Det var en gång en konung, som behövde en ny hovjägare, för den gamle
hade dött. Han lät kungöra över hela sitt rike, att starka unga män
skulle infinna sig i huvudstaden, så att han finge välja bland dem,
vilken som passade honom bäst.
I en by några mil från huvudstaden bodde en rik bonde, som hade
tre söner, Max, Krister och Hans. När bonden fick höra om kungens
kungörelse, sade han:
— Hör du, Max! Det vore någonting för dig. Skulle du inte ha lust att
bli hovjägare?
Jo, det hade Max ingenting emot, och så bad han mor att göra i ordning
en duktig matsäck, för att han inte skulle behöva kosta på sig så
mycket på värdshuset. Och mor gräddade pannkakor och våfflor, och så
fick han smör och bröd och ett stort stycke skinka och begav sig i väg.
Vid middagstiden kom han till en stor skog, och eftersom han nu var
trött, satte han sig ned, under ett lummigt träd, tog fram matsäcken
och lät sig väl smaka.
Plötsligt stod framför honom en liten gubbe. Denne var klädd i en
sliten, grå dräkt och såg trött och medtagen ut.
— Låt mig smaka av ditt förråd, sade gubben, jag är så hungrig.
— Nej, tack! sade Max. Det fattades bara, att jag skulle gå och draga
mat ut i skogen för strykare. Är du hungrig, så plocka bär här i
skogen, och i värsta fall får du väl nöja dig med rötter.
— Som du behagar, sade gubben, men inte blir du någon hovjägare inte.
Därmed gick han sin väg.
När Max hade vilat en stund och ätit sig mätt, fortsatte han sin
vandring med raska steg. Emot aftonen kom han också ut ur skogen och
fram till en by, där han tänkte taga nattkvarter. Till sin stora
förvåning fann han emellertid, att han kommit tillbaka till sin faders
gård. Fadern stod just på trappan och skrattade, så mycket han orkade,
och bröderna stämde in.
— Har du inte kommit längre? ropade de. Eller kanske du har ångrat dig?
— Försök själva, så får ni se, hur det går er! sade Max buttert.
— Det är just, vad jag vill göra, sade Krister.
Modern gjorde i ordning hans matsäck, och nästa morgon, när solen gick
upp, var han redan på väg. Det gick honom på samma sätt som brodern.
När han höll sin middagsrast, kom den lille gråe gubben till honom,
men Krister var lika ogin och hårdhjärtad som Max, och därför villade
gubben också bort honom, så att när kvällen kom, stod han flat och
förargad framför stugan därhemma.
— God afton, herr hovjägare! ropade Max. Det var ju en lätt sak att
hitta till staden eller hur?
Nu var det den yngstes tur.
— Det är allt bäst, att jag försöker på, sade han, annars blir det väl
inte någon hovjägare av vår släkt.
— Du, din odåga! ropade bröderna. Tror du, att det skulle lyckas för
dig, som inte har gått för oss.
Fadern instämde och tyckte, att Hans skulle stanna hemma, och modern
gjorde inte någon matsäck i ordning åt honom, men Hans var lika glad
för det. Han gick till mjöllåren och gjorde en deg och gräddade tre
glödkakor på härden. Ett par daler hade han sparat i hop, dem stoppade
han i fickan. När solen gick upp följande morgon, var han redan på
benen, vandrade fram på vägen och trallade en munter visa.
När det blev middagstid, satte han sig ned att vila, tog fram en
glödkaka och åt med god aptit. I detsamma visade sig den lille gubben
och sade:
— God dag, Hans, jag är så hungrig! Vill du inte ge mig en bit av din
kaka?
— Jo, hjärtans gärna, sade Hans och räckte honom hälften, och så gav
han honom en daler till på köpet.
Den lille gubben tackade och gick vidare. På kvällen, då Hans satt och
åt sin aftonvard, kom gubben igen.
— God afton, Hans! sade han. Jag är så hungrig.