Hans trodde, det var en annan gubbe, och svarade:
— Nu har jag inte så mycket kvar, men det jag har, skall jag dela
broderligt med dig.
Härpå gav han gubben av sin glödkaka och dessutom en halv daler. Gubben
tackade vänligt och gick sin väg. Hans sökte nu upp en skyddad plats
under några lummiga träd, redde sig där en bädd av mjuk mossa och
somnade snart.
På morgonen gick Hans till en bäck, som han hörde porla i närheten.
Där fick han en dryck friskt vatten, tog så fram sin sista brödbit och
tog ett bett. I samma ögonblick stod den lille grå gubben åter framför
honom och sade:
— God morgon, Hans! Jag tror, jag dör av hunger, kan du ge mig lite mat?
— Min kära gubbe, sade Hans, mätta dig kan jag inte, för jag har bara
den här brödbiten kvar, men vi ska dela det lilla, som finns.
Därmed bröt han itu sin sista brödbit och räckte gubben hälften och gav
honom så en fjärdedels daler. Gubben sade då:
— Tack, min käre Hans! Här har du ditt bröd och dina penningar
tillbaka. Jag behöver dem inte. Jag ville bara se, om du hade bättre
hjärta än dina båda bröder. Därför kom jag tre gånger till dig och
bad om en gåva. Eftersom du är så godhjärtad och hjälpsam, skall din
önskan bliva uppfylld, och du skall bli kungens hovjägare. Ser du den
stora eken därborta, där vägen kröker? Stammen är ihålig, där hänger
en jägardräkt. Gå dit och sätt på dig den, och bredvid dräkten står en
käpp, som också är din. Vad du än berör med den käppen, det må vara
levande eller dött, måste sanningsenligt besvara de frågor, du vill
göra.
Nu var det Hans tur att tacka. Några ögonblick därefter var den lille
gubben försvunnen. Hans sprang nu genast bort till den ihåliga eken
och fann allt, såsom gubben hade sagt. Han tog på sig den granna
jägardräkten och kände knappast igen sig själv, när han speglade sig i
källan där bredvid. Så fin och ståtlig såg han ut. Nu ville han också
pröva käppens underbara egenskaper, slog med den mot en murken stubbe i
närheten och sade:
— Hur mycket är klockan?
— Klockan i staden har nyss slagit tio, svarade en röst inifrån stubben.
Nu var Hans glad, skall jag säga. Under munter sång vandrade han
vidare, kom till huvudstaden före middagstiden och tog in i första
värdshus, han kom till. När värden på stället såg den unge, vackre
jägaren, sade han:
— Det är hög tid att begiva er till slottet, ty kungen håller nu på att
utvälja en jägare, och saken skall vara avgjord före solnedgången.
— Jag kommer tids nog, sade han. Först vill jag ha mig en ordentlig
måltid, för jag är hungrig.
När Hans nu hade ätit och druckit, begav han sig till slottet, och
kungen blev så förtjust i hans präktiga, ståtliga utseende, att han
genast blev antagen. Hans fick sålunda en bra plats och hade sin goda
bärgning, och eftersom han var skötsam och duktig, blev han mycket
omtyckt, och kungen satte mycket värde på honom. En dag gick Hans till
kungen och sade:
— Jag skulle vilja gifta mig. Får jag göra det?
— Varför inte? svarade konungen och skrattade. Att gifta sig är inte
förbjudet, och nog tror jag, att du är i stånd att försörja en hustru.
När Hans nu visste, att konungen inte hade något emot det, gick han
till det värdshus, där han först tagit in, och sade till värden:
— Jag är ute i friarärenden; känner du till någon flicka, som är både
snäll och vacker och inte har haft något slags fästman förut.
— Kära Hans, svarade värden, sådana flickor är det nog inte gott om.
Men du kan ju försöka med den rike köpmannens enda dotter, hon är
sjutton år gammal och har nog inte haft någon fästman förut.
— Jag skall försöka, sade Hans, och gick till köpmannen och frågade, om
denne ville giva honom sin enda dotter till hustru. Innan han bestämde
sig, ville han dock se flickan en gång, när hon sov.
— Sådana dumheter vill jag inte vara med om, svarade köpmannen.
— Nå, då får det vara, svarade Hans.
Men köpmannen tyckte, att den unge hovjägaren, som var allmänt aktad,
skulle vara ett bra parti för hans dotter och beslöt därför, att låta
Hans få sin vilja fram. Han fick sålunda stanna hos köpmannen till
kvällen, och när flickan hade gått och lagt sig och somnat, fick han
gå in i hennes rum. Då tog han fram sin underbara käpp, vidrörde med
densamma sakta flickans mun och frågade:
— Har du någonsin fått en kyss av en främmande man?
