Det var en gång en dagakarl, som hade mycket svårt att draga sig fram.
Han arbetade dag ut och dag in, men lönen var så klen, att han nätt och
jämnt kunde förtjäna till sitt dagliga bröd. Så skulle det bli marknad
i den närbelägna staden, och han beslöt att begiva sig dit och försöka
förtjäna en slant. Mycket hade han inte att sälja. Han hade litet ull,
men det förslog inte långt. Då tog han en säck och stoppade den nästan
full med mossa och lade ullen ovanpå, och så knogade han i väg med
säcken på ryggen.
När han hade gått ett stycke, kom där ut från en stuga vid landsvägen
en annan vandringsman, som också bar en säck på ryggen. Han var också
på väg till marknaden, och så gjorde de sällskap.
— Vad har du att sälja? sade nykomlingen.
— Jag har ull, svarade dagakarlen, och vad här du?
— Jag har nötter.
I själva verket hade han bara litet nötter ovanpå i säcken, det övriga
var galläpplen.
— Ska vi byta, sade den förste.
Det var den andre gärna med om. Ullen var ju betydligt värdefullare än
galläpplena. Men den, som hade ullen, ville inte byta jämnt om jämnt
utan begärde en mellangift, och slutligen kommo de överens om att han
skulle få fem skilling. Men så mycket hade den fattige stackaren inte
på sig, och då fick han anstånd att betala dem en annan gång. Så gingo
de vidare tillsammans ett långt stycke och blevo riktigt goda vänner.
När de så hade bytt säckar, skildes de och gingo åt var sitt håll, men
när de kommo hem och undersökte innehållet närmare, så märkte de, att
de hade hittat på samma puts båda två. Ingendera kunde säga, att han
hade blivit lurad.
Efter någon tid begav sig dagakarlen ut för att uppsöka sin vän och
utkräva sina fem skilling. Han fann honom såsom dräng hos en präst och
sade till honom:
— Min vän, du har bedragit mig.
— Nå, du har lurat mig, så då äro vi kvitt.
— Men de överenskomna fem skillingarna skall du väl betala.
— Ja, det kan jag väl göra någon gång, men nu har jag inga pengar. Kom
igen en annan gång!
Så skildes de åt den dagen. Den som var i tjänst hos prästen, gifte sig
kort därefter. En dag satt han med sin hustru på bänken utanför sin
stuga. Då fick han se sin vän Niklas — så hette dagakarlen. Han begrep
genast, att Niklas kom för att kräva sina pengar.
— Där kommer Niklas, dagakarlen, för att kräva mig på pengar, sade han.
Jag lägger mig i sängen där inne; hölj över mig ett täcke och säg, att
jag är död!
När Niklas kom fram till stugan, satt hustrun och grät och jämrade sig.
— Hur står det till här i huset? frågade han deltagande.
— Ack, det står illa till svarade hustrun. Min käre Peter är död.
— Gud vare hans själ nådig! sade Niklas. Vi voro goda vänner och ha
arbetat och haft affärer tillsammans. Därför är det inte mer än rätt,
att jag följer honom till graven och fäster en blomma på hans kista.
Hustrun svarade, att det komme nog att dröja något med begravningen, så
det vore nog bäst, att han inte väntade.
— Nej, jag lämnar inte min vän Peter, så länge han är ovan jord, sade
Niklas, det har jag inte hjärta till.
Hustrun gick nu in och omtalade viskande för mannen, att hans vän
tänkte stanna kvar och vara med om begravningen. Peter tillsade henne
då, att hon skulle skicka bud till prästen, att han vore död och borde
föras upp i kyrkan, såsom det var sed där på trakten. Kanhända skulle
Niklas då gå sin väg. Hon gjorde så, skickade en grannpojke till
prästen, och en kort stund därefter kom det karlar med en bår för att
bära upp Peter i kyrkan. Niklas följde med, och då de andra gingo ut ur
kyrkan, sade han, att han var den avlidnes bäste vän och ville så gärna
vaka hos honom. Han fick tillåtelse därtill, och så stannade de både
vännerna i kyrkan över natten.
Samma natt drogo några rövare förbi kyrkan. De hade plundrat ett slott
i närheten och tagit ett stort byte av guld och silver. De beslöto nu
att gå in i kyrkan, där de kunde få vara ostörda, och där dela rovet.
När dagakarlen såg, att beväpnade män kommo in i kyrkan, gömde han
sig bakom en pelare, och här såg han nu, hur rövarna slogo sig ned på
golvet och började breda ut och räkna smycken och guldmynt och andra
dyrbarheter. Det skedde i allsköns sämja, ända tills de kommo till en
blank sabel. Om den började de gräla, och en av dem påstod, att den
sabeln hade särskilt märkvärdiga egenskaper.
Plötsligt rusade en av dem upp och sade:
— Jag vet, vad vi ska göra. Här på båren ligger ju ett lik; jag tar och
prövar sabeln på det. Kan jag med ett hugg skilja huvudet från kroppen,
så är det ett gott vapen.
Det fick den stackars Peter ligga på båren och höra. Man kan förstå,
att han skulle känna sig litet kuslig till mods. Nu närmade sig rövaren
med sabeln i högsta hugg. Då reste sig Peter upp och ropade med stark
stämma:
— Döde män, var äro ni?
Och Niklas, som stod gömd bakom pelaren, svarade:
— Här äro vi, slagfärdiga allesammans!
Utom sig av förskräckelse kastade rövaren sabeln långt ifrån sig och
sprang på dörren. Och de andra efter med hisklig fart. Sitt rika byte
lämnade de i sticket. De stannade inte, förrän de kommit ett långt
stycke från kyrkan. Hövdingen var den, som först hämtade sig från sin
förskräckelse.
— Tänk, så mycken möda vi haft för detta byte! Och nu är allt förgäves,
sade han. Är det ingen, som har mod att vända om och se efter, vad som
försiggår i kyrkan. Men den ene efter den andre sade: »Jag vill inte.
Är det levande människor, så bry vi oss inte stort om antalet, men med
spöken ha vi ingen lust att ge oss i lag.» Till slut framträdde dock en
enda, som sade, att han ville gå och försöka, vad han kunde göra.
Sakta smög han sig fram till ett kyrkfönster, ställde sig där och
lyssnade. Under tiden hade den återuppståndne Peter och hans vän
broderligt delat det rika bytet, men därefter hade de blivit osams och
råkat i luven på varandra för de fem skilling, som Peter var skyldig.
— Tro inte, att du får anstånd nu längre! skrek Niklas med full hals. I
detsamma fick Peter syn på en mörk gestalt alldeles utanför fönstret.
Genast rusade han dit, stötte upp fönstret och ryckte till sig rövarens
mössa, som han lämnade Niklas med orden:
— Här har du för dina fem skilling!
Rövaren ryste av fasa, lade benen på ryggen och sprang tillbaka till
sina kamrater det fortaste, han förmådde.
— Vi kunna tacka Gud, att vi kommit helskinnade undan, sade han
till dem. Mycket guld och silver hade vi ju tagit, men det var så
många spöken i kyrkan, att av hela bytet blev det inte fullt för fem
skillings värde på var, så att de måste rycka mössan av mig, för att
den siste skulle få något med. Vi få väl skaffa oss ersättning på annat
håll. Därmed tågade de i väg och började röva och plundra på andra
ställen.
(Serbien.)