En oxhandlare i Barmen hade en son, som han ansåg för ett stort
ljushuvud och därför lät studera i Leipzig. Under ferierna vistades
han hemma hos föräldrarna. En afton, då far och son sutto i förtroligt
samspråk, frågade den förre:
— Vad studerar du egentligen?
— Filosofi, var svaret.
— Vad är det för någonting?
— Det är svårt att förklara med få ord, sade sonen, och du skulle nog
inte heller förstå det, men jag skall söka klargöra saken genom ett
exempel. Du tror ju, far, att du är i Barmen?
— Ja, och det är jag också.
— Nå, jag skall med tillhjälp av filosofien bevisa, att du inte är i
Barmen.
— Så, det skall bli nöjsamt att höra.
— Alltså: Om du är i Barmen, så är du inte i Leipzig.
— Nej, jag är inte i Leipzig.
— Men om du inte är i Leipzig, så är du någon, annanstans. Inte sant?
— Naturligtvis.
— Nå, men är du någon annanstans, så är du inte i Barmen, vilket skulle
bevisas.
— Jaså, är det så? sade oxhandlaren och försjönk i djupa tankar.
Bäst det var, reste han sig upp och gav sin förhoppningsfulle son en
kraftig örfil.
— Far! ropade denne bestört. Vad slår du mig för?
— Jag? sade denne skenbart lika förvånad. Inte har jag slagit dig.
Jo, visst gav du mig en örfil, jag känner den än.
— Jag har inte slagit dig, och det kan jag bevisa med tillhjälp av din
filosofi. Du är ju i Barmen eller hur?
— Jo visst.
— Men såsom du nyss bevisat mig, är jag inte i Barmen utan någon
annanstans, men är jag någon annanstans, så kan jag ju inte ha slagit
dig.
(Tyskland)