Skulle man någonsin tillämpa ordspråket "lifvet vexlar", så är det utan
den ringaste gensägelse på Gustaf Eriksson, Erik XIV:s och Katarina
Månsdotters son. Med allt skäl kan man säga att han af lifvets vindkast
slungades omkring som en boll från det ena landet till till det andra.
Än spåra vi honom i Tyskland, der haa dock utstod de svåraste lidanden,
hans lefnad var underkastad; än finna vi honom i Sverige vid mötet med
systern, än i Ryssland, i hvilket land ödet ändtligen förunnade honom
en graf. Erik XIV var en folkets konung. Hans son var och är en i
folkets ögon kär personlighet, kring hvilken en mystisk slöja drager
ett djupt poetiskt skimmer. Född arfvinge till svenska kronan, men
genom farbroderns, den illistige Johan III:s ränker utstött derifrån,
måste konungasonen landsflyktig irra omkring i främmande länder, och så
godt som lifnära sig af andra furstars gifmildhet. Ett vackert drag i
Sigismunds karaktär är det, att han på alla möjliga sätt omhuldade
Gustaf, och det oaktadt Johan III alls icke på något otvetydigt sätt
lät förstå, att brorsonens uudanrödjande skulle ligga honom särdeles
varmt om hjertat.
Se här Gustaf Erikssons korta, men oändligt vackra saga, hvars senare
del utgör ämnet för vår lilla berättelse.
När upprorsförsöken mot Johan III blefvo allt tätare, begynte han,
såsom man säger, draga öronen åt sig med afseende på hufvadmännen för
uppviglingarne. Alldeles utan skäl misstänkte han brorsonen, som var
naturlig arfvinge till kronan, för indirekta stämplingar, oaktadt han
ännu var bara barnet, och konungen beslöt för den skull att skaffa
honom ur vägen. Den hofbetjent, som erhöll i uppdrag att af dagataga
den unge fursten, blef, såsom vi veta antastad af en Sparre. Denne
fattade nemligen misstankar och undersökte betjentens börda. Derpå
sände Sparre den unge Gustaf till främmande land. Så lyder en
berättelse.
Den andra är den, att Gustaf redan vid sju års ålder blifvit aflägsnad
från fäderneslandet och satt i jesuitskolan i Braunsberg. Detta sista
antagandet har de största skäl för sig, ty Gustaf hade ända från
barndomen varit uppfostrad i katolska läran, den han också blef trogen
så länge han lefde.
Rörande är det att känna den unge furstens lefnad i de tidigaste
ungdomsåren. Vetgirig som han var, sysselsatte han sig uteslutande med
studier, och då nöden mången gång stod för dörren, måste han tillgripa
de ytterste åtgärder för ätt skydda sig för undergång. Så berätta
häfdatecknarne, att han, ifrigt studerande om nätterna, måste använda
dagarne till kroppsligt arbete för att kunna uppehålla lifvet. De
gröfsta och simplaste arbeten skydde han icke heller. Än såg man honom
såsom skoputsare på värdshusen; än såsom ryktare i stallen. Det var
isynnerhet i Wilna som hans mödosammaste tid förflöt. Så hände det
omsider, att han för att lifnära sig måste för bröd pantsätta sin
faders dagbok för åren 1566 och 1567.
Men under det tidens stormar brusade omkring honom; under det
farbroderns ränker omvärfde honom och mången gång hotade att störta
honom i forderf, framstod ändock prins Gustaf såsom en personlighet,
vida höjd öfver menniskornas usla småsinne. Detta bevisas bäst derutaf,
att kärleken till hans fädernesland, hvarifrån han tidt och ofta fick
röna så mycket ondt, likväl bibehöll sig ren i hans själ. Aldrig, äfven
vid de största frestelser, tvekade han i valet, och hans vägran att
ingå på ryska czarens anbud, då han varit tvungen att uppträda såsom
Sveriges fiende, bevisar tydligt, att hans själ var ren som ett barns,
som en ynglings, hvilken håller minnet af föräldrar och fädernesland
såsom dess käraste skatt.
