För många år sedan, då bönderna i Tyskland voro liksom tjänare åt
adeln, hände det sig, att en bonde, som hette Alois, kom hem från
marknaden, där han hade fått sig något för mycket till bästa. När han
kom in i stugan, sade han till sin hustru:
— Vet du gumman min, idag här jag träffat baronen!
— Nå, vad sade han? frågade hustrun.
— Jo, han frågade, om det var stor marknad. Jag här inte mätt den,
svarade jag, och så sporde han mig, vart den här vägen gick, och jag
sa' att vägen gick inte alls, den låg nog stilla.
— Ack. ack! ropade gumman, de svaren få vi nog sota för. Sade han
ingenting mera?
— Jo, han frågade, vad jag hade gjort på marknaden, och jag svarade,
som sant är, att jag hade druckit öl, ett glas för mycket kanhända.
— Det blir allt en skön historia, klagade hustrun. Var säker på han
sätter dig i tornet, och vad skall då jag och barnungarna leva av? Dina
näsvisa svar bringa oss till tiggarstaven. Den som lever får se.
Men bonden var inte ängslig, han gick lugnt till sängs och sov ruset av
sig. Hustrun kunde knappast få en blund i sina ögon av oro.
Tidigt följande morgon knackade det på dörren till bondens stuga.
Gumman hade så när fallit ur sängen av förskräckelse.
— Skynda dig upp och öppna! ropade hon åt Alois.
Men bonden vände sig om på andra sidan och ville inte stiga upp. Då
måste hustrun i hast klä på sig och öppna. Där ute stod en av baronens
tjänare, som kom med bud, att bonden på slaget elva skulle infinna sig
på slottet.
— Var det inte det, jag sade! ropade gumman. Nu är det slut med oss!
— Å nej, så farligt är det väl inte, sade Alois och somnade om igen.
Fram emot elva måste gumman köra upp honom, för att han inte skulle
komma för sent och därigenom göra saken ännu värre. Under tiden hade
hon funderat ut ett sätt att blidka baronen.
— Jag har fött upp den unga haren, som du fångade för någon tid sedan,
sade hon. Tag den med och ge baronen till present, så kanske han
förbarmar sig över oss och låter nåd gå för rätt.
Bonden stoppade haren under blusen, gnuggade sömnen ur ögonen och
gick upp till slottet. Baronen, som tyckte, han dröjde länge, stod på
trappan och väntade på honom. Då han fick se Alois, ropade han:
— Kommer du nu äntligen, din slyngel! detsamma tussade han sina båda
stora jakthundar på den stackars bonden. Men denne blev inte ängslig
för det, han släppte genast ned haren, som satte i väg till skogs, så
fort benen förmådde, och hundarna efter, förstås, i vildaste fart.
Bonden läto de vackert vara i fred.
Den karlen är nog inte så dum, tänkte baronen. Och så bad han bonden
stiga in. I salen stod bordet dukat, och Alois slog sig utan vidare
ned vid bordet. Baronen tyckte, det skulle bli lustigt att se, hur den
ogenerade bonden nu skulle bära sig åt, och satte sig ned i akt och
mening att driva gäck med honom. En tjänare kom in och serverade soppa,
men bonden fick ingen sked.
— Sådan här soppa, bjuds inte alla dagar, sade baronen. En skälm är
den, som inte äter upp, sin portion.
Bonden sade ingenting, han tog en stor brödskiva och lade i soppan, och
när den var fylld, åt han upp skivan och fick sålunda soppan på samma
gång.
— Skälm är den, som inte äter upp sin sked, sade han därpå.
Baronen skrattade. Därefter serverades rådjursstek. Den ena sidan var
skuren, den andra hel. Baronen tog själv av det skurna, och vände den
andra sidan till bonden.
— Det var en fin stek det här, sade Alois.
— Ja, men så kostar den också bra med pengar, sade baronen. Nu vände
Alois det skurna till sin sida och lät sig väl smaka. Därefter
serverades två fiskar. En stor lades på baronens tallrik och en liten
på bondens. Denne tog fisken på gaffeln och höll den upp till örat.
— Vad gör du nu? sa' baronen.
— Jag frågade fisken om en sak och fick svar.
— Vad frågade du om?
— Jo, min far drunknade i Rhen, och nu frågade jag, om fisken hade
några nyheter från honom.
— Nå, vad sade fisken?
— Jo, han sade, att han själv var för ung för att ha reda på det, jag
borde fråga den stora fisken, som ligger på ers nåds tallrik.
— Nå, du kan ju fråga den, sade baronen.
Då tog bonden den stora fisken på gaffeln och höll den till örat, och
strax efter tog han sig ett stort bett.
— Vem har lovat dig det där? ropade baronen.
— Ursäkta, ers nåd, sade bonden, men fisken bekände, att han hade ätit
av min far, och då var det väl inte för mycket, att jag betalade med
samma mynt.
Så åt bonden med god smak upp hela fisken. Baronen såg snopen ut. Han
funderade en stund. Vänta du, min gubbe lilla! tänkte han. Du skall
allt få för din näsvishet i går och för fisken i dag. Därefter kallade
han på en tjänare och gav honom med viskande röst en befallning.
Efter måltiden sade han till bonden:
— Nu skall du få smaka mitt vin. Gå ned i källaren, där skall du få ett
stort glas av varje fat. De här båda tjänarna skola hjälpa dig.
Så gingo de ned i källaren; där låg en rad med vinfat. De gingo från
det ena till det andra, och bonden fick en duktig smaketår av vart
fat. När de kommo i närheten av det sista och största, märkte bonden,
att bredvid det lågo två duktiga piskor. Han anade nu, att det var
meningen, han skulle få smaka dem också, men det hade han ingen lust
till. När de kommo dit och han skulle vrida på kranen, ryckte han
med ett kraftigt tag ut tappen ur tunnan. Nu blev det ett fasligt
spektakel, vinet forsade i en bred stråle ut ur fatet. De båda tjänarna
stoppade tummarna i hålet för att söka hämna vinflödet, men det rann
ändå en stor flod på golvet.
Nu tyckte bonden, det var bäst att ge sig av. I förbifarten tog han med
sig en präktig skinka, som hängde på väggen. Med ryggen i kut skyndade
han över gårdsplanen. På trappan stod baronen och ropade hånfullt till
honom:
— Nu, min gubbe, har du väl fått, vad du behöver! Han tänkte förstås,
att bonden hade fått ett redigt kok stryk.
— Ja, tack! sa' bonden. Hade jag nu bara bröd och potatis, skulle jag
kunna leva gott ett par månader.
Men vad baronen sade, när han fick veta, sammanhanget, det förmäler
inte historien.
(Tyskland.)