En fattig gumma hade en enda son, som var dummare, än vad folket är
mest, och därför fick han öknamnet Tumpel. Han brukade gå ärenden åt
sin mor ibland, fast oftast gjorde han galet och glömde bort, vad han
skulle säga. En dag skickade hon honom till kvarnen med en påse säd,
som skulle malas. Till mjölnaren skulle han säga: »En halv skäppa i
tull, varken mer eller mindre».
Det där hade han svårt att komma ihåg, och därför gick han och sade för
sig själv: »Varken mer eller mindre.» På vägen gick han förbi en åker,
där en bonde gick och sådde. Bonden hörde, att pojken gick och mumlade:
»Varken mer eller mindre», och trodde, att han hade trollkonster för
sig och ville fördärva sådden, så att det skulle bliva varken mer eller
mindre, än han sått ut. Det påstods nämligen, att Tumpels mor var en
häxa, och att ställa till förargelse och elakhet kunde till och med en
sådan som Tumpel lära sig, mente bonden. Därför gick han upp på vägen
och klådde upp pojken.
— Jag säger bara, såsom mor har lärt mig, skrek pojken.
— Kunde jag inte tro det, sa' bonden och gav honom mera smörj.
— Hur ska jag säga då? jämrade sig pojken.
— Jo, du ska säga så här: »Tusenfallt igen».
Ja, det lovade pojken, och så fick han gå. När han hade gått ett stycke
längre fram, kom han till en annan åker. Där hade säden redan spirat
upp, men en massa kråkor hade slagit sig ned på åkern och började äta
upp säden. Folk hade just kommit dit för att mota bort kråkorna.
När de hörde, att pojken gick och mumlade: »Tusenfallt igen», trodde de
förstås, att han önskade dem tusen gånger så många kråkor.
— En sådan spoling! ropade de, och ett par stycken gingo upp och klådde
på den stackars Tumpel riktigt ordentligt. Han frågade ödmjukt, vad
han skulle säga, och de inpräntade i honom, att han skulle säga: »Åt
Hälsingland med hela skocken!» Och det sade han också den ena gången
efter den andra, och så fortsatte han sin väg och mumlade det, som han
sist hade lärt sig.
Härnäst mötte han ett liktåg, och då sade han högt, så att alla hörde
det:
— Åt Hälsingland med hela skocken!
Människorna, som gingo i procession, kunde inte tro annat, än att han
menade dem, och de blevo arga förstås över en sådan oförskämdhet. Hela
tåget stannade, och så fick Tumpel stryk igen. Han var öm förut och
skrek nu med full hals:
— Vad ska jag säga?
— Gud fröjde själen! svarade de och släppte honom lös.
Nu gick han en lång stund och läste på sin läxa: »Gud fröjde själen!»
Så mötte han en gumma, som gick och sköt en kärra framför sig, och i
den låg en slaktad sugga.
— Gud fröjde själen! sade pojken.
— Vad säger du? skrek gumman. Har du inte det ringaste folkvett? Ser du
inte, att det är ett oskäligt kreatur? Oj, oj, oj, såna ungar det finns
nu för tiden! Annat fick jag lära mig, när jag var barn.
Pojken frågade vackert, vad han skulle säga, men gumman var så
förargad, så hon gitte inte svara. Men Tumpel var envis och ville
nödvändigt veta, hur det borde vara, och till slut sade gumman:
— Du kan ju säga så här: »Så dra de i väg med dig, din gamla sugga!»
Tumpel tog av sig mössan och tackade för det goda rådet och fortsatte
sedan sin väg, nöjd och belåten med att åtminstone den gången ha
sluppit smörj. När han hade vandrat en stund, mötte han en brudskara.
Främst gingo två spelmän, som spelade fiol och klarinett, därefter kom
brud och brudgum, den förra såg så innerligt rödblommig och frodig ut,
och så till sist en hel skara gäster.
När Tumpel kom mitt för brudparet, tog han av sig mössan och sade:
— Så dra de nu i väg med dig, din gamla sugga!
Man kan förstå, vilket spektakel det blev. Bruden hade så när fått
slag, så ilsken blev hon. Spelmännen, som voro hetlevrade av sig,
kastade undan sina musikinstrument och höggo tag i Tumpel, och nu fick
han smörj efter noter, ska jag säga.
Pojken bad så innerligt, att de skulle sluta upp att slå honom och i
stället tala om, vad han skulle säga. Till slut tyckte de, det var synd
om den stackars Tumpel, och släppte honom med det beskedet: »Du skall
säga: 'En likadan glädje i var by!'»
Härmed knogade pojken vidare och kom äntligen fram till kvarnen, men
det var inte slut med missödena för det. Kvarnen stod i ljusan låga,
och folk höll som bäst på att släcka. Pojken trängde sig fram till
mjölnaren och sade:
— Här kommer jag med min påse säd från mor, som skulle malas med många
hälsningar om likadan glädje i var by. Mjölnaren trodde, att pojken
ville göra narr av eländet och gav honom en ordentlig hurril. Hade han
haft tid, så hade han säkert givit Tumpel ett ordentligt kok stryk, men
det behövde heller inte den stackarn, så pass mycket som han hade fått
förut.
Tumpel måste sålunda återvända till sin mor med oförrättat ärende och
klagade över sina motgångar. När modern hörde, vad han hade sagt till
mjölnaren, sade hon:
— Tänk, att du inte kunde begripa, att du skulle tagit en hink vatten
och öst på elden, såsom de andra gjorde!
— Det skall jag komma ihåg till nästa gång.
Några dagar därefter gick han ned till bäcken, där ett par av
granngummorna höllo på att tvätta. De hade gjort upp en bra nog stor
eld mellan några stenar för att värma vatten, och där höllo de just på
att steka litet fläsk till middagen. När Tumpel såg elden, som slog
upp, kom han ihåg moderns ord och gick genast efter en hink vatten, som
han öste ut över alltihop.
Jag skall inte närmare beskriva, vad pojken fick, det kan vara nog med
att säga, att efter den betan fick han ligga med omslag om ryggen i tre
dar.