Det var en gång tre unga flickor, som hade förlorat både far och mor
och inte hade annat att leva av, än vad de kunde förtjäna med sina
händers arbete. De båda äldsta voro så fula, att de kunde skrämma slag
på folk, men den yngsta, som hette Marja, var så vacker, att man måste
fara vida omkring i världen för att finna hennes like. De sysselsatte
sig med spinning och vävning, och inte så sällan kom det folk för att
tinga på arbete hos dem. För varje gång någon besökande närmade sig
deras stuga, gjorde sig de båda äldre så fina och granna som möjligt
och sökte smutsa ner den yngsta, för att hon inte skulle väcka någon
uppmärksamhet genom sin skönhet. Men hur det var, drogos ständigt alla
främmandes blickar till Marja, men från hennes systrar vände man sig
helst bort för att slippa se dem.
Dessa blevo högeligen förbittrade häröver och beslöto att göra sig
kvitt Marja, som var dem en nagel i ögat genom sin skönhet, fastän
hon var så foglig och hjälpsam, man gärna kunde önska sig, uträttade
ärenden och rättade sig efter deras infall och nycker.
En dag begåvo de sig sålunda alla tre ut på vandring och kommo in i en
stor, milsdjup skog. När de hade gått där både länge och väl, sade de
åt Marja:
— Ack, vi ha ju glömt vår matsäck på bordet därhemma! Den får du lov
att gå och hämta åt oss!
— Kära, snälla systrar, inte vill ni väl, att jag ska gå ensam tillbaka
genom skogen! ropade Marja. Det törs jag rakt inte.
— Nå, stanna du här då, så ska vi gå och hämta den, sade systrarna. Vi
komma tillbaka så snart som möjligt.
Därmed gingo de sin väg och lämnade den stackars Marja ensam i den
djupa skogen. Marja satte sig ned för att vänta. Timme efter timme
förgick, men systrarna kommo inte tillbaka. Det började bliva mörkt.
Den stackars flickan grät strida tårar, men det hjälpte inte. Hon var
ensam och övergiven, och hennes hjärta sammanpressades av sorg vid
tanken på att systrarna velat göra henne så illa. Hungrig var hon också
med besked, hon hade ju inte fått någon mat på hela dagen. Hon reste
sig upp och gick en stig framåt, till dess hon kom till en liten glänta
i skogen. Här växte några bärbuskar vid en källa. Hon åt litet av bären
och vederkvickte sig ur den klara källans vatten. Därefter klättrade
hon upp i ett träd, som stod bredvid källan, för att inga vilddjur
skulle överraska henne under natten, och däruppe somnade hon lugnt.
Nu var det så, att i närheten av denna plats låg ett kungligt slott,
Följande morgon kom kungens stalldräng dit för att vattna prinsens
häst. Marja satt däruppe i trädet och såg det men gjorde inte en
rörelse. När hästen böjde huvudet över vattnet för att dricka, fick
han se hennes bild och skyggade till. Tjänaren kunde inte förmå honom
att dricka. Han måste återvända med oförrättat ärende. När han kom upp
till slottet, talade han om för prinsen, vad som hänt. Denne beslöt
genast att själv undersöka, hur det hängde ihop. Han satte sig upp på
hästen och red ned till källan, men det gick likadant denna gång. Då
böjde sig prinsen över källan för att se efter, om han kunde upptäcka
något märkvärdigt. Genast varseblev han den sköna flickan, som satt
däruppe i trädet, klädd i en dräkt av getskinn. Han tilltalade henne
och bad henne stiga ned, men Marja var så rädd och blyg, att hon inte
vågade säga någonting utan satt kvar orörlig som en bildstod däruppe i
lövverket.
Prinsen red då hem och talade vid sin gamla amma, som var en mycket
klok kvinna, att hon skulle söka locka ned den sköna jungfrun ur
trädet. Gumman var genast villig. Hon funderade ett slag, hur hon
skulle gå till väga, och så tog hon med sig vetemjöl i ett fat och
kryddor, som behövdes till bakning. Så gick hon ned till källan och
satte sig där för att knåda och göra i ordning degen. Därvid betedde
hon sig med flit bakvänt och fumligt. Marja satt däruppe och såg på.
Hon kunde inte låta bli att ge gumman goda råd, hur denna skulle bära
sig åt med degen. Men det gick lika dåligt ändå. Till sist sade gumman:
— Kära jungfru, jag vet inte, hur det är fatt för mig i dag, vill du
inte komma ned och hjälpa mig med degen?
— Jo, det hade Marja ingenting emot. Hon klev ned och gick fram till
gumman. Men vips kommo några av prinsens tjänare, som denne hade
ställt på lur i skogen, framrusande och togo Marja till fånga och för
de henne upp mot slottet. På halva vägen kom prinsen dem till mötes.
Han betygade för Marja, att han aldrig sett en fagrare mö än henne och
ville genast göra henne till sin gemål. Prinsen såg så adel och god ut,
att Marja fattade tycke för honom och svarade ja. Det skulle ju också
för henne bli räddning från nöd och umbäranden.
