Det var en gång en fattig arrendator, som gick och knogade och plöjde
på sin godsherres ägor. Bäst det var, stötte plogen så häftigt mot
något hårt föremål, att hästen stannade. Bonden trodde, att det var en
sten, men då han såg efter närmare, fann han, att det var en järnkista.
Man kan förstå, hur brått han skulle få att taga upp den. Han arbetade
i sitt anletes svett och lyckades till slut få upp locket.
Nu hade han så när ramlat baklänges. Där låg en hel hop guldmynt och
smycken. Så mycket rikedom hade han aldrig sett förut i sina dar. Den
rättmätige ägaren var säkert död för länge sedan, och ingen kunde
vara närmare till hands att få skatten än den, som hittat den, tyckte
bonden. Men han fruktade, att godsherren skulle ta alltihop, om han
fick nys om saken. Därför behöll han bara en ringa del och grävde ned
det andra vid tröskeln till sin stuga.
Bonden hade en hustru, som nog var duktig på sitt sätt och kunde sköta
kräken och spinna och laga mat, men vidare klyftig var hon inte. Han
kunde nu inte fördölja för henne, att han hade fått pengar i huset och
hade råd att köpa både ett och annat, men han lade henne ivrigt på
hjärtat att inte tala om det för någon människa, och det lovade hon.
Så kom det en dag ett par av grannkvinnorna och hälsade på, då bonden
var ute. Hustrun kunde inte låta bli att traktera dem med vad huset
förmådde, och det var inte så litet nu för tiden. Kvinnorna blevo
naturligtvis förvånade och frågade, var det fattiga folket hade fått
så många goda saker ifrån. Och hustrun kunde rakt inte hålla tyst med
vad hon visste. De måste naturligtvis lova att inte tala om saken för
en enda människa, och så anförtrodde hon dem, att hennes man funnit
en skatt i jorden. Ett par dagar därefter var naturligtvis den stora
nyheten bekant i hela byn.
När bonden kom hem och fick veta, att grannarna hade varit på besök,
anade han, hur det stod till, men sade ingenting. Om natten steg han
upp och flyttade skatten till en undangömd plats i trädgården, där han
grävde ner den. Nu dröjde det inte länge, förrän ryktet om skattefyndet
kom till godsägarens öron. En vacker dag, då han var ute och red, steg
han av vid bondens stuga och gick in. Hustrun var ensam hemma. Han
frågade henne, om det var sant, att hennes man hittat en stor skatt i
åkern, och hon vågade inte svara annat än ja.
När bonden fick höra detta, tog han sig en lång funderare. Därpå gick
han ned till sjön och metade upp några fiskar, och så gick hon till
skogen och fångade en hare i ett giller. Sen gick han hem efter ett
metspö och några pepparkakor. Nu hade han, vad han behövde, och gick
åter upp i skogen. Fiskarna lade han med några alnars mellanrum på
skogsstigen, och pepparkakorna lade han på några buskar. Därpå slaktade
han haren, satte fast den vid kroken på ett metspö och kastade ut den i
sjön nära stranden.
Nu gick han in till sin hustru och sade:
— Kom gumman min, så ska vi gå ut i skogen och fiska.
— Vad säger du karl? frågade hustrun häpen. Ska vi fiska i skogen?
— Ja, följ med bara!
Och så gingo de upp i skogen och plockade upp de fiskar, som lågo på
stigen, och gumman blev högeligen förvånad över att det fanns fiskar på
land. De gingo några steg till och kommo till busken med pepparkakorna.
Nu gjorde gumman stora ögon.
— Vad vill det här säga? ropade hon häpen.
— Jo, det vill säga, att det har regnat pepparkakor, och de här ha
blivit liggande på busken, men de, som föllo på marken, ha blivit
uppätna av skogsråttor och andra djur.
— Nu gå vi ned till sjön och se efter, om vi ha fått något vilt,
tillade bonden.
