Det var en gång en greve, som var alldeles förfärligt klok, åtminstone
tyckte han det själv, och eftersom han var så klok, så ville han inte
gifta sig med någon, som inte i det stycket kunde mäta sig med honom.
Han gjorde långa resor och sökte vida omkring i världen men förgäves.
Till slut lät han kungöra, att den flicka, som var lika förståndig som
han själv, skulle han taga till gemål, av vad stånd hon än vore.
Nu bodde i byn nedanför slottet en ung flicka, som hette Kajsa och var
dotter till en bonde. När hon fick höra talas om den kungörelse, som
greven utfärdat, så tänkte hon för sig själv: Skall jag dag ut och dag
in gå här och knoga och spinna och karda? Det vore allt bättre att bli
grevinna på slottet däruppe och få råda över allt land, så långt ögat
når.
När fadern kom från marknaden, sade Kajsa till honom:
— Kära far, gå upp till slottet och säg greven, att jag är lika klok
som han och därför vill bli hans hustru.
Bonden sökte avråda Kajsa från sådana högtflygande planer, men det
hjälpte inte, och till slut gick han, fast inte var han glad åt det.
— Ers nåd, sade han till greven, min dotter tror sig vara lika klok som
ni och vill bliva eder hustru.
— Varför inte? sade greven. Jag har sökt vida omkring utan att finna
någon, som duger. Om hon verkligen är så slug, som hon säger, skall jag
göra henne till grevinna.
Därpå gick han in i köket och lät koka ett halvt tjog ägg. Då de hade
kokat, packade han in dem försiktigt i en korg med hackelse och lämnade
dem till bonden.
— Lämna din dotter de här äggen! sade han. Hon skall kläcka ut dem och
komma upp på slottet med kycklingarna.
— Det kan nog inte Kajsa, suckade bonden, hon är för tung och skulle
klämma sönder äggen.
Så tog han korgen på armen och gick tillbaka till sin stuga. När Kajsa
hade plockat upp äggen, lade hon dem i vatten och fann genast, att de
voro kokta. Men hon blev inte ledsen för det. Ett, tu, tre kilade hon
ut i trädgårdslandet och plockade en hop halvmogna ärtskidor. Och så
spritade hon dem och lade ärterna i en gryta med vatten. Där fingo de
koka en bra stund. Sedan tog hon upp dem och lät dem torka i ugnen. Och
när det var gjort, öste hon dem i en påse och sade till sin far:
— Kära far, gå nu upp till slottet med de här ärterna och bed greven så
dem och skicka mig skörden, så att jag har något att ge kycklingarna,
då de kommit ut ur äggen. Om han säger, att ärterna äro kokta, så
svara, att Kajsa lät hälsa, att det förhöll sig på samma sätt med äggen.
— Vad skall det här bli för spektakel? knorrade bonden, men han tog i
alla fall påsen och gick upp till slottet.
Greven tog ärterna och granskade dem noga.
— De här äro ju kokta! utropade han vredgad.
— Min dotter hälsar ers nåd allra ödmjukast, att på samma sätt var det
med äggen, som hon fick.
Greven märkte nu, att Kajsa var en klok flicka. Emellertid ville han
sätta henne på ännu ett prov. Han gick efter en härva lin, lämnade den
till bonden och sade:
— Lämna det här till din dotter; härav skall hon väva mig en hel räcka
lärft.
Bonden tog garnet och gick hem.
— Det här är nog för svårt för dig, sade han till dottern. Greven
befaller dig att av den här linhärvan väva en hel räcka lärft.
— Det kan nog hända, att jag det kan, svarade Kajsa, men den saken tål
att fundera på en stund, och så gick hon in i sin kammare. Följande
morgon var hon färdig med sin plan. Hon gick ut på vedbacken och
plockade upp tre små nätta pinnar. Dem lämnade hon till sin far och
sade:
— Gå upp till greven och giv honom de här pinnarna ifrån mig och säg,
att han av dem förfärdigar en vävstol, som jag kan väva hans lärft på.
