Knappt hade kaptenens handtlangare, en bestucken soldat vid gardet,
slumrat på sin post, förr än snabba steg längre upp på gatan
tillkännagåfvo, att en person, som hade brådtom, nalkades. Vare sig nu
att soldatens rus icke var så grundligt, att det helt och hållet
förmådde betaga honom medvetandet, eller att tanken på hans skyldighet
och det oförsonliga straff han skulle ådraga sig, om han försummade
tjensten, höll hans själ i så stark spänning, att den var urståndsatt
att njuta någon hvila -- nog af: när den okände personen kom närmare,
spratt soldaten upp ur sin halfslummer, ruskade på sig några ögonblick
och gick derpå fram till den anländande som, efter att en stund ha
betraktat huset, stannade framför porten, synnerligen tvehågsen om han
skulle knacka på eller ej. Soldatens framträdande kom honom att spritta
till.
"Hvem söker du här i huset?" sporde soldaten med myndig ton.
"Jag har bref till den främmande prinsen."
Soldaten var en mäkta klippsk figur, som ville taga tillfället i akt
att visa sin påpasslighet för kaptenen och derigenom komma i gunst hos
honom. Han sade för den skull, i det han slog den okände budbäraren
lätt och med en viss förtrolighet på skuldran:
"Lemna du mig brefvet. Jag är dwornik här i huset och väntar just nu på
att prinsen ska' komma hem."
Den främmande betraktade, så godt sig göra lät, soldaten närmare och
icke utan misstroende.
"Om du är dwornik, hvarför sitter du här ute i regnet?" sade han. "Har
du ej något tak att krypa in under?"
"Visst har jag det", svarade den falske dworniken med ett tilltvunget
leende, "men ser du", och vid dessa ord sänkte han rösten till en låg
hviskning, "jag fick alltför mycket wotka i går, och bakruset gör, att
jag helst dväljes utom hus, isynnerhet när det regnar som nu. Ah, det
är särdeles skönt, när vattnet så här svalkar pannan."
Med dessa ord aftog den listige soldaten mössan och lät regnet
öfverskölja hufvudet. Och han fortfor, sedan han ånyo satt på sig
hufvudbonaden:
"Men har du inte smakat en tår wotka i dag, så kan du få här. Jag har
väl så mycket öfver, att du kan få dig en dugtig klunk."
Med dessa ord drog han upp den till hälften tömda flaskan och
öfverräckte den till främlingen. Denne, som tillförene betraktat
soldaten med misstrogna blickar, förändrade nu hastigt uppförande, och
knappt hade wotkan fuktat hans läppar, förrän han blef ganska meddelsam
af sig.
"I förtroende skall jag omtala för dig", sade han och lutade sig intill
soldaten, "att jag hört att brefvet är från prinsessan. Om du nu vill
framlemna det till prinsen, så ska' du få en del af den belöning jag
får. Jag har brådtom jag, ska' du veta. Katinka väntar mig. Det är
besynnerligt med henne vet du. Hon kan aldrig lägga sig om qvällarne
förrän jag kommit hem. Också är hon ju bara barnet ännu, inte mera än
tjugo år. Se här är brefvet! Lemna prinsen det och nu farväl!"
Sedan han först visligen tömt flaskan så noga, att ingen kunde göra det
bättre, aflägsnade han sig med skyndsamma steg.
"Den var inte svår att fånga", mumlade soldaten och gnuggade händerna
af förnöjelse. "Undrar just hvad den här lilla breflappen kan
innehålla... Ah, der kommer en person till! Han är af samma
kroppsstorlek som prinsen! Ja, det är han."
Soldaten tryckte sig så nära väggen han kunde. Prins Gustaf, ty det var
han, gick den gömde så nära att han nästan vidrörde honom med armbågen,
slog lätt på porten och blef snart insläppt. Då först kunde soldaten
andas ut igen.
"Ja nu är han hemma, men hur länge ska' det dröja innan han kommer ut
igen", tänkte soldaten. "Här kanske jag kan få posta hela natten."
Ensamheten på den folktomma gatan jemte regndropparnes melankoliska
plaskande mot marken gjorde att han ånyo försjönk i en lätt dvala, der
han stod lutad mot den kalla och fuktiga väggen. Sålunda förgick
ungefär en timme. Då gnisslade den tunga porten ånyo på sina gångjern
och uppväckte soldaten, som denna gång slumrat till hårdare.
"Der är han, och den gamle dworniken är med honom i afton också",
mumlade soldaten, när prins Gustaf och Manin trädde ut samt togo vägen
åt det håll, der furst Grenins ansenliga palats var beläget. "Nu kan
det vara på tid att låta höra signalen."