Då de kommo ned till sjön, drog han upp metspöet, och se — det satt en
hare på kroken.
— Aldrig har jag sett på maken! skrek gumman. Inte kunde jag tro, att
det fanns några harar i sjön!
— Ja, det här är en märkvärdig dag, sade bonden. Den ska vi nog komma
ihåg.
På kvällen, då det var dags att krypa till kojs, kom bonden rusande in
i stugan och ropade med låtsad förskräckelse:
— Det har kommit fiender hit till byn!
— Oj, oj, oj, vad ska vi nu ta oss till? jämrade sig gumman.
— Jo, det är bäst, du går ned i potatiskällaren, så ska jag taga bössan
och hålla vakt om hus och hem.
Gumman gick ned i källaren, och bonden tog sin bössa och började
marschera av och an utanför stugan. Efter en stund sköt han några
skott med löst krut förstås, men det smällde inte sämre för det, och
det fortsatte han med litet då och då. Gumman satt där nere i mörka
källaren och var hjärtängslig, att fienderna skulle vinna seger.
När det blev dager, ropade bonden ned i källaren:
— Kom upp nu, gumman min, nu ha fienderna givit sig i väg. Och så
berättade han, hur han hade skjutit en hel del och slagit de andra på
flykten, varvid de dock hunno taga med sig sina döda och sårade.
— Nå, Gud vare lov, att denna fasans natt är förbi! sade gumman, och så
gick hon och lade sig för att få sova ut i ro, för hon hade inte fått
en blund i sina ögon på hela natten.
Några dagar efteråt kom godsherren ridande fram till stugan och
träffade bonden, som just höll på att gräva i trädgården.
— Nå, hur förhåller det sig med den där skatten, som du lär ha funnit i
åkern? sade han.
Men bonden ville inte erkänna, att han hade hittat någon skatt.
Det är inte värt, du försöker neka! ropade godsherren förargad. Din
hustru har redan erkänt.
— Jaså, ja, det kan nog hända, men se gumman min hon är allt liksom
litet konstig i huvudknoppen ibland, så det är väl inte mycket att
rätta sig efter.
Då ropade godsherren till gumman, att hon skulle komma ut och frågade
henne så, om det inte var sant, som hon hade sagt förra gången, att
bonden hade hittat en skatt i åkern.
— Jo, det är sant vart eviga ord, sade gumman och neg djupt.
— Ser du det, din kanalje! sade godsherren, vänd till bonden.
— Nog hör jag, vad hon säger, sade denne lugnt, men fråga henne litet
närmare om tiden, när det skedde, så får ers nåd höra, hur det låter.
— Nå, när var det?
— Jo, låt mig se, sade gumman, det var jämnt en vecka före den dag, vi
var åstad och fiskade i skogen och metade upp haren i sjön.
— Fiskade i skogen? utropade godsägaren förvånad.
— Ja, det gjorde vi visst det, idet var för resten samma dag, det hade
regnat pepparkakor.
Bonden ryckte på axlarna.
— Där hör nådig herrn, hur det låter, sade han.
Godsägaren såg fundersam ut.
— Kan ni inte säga något närmare om tiden och platsen, där skatten är
gömd? sade han till gumman.
— Jo, det var en vecka, innan fienderna kom hit och det var stor
drabbning här vid byn, svarade gumman, och vad platsen beträffar, så
såg jag, hur gubben min gömde skatten här vid tröskeln.
— Det hörs ju, att gumman är stollig, sade godsägaren, men du kan ju
gräva ett par spadtag här vid tröskeln, så får jag se.
Bonden hämtade en spade och grävde, men någon skatt syntes inte till.
Godsägaren hade sålunda inte annat att göra än att draga sina färde.
När ett halvår hade gått, grävde bonden upp sitt fynd och flyttade till
en trakt långt därifrån. Här köpte han sig ett stort hemman och levde
där i välstånd och trevnad i många år.
(Ryssland.)