SLUGA KAJSA.

Det var en gång en greve, som var alldeles förfärligt klok, åtminstone

tyckte han det själv, och eftersom han var så klok, så ville han inte

gifta sig med någon, som inte i det stycket kunde mäta sig med honom.

Han gjorde långa resor och sökte vida omkring i världen men förgäves.

Till slut lät han kungöra, att den flicka, som var lika förståndig som

han själv, skulle han taga till gemål, av vad stånd hon än vore.

Nu bodde i byn nedanför slottet en ung flicka, som hette Kajsa och var

dotter till en bonde. När hon fick höra talas om den kungörelse, som

greven utfärdat, så tänkte hon för sig själv: Skall jag dag ut och dag

in gå här och knoga och spinna och karda? Det vore allt bättre att bli

grevinna på slottet däruppe och få råda över allt land, så långt ögat

når.

När fadern kom från marknaden, sade Kajsa till honom:

— Kära far, gå upp till slottet och säg greven, att jag är lika klok

som han och därför vill bli hans hustru.

Bonden sökte avråda Kajsa från sådana högtflygande planer, men det

hjälpte inte, och till slut gick han, fast inte var han glad åt det.

— Ers nåd, sade han till greven, min dotter tror sig vara lika klok som

ni och vill bliva eder hustru.

— Varför inte? sade greven. Jag har sökt vida omkring utan att finna

någon, som duger. Om hon verkligen är så slug, som hon säger, skall jag

göra henne till grevinna.

Därpå gick han in i köket och lät koka ett halvt tjog ägg. Då de hade

kokat, packade han in dem försiktigt i en korg med hackelse och lämnade

dem till bonden.

— Lämna din dotter de här äggen! sade han. Hon skall kläcka ut dem och

komma upp på slottet med kycklingarna.

— Det kan nog inte Kajsa, suckade bonden, hon är för tung och skulle

klämma sönder äggen.

Så tog han korgen på armen och gick tillbaka till sin stuga. När Kajsa

hade plockat upp äggen, lade hon dem i vatten och fann genast, att de

voro kokta. Men hon blev inte ledsen för det. Ett, tu, tre kilade hon

ut i trädgårdslandet och plockade en hop halvmogna ärtskidor. Och så

spritade hon dem och lade ärterna i en gryta med vatten. Där fingo de

koka en bra stund. Sedan tog hon upp dem och lät dem torka i ugnen. Och

när det var gjort, öste hon dem i en påse och sade till sin far:

— Kära far, gå nu upp till slottet med de här ärterna och bed greven så

dem och skicka mig skörden, så att jag har något att ge kycklingarna,

då de kommit ut ur äggen. Om han säger, att ärterna äro kokta, så

svara, att Kajsa lät hälsa, att det förhöll sig på samma sätt med äggen.

— Vad skall det här bli för spektakel? knorrade bonden, men han tog i

alla fall påsen och gick upp till slottet.

Greven tog ärterna och granskade dem noga.

— De här äro ju kokta! utropade han vredgad.

— Min dotter hälsar ers nåd allra ödmjukast, att på samma sätt var det

med äggen, som hon fick.

Greven märkte nu, att Kajsa var en klok flicka. Emellertid ville han

sätta henne på ännu ett prov. Han gick efter en härva lin, lämnade den

till bonden och sade:

— Lämna det här till din dotter; härav skall hon väva mig en hel räcka

lärft.

Bonden tog garnet och gick hem.

— Det här är nog för svårt för dig, sade han till dottern. Greven

befaller dig att av den här linhärvan väva en hel räcka lärft.

— Det kan nog hända, att jag det kan, svarade Kajsa, men den saken tål

att fundera på en stund, och så gick hon in i sin kammare. Följande

morgon var hon färdig med sin plan. Hon gick ut på vedbacken och

plockade upp tre små nätta pinnar. Dem lämnade hon till sin far och

sade:

— Gå upp till greven och giv honom de här pinnarna ifrån mig och säg,

att han av dem förfärdigar en vävstol, som jag kan väva hans lärft på.

