Inte kunde någon tro, att Tumpel skulle kunna gifta sig, men det kunde
han ändå. Kaka söker maka, säger ordspråket, och hur det var, fick
Tumpel verkligen tag i en änka, som hade ungefär lika mycket förstånd
som han. Hon var snäll och skrattade inte åt honom, såsom flickorna
hade gjort, som han friat till förut. För att göra en lång historia
kort, så gifte de sig och levde i lycka och sämja en lång tid.
En dag skulle Tumpel begiva sig till marknaden och sade till sin hustru:
— Här lämnar jag dig tio daler i förvar, tag väl vara på dem, så att
inga tjuvar komma åt dem!
Hustrun tog emot pengarna och funderade en liten stund på var hon
skulle lägga dem, för att de skulle vara riktigt säkra. Till slut
hittade hon på ett sätt. Hon lindade in dem i en trasa och gömde den
bakom kakelugnen. Där skulle då inga tjuvar hitta på att söka.
Framemot middagen knackade det på dörren.
— Vem är det? frågade gumman.
— Klas, svarades det.
Klas var en gammal soldat, som farit vida omkring i världen och nu
under fredstid just inte hade något att göra. Han hade hört talas om
Tumpel och hans hustru och hade nu kommit för att hitta på något skämt.
— Var kommer du ifrån? sporde gumman.
— Från himmelrik, svarade Klas.
— Kors, det var finfint främmande jag fått, sade gumman och öppnade
dörren. Stig in, stig in! Kanske du då har träffat min förre man? Han
var skomakare och hette Per.
— Ja, det har jag visst.
— Nå, hur har han det?
— Ja, det är ganska knalt för honom. Han sitter och lappar skor och
mumsar på kål, någon annan mat har han inte.
— Kära hjärtanes! Nå, skickade han ingen hälsning till mig?
— Jo, han sade, att det var snart slut på lädret, och inga pengar hade
han, därför undrade han, om ni kunde sända honom några skilling.
— Ja, visst ska jag det, sade gumman, och så gick hon till kakelugnen
och tog fram de tio daler, hon fått av Tumpel och lämnade dem till
soldaten och sade:
— Giv honom det här, så kan han skicka tillbaka det, som han inte
behöver.
Soldaten tog pengarna och knallade sig i väg det fortaste han kunde. En
stund efter kom Tumpel hem och frågade genast efter pengarna.
— Dem har jag skickat till himmelen till min förre man, för att han
skulle ha något att köpa läder för till att halvsula skor åt helgonen.
Och så berättade hon om det besök, hon hade haft.
Tumpel lade fingret på näsan och funderade en stund. Därefter sade han
i milt förebrående ton:
— Vet du, jag tror inte, att helgonen behöva några halvsulor. Han har
bestämt lurat dig, den där gynnaren. Tänk, att du kunde vara så dum!
— Nå än du då? Varför skulle du lämna pengarna till mig?
— Jag skall försöka att hinna fatt den gynnaren! ropade Tumpel, och så
tog han sin enda häst ur stallet, satte sig upp och red i skarp trav åt
det håll, dit soldaten hade gått.
När soldaten hörde slamret av hästhovar bakom sig, förstod han, att det
var Tumpel, som förföljde honom. Han lade sig då ned på dikeskanten,
skuggade med den ena handen över ögonen och pekade med den andra uppåt
skyn.
— Vad ligger du där för? frågade Tumpel, då han kom fram till soldaten.
— Jag ser en underbar syn.
— Nå, vad ser du då? frågade Tumpel nyfiket.
— Jo, en man, som går uppe i molnen, så fast och säkert, som om han
promenerade på en landsväg.
— Inte ser jag någon, sa' Tumpel.
— Jo, lägg dig ned här på rygg och skugga med vänstra handen över
ögonen!
— Vill du hålla min häst?
— Ja, gärna, sa' Klas.
— Jag ser ingen ändå.
— Jo, titta efter litet bättre, så skall du få se en män, som rider.
Därmed satte sig soldaten upp på Tumpels häst och galopperade i väg med
full fart.
Tumpel satte sig upp och tittade och gapade, och så mycket såg han, att
han hade låtit lura sig.
Han måste sålunda återvända hem utan häst, och när han berättade för
hustrun, hur det hade gått, sade hon:
— Ser du det, gubben min, du är inte slugare du än jag!
Det kunde Tumpel inte säga emot. Han satte sig tyst ned och åt sin mat
och gick och lade sig, och så är det slut på den historien.
(Ryssland.)