Det var en gång en gammal gumma, som bodde ensam med sin son i en
torftig koja.
— Hör du, Petter! sade hon en dag, här har du en bunt garn. Gå ned i
byn och försök, om du kan få lite bröd eller annan mat i utbyte! Petter
tog genast garnet och begav sig i väg till byn. På vägen träffade han
på några herdepojkar, som just voro i färd med att slå ihjäl en svart
katt. Petter tyckte, det var synd om katten.
— Giv mig katten, ropade han, så får ni den här garnbunten i stället.
Herdarna funderade på saken en liten stund. De tyckte, det kunde vara
bra att ha garnet att fläta pisksnärtar av, och så lämnade de katten åt
Petter. Denne tog kisse på armen och gick sin väg. När han hade kommit
ett litet stycke fram, släppte han ned katten på marken och sade:
— Nu, min lilla kisse, får du springa, vart du vill!
Katten reste sig upp på bakbenen och sade:
— Kommer du i trångmål någon gång, så skall jag hjälpa dig.
När Petter kom hem, frågade modern, hur han hade lyckats. Och han måste
berätta, såsom sant var, att han hade bytt till sig en katt för garnet,
och katten hade hall släppt lös. Modern spann då raskt en ny bunt garn
och sade till honom:
— Gå nu till byn, men kom ihåg, att du skall gå in i stugorna och bjuda
ut det till några kvinnfolk, då får du säkert mat eller en slant därför.
Petter vandrade i väg. Även denna gång träffade han på herdepojkarna,
som nu höllo på att plåga ihjäl en stackars råtta. Petter kunde inte se
det stackars djurets lidanden.
— Låt bli råttan, sade han, så ska ni få det här garnet. Det gingo
herdarna in på, lämnade Petter råttan och gingo sin väg. När råttan
blev fri, ställde hon sig framför Petter och sade:
— Kommer du någon gång i trångmål, så kalla, på mig!
Då Petter kom tomhänt hem och berättade, vad han hade gjort av garnet,
blev modern mycket förargad, men vad hjälpte det? Det, som var gjort,
kunde inte göras om. Hon måste sålunda spinna en ny bunt garn.
— Gå med den, sade hon, och laga, att du har något med dig hem!
Petter gick till byn. Det var alldeles som förgjort. Såg han inte
herdepojkarna stå där nu igen! Den här gången höllo de på att slå ihjäl
en orm.
— Giv mig ormen, så får ni den här garnbunten, sade han. Det hade
herdarna ingenting emot. De släppte ormen, och Petter tänkte låta den
löpa. Men det gjorde den inte utan reste sig i stället upp och sade:
— Kom med till min mor, hon skall belöna dig för att du har räddat mig
från döden.
— Nej, jag törs inte röra vid dig, sade Petter.
— Du har ju en skinnväska. Låt mig krypa ner i den, så skall jag säga
dig, hur du skall gå för att komma till min mor.
Petter gjorde, som ormen sade, lät den krypa ned i väskan, begav sig
sedan i väg och följde ormens anvisningar beträffande den riktning, han
skulle välja. När de hade kommit till en skogsbacke, sade ormen:
— Stanna nu, så skall jag säga dig, hur du skall komma fram till min
mor lycklig och välbehållen. Gå nu försiktigt här i hagmarken, så att
du inte trampar på några ormar, för här har jag många fränder Om en
liten stund komma vi till ett hus. Där bor min mor. För henne skall du
ta av dig hatten och hälsa artigt. Hon kommer då att fråga dig, vad du
vill ha till belöning för att du räddat hennes dotter, Då skall du inte
begära eller taga emot något annat än ett skrin, som står på bordet.
I det skrinet ligger ett underbart korn. Den, som håller det kornet
i handen, kan önska sig, vad han vill, och det blir ögonblickligen
uppfyllt.
Så vandrade Petter sakta vidare, och det gick precis, som ormen hade
sagt. En stor orm kom ut ur huset. Petter bugade sig, och ormen frågade:
— Nå, min gosse, vad önskar du till lön för att du har räddat min
dotters liv?
— Jag önskar inget annat än den ask, som står på bordet.
— Kära pojke, finge du den, så kanske du rent av skulle glömma Gud.
— Men jag vill inte ha något annat. Om ni inte ger mig asken, så tar
jag er dotter med mig igen.
Därmed lämnade hon asken till Petter, och den räddade ormen kilade in i
huset till sin mor.
Petter begav sig nu hem. När han kom in, frågade modern med ängslig
röst:
— Nå, den här gången har du väl någonting med dig hem?
— Ingenting annat än den här asken.
— Olyckliga pojke, vad ska vi nu ta oss till? Jag är så hungrig, så jag
kan dö, och inget lin har jag heller att spinna,
— Var inte ledsen, kära mor, bed till Gud, och han skall förvisso giva
oss allt, vad vi behöva.
Modern knäppte sina händer. Nu tog Petter fram ur asken det underbara
kornet och vände det mellan fingrarna. Som genom ett trollslag stod där
en kostlig måltid uppdukad på bordet. Mor och son satte sig ned att
äta. Aldrig i sitt liv hade de förut smakat så ljuvliga rätter. Då de
voro mätta, tackade de Gud för hans godhet.
