I.

Det var en strålande sommardag år 1607. Solen blickade så vänligt ned

på jorden och torkade de små daggperlor, som natten utsått. Vinden

susade i träden och bäckarnes små silfver böljor sorlade så lekfullt

mot stränderna. Det var en skön dag, den, på hvilken vi föra läsaren

till Kaschin, till den lilla strax söder om staden belägna lunden. Ack,

om vi kunde förstå det mångskiftande sus, som genomgår trädens kronor,

måhända skulle vi då kunna tyda många af lifvets gåtor. När stormen

ryter och trädens kronor darra för den starkes andedrägt, säger oss

icke då en inre stämma, att vi ej äro annat än flarn, annat än stoff

korn, som slungas omkring i verlden? När det milda suset hviskar i

löfven och dessa liksom smekande vagga för de lätta flägtarne, tycka vi

icke då, att det finnes liksom en röst, som talar till oss om en frid,

som bjuder de inre stormarne att lägga sig till hvila? Natur, hvem kan

begripa dig? Hvem kan tillfyllest fatta dina storartade företeelser?

Ingen. Men vi kunna älska dig såsom en källa till mycken inre frid; vi

kunna älska dig såsom en del af oss sjelfva.

Den ofvan nämda dagen susade vinden så mildt genom trädkronorna i

Kaschins lund. Aftonen inbröt och med den lugnet. Strax efter

solnedgången syntes en hög gestalt, något böjd, nalkas ett af de

största och lummigaste träden. Några ögonblick betraktade han den sakta

vaggande kronan, tycktes lyssna till det knappt hörbara suset i löfven,

och satte sig derpå vid trädets fot.

Denne man var Gustaf Eriksson, den irrande konungasonen.

Hur förändrad var han icke nu! Fängelseluften i förening med upprepade

bekymmer hade tagit bort hans krafter. Han var nu mera knappt annat än

skuggan af sig sjelf.

"Det lider till slutet af min lefnad", tänkte han och lät hufvudet

sjunka ned mot bröstet. "Glädje har jag erfarit i rikt mått, ty en

kärlek, sådan den knappt finnes har skänkts mig. Theresia", utbrast han

med af rörelse darrande stämma, "du goda, uppoffrande qvinna, kvar

skall du finna en fristad, när jag går hädan? Ensam lik fogeln, som

kretsar öfver min hjessa, skall du kanske irra verlden omkring, sökande

dig ett näste, men ej finna något sådant. Hvem skulle väl vilja upptaga

den biltoge furstesonens maka?"

När Gustaf gjorde sig dessa frågor såg han icke, att en hög, qvinlig

gestalt nalkades honom från sidan. Han förnam icke ljudet af hennes

lätta fjät på den saftiga gräsmattan. Då qvinnan stod alldeles invid

honom, då lyfte han upp sina blickar och spratt till.

"Ni här, min furstinna", hviskade Erik XlV:s son, och ett matt leende

bredde sig öfver hans vackra bleka drag. "Är ni också omhvärfd af

fiender och lömska snaror som jag? Dock", fortfor han och for med

handen öfver den feberheta pannan, "jag glömmer att jag talar till den

forne czaren Boris Gudunows sköna dotter. Ha, dessa minnen från den tid

er far lefde, de bränna mig i själen, och de skola icke upphöra att

bränna mig till dess... de förbränt mig! Dessa småsinnade krypdjur..."

"Min furste", afbröt Axinia, ty det var hon, "ni dömer min fader

alltför strängt. Det var ej hans egentliga mening att förfara så hårdt

emot eder, fastän han af politiska skäl ansåg sig tvungen dertill."

"Jaså", inföll Gustaf med bitterhet och allvarlig skärpa i tonen, "det

var ej hans mening att medelst sina stinkande fängelsehålor suga musten

ur mig. Det var af politiska skäl, säger ni, som han behöll mig, svage

mask, som aldrig gjort anspråk på någon krona, i fängelse. Nej, säger

jag. Det var af enskildt hat till mig, derför att jag icke ville äkta

er och blifva en fosterlandsförrädare, som han lät mig undergå dessa

års tortyr."

"Det var af den orsaken, säger jag. Dock", fortfor han, och hans stämma

blef lugnare, "jag hatar honom icke derför. Med mig är det snart slut.

Min Iefnadslampa kan icke brinna så länge. Ser ni, min furstinna, det

fattas olja på den, och den olja som fordras, finnes icke till att få.

Hvad lifvet ändock tyckes skönt och hänryckande, då man står i

beredskap att lemna det. Kanske förefaller det så derför, att man skall

veta att rätt uppskatta dess höga värde. Men, hvad är det som

förskaffar mig äran af ert besök, min furstinna?"