Prinsen begav sig genast till sina föräldrar och talade om för dem, att
nu hade han funnit den skönaste jungfru i världen, och med henne ville
han gifta sig. Kungen och drottningen blevo inte så särdeles förtjusta
över hans val. Visserligen måste de erkänna, att Marja var vacker som
en dag, men de hade i alla fall tänkt sig sin sonhustru annorlunda och
hade utsett en vacker och dygdig prinsessa i grannlandet. Men prinsen
sade bestämt ifrån, att Marja skulle bli hans gemål, annars skulle han
gå ogift i alla sina dar och bli den sista av sin berömda ätt.
Så firades bröllopet med stor ståt. Så snart högtidligheterna voro
över, tog Marja åter på sig sin dräkt av getskinn. Hon påstod, att hon
trivdes så bra i de kläderna, och prinsen tyckte, hon var änglaskön,
vilka kläder hon än hade på sig. Men drottningen var mycket förbittrad
över att ha en sådan getjänta, som han kallade Marja, i sitt fina slott.
En dag var hela kungliga familjeri bjuden bort på ett gästabud hos en
furstefamilj i grannskapet. På drottningens uttryckliga önskan beslöts,
att Marja skulle stanna hemma, för att man skulle slippa att skämmas
för henne bland de fina herrskaperna. Men när de andra farit, tog Marja
på sig en underbart skön dräkt och' for efter. Hon gick fram och satte
sig bredvid prinsen. Drottningen kände inte igen henne utan sade i
förebrående ton till sin son:
— Denna fagra prinsessa kunde du ha fått till gemål, om du inte gift
dig med den där getjäntan.
— Ser du inte, mor, att det är Marja? sade prinsen.
Drottningen betraktade henne närmare och fann, att hon tagit miste.
Men sedan den dagen uppträdde alltjämt Marja i fina kläder, och
eftersom hon var godhjärtad, vänlig och hjälpsam, vann hon snart även
drottningens hjärta. Så levde de lyckliga och glada en lång tid, och
Marja skänkte prinsen tre raska söner.
Emellertid hade Marjas systrar fått veta, vilken underbar lycka som
fallit på den yngsta systerns lott. De blevo båda gula och gröna av
avund Och sålunda ännu fulare än förut. Att Marja skulle ha det så
mycket bättre, kunde de inte tåla och beslöto därför att söka upp
henne och göra slut på hennes glädje. Förklädda till tiggargummor
begåvo de sig till slottet. Här passade de på, då Marja företog sig en
promenad, och gingo då fram och bådo om en allmosa. Och när de märkte,
att Marja inte kände igen dem, bådo de så vackert att få stanna såsom
tjänarinnor. Marja tyckte, det var synd om de stackars kvinnorna, och
lät dem stanna.
Flera dagar förgingo, utan att de fingo något tillfälle att utföra sina
onda avsikter. Men en afton lät Marja kalla in dem och befallde dem,
att de skulle komma och ordna hennes hår. Nu begagnade de sig av sina
svartkonster och stucko två trollnålar i Marjas huvud. Hon blev då
förvandlad till en uggla och flög ut genom fönstret. Likadant gjorde de
med de tre sönerna, de blevo förvandlade till uggleungar och flögo upp
till sin mor i en trädtopp, och där sutto de och sjöngo, men inte såsom
vanliga ugglor utan så ljuvligt, att folk, som hörde det, trodde, att
fåglar från paradiset hade slagit sig ned i trädens grenar.
I slottet blev det förfärlig uppståndelse, då man märkte, att den sköna
prinsessan och alla tre prinsarna voro försvunna. Prinsen blev alldeles
förtvivlad. Han befallde, att hela omnejden skulle genomsökas och sände
ut tjänare och soldater i alla riktningar, men allt var förgäves. En
afton gick drottningen ut i slottsparken. Hon satte sig på en bänk,
betraktade den praktfulla solnedgången och tänkte på Marja, som hon
lärt sig att hålla av, och hennes gåtlika försvinnande. Bäst som hon
satt, kom det fyra fåglar och slogo sig ned i trädet ovanför hennes
huvud. De sågo ut som ugglor men sjöngo så underbart vackert, att
drottningen aldrig hade hört maken förr.
Hon gick genast in och talade om för prinsen om de märkvärdiga
fåglarna, och han kom ut och lyssnade och blev alldeles betagen av
deras sköna toner. Han befallde nu sin fågelfängare att fånga fåglarna
och sätta dem i en stor, förgyld bur. Detta var emellertid lättare sagt
än gjort, ty fåglarna voro mycket skygga. Till slut lyckades man dock.
Prinsen kom själv ned. Han tog en av ungarna i handen och smekte dess
duniga huvud. Han kände då något hårt, och då han såg närmare efter,
befanns det vara två nålhuvuden. Han drog genast ut nålarna, och se —
framför honom stod livslevande och välbehållen hans yngste son, som i
ett ögonblick återfick sin mänskliga gestalt. Nu var det inte svårt
att gissa sig till att det förhöll sig på samma sätt med de andra
märkvärdiga sångfåglarna. Darrande av längtansfull förväntan, drog
prinsen ut nålarna, och några minuter senare fick han sluta både Marja
och de båda äldsta sönerna i sina armar.
Nu ställdes det till en storartad glädjefest på slottet, vilken
varade i flera dagar. De båda elaka systrarna hamnade i det djupaste
fängelsetornet, och där hade de god tid att under sin återstående
levnad ångra sitt ondskefulla beteende.
Kort därefter blev prinsen kung och Marja drottning, och sedan levde
de i lycka och glädje i många långa år, men därom har sagan inte något
närmare att förtälja.
(Macedonlen.)