När kapten Repnolsky genomilade de mörka korridorerna, som man måste
passera innan man kom till prinsens våning, kände han sig ganska illa
till mods och stannade ofta liksom tvekade han i vissa ögonblick att
låna sig till verktyg åt czarens hämdgiriga planer. Han kände Gustaf
personligen och hade, äfven han, blifvit intagen af beundran och
medlidande för den landsflyktige konungasonen. I vissa ögonblick
tvekade han verkligen, om han skulle fortsätta eller vända tillbaka,
men han hade redan gått för långt för att kunna återvända, det erkände
han. De egna fördelarne lade också sina tunga vigter med i vågskålen,
och kapten Repnolsky var icke en så ädel menniska, att han kunde
åsidosätta dem. Och hur många finnes det väl, som vid tillfällen, då
egna fördelar erbjudas, äfven på bekostnad af vänskapen och aktningen,
stöter dem tillbaka? Icke en bland tusen.
"Nej, jag måste framåt", tänkte kaptenen, der han trefvade sig fram i
korridorerna. "Jag har gifvit furst Grenin mitt hedersord på, att jag
skall försöka att få lejdebrefvet i mina händer. Skulle jag nu svika
detta löfte! Då skall kanske czaren i sin förbittring taga mitt lif.
Detta är han nog i stånd till."
Han var snart framme. Yttre dörren öppnade han med sitt vapen och det
dröjde icke länge, förrän han stod i prins Gustafs arbetsrum, men här
påkom honom ytterligare de besynnerliga tankarne, och just den tanken,
att han liksom en simpel tjuv om natten skulle göra inbrott hos den han
högaktade, och det på czarens befallning, marterade honom grufligast.
Mere gånger drog han den mot chiffonieren utsträckta handen tillbaka,
och en gång närmade han sig till och med dörren, i afsigt att gå med
oförrättadt ärende. Men, då framhöll sjelfkärleken för honom sin
förledande spegel, och alla betänkligheter veko, för att vid nästa
försök ånyo dyka upp igen.
"Bab, raskt till verket", utbrast han och utsträckte för tredje gången
handen mot den chiffonier, hvari Gustaf förvarade sina angelägnaste
papper. "Nu eller aldrig måste det ske, annars är det för sent."
För en kraftig bindning af dolken sprang klaffen upp. Repnolsky
öfverfölls af en darrning äfven nu i sista ögonblicket. Nu var det
likväl för sent för honom att vända tillbaka med oförrättadt ärende.
Omkring honom var det så tyst som i grafven, och det var just denna
mystiska tystnad, som ängslade honom, den bistre krigaren, som icke
bleknat på slagfältet. Det tycktes honom som om luftens tusen andar
andats så kylande på honom. En kallsvett bröt fram på hans panna. Hans
knän svigtade, och då han ändtligen efter långt sökande höll
lejdebrefvet i sina händer, skälfde hans kropp alldeles som om en
frossa skakat den.
"Bort, bort!" mumlade han och slog igen klaffen så att det gaf eko i
rummet. "Nu fort till fursten!"
Han gick icke; han sprang icke; han bokstafligen flög genom de samma
korridorer, der han för blott några minuter sedan måst trefva sig
varsamt fram. Som en vansinnig störtade han trapporna utför, och skulle
just träda ut på den lilla gården, då en gäll qvinnoröst skrek: "Jaså,
det är tjufvar här i huset. Hjelp, hjelp!" Det var Maritscha, som
blifvit honom varse, och nu med sina rop sökte uppväcka grannarne.
Samtidigt stälde hon sig i vägen för honom, och det syntes tydligt, att
hon var fast besluten att göra motstånd i det längsta.
Det der hindret hade icke kaptenen beräknat. Han studsade också i
början af öfverraskning, men snart återfick hans själ sin spänstighet,
och han märkte alltför tydligt, att endast våldet kunde hjelpa honom ur
knipan. Med godo skulle det aldrig lyckas, det såg han på Maritschas
hotande uppsyn.
"Låt mig passera, qvinna", sade han för den skull med så lugn stämma
som möjligt.
"Nej, säger jag", skrek dworniken Manins modiga hustru, "ni kommer inte
fram utan öfver mitt lik, kom ihåg att Maritscha håller ord hon."
"Släpp mig fram", sade kapten Repnolsky för andra gången och nu med
mera hetta, ty han kunde ganska väl förnimma röster af annalkande
personer, hvilka ditlockades af Maritschas skri. "Jag begrafver dolken
i ditt bröst, om du ropar en enda gång till. Ur vägen!"
Med dessa ord sprang kaptenen fram, men icke många steg, innan den
modiga qvinnan hängde sig fast vid hans arm och släpades ett godt
stycke ut i portgången. Hon liknade en vampyr, som sugit sig fast vid
Repnolsky. Kaptenen var ursinnig. Skulle hans företag nu göras om intet
af denna qvinna, som de onda makterna, enligt hans förmenande, utsändt
till att förfölja honom, Skulle han, just då han njöt af segerns
frukter, lida nederlag? Aldrig! Dertill var kapten Repnolsky alltför
beslutsam och van att handla.
Folket strömmade emellertid till allt ymnigare, och redan började en
och annan att sticka in hufvudet genom den lilla till hälften öppnade
porten. Repnolskys bröst häfde sig våldsamt och hans fingrar slöto sig
krampaktigt omkring dolkfästet.
"För sista gången frågar jag om du vill släppa mig", frampustade
kaptenen och upplyfte dolken. "I annat fall är du dödens?"
"Nej, nej, jag släpper er aldrig", skrek Maritscha. "Döda mig, men
äfven då skall..."
