Det var en gång två bröder. Den ene var rik, den andre fattig som en
kyrkråtta. Det led mot julen, och den fattiges knappa vinterförråd hade
redan tagit slut. Han hade inte en matbit i huset. Han gick därför till
brodern och bad om hjälp. Denne gjorde sura miner, ty det var inte
första gången, som den fattige kom till honom i samma ärende. Till slut
sade han:
— Jag skall hjälpa dig den här gången också och ge dig en stor, präktig
fläskskinka men på ett villkor, — Vad då?
— Jo, du skall dra åt skogen och inte komma hit mera.
— Det skall jag gärna göra, svarade den fattige, tog skinkan, tackade
och gick.
Hela dagen vandrade han, och fram emot aftonen kom han till en stor,
milsdjup skog. Vid skogsbrynet såg han en gubbe med långt, vitt skägg
stå och hugga ved.
— Guds fred! sa' Jöns — så hette den fattige.
— Guds fred igen! sade gubben. Vart skall det bära i väg som längst?
— Jo, jag ska dra åt skogen, det har jag lovat bror min, då han gav mig
den här fläskskinkan.
— Jaså, ska du det. Då är du nog på rätt väg, för den här skogen är
stor, så att den räcker till. Nu ska jag ge dig ett gott råd. Då du
kommit in ett stycke i skogen, träffar du på en hop trollgubbar. De
komma att svärma omkring dig på alla sidor och be att få köpa din
skinka, för fläsk det är riktig kalasmat för sådant folk. Men kom;
ihåg, att du inte säljer skinkan, om de också bjuder dig aldrig så
mycket pengar! Säg, att du inte lämnar den ifrån dig på annat villkor,
än att de ge dig den gamla handkvarnen, som ligger bakom dörren i deras
grotta!
Jöns lade gubbens råd på minnet och vandrade in i skogen. När han gått
ett stycke, blev han i hast omringad av en skara fula trollgubbar.
Allihop trängdes omkring honom och ville åt hans skinka.
— Hur mycket vill du ha för den där skinkan? skreko de med full hals om
varandra.
— Den säljer jag inte för pengar, sa' Jöns.
— Vad säljer du den då för? frågade den, som skulle vara den
förnämligaste av trollgubbarna.
— Jo, om jag får den gamla handkvarnen, som står bakom dörren i er
grotta, så får ni ta skinkan och kalasa på, bäst ni vill.
Till att börja med ville inte trollgubbarnas anförare gå in på
det förslaget, men till slut gav han med sig. Skinkan utövade en
oemotståndlig dragningskraft. Han gick efter kvarnen och lämnade den åt
Jöns. Så fingo de skinkan och skyndade in i grottan med långa skutt,
glada vid tanken på det kalas, som väntade dem.
Där stod nu Jöns med kvarnen i händerna. Den såg precis ut som andra
gamla kvarnar, som folk använde förr i världen att mala säd på hemma.
Det var ju gott och väl, att han hade en kvarn, men varifrån skulle han
få något att mala. Med raska steg gick han nu tillbaka samma, väg, han
hade kommit. Han hoppades träffa gubben, som givit honom rådet, och av
honom få höra, vad han skulle ta sig till med kvarnen. Och det dröjde
inte länge, förrän han fick syn på den gamle.
— Du är allt en lyckans guldgosse! ropade denne, då han fick syn på
Jöns. Jag var inte alls säker på att de skulle vilja lämna ifrån sig
sin skatt.
— Är det verkligen någon skatt? Jag tycker inte den ser någonting ut
alls.
— Vänta litet, så skall du få se. Därmed tog gubben kvarnen. Säg
någonting, som du skulle vilja ha just nu!
— Jo, jag är hungrig och skulle vilja ha några smörgåsar.
Genast grep gubben handtaget, — och verkligen kom det inte fram den
ena präktiga smörgåsen efter den andra, ända tills gubben sade stopp
och vred på en skruv, som var så liten, att den nätt och jämnt syntes.
Sedan visade han Jöns, hur kvarnen skulle användas och sade:
— Här har du din skatt! hem igen och var glad, för nu behöver du inte
sakna mat och dryck eller annan nödtorft för dig och din familj, så
länge du lever.
Glad i hågen, tog nu Jöns kvarnen och styrde kosan hemåt. Han hade
emellertid lång väg att gå, och det blev midnatt, innan han kom hem
till sin stuga. Hustrun hans och barnen hade krupit till kojs för länge
sen.
— Det var då väl, att du äntligen kommer hem, far! ropade hustrun, då
han trädde in. Hoppas, du har något med dig, som duger till mat. Men
vad är det där för ett gammalt skrälle? Hon pekade på kvarnen.
— Lång väg har jag gått, sade Jöns, men här har jag också någonting,
som duger. Han ställde kvarnen på bordet, fattade handtaget och
sade: »Fläskpannkakor.» Och på några ögonblick hade de ett stort fat
fullt med de raraste fläskpannkakor. Hustrun spärrade upp ögonen av
förvåning. Mycket hade hon inte fått till livs på kvällen, och därför
gjorde både hon och Jöns anrättningen all heder. De väckte också
barnen, och när dessa fingo syn på pannkakorna, blev det jubel, må ni
tro. Det var länge sen de hade fått sådan mat.
Hustrun frågade naturligtvis, var han hade fått den underbara kvarnen
ifrån, men det ville Jöns inte tala om. Dagen därpå tog han sin kvarn
och malde fram ett riktigt kalas med stek och grönsaker och bakverk
och alla möjliga goda saker. Och så bjöd han sina fattiga grannar,
och dessa läto sig väl smaka. Länge dröjde det inte, förrän den rike
brodern fick reda på att Jöns levde i största välmåga. Förut hade han
minsann inte bevärdigat Jöns med något besök, men nu fick han brått att
komma och se, hur allt detta gick till.
