En kung var en gång ute och red och råkade vilse i skogen. Hela dagen
strövade han omkring och kom slutligen sent på kvällen till en fattig
kolares stuga. Kolaren var borta och vaktade sin mila, och hans hustru
var ensam hemma. Hon kände inte den förnäme herrn men tog emot honom
vänligt och bad honom hålla till godo med det lilla, hon hade att bjuda
på. Nog var hon lite förlägen, då hon skulle sätta fram mat och inte
hade annat än potatis och lite mjölk och bröd. Men den förnäme herrn
var duktigt hungrig efter dagens ritt och gjorde den enkla anrättningen
all heder. Han förklarade, att gummans potatis smakade honom lika bra
som den finaste äggmat.
Som det var trångt och kvavt i stugan, föredrog han att ligga på
höskullen. Trött av dagens strapatser, somnade han genast och sade på
morgonen, att han sovit skönare än på någon ejderdunsbädd. Han tackade
kolarhustrun för logis och förplägnad och gav henne vid avfärden ett
guldmynt såsom ersättning. Något sådant hade gumman inte sett förut i
all sin dar.
Hon trodde, det var en prydnadssak, och tänkte borra hål däri och bära
det om halsen.
På kvällen kom kolaren hem, och hustrun berättade för honom om besöket
och visade honom den granna slanten. Han förstod genast, vem som varit
där, och blev glad över att ha fått en hel dukat och ännu mera däröver,
att hans potatis hade smakat den höge gästen lika bra som den finaste
äggmat.
— Det är också sant, sade han till hustrun, att så rara potatisar, som
vi ha på vår sandjord härutanför, får man leta efter. Men nog var det
mycket att ge ett helt guldmynt för några potatis och ett nattläger på
höskullen. Jag tror, jag går till slottet och ger honom en korg av den
här potatisen, eftersom han tyckte så bra om dem.
Det tyckte hustrun var ett gott förslag, och kolaren begav sig i väg
med sin potatiskorg på armen. När han kom till slottet, ville vakten
först inte släppa in honom, men när han sade, att han hade en gåva, som
han personligen ville överlämna åt kungen, så läto de honom äntligen
komma in, fast nog undrade de, vad det kunde vara för en gåva, som en
sådan man kunde komma med.
När han kom in i audienssalen inför kungen, sade han:
— Nådige herre konung, för några dagar sedan har ni tagit in i min
fattiga koja och till betalning för natthärberge på höskullen och
några potatisar till aftonvard givit hustru min en hel dukat. Det var
alldeles för mycket. Nu har jag tagit med mig en korg potatis; eftersom
de smakade eder så bra som den finaste äggmat, beder jag, att ni ville
mottaga dem som en gåva. Skulle flera önskas av samma sort, så står jag
gärna till tjänst.
Kungen blev rörd över den fattige mannens gåva. Vid gott lynne var han
också den dagen, och så skänkte han kolaren ett litet hemman på tjugu
tunnland god jord.
Kolaren blev naturligtvis högeligen förtjust. En sådan gengåva hade han
inte kunnat drömma om. Nu behövde han inte knoga med sin mila och inte,
heller sakna sovel till sin goda potatis.
Den fattige mannen hade en bror, som var både rik och snål. När denne
fick höra talas om den fattige kolarens lycka, blev han avundsjuk. Dag
och natt grubblade han på hur han skulle bära sig åt för att göra en
liknande vinst. Till slut hittade han på en utväg. Han hade en mycket
vacker häst, som kungen till och med en gång velat köpa, men då hade
han inte velat avstå från den. Nu skall jag skicka den till kungen,
tänkte han. Om bror min fått ett hemman på 20 tunnland jord för en korg
potatis, vad skall jag då inte få för en så fin häst?
Sagt och gjort. Han tog hästen ur stallet och begav sig till slottet.
Här trängde han sig in i audienssalen och sade till kungen:
Jag är den fattige kolarens bror och kommer nu också med en gåva och
beder eder mottaga den häst, som förut funnit behag för edra ögon.
Sälja den ville jag inte men skulle gärna vilja lämna den såsom gåva.
Kungen förstod genast, vad klockan var slagen, och att den snåle
mannen väntade på en riktigt finfin gengåva. Jag skall nog ge dig en
minnesbeta för din snålhet, tänkte han. Så gav han med låg röst en
befallning åt en av tjänarna, som lämnade rummet och strax därefter kom
tillbaka med ett föremål, väl inhöljt i en duk.
— Tack min vän! sade han därefter till den rike bonden. Jag mottager
med nöje din skänk. Men den ena gåvan är den andra värd. Till gengäld
skall du få en korg potatis. Det är finfin vara, jag har betalt den med
ett hemman på tjugu tunnland.
Hästen fördes genast till det kungliga stallet, och den girige mannen
fick gå sin väg med sina dyra potatisar, men om de smakade honom lika
bra som den finaste äggmat, det vill jag låta vara osagt.
(Tyskland.)