När Tumpels mor hade dött, ärvde sonen hennes stuga och en liten bit
jord, som hörde till. Här fick han arbeta och draga sig fram, så gott
han kunde. Ej sällan hände det, att folk, som visste, att han inte var
så värst klyftig, drevo skoj med honom eller rent av sökte lura honom.
En dag var han på väg hem och gick och ledde en ko. Han hade gått lång
väg och var trött. Ett par drängpojkar, som nyss kommit till orten,
fingo syn på honom och beslöto att spela honom ett spratt. Tumpel gick
där framåtlutad och halvsov. De båda drängarna smögo sig sakta bakom
honom, en av dem löste repet, som var bundet om ena hornet på kon,
och lade repet om sin egen hals. Den andre tog kon med sig och gick
tillbaka så tyst som möjligt. Tumpel märkte ingenting.
När de kommit till en krök av vägen och kamraten med kon var utom
synhåll, gjorde drängen ett ryck i repet.
— Vill du följa med ordentligt! ropade Tumpel.
I detsamma vände han sig om, och hade så när ramlat baklänges av
förvåning, då han fick se, att han ledde en karl i repet.
— Vad är du för en? sporde hån. Jag ledde ju nyss en ko.
— Jag har varit en ko, sade drängen, och nu skall du få höra min
underbara historia. Jag hade en god och from moder men var en dålig
son. En dag kom jag hem från krogen och var full. Min goda moder
förebrådde mig, att jag burit mig så illa åt, men jag var vild och
ville inte lyssna till hennes förmaningar utan slog henne i stället.
Då blev jag förvandlad till en ko. Såsom sådan har jag fått släpa fram
mitt liv ända tills nu. Säkert har min goda moder bett för mig, och så
har jag i ett nu återfått min mänskliga gestalt, Gud vare lov!
Tumpel trodde förstås, att mannen talade sant, och bad honom till och
med om förlåtelse för att han hade behandlat honom såsom ett djur. Och
drängen förlät Tumpel och gick sin väg. När han hade kommit ett stycke
bort, lade han sig ned vid vägkanten och skrattade, så att han hade
kunnat gå åt. Därefter skyndade han sig till sin kamrat, och de sålde
kon snarast möjligt och gjorde sig glada dagar på närmaste värdshus.
Någon tid efteråt var det marknad i staden därintill, och Tumpel hade
begivit sig dit för att köpa en ny ko. Som han går där, får han syn på
sin gamla ko. Han tittade noga på den för att förvissa sig om att det
verkligen var hans gamla Gullros, och när han var säker på saken, gick
han fram och viskade i örat på kon:
— Har du nu gått och supit dig full igen och blivit förvandlad till en
ko? Den här gången skall åtminstone inte jag köpa dig, det kan du vara
säker om.