han kom till ett stort
väldigt hus; på förstutrappan till detta satt en gumma, som såg mäkta
stor och manhaftig ut.
— God morgon, stora mor! sade Jack artigt och tog av sig mössan. Skulle
ni vilja vara så innerligen snäll och giva mig litet att äta? Jack hade
inte fått någon mat kvällen förut, och nu var han hungrig som en varg.
— Frukost vill du ha, men frukost ska du bli själv, om du inte genast
knallar dig i väg, för min man är en jätte, som tycker om att steka
sådana där pysar.
— Giv mig litet mat ändå, snälla, rara, goda storamor, sade Jack, för
jag har inte fått något att äta sedan i går morse, och det skriker i
magen, så jag tycker, det kan höras lång väg. Det kan för resten vara
lika bra att bli stekt som att svälta ihjäl.
Nå, den stora, manhäftiga kvinnan var inte så farlig, som hon såg ut,
hon tyckte det var synd om pojken, tog in honom i köket och gav honom
en stor, väldig smörgås och en mugg söt mjölk. Jack lät inte bjuda
sig två gånger; han mumsade på av alla krafter, men han hade inte
hunnit äta upp halva smörgåsen, förrän det hördes ett väldigt dunsande
utanför. Aj, aj, skrek gumman, nu kommer jätten! Vad ska vi nu ta oss
till? Jo, nu vet jag, fort in med dig i ugnen!
Jack skyndade in i den stora ugnen, där hade han god plats.
Just som gumman stängt till ugnsluckan, kom jätten in. Det var en mase
att vara stor, må ni tro. Vid bältet hade han tre kalvar, som hängde
och dinglade. Dem kastade han ner på golvet och sade till gumman:
— Stek ett par av de här åt mig till frukost!
Därefter vände han sig om och började vädra och flåsa, så att det lät
som det värsta bläster. Därefter skrek han:
Faj, fi fo, funi,
här är en kristman, en, som är dum.
Antingen levande eller ock död
honom ska jag hava såsom sovel till bröd.
— Asch, så du skriker! sade gumman. Här finns ingen kristman mer än ett
par benknotor av den, som du åt upp i går. Gå och tvätta dig och gör
dig i ordning, så ska jag ha maten färdig, när du kommer in igen.
Jätten pallrade sig i väg till ett annat rum. Jack gläntade på
ugnsluckan och tänkte kila sin väg, men gumman viskade åt honom:
— Lugna dig, tills han här somnat, han tager sig alltid en tupplur
efter frukosten.
Efter en liten stund kom jätten och fick sin mat, och det var inte
småsmulor, han satte i sig, må ni tro. Efteråt gick han fram till
dragkistan och tog upp några stora, massiva guldringar. Som han sitter
och tittar och räknar dem, börjar han nicka med huvudet, och några
minuter efteråt sov han och snarkade, så att hela huset skakade.
Nu kröp Jack ut ur ugnen, och när han gick förbi jätten, nappade
han till sig en av guldringarna, och sen gnodde han ut och i väg på
landsvägen, till dess han kom till bönstjälken. Där kastade han ned
ringen, och den föll ned i trädgården vid foten av bönstjälken. Så
klättrade han ned, tog upp ringen och gick in till sin mor.
— Ser du, mor, att jag hade rätt med avseende på bönorna! ropade han
triumferande. Och se här, vad jag har med mig!
Nu berättade han om sina äventyr, och sen gick han till närmaste stad
och fick en stor summa pengar.
Nu hade Jack och mor hans riktiga goddagar, skall jag säga. Men efter
någon tid voro pengarna slut. Men bönstjälken var kvar, och Jack beslöt
sig för att göra en ny påhälsning uppe hos jätten.
En vacker dag steg han upp tidigt och började klättra uppför
bönstjälken. Han klättrade och klättrade, ända till dess han kom upp
över molnen till den landsväg, han förut kände till. Så vandrade han i
väg och kom till jättens hus. Gumman stod utanför, på farstubron.
— God morgon, stora mor! sade Jack. Ge mig något till mat, så är ni bra
snäll, jag är så hungrig så.
— Mat! Gå din väg, gosse lilla, och det genast, annars är det allt
du, som blir mat. Jag väntar min man hem när som helst. Men stopp, är
inte du densamme, som var här för någon tid sedan? Vet du, den dagen
förlorade min man en av sina gullringar.
— Jaså, det var egendomligt, kanske jag kan berätta något om den saken,
men jag är så hungrig, så jag kan inte tala, förrän jag fått något till
livs.
Gumman ville gärna höra, vad Jack kunde ha att förtälja, och så tog hon
honom in i huset och gav honom en duktig smörgås. Just som han satt och
mumsade, hördes jättens tunga fotsteg där utanför: dump, dump, dump.