Med dessa ord satte han båda händerna för munnen och lät höra ett
likadant ljud som det, hvarmed kaptenen lockat honom till sig, men
soldatens signal var mera dämpad, för att icke väcka alltför stor
uppmärksamhet, alldenstund prins Gustaf och Manin ännu voro inom
hörhåll. Knappt hade soldaten gifvit signalen, så framträdde kapten
Repnolsky med skyndsamma steg.
"Är allt klart?" frågade han med undertryckt stämma.
"Ja", svarade soldaten.
"Godt, följ då prinsen och laga så, att han blir uppehållen så länge
som möjligt på vägen."
Soldaten aflägsnade sig med skyndsamma steg först sedan han öfverlemnat
brefvet till kaptenen, samt omtalat den okändes förmodan, att det var
från prinsessan.
"Från prinsessan", tänkte kaptenen. "Ah, det kan inte vara annat än en
varning. Fort nu till verket. Jag ser att lyckan gynnar mig. Porten är
bara löst tillsluten."
Med dessa ord stötte han sakta till porten, så att den gick upp utan
buller, samt trädde in. Han kände noga till lokalen, och för den skall
ilade han, utan att låta sig hejdas af något, upp till andra våningen,
der prinsens rum voro belägda.
* * * * *
Hos furst Grenin var ett lysande sällskap församladt. Civila och
militära personligheter trängdes om hvarandra i de glänsande, och med
all den prakt, som en rik rysk furste kan åstadkomma, utstyrda
salongerna. Värden och värdinnan voro sjelfva älskvärdheten och ehuru
den tid redan hade förflutit, då prins Gustaf bort vara der, och denna
omständighet marterade det furstliga värdfolket, kunde likväl ingen
upptäcka i deras anleten, att en djup oro besjälade dem.
Det tillhör dem, som röra sig i den förnäma verldens salonger, att
hyckla känslor, hvilka äro dem motbjudande. Det kallas för nobelt,
diplomatiskt, verldsvett och mera sådant, man måste säga ett och tänka
ett annat, så fordrar "goda tonen".
I denna förställningskonst hade det furstliga värdfolket hunnit
mästerskapet. Men hur instuderadt det ändock var i sin ädla konst,
förmådde det likväl med möda tygla sin glädje, när anmälaren med hög
stämma framsade:
"Prins Gustaf af Sverige."
Alla, som sågo glädjen lysa i furstens och furstinnans blickar, trodde
naturligtvis, att den härledde sig från sjelfva besöket. Så trodde
också Theresia, och den tacksamhet hon kände, blef ännu större.
Prins Gustafs uppträdande väckte stor rörelse hos de församlade. De,
som personligen kände honom, äflades att få trycka hans händer. De, som
aldrig sett honom, trängde sig fram, för att få skåda in i det manligt
sköna anlete, om hvars fägring de hört så mycket. Gustaf var också
intagande i den enkla svarta drägt han bar, och när han, sedan han
helsat på värdfolket, gick fram till Theresia och med ömhet tryckte
henne till sitt bröst, samt kysste henne på den marmorhvita pannan, då
kände han sig så outsäglig lycklig, som han icke känt sig på länge. Det
var också med den hängifvenhet, som en sant älskande qvinna känner för
den hon gifvit sin tro, som hon blickade in i hans ögon, som hon
återgäldade honom hans omfamning, och som hon hviskade endast dessa
betydelsefulla ord: "Min Gustaf".
Bland den tidens ädla tidsfördrif räknades musiken ganska högt. Gustaf
var också en stor älskare af denna sköna konst, som förmår stilla
själens gnagande sorger, och uppväcka leendet kring de läppar, der
vemodet annars tagit sin stadigvarande boning. På framställan af det
furstliga värdfolket och sedan Theresia också bedt honom derom, sjöng
den irrande konungasonen med manlig stämma, följande sång, den han
sjelf skrifvit och satt melodi till:
Den irrande fogeln.
När vintern strör drifvor och snötäcket är
En svepning kring lilja och ros;
När isarne famna båd' skogar och skär,
Och sommarvind flyktat sin kos,
Den irrande fogeln sig söker ett bo,
Att lefva med makan i kärlek och tro
uti Nord.
När isarne smälta från klipporna ner
Och våren har hunnit till oss;
När sommarens sol ifrån himmelen ler
Och mattadt är stjernornas bloss --
Den irrande fogeln sig söker ett bo,
Att lefva med makan i kärlek och tro
uti Nord.
När fogeln ej finner det sökta i nord,
Till främmande land står hans håg,
Ack, härlig och skön är den grönskande jord,
Ack, härlig den djupblåa våg!
Snart irrande fogeln har funnit sitt bo,
Och snart får han slumra från kärlek och tro
i sin graf.
