det. Hästen sparkade med sina små tjocka ben, så att grus och stenar
flögo omkring den. Det gick genom vattenpölar och öfver diken och
gärden, och till sist stannade de utanför gästgifvargårdens dörr.
Nu skulle de dricka ett glas öl tillsammans, menade gossen. Han hade
tolf skilling att bjuda för, och ville, att Per skulle dela ölbuteljen
med honom.
Medan de sutto där och drucko, började Per att tala om hästen.
»Det var en fasligt rask häst,» började han. »Och så oförfäradt han flög
öfver diken och gärden.»
Det var just en sådan häst, som han helst af allt i världen skulle vilja
ha.
Ja, det kunde gossen så väl förstå, men han tänkte icke alls på att
sälja hästen.
Per blef så ledsen, att han tyckte allt ölet stockade sig i halsen på
honom, ty han hade fått en så rasande lust att rå om just ¯den¯ hästen.
Och han bad så bönfallande och jämrade sig riktigt af ängslan att få
nej, så att till sist frågade gossen, hvad han då ville ge honom i byte
för hästen.
Jo, han skulle få en nytimrad skuta med de finaste segel och hela lasten
full af hafre.
Då skrattade gossen och sade, att Per nog bara skämtade, ty aldrig hade
man väl hört, att någon gaf en hel skuta med hafre för en vanlig
bondhäst.
Men Per ropade och försäkrade, att det var dagsens sanning, och så redo
gossen och han tillbaka för att taga skutan i närmare skärskådande.
Och då gossen fick se, hvilken präktig och fin skuta det var, gick han
genast in på bytet och gick ombord på skutan, men Per red själaglad i
väg på sin brunlockiga häst.
»Jo, det må jag säga!» ropade Per alldeles högt. »Det var något annat,
att spränga på sin egen häst öfver stock och sten, än att sitta och
lukta på tjäran i den där gamla skutan!» och så snöt han sig så hårdt,
att det lät som en trumpet, och den gamle mannen på landsvägen tappade
sin staf och den gamla gumman sitt bylte af förskräckelse, ty de voro
icke längre komna på sin vandring.
Regnet började upphöra, och småningom blef det det allra härligaste
solsken.
Det var marknad inne i köpingen, och då Per såg, att många människor
voro på väg dit, både ridande och åkande, tänkte han, att det icke kunde
skada att också rida dit och se, huru det gick till på marknaden.
På stora torget voro många människor församlade. Där funnos stånd af
alla slag med kläder och grannlåter, med järnkram och trävaror af alla
sorter.
Men vid ena ändan af torget hade man rest upp ett tält, hvari man gjorde
konster, och utanför tältet stod en clown, helt och hållet klädd i hvitt
och hvitsminkad i ansiktet med en bred, rödsminkad mun, som nådde till
båda öronen och med ett stort, kinesiskt parasoll i handen.
Han skrek och ropade och uppmanade folket, att komma in och se på alla
de märkvärdiga konster, som man utförde inne i tältet.
Per stannade sin häst utanför tältet.
Han stirrade och stirrade, men det var hvarken på tältet eller på den
skrikande clownen han såg; han såg bara på pappersparasollet, som
clownen höll i handen.
Aldrig i sina dar hade Per sett något så besynnerligt!
Det var stort som ett bord och hvitt som snö med svarta kanter och
guldränder. På ena sidan såg man en målning som föreställde ett grönt
lejon, som bet i svansen på en blå tjur. På andra sidan var en prinsessa
med hufvudet bakvändt, som satt under en rosenbuske och såg på tre
guldfiskar, som flögo i luften.
Midt på parasollet var en röd krabba, som grep efter fem små fåglar, som
flögo upp till ett högt berg, hvarifrån kom en lång rökpelare af
silfver, och så var där skrifvet trollbokstäfver, stora trollbokstäfver,
som sågo ut som krams och kringlor, tvärs öfver allt sammans.
Aldrig i sitt lefvande lif hade Per drömt om något så underligt vackert,
och han satt bara och stirrade och stirrade.
»Den, som kunde bli så lycklig, att äga ett sådant parasoll!» tänkte
han.
Ju längre han såg på det, dess härligare tyckte han, att det var, och
till sist kände han en sådan sveda i hjärtat, att han tyckte, att han
rakt icke kunde lefva, om han icke finge rå om det parasollet.
Så red han bort till clownen och frågade honom, om han icke kunde få
hans parasoll, men clownen svarade honom med, att kasta en hand full
mjöl i ansiktet på honom och upphäfva ett tjut som en vild apa.
Men Per borstade lugnt mjölet af sig. Hans ögon hängde blott vid det
underbara parasollet, och så sade han, att om han bara kunde få det,
skulle han gärna ge sin häst i utbyte.