Svensken känner allt för litet Gustaf Eriksson. Måtte dessa enkla rader
lära honom att inse att i vår historia finnes en uppenbarelse, en ny
Hamlet, värd det svenska folkets kärlek; en vemodig, poetisk natur,
hvilkens snillegåfvor erkändes af hans samtid, som också för hans djupa
insigt i kemin benämde honom: den andre Paracelsus.
Det skulle blifva allt för långt att här redogöra för Gustafs alla
öden. Vi inskränka oss för den skull att omnämna, det han omsider
lyckades få träffa systern Sigrid på en ö i Stockholms skärgård och
under stark bevakning, samt något senare, modern i Reval. Derefter
måste han på den hämdgirige Johans befallning återvända till Polen,
hvarifrån han medelst ett kejserligt lejdebref inbjöds till czar Boris
Gudunows hof i Moskwa. Gustaf anträdde också resan dit, och det är
denna hans vistelse i den gamla Kremlstaden, som vi här vilja teckna.
* * * * *
Regnet piskade obarmhertigt kejsarstadens gator och palats, och i det
starkt rådande mörkret tog sig "staden med de hvita stenarne", såsom
Moskwa benämnes, alldeles ut som en underskön nymf, badande sig i
regnskurarne. Det var ödsligt på gatorna. Endast då och då syntes en
dwornik i någon portgång. Med sömniga ögon kikade han en stund längs
gatan, liksom för att förvissa sig om, hur länge det skulle förunnas
honom att vara ensam och i ro njuta af den förledande wotkan, som
gjorde honom så innerligt säll och lät honom glömma alla
förtretligheter, till och med Maritschas störtskurar af ovett.
Säkerligen tyckte också den gamle portvakten, vi få verkligen syn på en
dylik, som i denna berättelse kommer att öppna raden af personligheter,
att himmelens skurar vore en riktig välsignelse i motsats till
Maritschas, det kunde man se på hans förnöjda uppsyn, då han sträckte
ut det kala hufvudet och en ganska lång stund lät det sköljas af
regnet.
Sedan han en god stund hållit på med denna rensköljningsmetod, drog han
sig småningom tillbaka men tittade ännu en gång ut och spejade längs
gatan, hvarunder dessa halfhögt uttalade ord förnummos från hans
läppar.
"De ä' ute i qväll, båda två. Ack det är en förnäm och god herre, som
aldrig sagt ett enda ondt ord till mig. Manin, brukar han ofta säga, du
är en bra gubbe, och du skulle vara ännu bättre, om du inte hade din
trätgiriga hustru att dragas med. När qvinnor få lust att träta, så
rinna orden ur halsen på dem liksom vattnet genom ett såll. Ja, nog har
han rätt, den förnäme herrn, som man påstår att vår fader czaren vill
ha till man åt den sköna prinsessan Axinia", fortfor Manin med en suck
och for med handen öfver den kalla hjessan. "Men, det var besynnerligt,
att inte _han_ kommer på sin vanliga tid. _Hon_ stannar nog borta så
länge hos furst Grenin, och så blir det väl äfven min lott i qväll, att
få åtfölja honom när han hemtar henne. Ack", och härvid suckade Manin
ånyo, "om Maritscha vore så ung, så skön och så god som hans hustru.
Ack... ja, då vore hon nog inte hustru åt den fattige dworniken Manin,
som nu inte har ett enda hår på sitt hufvud. Dina fingrar, Maritscha,
ha gjort min hjessa kal som Ukraines stepper. Dina vredgade ord... men
tyst, jag hör fotsteg", afbröt han sig sjelf och stack ånyo ut hufvudet
genom porten. "Tänk om det skulle vara..."
Längre kom han icke med sina tankar, emedan en groflemmad karl i
detsamma stod framför honom, och sade med undertryckt stämma:
"Är prinsen hemma i qväll?"
Dworniken mönstrade nyfiket och på samma gång misstroget nykomlingen,
och han var synbarligen mycket tvehågsen med sig sjelf hvad han skulle
svara, ty den okändes hemlighetsfulla uppträdande förekom den
genomhederlige Manin såsom just icke på sin plats. Dworniken ämnade
också utan att svara slå igen porten midt för näsan på den okände, när
denne med en hastig rörelse hindrade Manin från att utföra sin
föresats.
