För att få upplysning på det föregående, måste vi bedja läsaren följa
oss några dagar tillbaka i tiden.
Vi begifva oss då till den borg, der Boris Gudunow residerade. Denne
kejsare var en kraftfull man, som länge tyglade de vilda passionerna
hos sitt folk, och hans regering var för landet ganska lyckosam. Men,
liksom alls ryssar, hade han den älsklingstanken att utvidga riket
på sina grannars, i synnerhet Sveriges bekostnad. De bördiga
östersjöprovinserna lågo honom mycket nära om hjertat. Slutligen trodde
han sig ha fått en idé, som, om den blefve utförd, skulle föra honom
till målet och förskaffa honom de eftertraktade länderna. Han fick
nemligen höra, ätt en brorson till Johan III var i Polen vid Sigismunds
hof, Och när det också kom till hans vetskap, att prins Gustaf var den
egentliga arfvingen till svenska kronan, som genom farbrödernes, Johans
och Karls ränker blifvit honom frånryckt, lät han genast sända bud till
prinsen och bedja honom komma till sitt hof. Gustaf, som hoppades att 1
Ryssland vara befriad från den list och de försåt, som i Polen hotade
hans lif, antog med tacksamhet inbjudningen och begaf sig till Moskwa.
Der blef han mottagen med all den prakt, som tillkom honom såsom
konungason, och han var daglig gäst vid det ryska hofvet, hvars
förnämsta prydnad han snart blef. Han öfvergick också alla i manlig
skönhet och i snille. Detta gjorde också, att den intagande prinsessan
Axinia snart fästade sig med en verklig kärlek vid Gustaf. Han märkte
visserligen detta förhållande och det smärtade honom, emedan han med
hela sin själ fästhängde vid den qvinna, som i Tyskland blifvit hans
maka, och hvilken hade åtföljt honom till Moskwa. Det tjenade till
ingenting, att han yppade detta förhållande för czar Boris. Denne
kullkastade genast hans betänkligheter med de orden, att kyrkan kunde
upplösa hans äktenskap. Huruvida Gustaf sjelf var benägen därför, det
känner man icke med visshet. Men i betraktande af hans redbara
karakter, måste man anse, att han icke skulle varit i stånd att svika
den qvinna, vid hvilken hans varma själ fästat sig. Nej, det var helt
andra orsaker, som blefvo ämnen till den söndring, som snart nog
uppstod mellan honom och czaren, och som till slut beredde hans
undergång.
Det var ett par dagar före händelsen i första kapitlet. I sitt
arbetsrum gick czar Gudunow häftigt fram och tillbaka. Starka
sinnesrörelser skiftade hastigt om hvarandra i hans djupt markerade
anlete, och ofta ljungade ur de stora ögonen en eld, som tydligt
ådagalade, att vreden bodde inom den mäktige mannen. Sedan han en stund
gått fram och tillbaka tog han plats vid ett litet bord och lät
hufvudet sjunka ned mot bröstet, under det han stödde ena armen mot
bordskifvan. Hvad tänkte han på? Grubblade han på hvilka eröfringar han
skulle göra härnäst? Om han skulle anfalla Polen eller Sverige?
På intet af detta tänkte han nu.
"Han vågar trotsa mig", utbrast czaren efter en stund och sprang upp.
"Ah, det är också den förste som gör det? Är jag ej herre här? Har jag
ej makten att låta honom omkomma när jag behagar? Och hvem skall
någonsin bry sig om honom? Ingen, Kung Johan skall tvärtom känna glädje
öfver att hans brorson kommit ur verlden. Ha", utbrast den vredgade
herskaren ånyo och stampade med foten, "de fördelar jag erbjudit honom,
dem..."
I detsamma öppnades dörren försigtigt och furst Grenin anmäldes. Vid
ljudet af detta namn spred sig en svag ljusning öfver czarens stränga
drag, och han sade med en ton, som röjde icke blott en viss otålighet,
utan äfven tillfredsställelse:
"För in fursten!"
Strax derefter inträdde furst Grenin, en liten spenslig figur med ett
ständigt smil på de tunna läpparne. Sedan han vördnadsfullt helsat
Boris Gudunow, som med ett pröfvande uttryck stadigt hade sina blickar
fästade på hans anlete, sade han i låg ton, som hade han fruktat
lyssnare:
"Har eders majestät kommit längre med den halsstarrige svensken?"
Det syntes tydligt, att czaren väntat sig denna fråga, ty han blef icke
alls öfverraskad deraf, utan svarade med fullkomligt lugn:
"Nej, min bäste furste. Jag blef just glad öfver att ni kom, ty ni
brukar kunna gifva rätt goda råd. Hvad skall jag göra med prinsen? Alla
de fördelar jag erbjuder honom, förkastar han. Om det nu är, såsom han
säger, af kärlek till sitt fädernesland, inom hvars gränser det aldrig
mera förunnas honom att komma, eller af tillgifvenhet för den qvinna
han äktat i Tyskland, det kan jag icke rigtigt förstå. Om det sista
antagandet vore det rätta, då... då..."