Längre kom hon icke, ty utan betänkande begrof Repnolsky den hvassa
dolken i Maritschas bröst. Blott ett doft rosslande och dworniken Manin
var befriad från det jordiska umgänget med sin trätgiriga hustru.
Kapten Repnolsky störtade ut. Hans ansigte var förvridet. Han visste
knappt åt hvilket håll han skulle gå, så förvirrad var han. Kring honom
skränade pöbeln och det fans till och med dem, som voro så djerfva, att
de grepo tag i honom för att hålla honom fast. Men då återvände
Repnolskys besinning. Med kraftig arm utdelade han några slängar på
måfå och kom undan.
Knappt hade han försvunnit, då prins Gustaf, som nästan bar den
förskräckta Theresia på sina armar, tilllika med Manin, som stött till
honom under vägen, anlände till sin bostad. Vid åsynen af folkmassan
studsade han tillbaka, men dworniken, som märkte hans ängslan, steg
fram till porten och sade med hög stämma:
"Hvad är på färde, go' vänner, efter I ären samlade här så många?"
"Åh", sade en dwornik från ett närbeläget hus, "det är intet för annat,
än att förkunna dig, att det varit tjufvar i huset, och att du aldrig
mer får omfamna Maritscha."
"Har hon lupit ifrån mig då", sade Manin. För sig sjelf tänkte han:
"Jojo men, de der gyllena, de hade allt en stark dragningskraft på
henne. Så länge de vara kan jag vara lugn för hennes skällsord."
Den hederlige dworniken var, såsom vi höra, just icke en stor älskare
af sin äkta hälfts sällskap.
"Lupit bort", eftersade en mushik med långt silfverhvitt hår. "Ja, nog
har hon lupit bort, men till det ställe, hvarifrån hon aldrig vänder
åter. Vän Manin, din hustru har blifvit mördad."
"Mördad", eftersade i sin ordning den stackars Manin. "Hvem har det
varit, som kunde rå på henne, det vill jag fråga?"
Men som ingen kände kapten Repnolsky, kunde heller ingen afgifva något
svar på Manins fråga. Väl fuktades den hederlige dwornikens ögon af ett
par tårar, då han betraktade sin hustrus blodiga kropp, men inom sig
var han rätt belåten med det lugn, som han nu skulle få ega på sin
ålderdom.
Sådan är menniskonaturen: Ibland hård som klippan, ibland mjuk och vek
som vax.
"Lejdebrefvet är borta", suckade prins Gustaf, då han kom upp i sitt
rum och undersökte papperen. "Arm och utan skydd står jag nu här i
denna stad. Czaren hatar mig, och skall troligtvis göra allt för att
tillfoga mig oförrätter. Till hvem skall jag vända mig?"
"Till Gud", ljöd en mild och sorgsen stämma bakom fursten, och när han
vände sig om, slöts han i Theresias, den trogna qvinnans armar. "Till
Gud, min älskade", hviskade hon och förde Gustaf fram till en liten väl
arbetad biktstol. "Låtom oss böja oss inför den styrande allmakten och
anropa den heliga jungfrun om hennes förböner. Bed, min Gustaf, bed!"
Och från oskuldsrenare hjertan hafva väl aldrig någonsin några böner
uppstigit till den eviges tron! De bådo ur djupet af sina själar, och
natten var långt framskriden, då fursten tog ett ömt "god natt" af
Theresia för att i ensamheten klaga sina smärtor.
När Gustaf vaknade nästa morgon, fann han huset omringadt af soldater.
Han anade hvad som komma skulle, men han ville åtminstone visa sina
förföljare så mycket lugn han kunde. Ödet hade stält så till, att det
var kapten Repnolsky, som anförde soldaterna. När denne kom, för att i
czarens namn fängsla Gustaf, sade denne:
"Med svek och list hafven I vunnit edert mål. I hafven stulit ifrån mig
det skyddsbref, som czaren gifvit mig, och I hafven gjort det på hans
befallning. Här är jag. Tagen mig och gören med mig hvad I behagen. Men
icke kunnen I väl vara så grymma, att I rycken ifrån mig den qvinna,
som numera skall förljufva mina återstående dagar?"
Kapten Repnolsky vågade icke möta Gustafs blickar. Han blygdes inför
den ädle furste, som han varit med om att störta. Utan att säga
någonting förde han prinsen till det för honom inrättade fängelset.
Nu började svek och ränker att på allvar smidas omkring den olycklige
furstesonen. De värsta beskyllningar, man kunde hitta på, framdrogos, i
akt och mening att fälla honom, men med det ädla sinnets öppenhjertliga
storhet och stolthet bemötte Gustaf alla de mot honom framstälda
anklagelserna så kraftigt och så bevisande för sin oskuld, att han icke
kunde fällas. Han qvarhölls ändock i fängelset ett par år och hade
under denna svåra tid, då han måste lida oerhördt, blott en tröst
deruti, att Theresia tilläts besöka honom ibland. Denna ädla och
uppoffrande qvinna egnade den olycklige furstesonen alla de stunder han
kunde få, och hennes kärlek till honom minskades icke det ringaste,
oaktadt sorgerna hopade sig med hvarje dag allt mera öfver deras
hjessor.
Huru många sådana qvinnor finnas väl?
Emellertid inträffade en vigtig förändring inom Ryssland. Boris Gudunow
störtades och en annan kejsare kom på tronen. Då inträffade också en
vändpunkt i Gustafs lif. Han frigrafs ur fängelset och fick sin bostad
i den lilla förtjusande staden Kaschin, dit han också flyttade, och
derifrån han icke kom, förrän dödens hand löste de jordiska bojorna.
Det är i nämnde stad som följande tilldrager sig.
"Den irrande fogeln" finner sitt bo.