Åtta dagar hade gått till ända, och vid det lummiga träd, hvarunder
Gustaf brukade sitta, var en graf uppkastad. Om vandraren frågade de
små barnen, som lekte i lunden, hvems den grafven var, så svarade de
alla med en mun:
"Det är hans, den gode furstens."
Och om man händelsevis mötte någon äldre man eller qvinna, som styrde
sin gång ut till Kaschin, och frågade dem i hvad ärende de skulle gå
dit, så fick man det svaret:
"Vi vilja se den gode furstens sista färd."
Med friden på sina läppar hade Erik XIV:s och Katarina Månsdotters son,
den rätte arfvingen till Sveriges krona, utandats sin sista suck i den
lilla staden Kaschin, landsflyktig från det land, som han älskat så
högt och för hvars skull han, såsom vi känna, ådrog sig czar Boris
Gudunows förföljelse.
När den regerande czaren fick kunskap om Gustafs död, sände han en
betydande penningesumma till hans begrafning med all den ståt en furste
har rättighet att fordra. Men äfven nu hade det oblida ödet sin hand
med i spelet. Stadens guvernör dolde af snikenhet penningarne och lät
nästan i tysthet begrafva furstesonen i den vackra lunden. Och denne
guvernör, hvem var det väl? Jo, det var samme man, i hvilkens hus i
Moskwa Gustaf och hans maka fordom åtnjutit så stor gästfrihet så länge
de voro uppburne vid Boris Gudunows hof. Det var också samme man, som
på ett så lömskt sätt narrade Gustaf ifrån sitt hem, på det att kapten
Repnolsky måtte kunna stjäla bort hans lejdebref; med ett ord, det var
furst Grenin.
Ödet skiftar så olika här i verlden. Snart störtades Grenin och måste
tillbringa sina återstående dagar inom fängelsets murar. Var icke detta
en Guds rättvisa, en hämnande nemesis?
En liten tid uppehöll sig Theresia i Kaschin, och besökte hvarje dag
Gustafs sista hvilorum. Ett kloster gaf ändteligen den "irrande
fogelns" maka en lugn fristad.
Gustaf Erikssons lefnadssaga är så enkel, men så full af storartade
handlingar, vittnande om ett ädelt sinne och en trofasthet, som sällan
söker sin like. Svenska folket känner litet eller intet om denne prins
eller hans öde. Vi hafva för den skull försökt att med dessa få ord
gifva det ett svagt begrepp om denne fursteson, denne irrande fogel,
såsom han sjelf kallade sig, som i främmande land fick sitt bo.