— Ja, jag har fått flera av fars unge medhjälpare i affären, svarade
flickan.
— Då är du inte den rätta, utropade Hans, gick till köpmannen och sade
till honom:
— Er dotter passar inte för mig, hon har utvalt en annan.
Köpmannen blev vred och protesterade, men det hjälpte inte, hovjägaren
brydde sig inte därom utan gick tillbaka till slottet.
Nästa dag gick han till värden och sade:
— Köpmansdottern var inte den rätta. Hon hade redan haft en annan kär.
— Är det möjligt? En sjuttonårig flicka! utropade värden. Men jag sade
ju det genast, att sådana flickor, som du vill ha, är det inte gott om.
Om du skulle försöka med länsmannens dotter? Hon är ung och ser bra ut,
och familjen är i goda omständigheter. De bo ute på landet, och jag kan
aldrig tro, att hon har haft någon fästman förut.
— Jag skall göra ett försök, sade Hans och begav sig på väg till
länsmansgården. Han träffade herrn i huset hemma och framförde genast
sitt ärende.
— God dag, länsman, sade han, vill ni ge mig er dotter till hustru?
— Varför inte, herr hovjägare? sade länsmannen glad, vi ska strax
ställa till förölovningskalas.
— Nej, sakta i backarna! inföll Hans. Jag måste först se henne några
ögonblick, när hon ligger och sover.
— Asch, sådana dumheter! utropade länsmannen, det kan väl inte vara
passeligt?
— Nå, då blir det ingen förlovning av, sade Hans.
Länsmannen måste sålunda foga sig och villfara Hans begäran. När han på
kvällen kom in i rummet och såg, att hon var insomnad, rörde han med
käppen vid hennes mun och sade:
— Har någon främmande man kysst dig?
— Ja, det har fars inspektor gjort, blev svaret.
Då hade Hans fått veta, vad han ville, gick genast ut och sade till
länsmannen:
— Det blir ingen förlovning, er dotter har givit sitt hjärta åt en
annan.
— Det tror jag rakt inte, sade länsmannen vredgad. Men Hans hörde inte
på vidare utan gick sin väg.
Följande dag gick han åter till värdshusvärden och sade till honom:
— Vet du inte någon annan, kära vän? Länsmannens dotter var inte längre
fri.
— Ja, då vet jag ingen annan råd, än att du får gå till den tjocke
baronen, som bor där borta i herrgården. Kanske han vill ha dig till
måg; hans flicka kan väl inte ha haft någon fästman förut, det är hon
alldeles för stolt till.
— Vi få hoppas det, sade Hans bekymrad. Därefter gick han till kungen
och bad att få låna häst och vagn och for till baronens gård. När
han hade framfört sitt ärende, ropade baronen på sin hustru, och de
rådgjorde tillsammans, om vad svar de skulle giva den unge friaren.
— Han är kungens hovjägare och gunstling, sade baronessan, säkert skall
kungen taga nådigt upp, om vi giva honom vår dotter.
Detta tyckte den tjocke baronen vara vist talat, och han sade till Hans:
— Herr hovjägare, ni skall få min dotter.
— Ett villkor måste jag uppställa, sade Hans, och det är, att jag före
förlovningen får se henne några ögonblick, när hon sover.
Det tyckte baronen inte om. Han hade så när tappat andan i häpenheten,
då han hörde ett sådant förslag framställas.
— Vad — säger — — — ni? flämtade han.
Hans sade om sitt villkor och tillade, att finge han ej denna begäran
uppfylld, så avstode han från alltihop. Till slut gav baronen med sig.
Nu gick det såsom förut. Hans tog fram sin käpp, rörde med den vid
flickans mun och frågade:
— Hur många gånger har en främmande man kysst dig?
— Den unge, vackre fogdeskrivaren har kysst mig tre gånger, blev svaret.
— Nu ger jag upp försöket! ropade Hans missmodig. Så gick han in till
baronen och baronessan och talade om, att han avstod från den äran att
gifta sig med deras dotter, eftersom hon redan hade fått sin hjärtevän
i fogdeskrivaren.
Baronessan fick dåndimpen, och baronen kippade efter luft. Men innan
han kunde få så mycket luft i lungorna, att han kunde säga något, hade
Hans redan låtit spänna för vagnen och var på våg tillbaka till slottet.
Några dagar därefter var det den rike köpmannens födelsedag, och
han ställde till ett stort kalas. Länsmannen och den tjocke baronen
voro inbjudna. När de hade ätit och druckit, tog köpmannen sin vän
länsmannen avsides och talade om för honom, att kungens hovjägare hade
anhållit om hans dotters hand och fått ja, men sedan hade han avstått
och till på köpet förolämpat familjen med närgångna beskyllningar mot
hans dotter.
