Det var en gång en konung, som var så stark och mäktig, att när han
nyste, hördes det över hela landet, och då måste alla hans undersåtar
säga prosit. Det gjorde de också allihop utom en herde, som hette
Gusti, vilken hade så underbara ögon, att han med en blick kunde kuva
det vildaste djur.
När kungen fick höra, att Gusti inte ville säga prosit, blev han mycket
förbittrad och lät genast kalla herden till sig. Kungen satt på sin
tron och såg mäkta förgrymmad ut, men herden blev inte ängslig för det.
— Säg genast »prosit», röt kungen till honom.
— Prosit för mig, sade herden.
— Det duger inte, din landstrykare. »Prosit, Ers Majestät!» skall du
säga.
— Prosit, mitt majestät! sade herden.
Nu blev kungen så arg, så han kunde inte tala på en lång stund.
Munskänken kom fram med en bägare vin för att styrka honom med.
Hovmästaren trädde också fram för att hjälpa till och sade hotande till
herden:
— Säg »prosit, Ers Majestät», annars är du dödens lammunge.
Nu var det så, att på en mindre tron på något avstånd från kungen satt
hans dotter, en underskön prinsessa. Hon tyckte det var lustigt att se
på den trotsige herden och tyckte bättre om honom än om de prinsar hon
sett. Och herden kastade kär vänliga blickar på den sköna prinsessan
och sade:
— Jag säger inte prosit, förr än jag får prinsessan till brud.
Men kungen befallde, att han skulle kastas för isbjörnen. Drabanterna
förde bort honom och kastade ned honom i den jättelika isbjörnens
grotta. Nalle rusade fram, men herden borrade sin skarpa blick i
björnens ögon, och då blev denne så rädd, att han hade så när ätit upp
sig själv, och kröp ihop i en vrå. Där fick herden stå; för att hålla
sig vaken sjöng han den ena sången efter den andra, ty han visste, att
så fort han lade ihop ögonen, skulle björnen sönderslita honom.
Följande morgon kom hovmästaren för att se efter, om det fanns några
knotor kvar av herden, och fann till sin stora förvåning, att denne var
alldeles oskadd. Han gick genast till kungen och talade om det, och
kungen blev så förbittrad, att han hade så när trillat från tronen.
— Nu när du varit döden så nära, sade han till herden, så kanske du har
lärt att säga prosit.
— Det säger jag först, när jag får prinsessan till brud; jag är inte
rädd för tio dödar.
— Vi få väl se, sade kungen, och så befallde han, att herden skulle
kastas för jättepiggsvinen, som inte fått mat på flera dagar, för att
de skulle bli så mycket vildare.
Drabanterna förde bort honom och kastade honom ned till de grymma
svinen. Just som de skulle rusa på honom, tog han upp ur fickan
en liten träflöjt, som var snidad på sankt Antonius dag, och på
den började han spela helgonets visa. Då drogo sig de vilda djuren
tillbaka, räckte varandra tassarna och började en dans. Det såg så
löjligt ut, när de klumpiga djuren skumpade omkring. Herden var full
av skratt, men han vågade inte för ett ögonblick sluta upp att blåsa,
ty han visste, att då skulle svinen genast ha störtat sig över honom
och slitit honom i stycken. Och denna gång hade han ingen hjälp av sin
skarpa blick, ty det var ju omöjligt att se tio djur i ögonen på en
gång.
Till att börja med spelade han långsamt, men sedan ökade han takten, så
att djuren snurrade ikring i vildaste fart och till sist lade sig ned
i ett hörn uttröttade. Nu brast herden ut i skratt, och på morgonen,
när hovmästaren kom för att se efter, om det fanns några benknotor kvar
efter honom, skrattade han ännu, så att tårarna tillrade utför kinderna
på honom.
Nu blev han genast förd inför konungen, och när denne hörde, att inte
ens de vilda svinen hade kunnat göra kål på den motspänstige herden,
blev han så arg, så att näsan blev gul och håret blev grönt.
— Nå, sade han, när du har varit tio dödar så nära, kanske du har lärt
dig att säga prosit.
