När Tumpel växt upp och blivit litet större, fick han plats såsom dräng
hos en doktor. Ibland fick han skjutsa doktorn, då denne skulle ut på
sjukbesök. En gång berättade doktorn för honom, hur det förhöll sig med
en sjukling, som skickat efter honom. Den sjuke led av svåra magplågor,
och då doktorn kom in, kunde han genast säga, vad det var för fel med
honom.
— Ni har ätit för mycket bönor, sade doktorn, det hjälper inte att neka.
Den sjuke måste erkänna, att doktorn talat sant, fick sin medicin och
blev snart bättre.
— Hur kunde doktorn veta, att han ätit bönor? frågade Tumpel.
— Jo, jag drog en slutsats.
— Vad är det? sporde Tumpel.
— Jo, jag såg en mängd bönskal utanför farstubron, och då kunde jag
förstå, att det varit bönkalas där i huset.
Det skall jag komma ihåg, tänkte Tumpel. Någon tid efter kom bud till
doktorn, att han skulle komma till en person, som plötsligt blivit
sjuk. Doktorn var emellertid ute, och Tumpel var ensam hemma.
Det är så gott, att jag går, tänkte Tumpel, alltid kan jag göra någon
nytta. Och så gav han sig i väg till den sjuke, tog på sig en viktig
min och kände honom på pulsen.
— Jag känner på er puls, sade han, att ni har ätit för mycket hästkött,
jag skall gå hem efter medicin åt er.
Den sjuke förnekade, att han ätit något hästkött, men Tumpel trodde
honom inte. Då Tumpel kom hem, var doktorn återkommen, och Tumpel
redogjorde nu för vad han tagit sig för, och huru han funnit, att den
sjuke ätit hästkött.
— Hästkött! utropade doktorn. Hur i all världen kunde du tro det?
— Jag gjorde, såsom doktorn sade härom dagen, jag drog en slutsats.
— En slutsats, säger du? Hur då?
— Jo, när jag kom in i farstun, märkte jag, att där hängde en sadel;
till en sadel hör en häst. Den sjuke hade sålunda ätit en häst eller
ett stycke av en.
Vad doktorn sade härom, förmäler inte historien, men säkert är, att
detta var både första och sista gången, Tumpel gick på sjukbesök.