När den rike fick se, hur präktigt Jöns hade det, blev han utom sig av
förvåning och avund.
— Varifrån har du fått all denna rikedom? frågade han. Men Jöns var
inte hågad att tala om hemligheten. Emellertid hade han bland andra
goda saker också malt fram vin till kalaset, och i glädjen över sina
tillgångar drack han kanske litet mer, än han egentligen borde ha
gjort. Framemot kvällen blev han riktigt pratsam och kunde inte låta
bli att berätta för sin rike bror, varifrån han hade fått allt.
— Ser du den där gamla kvarnen, som står där? sade han. Den är källan
till min rikedom. Så tog han fram kvarnen och malde fram både vindruvor
och fikon. Den rike gjorde stora ögon. Ack, om jag kunde komma i
besittning av den kvarnen! tänkte han. Och han bjöd Jöns en stor summa
pengar. Men Jöns bara skrattade.
— Vad skall jag med pengar, när jag har den här, sade han.
— Åh jo, pengar kan nog vara bra ändå, till exempel om du vill bygga
ett hus eller begiva dig av på resor och se litet mera av världen än
den här socknen.
Hur han språkade och förklarade, lyckades den rike verkligen förmå Jöns
att sälja kvarnen. Jöns gjorde dock det förbehåll, att han skulle få
behålla den ännu två månader till efter höslåttern. Under tiden kap jag
hinna mala till mig så stora förråd av allting, att jag reder mig i
alla fall, tänkte han.
På den överenskomna dagen hämtades kvarnen. Jöns hade talat om för sin
snåle bror, hur man skulle gå till väga för att mala. Däremot hade han
ingenting nämnt om hur kvarnen skulle stannas.
Det var sent på kvällen, när den rike bonden kom hem med sin
nyförvärvade skatt. Han beslöt därför att prova den först dagen därpå.
På morgonen sade han till sin hustru:
— I dag får du gå ut med drängarna och pigorna och taga upp säd. Jag
stannar hemma och gör i ordning middagen.
Hustrun gjorde några invändningar, att han inte visste, vad som skulle
lagas till, men bonden klippte tvärt av resonemanget, och hon måste
naturligtvis lyda. När han blivit ensam, gick han en lång stund och
funderade på vad han skulle önska sig till middag. Först tänkte han
på kalasmat, sådan som Jöns hade bjudit på, men så kom han att tänka
på att han hade så mycket extrafolk i maten nu vid skördetiden, och
det kunde allt vara onödigt att bjuda en hop främmande arbetskarlar på
sådana läckerheter mitt på blanka vardagen. Han beslöt sig därför till
sist att nöja sig med sill och välling.
Han ställde kvarnen på bordet, fattade i handtaget och ropade: »Sill
och välling!» Och genast fick han, vad han önskade. Snart hade han två
stora fat fyllda, det ena med välling, det andra med sill. Nu tyckte
han, det kunde vara nog. Stopp! skrek han, men det hjälpte inte,
kvarnen malde immerbadd det ena fatet fullt efter det andra. Snart hade
han inga fat mer att sätta under, och då rann det välling i en stor
flod på golvet. Ännu en stund, och vällingen flödade över tröskeln och
rann i en bred ström utför backen, där huset stod.
När det led möt middagstiden, begav sig hustrun och tjänarna på
hemvägen, nyfikna att få se, vad bonden hade att bjuda dem till middag.
Man kan tänka sig, hur förbluffade de skulle bli, då de fingo se en
hel flod med välling och sill som rann ned från kökstrappan över
gårdsplanen där nedanför huset. Bonden sprang omkring och rev sig i
håret och visste inte, vad han skulle ta sig till. I sin nöd sprang han
till broder Jöns och bad honom för Guds skull taga sin kvarn tillbaka.
Om det fortgick på detta sätt, skulle annars hela byn snart totalt
översvämmas av välling.
Jöns svarade, att han loge tillbaka kvarnen blott på det villkor, att
han finge lika mycket pengar till, som han erhållit, då han sålde den.
Den rike jämrade sig förstås över att behöva punga ut med så mycket,
men det hjälpte inte. Så kom Jöns och hämtade sin kvarn, han fick vada
i välling sista vägstycket. Nu hade han både kvarnen och fullt upp med
pengar och byggde sig ett ståtligt hus på en höjd vid stranden av havet.
En dag kom en saltskeppare på besök. Han hade på avstånd sett det
präktiga huset med tak, som glänste som guld. Han lade till med sin
båt vid närmaste brygga och gick upp och hälsade på Jöns. Denne var en
gästfri man och undfägnade honom rikligt. Till slut talade han också
om, hur han hade fått det så bra, och visade skepparen sin kvarn.
— Kan den mala salt också den där kvarnen? frågade skepparen.
— Ja, det kan den visst det!
— Då vill jag köpa den.
— Det är lättare sagt än gjort, sade Jöns. Till slut lät han beveka sig
och lämnade honom kvarnen mot en stor summa pengar. Det dröjer nog inte
länge, förrän jag får igen den, tänkte han, ty han talade inte om, hur
kvarnen skulle stannas.
Skepparen tog kvarnen med sig på skutan och hissade segel för att resa
hem. När han kom ut på sjön, satte han upp kvarnen på däck och önskade
sig salt. Och salt fick han, skutan full. Nu ville han stoppa kvarnen,
men se, det kunde han inte, den malde alltjämt mera salt, till dess
båten blev överfull och sjönk till botten. Där ligger kvarnen än och
mal salt ideligen, och det är därför, som vattnet i havet är så salt.
(Danmark.)