Czaren uttalade icke meningen. De våldsamt knutna händerna och de
flammande blickarna talade likväl till fyllest. Furst Grenin sade också
genast:
"Jag antager bådadera ers majestät. Dock är det svårt att behandla
prinsen på annat sätt än som sker, åtminstone så länge han eger i sitt
våld det lejdebref, som ers majestät gaf honom utom..."
"Ah, ni framkastade med er vanliga slughet en vink åt mig, min käre
furste", afbröt czaren lifligt. "Lejdebrefvet, ja! Skulle det icke
finnas bland Moskwas befolkning någon person, nog djerf och nog
förslagen att i hemlighet bemäktiga sig detta bref, som binder mina
händer. Sök upp en sådan, furste, och hans belöning skall blifva
riklig."
Furst Grenin försjönk en stund i djupa tankar, och under allt detta
gick czaren långsamt fram och tillbaka öfver golfvet. Hans armar voro
korslagda öfver bröstet, och blickarne envist sänkta ned mot jorden.
"Nu har jag en", sade ändtligen fursten och upplyfte hufvudet.
"Bra, bra", utbrast czaren och gnuggade händerna. "Tror ni er kunna
lita fullkomligt på honom?"
"Ja, ers majestät. Som på mig sjelf."
"Hans namn?"
"Repnolsky."
"Ah, kaptenen vid mitt garde?"
"Ja."
"Det är en käck karl, jag vet det", sade Boris Gudunow med synbar
tillfredsställelse. "Jag har många gånger sett honom utföra handlingar,
deri mod och förslagenhet spelat hufvudrolerna. Vill ni, furste, gifva
honom i uppdrag, att bemäktiga sig lejdebrefvet?"
"Som ers majestät befaller", svarade furst Grenin och reste sig upp.
"Nå, nå, inföll czaren leende, det är icke så brådtom min bäste Grenin.
Ser ni, jag väntar i hvarje minut prins Gustaf hit. Ännu en gång, och
det i dag, vill jag framlägga mitt förslag för honom. Nekar han äfven
nu; nåväl, då måste det ske som vi nu kommit öfverens om. Stanna qvar,
furste! Det skall troligtvis intressera er att närvara vid ett så
afgörande ögonblick."
Fursten bugade sig utan att svara. En stunds tystnad uppstod. Härunder
tänkte Boris Gudunow uteslutande på det stundande mötet med Gustaf och
utgången deraf och han kunde icke betvinga den lätta oro, som besjälade
honom. Furst Grenin deremot tänkte alldeles icke derpå. Han sysselsatte
sig helt och hållet med att utfundera bästa sättet att vinna kapten
Repnolsky för ändamålet. Kaptenen var en stolt och oböjlig natur, som
kanske icke så lätt skulle låta beveka sig. "Ah, jag har det nu",
tänkte fursten, och smilet kring läpparne bredde ut sig, "en högre post
vid regementet och, om detta icke hjelper, högre adelskap, se der de
snaror, i hvilka jag skall fånga min man."
Slutligen anmäldes prins Gustaf. Ledigt och obesväradt inträdde den
landsflyktige konungasonen. Allvaret tronade på hans vackra panna.
Vemodet låg kring de hårdt sammanpressade läpparne, och i de vackra
ögonen, dessa ljufva minnen af Norden och af den älskade modern, låg en
sorgsenhet, som derifrån spred sig öfver hela det regelbundna, manligt
sköna ansigtet. Hans smärta och väl proportionerliga gestalt böjde sig
lätt för czar Boris Gudunow, under det han med välljudande stämma
uttalade dessa ord:
"Ni har låtit kalla mig hit. Jag är till er tjenst."
Det låg någonting i Gustafs ton, som kom czaren att spritta till, och
äfven furst Grenin kände sig obehagligt berörd af de skarpt uttalade
orden. Han fruktade ett stormande uppträde.
"Ni anar tvifvelsutan hvad det är frågan om", sade ändtligen Boris
Gudunow och bjöd Gustaf intaga platsen bredvid honom. "Jag förnyar i
dag inför er mitt förslag. Betänk er, min prins, innan ni för alltid
stänger lyckans dörr bakom er."
"Jag har betänkt mig", svarade Gustaf icke utan en ansträngning, som
framlockade stora svettdroppar på hans panna. "Jag är eders majestät af
hjertat tacksam för all den välvilja jag här åtnjutit, men jag kan icke
för att göra er till viljes, uppoffra mina åsigter."