"Jag frågade dig om prinsen är hemma i qväll", sade den okände på nytt
och nu med högre stämma, hvari ett tydligt missnöje låg. "Har du inte
fått mål i munnen att svara när man frågar, gamle gråskägg, så vet jag
ett medel att göra dig meddelsam. Se här! Tag det här! Det är
visserligen en obetydlig summa, bara femtio gyllen, men nog kan du
förskaffa dig något nöje med dem och din hustru med, ifall du är så
lycklig att ega en sådan. Nå, är prinsen hemma i qväll?"
Manin visste icke rigtigt hvad han skulle svara. Den tunga börsen vägde
han betänkligt i ena handen, under det han med den andra tidt och ofta
ref sig bakom örat. Han visste icke om han skulle mottaga guldet eller
ej.
"Prinsen är inte hemma", mumlade han och betraktade den okände, och ju
mera han såg på honom, desto mera tyckte han sig märka, att det var en
förnäm herre. Det kunde ju icke heller vara annat, när han hade
tillfälle att så der kasta bort femtio gyllen.
"Hvar är han då?" frågade den okände vidare.
"Jag vet ej. Förmodligen hos czaren, den Gud och den heliga jungfrun
beskydde!"
Den okände gjorde en omärklig rörelse af otålighet.
"Är hans maka hemma?"
"Nej."
"Hvar är hon?"
"Hos furst..."
"Säg ut, karl!" dundrade den okände och darrade af feberaktig
otålighet. "Jag måste veta det!"
Manin ämnade just svara, då med ens en tredje person oombedd trädde
emellan. Det var Maritscha, dwornikens maka. Hon hade genast med sin
naturliga skarpsynthet upptäckt huru det stod till.
"Jaså, du står här och låter besticka dig", skrek hon och ryckte med en
snabb rörelse börsen ifrån Manin. "Har du inte annat att göra, du, än
att stå här och sladdra med hvem som helst. Du skulle få hand om de här
penningarne, du! Heliga jungfru, om jag då skulle få se dig nykter en
enda timme på dagen så länge penningarne räckte, så vill jag ensam
utstå alla menniskors qval i skärselden. Bättre kunna de användas i min
hand. Gå du in, odåga, och laga skorna åt mig, annars ska' jag börja
med ditt skägg också, och det smakar, som du vet."
Med dessa ord knuffade den modiga qvinnan sin man åt sidan och slog med
en häftig rörelse igen porten. Allt hade gått så fort, att den okände
icke kunde hindra det. Sedan han hört, att Maritscha och hennes man
aflägsnat sig, satte han ena handen till läpparne och lät höra ett
skarpt ljud, liknande det när vinden far igenom en trång springa. Många
ögonblick förgingo ej, förr än en karl närmade sig med hastiga steg och
vördnadsfullt helsade den förstnämde.
"Du stannar här", sade denne med befallande ton, "och ger noga akt på
när prinsen går ut. Snart kommer han väl hem. Du får ändå inte aflägsna
dig, utan vänta till dess han senare går ut. När han kommer ut, ger du
mig genast signalen, men du måste akta dig noga så att du ej blir
upptäckt. I synnerhet får du ej visa dig för dworniken i huset."
"Ska ske som ni befaller, nådig herre", sade tjenaren och bugade djupt.
"Tecknet vet du", sade hans herre.
"Ja."
Tjenaren blef ensam. När ljudet af hans herres steg förklingat, tog han
upp en liten flaska, satte den för munnen och tömde den till hälften i
ett enda tag. Ryssens ögon glänste då af fröjd och han mumlade för sig
sjelf långa meningar, hvilka alla uttryckte den sällhet han erfor af
wotkaflaskans innehåll. Sedan han en stund sett sig omkring, lutade han
sig makligt mot porten och snart började hufvudet att allt mer och mer
sjunka ned mot bröstet. Det var den obevekliga sömnen, som spelade
väktaren detta lilla spratt.