Det var så tyst i den stora samlingen, att hvar och en kunde höra sitt
eget hjerta slå. När furstesonen slutat sin enkla visa, en anspelning
på honom sjelf, ty med den irrande fogeln menade han sig sjelf, det
kunde ingen undgå att märka, rådde ännu tystnad några minuter. Theresia
var blek som om dödens kylande hand vidrört hennes kinder. Den ena
handen var hårdt tryckt mot hjertat. Den andra omfattade troget ett
litet porträtt af Gustaf, hvilket hon ständigt bar på sig.
"Slå bort dessa vemodiga tankar, min prins", sade ändtligen furst
Grenin och närmade sig Gustaf. "Ni bör ej tänka för mycket på dylika
sorgliga ämnen, ty czaren, den Gud gifve ett långt lif, vill ju..."
"Tala ej om czaren", afbröt Gustaf häftigt, men med undertryckt stämma.
"Ni vet hvad som senast förefallit oss emellan. Efter detta uppträde
kan det ej blifva godt mera. Jag känner, att jag står vid den
skiljoväg, der jag måste välja. Men", fortfor han och kastade hufvudet
stolt tillbaka, "aldrig skall jag välja någonting, sam ställer mig i
harnesk mot mitt fädernesland."
Furstinnan Grenin, som just nu kom fram till de samtalande, hade redan
ett ord på tungan, då ett högt larm nedifrån gjorde hennes afsigt om
intet. Skott föllo och en larmande folkhop började trängas i palatsets
trappor. Furst Grenin ilade ut och kom snart tillbaka. Hans ansigte var
likblekt.
"Hvad är på färde; hvad är på färde?" ropade en del af gästerna, under
det andra rusade ut, för att sjelfve öfvertyga sig om hvad som stod på.
"Tionde regementet har gjort uppror", sade furst Grenin, "och jag
fruktar, att mitt eget regemente snart skall följa exemplet. Hör bara!
De ursinnige upprorsmännen plundra öfverallt."
Fruntimren voro nästan halfdöda af förskräckelse. De som mest bibehöllo
sitt lugn, voro furstinnan Grenin och Theresia. Den sistnämnda stödde
sig mot prins Gustafs arm, och såg upp till honom med fullkomlig
trygghet.
"Kom, min älskade", sade han efter en stund och då larmet småningom
aflägsnat sig, "vi vilja begifva oss hem; det är..."
"En biljett till prins Gustaf af Sverige", ropade i detsamma en röst.
Med feberaktig otålighet bröt prinsen den lilla biljetten. Vid den
första blick han kastade på den, bleknade han och måste stödja sig mot
en stolskarm för att icke falla. Men i nästa minut var han åter den
stolte mannen, som trotsigt går emot lifvets stormar.
"Kom", sade han och tryckte en varm kyss på den bäfvande Theresias
läppar, "vi måste skynda hem. Kanske skall jag icke komma för sent att
hindra det nedriga skurkstrecket."
"Hvad är det; för himmelens skull hvad står på?" hviskade Theresia och
virade sina armar kring Gustafs hals.
Prinsen öfverräckte åt henne det af hans fingrar tillskrynklade
papperet, och Theresia läste följande prydligt skrifna ord.
"Min prins. Skynda er hem. På hög befallning beröfvar man
er nu det lejdebref, som kejsaren gifvit er."
Brefvet hade ingen underskrift. Hvem var författarinnan? Gustaf anade
det, men han sade det icke till någon. Länge dröjde det icke förr än
han och Theresia voro på väg till hemmet.
Sedan furst Grenin sett till, att hans regemente icke deltog i de
upproriska rörelserna, skyndade han hem. På vägen mötte han Gustaf och
hans maka. De sågo honom icke.
"Ja, skynda, skynda", mumlade den listige fursten, med ett segerleende
på läpparne och i blickarne. "I skolen ändå komma för sent. Kapten
Repnolsky har väl nu fullbordat sin handling."
Läsaren anar nog från hvem den lilla biljetten kom. Den var från
Axinia. Knappt hade budbäraren återkommit och prinsessan fått veta, att
Gustaf ej var hemma, samt att biljetten blifvit lemnad till dworniken,
förrän en oförklarlig aning sade henne, att det icke stod till så, som
det borde. Denna oro lemnade henne icke, huru mycket hon än försökte
att slå bort den. Slutligen blef den henne alldeles öfvermäktig. Hon
skref en annan biljett och sände, den till furst Grenin, i tanke att
den skulle träffa prinsen der. Men budet, en pålitlig tjenare, blef
uppehållet genom den oreda, som uppstod i följd af upproret, och kom
icke fram så fort som ämnadt var.
Vi vilja nu följa, kapten Repnolsky på hans färd.