— Det säger jag inte, förr än jag får den sköna prinsessan till brud,
jag är inte rädd för hundra dödar.
— Vi få väl se, sade kungen, och så gav han drabanterna en vink, och de
förde honom till fängelset. Mitt på golfvet var en öppning såsom på en
brunn. Och i brunnens sidor voro fästade ett hundra utskjutande, vassa
liar; längst nere på bottnen brann ett svagt ljus.
När drabanterna hade släpat herden ända till randen av den hemska
brunnen, bad han dem gå ut ett litet tag, han ville fundera på saken,
kanhända skulle han säga prosit i alla fall, hellre än att bli kastad
dit ned. Soldaterna tyckte det var synd om honom och gjorde, såsom han
bad.
Herden tog då sin stav och hängde på den sin ränsel och rock och
hatt och placerade detta vid kanten av brunnen samt gömde sig i en
vrå. Sedan ropade han till drabanterna, att han stod fast vid sitt
beslut att inte säga prosit. Då skyndade de fram och knuffade till den
förmente herden, så att han föll ned i brunnen. Men det var bara rock,
ränsel och hatt.
Dagen därpå kom hovmästaren med en lampa för att se efter, hur det
var med herdens döda kropp, och när han fick se den seglivade Gusti
livslevande, så blev han utom sig av förvåning. Herden fördes åter
inför konungen:
— Nå, hundra dödar har du undgått, sade han, vill du nu säga prosit?
— Nej, inte förr än jag får prinsessan till brud.
— Vi få väl se, sa' kungen, och så befallde han, att hans vagn skulle
spännas för med fyra hästar. Nu fick herden sätta sig upp vid kungens
sida. Går det inte med våld, så går det nog med skänker, tänkte kungen,
ty han hade nu en gång för alla föresatt sig, att herden skulle säga
prosit, och vad en kung föresätter sig, det måste ske, förstår ni. Och
inte ville han precis ge honom sin dotter, för han hade ämnat henne
till brud åt en kungason.
När de hade färdats ett stycke, kommo de till en stor, högstammig skog.
— Den här skogen är sju mil lång och sju mil bred, sade kungen, och den
skall du få, om du säger »prosit, Ers Majestät!»
Det tyckte nu herden var hederligt bjudet, men han beslöt att stå fast
vid det, som han en gång hade sagt, och svarade:
— Det säger jag inte, förr än jag får prinsessani till brud.
Då blev kungen ledsen, han sade ingenting på en lång stund utan
befallde bara kusken att köra vidare. Efter en stund kommo de till ett
slott, vars tinnar skimrade som guld.
— Detta slott skall du få på samma villkor som skogen, sade kungen.
Nu var herden verkligen frestad att säga ja. Så grant slott hade han
inte sett i alla sina dar, men han tänkte på den sköna prinsessan och
hennes rosiga kinder och strålande ögon, och så svarade han på samma
sätt som förut.
— Nå, men om du får både skogen och slottet? sade kungen.
— Nådige herr konung! Prinsessan har tagit mitt hjärta fånget. Utan
henne äro alla världens skatter mig till föga glädje.
— Nå, så tag henne då! utropade kungen. Men kom ihåg, att då måste du
också säga prosit.
— Det skall jag visst göra, svarade herden, och så åkte de tillbaka
till det kungliga slottet, och där rustades genast till bröllop.
Och kungen lät förkunna över hela landet, att nu skulle hela folket
fröjdas med honom, ty nu skulle han gifta bort sin dotter med den
ståndaktige och tappre herdepojken Gusti. Och folket fröjdades och åt
och drack.
På slottet anordnades ett präktigt gästabud med många rätter. Bland
annat serverades oxkött med pepparrot, och när pepparrotsfatet ställdes
framför kungen, så nös han. Då ropade herden, som satt bredvid:
»Prosit, Ers Majestät!», och däröver blev kungen så glad, att han dog
på fläcken.
Då blev herden kung, och han regerade lyckligt i många långa år. Han
brydde sig inte om att befalla, att folk skulle säga prosit. Det gjorde
man ändå av gammal vana och gör så än i dag.
(Ungern.)