Ju längre Gustaf talade, dess mera uttrycksfullt blef hans sköna
ansigte. Det hördes tydligt på den lätta vibreringen i rösten, och det
syntes lika tydligt af glansen i hans vackra ögon, att de ord han
uttalade, kommo rakt från hjertat, och voro förestafvade af den
innerligaste öfvertygelse. Han fortfor:
"Ni bjuder mig er sköna dotter, prinsessan Axinia, till gemål. Er
dotter är verkligen en qvinna, som skulle pryda hvilket glänsande hof
som helst och der utgöra den dyrbaraste perlan, men jag kan ändå icke
ingå på att äkta henne. Ni vet orsaken. Den älskliga qvinna, som i
Wilna blef min maka, har allt för djupt intagit mitt hjerta, att jag
skulle kunna förskjuta henne. Ack", fortfor han med hänförelse, "om det
funnes någon plats i den stora verlden, der jag i enkelhet kunde få
tillbringa mina dagar med henne, utan att behöfva frukta list och
ränker hvart jag än går! Men, min lefnad har varit och skall väl alltid
blifva en kedja af oupphörliga olyckor. Vidare bjuder ni mig att
afsvärja min barndomstro. Jag säger er ännu en gång, och det kanske den
sista, att jag icke _kan_ det. Jag _vill_ det icke heller, ty jag
skulle då få tillnamnet affällingen, och min mor skulle icke utan
blygsel kunna tänka på sin son."
"Slutligen bjuder ni mig att i spetsen för en här eröfra
östersjöprovinserna, för att sedan erhålla dem såsom hertigdöme. Ers
majestät", utropade Gustaf eldigt och med hänförelse, samt reste sig
upp, "en usling är den, som bär vapen mot sitt fädernesland.
Förrädarens namn skulle brännmärka mig och jag skulle aldrig kunna
blicka någon menniska, vore det också den simplaste af rikets föraktade
slafvar, i ögonen. Jemt skulle ordet fosterlandsförrädare ljuda i mina
öron. Nej, ers majestät, jag kan icke annat än anslå edra anbud, och
böjer mig dessutom undergifvet för er vilja. Gör med mig hvad ni
behagar. Men ännu, så länge det lejdebref, som ni gifvit mig, är i mina
händer, går jag med upprätt hufvud omkring på Moskwas gator."
Boris Gudunow hade sprungit upp vid Gustafs sista ord. Hans kinder voro
hvita som snö. Hela hans kropp skälfde af förbittring och ögonen
tycktes i hvarje sekund vilja tränga sig ut ur sina hålor.
"Gå, gå!" utbrast han slutligen med hes stämma. "Jag skall låta er se,
att det trots ni visat czar Boris Gudunow icke skall blifva
ostraffadt."
Prins Gustaf afträdde med en stolt bugning.
Mellan czaren och furst Grenin uppstod nu en lång öfverläggning, och
följden deraf blef den, att fursten genast lät efterskicka kapten
Repnolsky. Det var i ett litet rum i en af slottets flyglar, som
Repnolsky mottog sina instruktioner. Men de båda herrarne hade icke
talat utan vittnen. En af Axinias hofdamer hade af en händelse råkat få
höra hvad som afhandlades. Utan att förlora ett enda ögonblick omtalade
hon genast allt för prinsessan.
Axinia älskade verkligen, såsom förut blifvit nämdt, prins Gustaf. När
hon då fick vetskap om de ränker, som smiddes mot honom, blef hon
nästan utom sig af ångest. Hvad skulle hon nu göra för att hindra
anläggningen? Skulle hon sjelf eller genom andra låta varna prinsen?
Hon beslöt sig för att sjelf göra det. Härvid måste hon likväl gå
försigtigt till väga, ty spioner omgåfvo henne öfver allt.
* * * * *
Furst Grenin var, såsom ofvan antyddes, en listig man, som icke gerna
ville släppa tillfället ur händerna att komma i ännu större gunst hos
czar Boris Gudunow. Sedan han lyckligt och väl fått kapten Repnolsky
att åtaga sig att stjäla bort prins Gustafs lejdebref, mot det att haa
(kaptenen) skulle erhålla högre befattning vid det regemente, han
tillhörde, öfverlade fursten med sin lika sluga och ränkfulla maka om
bästa sättet att aflägsna Gustaf från hemmet den dag stölden skulle ega
rum. Nu var händelsen den, att Theresia, så hette den unga prinsessan,
ganska ofta brukade komma på besök hos furstinnan Grenin, emedan denna
visat den landsflyktiga en särdeles varm vänskap, och dessutom var en
bildad qvinna, med hvilken Theresia, som sjelf egde djupa kunskaper och
ett sinne, öppet och mottagligt för alla lifvets förhållanden, helst
önskade att umgås. På denna omständighet byggde de furstliga makarne
sin nedriga plan. Bud sändes till prins Gustafs ädla maka med en
bjudning. Theresia ville ej neka, ehuru hon den dagen helst velat vara
hemma. Hon gick således, dock först sedan hon erhållit Gustafs löfte,
att han på aftonen skulle afhemta henne. Furst Grenin underrättade
genast kapten Repnolsky om förhållandet. Denne tog för den skull sina
mått och steg, och läsaren har förmodligen reda gissat, att det var
kaptenen, med hvilken han fick göra bekantskap i början. Så var det
också.