Och om han säger: »Hur skall det gå för sig?», så svara: »Det är väl
inte svårare än att väva en hel räcka lärft av en härva lingarn.»
Gubben skakade på huvudet; han var rädd, att greven skulle bli arg
och ge honom ovett. Emellertid gick han upp till slottet i alla fall,
fastän han just inte kände sig så glad till mods.
När greven fick denna hälsning, sade han:
— Jag märker nog, att din dotter är betydligt slugare, än folket är
mest. Säg henne, att hon skall komma hit, inte på dagen och inte på
natten, ridande men inte till häst, inte naken och inte klädd, och till
bröllopsgåva skall hon ha med sig tre ting, som inte stanna kvar.
Bonden gick hem och talade om, vad greven sagt, och tillade bekymrad:
— Nu blir du allt bet, stackars flicka.
Men Kajsa blev inte bet alls. Hon sprang genast ned till fiskaren, som
bodde vid sjön och bad att få låna ett gammalt nät. Det fick hon gärna,
för hon hade många gånger visat sig hjälpsam och snäll. Därefter gick
hon till skogvaktarn och sade:
— Var så innerligt snäll och skaffa mig en levande hare!
— I morgon bittida skall du få en, jag ska sätta ut mina giller i kväll.
Sen gick Kajsa till byfogden, som var hennes gudfar, och bad honom om
ett par duvor. Dem fick hon och stoppade ned i en korg med lock. Nu
gick hon till en gumma, som brukade fara omkring och köpa upp lump, och
bad att till följande dag få låna hennes åsna.
— Det får du gärna, sade gumman, för i morgon skall jag ställa till
stortvätt, och då behöver jag den inte.
Kajsa var glad att ha så mycket uträttat, lösgjorde åsnan och ledde
den med sig hem. Där gav hon den foder, öste ärter i korgen åt duvorna
och gick därefter till sängs och sov som ett sött barn, ändå till dess
skogvaktaren tidigt på morgonen kom med den levande haren, som han hade
fört med sig i en korg. Sedan skötte Kajsa sitt arbete hela dagen utan
att säga ett ord om hur hon tänkt efterkomma grevens befallning.
Fram på eftermiddagen tog hon av sig kläderna och höljde in sig i
nätet, som hon fått av fiskaren, tog så åsnan ur stallet och hängde
korgen med haren på ena sidan och korgen med duvorna på andra sidan om
det tåliga djuret. Därefter satte hon sig upp på åsnan, och just som
solen hade gått ned, red hon upp till slottet.
Greven satt vid fönstret och såg, när hon kom, precis så som han hade
sagt: inte på dagen och inte på natten utan just i skymningen, ridande
men inte på en häst, inte klädd och inte naken utan bara insvept i ett
nät. Hans fordringar voro sålunda uppfyllda, men han kände sig riktigt
förargad över att behöva erkänna, att den där bondtösen var lika slug
som han. Därför skyndade han ned för trappan och tussade sina båda
stora hundar på Kajsa.
— Få se, om hon nu kan reda sig, mumlade han för sig själv.
Kajsa var inte rådlös; när hundarna kommo sättande i full fart för att
bitas, släppte hon ned haren på vägen, och nu blev det ett kattrakande,
må ni tro. Haren kilade i väg till skogs med långa skutt och hundarna
efter i full karriär.
Greven stod där alldeles häpen.
— Haren är min ena bröllopsgåva, herr greve, sade Kajsa, och som ni
ser, stannade den inte länge.
Nu steg hon av åsnan och gick med den andra korgen på armen upp i
slottet i sällskap med greven. När de kommo in i den stora salen, gick
Kajsa bort och öppnade ett fönster, liksom ville hon riktigt njuta av
utsikten. Därefter vände hon sig om och öppnade locket på korgen. Vips
flögo duvorna ut.
— Här äro de båda andra bröllopsgåvorna, sade hon, och de stanna nog
inte heller.