Och om han säger: »Hur skall det gå för sig?», så svara: »Det är väl

inte svårare än att väva en hel räcka lärft av en härva lingarn.»

Gubben skakade på huvudet; han var rädd, att greven skulle bli arg

och ge honom ovett. Emellertid gick han upp till slottet i alla fall,

fastän han just inte kände sig så glad till mods.

När greven fick denna hälsning, sade han:

— Jag märker nog, att din dotter är betydligt slugare, än folket är

mest. Säg henne, att hon skall komma hit, inte på dagen och inte på

natten, ridande men inte till häst, inte naken och inte klädd, och till

bröllopsgåva skall hon ha med sig tre ting, som inte stanna kvar.

Bonden gick hem och talade om, vad greven sagt, och tillade bekymrad:

— Nu blir du allt bet, stackars flicka.

Men Kajsa blev inte bet alls. Hon sprang genast ned till fiskaren, som

bodde vid sjön och bad att få låna ett gammalt nät. Det fick hon gärna,

för hon hade många gånger visat sig hjälpsam och snäll. Därefter gick

hon till skogvaktarn och sade:

— Var så innerligt snäll och skaffa mig en levande hare!

— I morgon bittida skall du få en, jag ska sätta ut mina giller i kväll.

Sen gick Kajsa till byfogden, som var hennes gudfar, och bad honom om

ett par duvor. Dem fick hon och stoppade ned i en korg med lock. Nu

gick hon till en gumma, som brukade fara omkring och köpa upp lump, och

bad att till följande dag få låna hennes åsna.

— Det får du gärna, sade gumman, för i morgon skall jag ställa till

stortvätt, och då behöver jag den inte.

Kajsa var glad att ha så mycket uträttat, lösgjorde åsnan och ledde

den med sig hem. Där gav hon den foder, öste ärter i korgen åt duvorna

och gick därefter till sängs och sov som ett sött barn, ändå till dess

skogvaktaren tidigt på morgonen kom med den levande haren, som han hade

fört med sig i en korg. Sedan skötte Kajsa sitt arbete hela dagen utan

att säga ett ord om hur hon tänkt efterkomma grevens befallning.

Fram på eftermiddagen tog hon av sig kläderna och höljde in sig i

nätet, som hon fått av fiskaren, tog så åsnan ur stallet och hängde

korgen med haren på ena sidan och korgen med duvorna på andra sidan om

det tåliga djuret. Därefter satte hon sig upp på åsnan, och just som

solen hade gått ned, red hon upp till slottet.

Greven satt vid fönstret och såg, när hon kom, precis så som han hade

sagt: inte på dagen och inte på natten utan just i skymningen, ridande

men inte på en häst, inte klädd och inte naken utan bara insvept i ett

nät. Hans fordringar voro sålunda uppfyllda, men han kände sig riktigt

förargad över att behöva erkänna, att den där bondtösen var lika slug

som han. Därför skyndade han ned för trappan och tussade sina båda

stora hundar på Kajsa.

— Få se, om hon nu kan reda sig, mumlade han för sig själv.

Kajsa var inte rådlös; när hundarna kommo sättande i full fart för att

bitas, släppte hon ned haren på vägen, och nu blev det ett kattrakande,

må ni tro. Haren kilade i väg till skogs med långa skutt och hundarna

efter i full karriär.

Greven stod där alldeles häpen.

— Haren är min ena bröllopsgåva, herr greve, sade Kajsa, och som ni

ser, stannade den inte länge.

Nu steg hon av åsnan och gick med den andra korgen på armen upp i

slottet i sällskap med greven. När de kommo in i den stora salen, gick

Kajsa bort och öppnade ett fönster, liksom ville hon riktigt njuta av

utsikten. Därefter vände hon sig om och öppnade locket på korgen. Vips

flögo duvorna ut.

— Här äro de båda andra bröllopsgåvorna, sade hon, och de stanna nog

inte heller.

Folkhumor · 第 26 / 46 题