— Precis detsamma har han gjort med mig, sade länsmannen.
— Då kan vi ta varandra i hand alla tre, flämtade den tjocke baronen,
som hade hört, vad det var fråga om.
Det var ju en tröst i olyckan att inte vara ensam om förolämpningen,
men länsmannen föreslog, att de inte skulle låta sig nöja med ett
sådant beteende utan instämma hovjägaren inför rätta. Där måste han
bevisa sina beskyllningar eller riskera att bli hängd. Så skedde också.
När konungen hörde talas om denna sak, beslöt han att vara närvarande
vid domstolens sammanträde.
Hans såg inte ängslig ut, då han hörde anklagelsen uppläsas.
— Jag skall bevisa sanningen av vad jag sagt, men för detta ändamål
måste alla tre flickorna komma tillstädes. Man skickade efter dem, och
köpmannens dotter infördes först. Då hon stod framför hovjägaren, tog
denne fram sin käpp, vidrörde därmed hennes mun och sade:
— Har du fått någon kyss av en främmande man?
— Ja, av fars affärsbiträde, blev svaret.
Köpmansdottern är överbevisad, sade domaren. Nu kommer turen till
länsmannens flicka.
Nu gick det på samma sätt. Hans vidrörde hennes mun med käppen,
framställde samma fråga som förut och fick till svar:
— Ja, av inspektören.
Sålunda är den flickan också överbevisad, sade domaren. För in baronens
dotter!
Denna hade stått i rummet bredvid, tittat i nyckelhålet och lyssnat.
Hon visste därför, vilken makt den underbara käppen ägde. Därför hade
hon stoppat en stor vetebulle i munnen, och när Hans framställde sin
fråga, svarades blott mum-mum-mum-mum.
Vad vill det här säga, ropade Hans förvånad, rörde med käppen vid
hennes näsa och sade:
— Säg mig, lilla näsa, varför munnen inte talar!
— Det är därför, svarade näsan, att munnen är full med vetebröd.
Då måste flickan taga ut brödet ur munnen. Hans vidrörde den ännu en
gång med käppen och upprepade frågan, och då svarade munnen högt och
tydligt:
— Ja, den vackre fogdeskrivaren har kysst mig.
Nu voro sålunda alla tre flickorna överbevisade. Hovjägaren blev
frikänd, och köpmannen, länsmannen och den tjocke baronen måste med
skam och förargelse draga därifrån.
När kungen kom hem från domstolen, berättade han för drottningen, vad
han hade sett och hört och tillade, att han inte på länge hade skrattat
så gott. Drottningen sade då:
— Jag kommer att tänka på en sak. Vi borde låna den underbara käppen av
hovjägaren och undersöka, hur det förhåller sig med vår egen dotter.
— Ja, det ska vi göra, svarade kungen, och när han hade fått käppen av
Hans, väntade han med otålighet på kvällen. När prinsessan hade somnat,
smögo sig kungen och drottningen på strumplästerna in i hennes rum, och
kungen rörde med käppen vid hennes lilla rosenröda mun och frågade:
— Har någonsin en främmande man kysst dig?
— Nej, svarade den lilla munnen, men jag skulle bra gärna vilja kyssa
hovjägaren Hans.
— Jaså, sade kungen, och jaså sade drottningen, och så gingo de sakta
ut ur prinsessans rum.
— Hur ska vi göra med hovjägaren? sade drottningen därefter.
— Jag tänker, att det blir bäst vi giva henne till hovjägaren, sade
kungen, det är klart, att de båda unga hålla av varandra.
— Hans är också en snäll och präktig människa, sade drottningen, och
därmed gingo de till sängs och sovo gott den natten.
— När de sutto vid frukostbordet nästa dag, sade konungen:
— Vad skulle du säga, mitt barn, om jag gåve dig till hustru åt
hovjägaren Hans?
Då sprang prinsessan upp och slog armarna omkring kungens hals och sade:
— Kära, söta lilla far! Ger du mig hovjägaren till man, så gör du mig
lycklig för alla tider.
— Jag har ingenting däremot, sade kungen, men vi få lov att höra, vad
Hans säger, kanske han inte vill ha dig.
— Nu blev hovjägaren inkallad, och kungen frågade honom, om han ville
hava prinsessan till hustru. De hade kvällen förut provat med den
underbara käppen och funnit, att hon hade ingen fästman haft förut.
Hans trodde först, att kungen skämtade, men när han fann, att det var
allvar, sade han naturligtvis med glädje ja, och så firades bröllop,
som varade i dagarna sju.
(Tyskland.)