Följande dag kom Petter att tänka på att han skulle kunna önska sig
något annat än mat. Han tog kornet i handen och sade:
— Jag önskar, att jag hade ett slott lika vackert som kungens. Och när
han såg upp, låg där uppå på kullen i närheten av deras gamla koja ett
det präktigaste slott med tinnar och torn, som gnistrade i solskenet.
Nu ska jag säga, Petter fick göra med att vandra omkring från det ena
rummet till det andra och beundra all prakt och grannlåt. Nu föll det
honom in, att hade man ett slott, borde man allt ha en prinsessa också,
och så önskade han sig kungens yngsta dotter till hustru. Och genast
stod den dejliga prinsessan, som var vida berömd för sin skönhet,
framför honom, och i sällskap hade hon en präst. Det ställdes genast
till bröllop i slottskapellet. Petter frågade, vilka gäster hon ville
bjuda, och strax önskade han dit dem.
Prinsessan kunde inte annat tro, än att hon blivit gift med en mäktig
furste, ty de hade fullt upp av allt, vad de någonsin kunde önska sig.
Det förvånade henne blott, att de aldrig behövde göra några inköp.
En vacker dag frågade hon sin gemål rent ut, hur det hängde ihop med
allt detta. Här fanns förråd av allting ännu rikligare än i hennes
faders slott, kläder, mat och dryck och allt, vad hon kunde begära.
Andra människor måste köpa och handla och ha åtskilligt med bekymmer,
även om de äro rika. Men hit kommer allting av sig självt. Kan du
förklara det? sade hon till sin man.
— Ack, min kära vän, bry inte din hjärna med den saken! Huvudsaken är
ju, att vi ha, vad vi behöva, och mera därtill.
Hustrun lät emellertid inte avspisa sig så lätt. Hon frågade och
kältade så länge, att Petter inte orkade stå emot, och till slut
berättade han hela historien.
Jaså, är det på det sättet? tänkte hustrun. Då är ju min man bara en
simpel bondpojke. Vänta du, min gosse, jag ska nog försöka få tag
i ditt underbara korn, och sen skall det bli annat av. Några dagar
efteråt lyckades hon verkligen komma över skatten. Hon tog kornet i
handen och sade:
— Jag önskar, att allt vore såsom förut och jag vore hemma hos far och
mor!
Och vips var hon förflyttad till sin faders slott, och Petter stod
hemma i stugan hos sin gamla mor, och av hela sin rikedom hade han
inte mera kvar än hundra daler, som han händelsevis hade i fickan, då
förvandlingen skedde. Men Petter var inte den, som gav tappt i första
taget. Han begav sig ut i världen för att söka reda på sin hustru.
När han hade vandrat en stund, kom han in i en stor skog. Där fick han
se två rövare som sutto och! värmde sig vid en eld. Han gick fram till
dem och blev mycket förvånad, då de ropade till honom:
— Välkommen tillbaka, käre bror, hur har det gått för dig?
Saken var den, att Petter råkade likna på ett hår när de båda rövarnas
bror, som hade dragit ut på äventyr för sig själv.
— Jag har inte förvärvat mer än hundra daler; det är inte mycket att
hurra för, sade Petter, men vad har ni förtjänt?
— Se på de där skorna, sade den ene. När jag har dem på, kan jag ta sju
mil i vart steg.
— Den här har jag skaffat mig, sade den andre och pekade på en kappa,
som låg bredvid honom på marken. När jag tar den på mig, blir jag
osynlig.
Ack, om jag hade de där sakerna! tänkte Petter. Så kom han på en idé.
— Det är inte möjligt, att de där plaggen kunna vara så märkvärdiga,
sade han, de se ju ingenting ut.
— Du kan få försöka själv, sade rövarna, som aldrig kunde tänka sig,
att brodern skulle spela dem något spratt. Petter lät inte säga sig
det två gånger. Han tog på sig skor och kappa, och så tog han en bit
bröd, som den ene av rövarna hade i knäet, bara för att prova, om han
var osynlig. Och mycket riktigt. De sågo honom inte. Nu var Petter
själaglad. Han tog två steg åt sidan, och strax var han fjorton mil
därifrån. Sen gick han vidare, och länge dröjde det inte, förrän han
befann sig hos konungen, vilkens dotter var hans hustru.
Han frågade genast efter prinsessan och fick veta, att hon var i kyrkan
och just höll på att vigas vid en furste, som hade kommit långväga
ifrån det stora landet på andra sidan havet. Petter skyndade genast
efter till kapellet. Osynlig för alla, gick han förbi bröllopsgästerna
och menigheten ända fram till altaret, där brudparet knäböjde framför
prästen. Just som vigseln skulle börja, gav han brud och brudgum var
sin ordentliga örfil.
Brudgummen störtade upp och sade till prästen:
— Jag vill inte vigas vid denna kvinna!
— Varför det? sporde prästen. Den saken borde du väl ha tänkt på förut!