Kvickt gömde gumman Jack i bakugnen, och nu gick det alldeles så som
förra gången. Jätten vädrade och ropade sitt:
Fi, faj, fo, fum,
här är en kristman, en, som är dum...
— Jag tror, det är du själv, som är dum, sade gumman.
Och så kokte hon en halv oxe till frukost åt jätten. När han ätit upp
den och kände sig mätt, sade han:
— Giv mig hönan, som värper guldägg!
Han fick hönan, smekte den och sade »värp!», och vips värpte hon ett
guldägg i jättens hand. Nu började jätten nicka med huvudet, och kort
därefter sov han och snarkade, så att hela huset skakade.
Nu passade Jack på och kröp ut ur ugnen, gick på tå fram till jätten,
tog den dyrbara hönan och stoppade den innanför tröjan. Men just som
han kom på tröskeln, kacklade hönan. Jätten vaknade och skrek:
— Nå, mor, var har du gjort av min guldhöna?
Jack stannade minsann inte för att höra efter, vad jätten fick för
svar. Han lade benen på ryggen och sprang det värsta, han orkade, till
dess han kom till bönstjälken, och på den klättrade han ned.
— Här skall du få se, mor, vad jag fått tag i den här gången, sade han,
då han kom in i stugan och knäppte upp tröjan.
— Nå, det är ju en vanlig höna!
— Vänta litet och säg sen, om du någonsin sett maken till den här hönan!
Härmed tog Jack hönan i knäet, smekte henne litet och sade »värp!»,
och strax värpte hon ett riktigt guldägg. Och för var gång han sade
»värp!», fick han ett nytt, lika dyrbart ägg.
Nu kan ni tro, att Jack och hans mor hade riktiga goddagar, men det är
ett gammalt ordspråk, som säger, att mer vill mer ha, och så gick det
här också. Jack gick nu och funderade på vad han skulle kunna få hos
jätten nästa gång, och snart beslöt han att försöka sin lycka en gång
till.
Åter klättrade han upp på bönstjälken och gick framåt landsvägen, till
dess han fick se jättens hus. Men nu aktade han sig visligen för att
gå på. Han gömde sig bakom en buske i närheten av huset, till dess
han fick se gumman gå till källan efter vatten. Då smög han sig in
och gömde sig i en tom mjöllår. Länge hade han inte setat där, förrän
han hörde de välbekanta jättestegen, dump, dump, dump. Jätten kom in,
snokade omkring och vädrade:
— Fi, faj, fo, fum...
— Vädrar du kristmän nu igen? frågade gumman.
— Ja, det gör jag visst, svarade jätten.
— Tänk, om det skulle vara den där slyngeln, som stal vår gullhöna!
sade gumman. I så fall har han nog gömt sig i ugnen.
Båda skyndade till ugnen, öppnade luckan och tittade efter, men
lyckligtvis för Jack var han inte där.
— Det är väl karlen, du fick fatt i går, sade gumman, och som du redan
ätit upp, fast han nu går igen i din inbillning.
Jätten lugnade sig och satte sig ned att äta. När det var gjort, sade
han till sin hustru, att hon skulle taga fram hans guldharpa. Hon kom
och ställde framför honom på bordet en praktfull harpa.
— Sjung! sade jätten. Och genast började de glittrande strängarna
dallra avi sig själva, och från harpan förnams en underbar sång och
musik. Snart föll jätten i sömn, och harpan tystnade.
När Jack hörde jättens väldiga snarkningar, smög han sig tyst som en
råtta upp ur mjöllåren, kröp på händer och fötter till bordet, ryckte
till sig harpan och skyndade ut. På tröskeln ljöd en röst från harpans
inre: »Herre, Herre!» Jätten vaknade och såg Jack kila i väg med harpan.
Nu blev det kapplöpning, skall jag säga, men Jack hade försprång
och kom lyckligt fram till bönstjälken och klättrade ned, så fort
han någonsin förmådde, med! harpan i ena handen. När jätten fick se
bönstjälken, stod han en stund tveksam. Han var inte hågad att anförtro
sig åt en så bräcklig stege, men harpan ville han inte heller mista,
och så gav han sig iväg. Bönstjälken sviktade för jättens väldiga
tyngd men höll ändå. Nu fick Jack ännu brådare, han lät harpan falla
och ropade på sin mor, att hon skulle komma ut med en yxa. Och gumman
kom med köksyxan i högsta hugg. Nu var Jack nere på marken. Han fattar
yxan och hugger på bönstjälken av alla krafter. På några minuter hade
han huggit igenom, stjälken vacklade och — föll. Jätten var då ett par
hundra alnar från marken och kom nu neddimpande med dunder och duns —
och slog ihjäl sig mot några stenar.
Jack tog upp den gyllene harpan. Med den vandrade han ut i världen och
lät många människor lyssna till dess underbara toner, och guldhönans
ägg gjorde honom till en rik man. Hur det gick med jättens! gumma,
förmäler inte historien.
(England.)