Greven skrattade och såg på flickan, som verkligen var fagrare än
mången prinsessa.
— Jag tror, du är lika slug som jag, Kajsa, sade han. Du skall
bli min hustru. Nu ställdes det till ett präktigt bröllop, men
dessförinnan måste Kajsa svärja en dyr ed att aldrig lägga sig i de
mål och rättstvister, som greven stundom hade att avgöra mellan sina
underhavande. Bröt hon häremot, skulle hon genast bliva återskickad
till sin torftiga koja. Kajsa lovade utan tvekan. Vad hade hon att göra
med annat folks tvister och gräl?
Så levde greven och hans hustru länge i lycka och glädje. Kajsa var så
förståndig och visste så väl att skicka sig i de finaste sällskap, att
greven mången gång inte kunde låta bli att förvåna sig.
En dag kommo två av grevens landbönder Och begärde sin herres medling
i en mycket egendomlig tvist. De hade farit i sällskap till marknaden,
och på alla värdshus, som passerades, dröjde de kvar en stund för att
stärka sig med en mugg gott öl. På ett ställe funno de, när de kommo
ut ur krogen, att den enes sto hade fått en fölunge, medan de varit
därinne, och fölungen låg på vägen alldeles under den andre bondens
vagn.
— Se, jag har fått en fölunge, och han ligger alldeles under din vagn,
sade den förre.
— Prat, det är inte din fölunge utan min. Eftersom den ligger, under
min vagn, är det väl vagnen, som fått fölungen.
— Nu blevo de osams med besked och höllo just på att ryka i luven på
varandra, då den ene hittade på att hänskjuta saken till greven.
— Varför är fölungen din? frågade greven bonden, som rådde om stoet.
— Därför att bara ett sto kan föda fölungar men inte en vagn.
— Gott, sade greven och vände sig till den andre, säg nu, vad du
grundar dina anspråk på!
— Ers nåd, sade den andre bonden, alla barn ligga väl strax efter
födelsen hos modern, och den här fölungen låg alldeles invid min vagn,
alltså är han min.
— Dig ger jag rätt, sade greven till den sistnämnde, och bonden, som
rådde om stoet, måste sålunda med bedrövelse draga sina färde.
Ett helt år gick han och grämde sig i tysthet. Till slut tyckte han,
det blev alldeles odrägligt, då grannen tog sig för att varje dag gå
förbi hans hus och söka reta honom. Eftersom greven inte hade givit
honom rätt, beslöt han att nu gå till grevinnan.
— Min goda man, sade grevinnan, då bonden framfört sitt ärende, jag kan
inte ge er något råd, jag har lovat att inte lägga mig i sådana här
tvister.
Men bonden var enträgen och bad så vackert, och till slut lovade
grevinnan att hjälpa honom på det villkor, att han inte talade om för
någon människa, vem som givit honom rådet. Och det lovade naturligtvis
bonden högt och heligt.
— Tag då ett nät, sade hon, och gå upp i grustaget här i närheten av
slottet och sätt dig där och fiska, och när greven rider förbi och
frågar dig, vad du håller på med, så svara: »Lika väl som en vagn kan
få en fölunge, kan väl ett grustag ge fisk!»
Bonden följde rådet. Efter en stund kom greven ridande förbi.
— Vad i all världen håller du på med? utropade han, då han fick se
bonden stå där och kasta sitt nät i grushögen.
— Oho, ohej! skrek bonden och låtsade med möda draga upp nätet.
Därpå vände han sig mot greven och sade:
— Jag fiskar, ers nåd!
— Är du spritt språngande galen? Tror du, det finns några fiskar i
grushögen?
— Lika väl som en vagn kan få en fölunge, kan väl ett grustag ge fisk,
svarade bonden, såsom han blivit lärd.
— Det svaret har du inte hittat på av dig själv, ropade greven
förbittrad. Är det grevinnan, som har lärt dig det? Bekänn, annars är
du dödens lammunge.
Bonden blev så rädd, så han darrade som ett asplöv, och för att rädda
sitt fattiga liv berättade han alltihop, huru han hade begärt råd av
grevinnan, och vad han hade fått till svar.
Genast tog greven bonden med sig till slottet och gick med honom in
till sin hustru.
— Den här bondtölpens egendom har du räddat, sade han förbittrad till
henne. Jag skall genast ge befallning, att fölungen återlämnas till
honom. Men du har brutit ditt löfte, och därför är det min vilja, att
du redan i dag lämnar detta slott.
— Jag har gjort orätt, sade Kajsa, och jag skall lyda men ber dig
bevilja mig två ting.
— Låt höra!
— Det första är, att jag får dricka en avskedsbägare med dig, och det
andra är, att jag må få taga med mig det, som jag tycker mest om.
Denna bön ville greven ej avslå och så drucko de en avskedsskål.
Men Kajsa hade lagt ett sömnmedel i vinet, och inom kort låg greven
försänkt i djup sömn. Kajsa skaffade då en stor, präktig säck och
stoppade sin sovande man ned i den. Därefter befallde hon en tjänare
att lasta säcken på en vagn, och så körde hon själv ned med den till
sin fars koja. Därefter hjälpte fadern henne att lasta av säcken, som
lades på golvet i stugan. Kajsa höll ensam vakt. I dagningen vaknade
greven. Då han märkte, att han var fången, slog han omkring sig med
händer och fötter och skrek:
— Var är jag, var är jag?
— Hos mig, min älskling, svarade Kajsa med mild röst. Du var det
käraste, jag ägde i slottet, och det fick jag löfte att taga med.
— Det var vackert sagt och tänkt också, sade greven. Lös nu upp banden,
så gå vi tillbaka till slottet.
Inom ett ögonblick voro banden lösta, och greven kravlade sig fram,
litet yrvaken och snopen också men i grund och botten glad över att
hans hustru höll så mycket av honom, och att hon var så innerligt klok
och påhittig. Han förlät henne därför, vad hon felat, och så gingo de
arm i arm upp till slottet, och sen levde de i fröjd och frid i många
år och fingo söner och döttrar, som voro lika kloka som far och mor
ihop men det är en annan historia.
(Tyskland.)