— Det är något, som står hindrande emellan oss. Jag fick alldeles nu
ett slag på kinden.
— Jag också, sade bruden. Men ingen skall hindra vår förening; prästen
må fortsätta!
Många ord hade emellertid prästen ej hunnit läsa, förrän han själv fick
ett slag i pannan.
— Nej, er viger jag då rakt inte! ropade han. Här är något trolltyg med
i spelet. Jag kände ett tydligt slag i pannan.
Nu gjorde Petter en hastig rörelse, varvid kappan föll från hans axlar.
Och strax blev han synlig för alla de närvarande. Bruden hade så när
fått dåndimpen, när hon fick se sin man, som hon hade bedragit, stå där
livslevande framför henne. Men brudgummen var rask i vändningarna. Han
ryckte till sig Petters kappa. Det undergörande kornet hade han förut,
och nu önskade han sig med bruden tillbaka i sitt eget land igen.
Där stod nu vår stackars Petter lurad för andra gången. Kappan hade han
också gått miste om, men skorna hade han kvar. Han tog nu noga reda
på, från vilket land brudgummen härstammade, och så begav, han sig i
väg och kom snart till stranden av havet. Vad skulle han nu göra? Här
hjälpte honom inga sjumilaskor. Han satte sig ned i sanden, lutade
huvudet i händerna och funderade. Som han sitter där, kommer han ihåg
katten och råttan, som han en gång hade räddat från att bli ihjälslagna
av herdarna. Ack, om de vore häri sade han för sig själv. De skulle
nog kunna hjälpa mig. Knappt hade han fått dessa ord över sina läppar,
förrän katten och råttan stodo bredvid honom och frågade, vad de kunde
hjälpa honom med. Petter berättade om sin olycka och tillade, att om
han blott kunde få det underbara kornet tillbaka, så skulle det andra
gå som en dans.
På den tiden var inte katten rädd för vatten. Han kastade sig i havet,
och råttan gjorde sällskap, och så simmade de i väg och kommo till det
land, där brudgummen och den trolösa prinsessan bodde. Snart kommo de
till slottet. Där stod ett fönster halvöppet, och med en smula besvär
lyckades både katten och råttan klättra upp dit och praktisera sig in.
Fönstret hörde till sängkammaren, och där lågo både prins och prinsessa
försänkta i djup sömn.
Hur skulle de nu få tag i kornet? Katten smög sig fram till prinsen,
som låg med munnen halvöppen, och fick se, att han hade kornet gömt
i munnen under tungan. Där var det inte lätt att komma åt, men
katten hittade på råd. På bordet stod en skål med välling kvar efter
kvällsmåltiden. Katten doppade nu svansen i vällingen, hoppade så
upp på sängkanten och strök prinsen om munnen med den blöta svansen.
Man kan väl inte undra på att prinsen tyckte, det där var liksom
litet obehagligt. Han spottade till ett slag, och med detsamma flög
det undergörande kornet ut ur munnen på honom. Vips var råttan
framme och högg kornet och så upp på fönsterbrädet och med ett skutt
ner i trädgården, där hon föll ned med en kullerbytta mitt i en
blomsterrabatt. Blommorna växte där så tätt och präktigt, så att råttan
kom ned som i den allra ljuvligaste bädd av nejlikor och ringblommor
och gjorde sig inte illa alls. Katten hoppade efter, förargad över
att råttan skulle ha fått tag i kornet, då det ju i alla fall inte
var hon, som letat reda på det. Nu bar det i väg ned till stranden
med full fart. Där började katten och råttan att slåss om kornet, och
därunder föll det märkvärdiga kornet i vattnet, och strax kom en liten
silverskimrande fisk fram och slukade det. Nu voro goda råd dyra.
Råttan hon sa' ingenting utan lomade bara i väg, för att skämmas, ska
jag säga, över att hon hade börjat kivas om en så viktig sak.
Katten gick till fiskarnas konung, som han var gammal god vän med, och
bad om hjälp. Och fiskarnas konung sammankallade alla sina undersåtar
till ett stort möte och frågade, om det var någon, som hade på den och
den dagen ätit upp ett korn i vattnet, då katten och råttan höllo på
att slåss på stranden nedanför. Ja, då var det en liten mörtpinne, som
simmade fram och anmälde, att det hade han gjort. Fiskarnas konung gav
då mörten ett välsmakande kräkpulver. Och mörten spottade upp kornet.
Men har du sett på maken! Kommer inte råttan kilande med en fart, som
om hon också skulle haft sjumilaskor, och så nafsade hon till sig
kornet mitt för näsan på katten och fiskarnas kung.
Och innan någon visste ordet av, så hoppade hon i vattnet och simmade
över oceanen och träffade Petter och lämnade honom det dyrbara kornet.
Katten kom efter och blev så arg på råttan, så att han åt upp henne med
hull och hår, då de träffades nästa gång. Sedan den dagen äro kattor
och råttor ovänner. Men Petter tog kornet i handen och önskade sig sin
prinsessa tillbaka, och på ögonblicket kom hon, och sedan levde de sams
och i glädje många, många år.
(Sydslavisk saga.)