Axinias ögon fyldes af tårar, då hon sade: "I morgon skall jag resa

till Polen. Detta land får nu mottaga czar Boris Gudunows olyckliga

dotter. Jag ville ändock se er ännu en gång, min furste, och det är för

att säga er mitt farväl som jag uppsökt er."

"Ja, det blir allt vårt sista farväl", sade Gustaf med låg stämma, och

då prinsessan yttrade den förmodan, att sjukdomen kanske skulle gifva

med sig, sade prinsen vemodigt: "Ah nej; jag känner att döden redan

börjat gnaga på lifstråden. Den skall ej länge motstå angreppen. Men,

hvem är det som kommer der? En krympling. Hvad kan han vilja? Han

närmar sig."

"Det är kapten Repnolsky, som kommer att bedja er om förlåtelse", sade

Axinia. "I sista drabbningen med turkarne blef han lifsfarligt sårad.

Han har icke lång tid att lefva."

"Förlåtelse", upprepade furstesonen och betraktade prinsessan med

frågande blickar. "Hvad är det för en förlåtelse som jag skall gifva

honom? Icke har han väl något att afbedja hos mig?"

"Ni får sjelf höra och döma sedan", sade prinsessan. "Kaptenen är nu

framme."

En vanmäktig krympling, se der allt hvad som återstod af den fordom

kraftige kapten Repnolsky. Han var sig knappt lik, och Gustaf måste

länge se på honom, innan han kunde känna igen honom. Prinsen betraktade

honom stillatigande några ögonblick, derpå sade han, idet han vänligt

räckte kaptenen handen:

"Våra lotter äro temligen lika hvarandra, kapten Repnolsky. Båda stå vi

på grafvens brädd. Båda äro vi söndersargade, jag till mitt inre, ni

till ert yttre. Hvilket som mest plågar menniskan, det kan jag icke

afgöra, men det vet jag, att när de inre stormarne brusa, är det

förfärligt."

Kaptenen svarade med en röst, som darrade af den djupa rörelse han

erfor.

"Det är sant, min furste, att våra öden äro så till vida lika, att vi

båda snart måste skiljas hädan. Men i ett äro de likväl olika. Ni dör

som en menniska, älskad och värderad af alla, jag deremot som en

föraktad, såvida jag icke erhåller er förlåtelse."

Vid dessa ord föll den fordom så stolte och om verldslig storhet

drömmande Repnolsky på knä för Gustaf, och heta tårar strömmade ur hans

ögon.

"Hvad är det för en tillgift ni begär af mig, kapten Repnolsky", sade

Gustaf mildt och på samma gång förvånad. "Jag vet mig icke hafva något

att förlåta er."

"Ack jo, min prins", sade kaptenen med bruten stämma och sänkte pannan

mot jorden. "Det var jag, som stal bort ert lejdebref."

För ett par sekunder ryckte det till våldsamt kring Gustafs mungipor,

men det varade icke länge, förrän lugnet återkom.

"Då var det också ni, som dödade dworniken Manins hustru?"

"Ja, min prins."

"Öfver våra goda och onda handlingar dömer Gud", sade den ädle

furstesonen och blickade uppåt. "För det onda ni tillfogat mig har ni

af hjertat min förlåtelse. Men se, der kommer Manin, och det tillhör

honom att döma i den andra saken."

Med dessa ord vinkade prinsen åt den gamle dworniken, som med

stapplande gång nalkades. I få ord omtalade Gustaf derpå huru det

förhöll sig med Maritschas död, och att kaptenen var hennes baneman.

När han slutat, sade den gamle dworniken med djup stämma:

"Herre, jag har för länge sedan förlåtit Maritschas mördare, utan att

veta hvem det var. Visst var det mera än sorgligt för mig att förlora

min hustru, men när denne ädle furste flyttade hit till Kaschin, bjöd

han mig vara honom följaktig. Ensam som jag var, antog jag tillbudet

och nu har jag bara en bön till den heliga jungfrun, och det är den,

att hon icke låter mig öfverlefva min ädle herre."

Vid dessa ord störtade den gamle dworniken till Gustafs knä och

öfverhöljde hans händer med kyssar.

"Herre", sade han ånyo, när de första utgjutelserna voro öfver, "icke

vill jag med min förbannelse öka edra qval i skärselden. Min förlåtelse

har ni i rikaste mått."

Ännu en god stund fortsattes samtalet, och när qvällens skuggor begynte

sänka sig öfver staden och den lilla lunden, bröt sällskapet upp.

Snart blef det öde i Kaschins lund.