Clownen skrattade, så att hans röda mun gick bakom öronen, och så
öppnade och stängde han parasollet midt för Pers näsa, så att det
klappade om den. Per fick tårar i ögonen. Han kunde ha varit i stånd att
slita det underbara parasollet ur handen på clownen. Men han lugnade sig
och sade med kväfd röst:
»Nåå, vill du ha hästen?»
Då uppgaf clownen ett långt, långt tjut! — »O! — —» så att hans mun blef
så liten som ett körsbär och så kastade han parasollet till Per, som
hade stigit af hästen, och i detsamma sprang han själf upp i sadeln och
jagade hästen rundt om torget. Än stod han på hufvudet och än på benen,
och än hängde han bara fast på hästryggen med hälarna, och lät hufvudet
hänga ned, medan han slog med sina hvita ärmar som en gås med vingarna.
Alla människor samlade sig för att se clownen göra konster på hästen,
men Per spände upp sitt kinesiska parasoll och gick stolt ut i
solskenet.
O! hvad han var lycklig!
Kunde han någonsin ha tänkt sig, att bli så lycklig? Han kunde ju icke
en gång ha önskat en sådan lycka, ty han hade ju aldrig anat, att något
så vackert fanns att få på denna jord. Och så bra, att just nu ha ett
parasoll, då solen började skina! Det var något annat, än att sitta och
hänga på en hästrygg utan att ha skydd, hvarken för regn eller hetta!
I tre dagar lyste solen, och i tre dagar spatserade Per utefter
landsvägen med sitt parasoll uppspändt.
Men redan andra dagen började han bli trött på parasollet. Det var så
besvärligt att alltid gå och hålla i det, och så länge han skulle gå och
släpa på det, hade han ju ingen hand fri till arbete.
Och så började det reta honom att se på den där prinsessan med hufvudet
bakvändt och de tre abborrarna, som flögo i luften, kväljde honom. Det
var ju icke likt någonting, att abborrar flögo i luften — och ju längre
han gick på landsvägen, dess mera missmodig blef han.
Bäst som han gick, kom han till en potatisåker, där en gosse stod och
gräfde.
Han hade en så rasande bra spade, att gräfva med. Den var så lätt i
skaftet, och så skarp i eggen. Den lyste blått som stål i solen och for
ned i jorden med sådana drifvande tag, att det sjöng om den.
Per stannade med parasollet uppspändt och öppen mun.
»Det var en rasande rar spade du har!» sade han till gossen, som gräfde.
»Det tror jag, det!» svarade gossen och körde ned spaden till skaftet.
»Det är en spade, som heter duga! Jag har också gett min modiga krona
för den.»
Per fortfor att stå kvar och se på.
Det var en fröjd att se, hur den spaden kunde arbeta. Den försvann i
jorden, som om den ville äta den och vände skoflar med jord så ledigt
och lätt, som om det varit gröt.
»Hör du,» sade Per, »skulle du vilja sälja den där spaden till mig?»
»Nej, det kan du ge dig på, att jag inte vill!» svarade gossen. »Du kan
ju köpa dig en spade själf. Det finns fullt upp på marknaden.»
»Jag frågar inte efter spadarna på marknaden,» sade Per. »Jag frågar
efter den spade du har! Det är den enda spade i hela världen, som jag
har lust på.»
»Hvad ger du mig för den då?» frågade gossen. Han satte spaden i jorden
och torkade sig om näsan med afvigsidan af handen.
»Du ska få det här parasollet!» sade Per. »Och du må tro, att det inte
skäms för sig. Maken till grannlåt har du nog aldrig i dina dar sett! —
— Ser du, här är en blå tjur och ett grönt lejon och en krabba med klor
så långa, som här ifrån och till Göteborg, och en mamsell, som kan se
sig själf i nacken, och tre abborrar, som flyga i luften; och så är här
rosenblommor och pärlemor, och ett skaft med en tofs af det baraste
silke!»
Gossen var nära att tappa både näsa och mun, och hans ögon blefvo så
stora som potatisar, medan Per svängde parasollet rundt framför honom
som en väderkvarn. »Får jag verkligen det där kungliga parasollet, om
jag ger dig min spade?» frågade gossen. »Det kan du aldrig mena!»
»Det är så sant, så sant, som att jag heter Per!»
Hans hjärta slog högt af ängslan, att han skulle gå miste om spaden.
»Jaså, du heter Per,» sade gossen, »det visste jag inte.»
Han fortfor att stå och stirra på parasollet.
Men så sade han med ens:
»Ja vet du, Per! Jag tror jag ger dig spaden i utbyte, för en vackrare
väderkvarn har jag då aldrig i mina dar sett; man kan bli rakt kollrig
af att titta på den!»
Då var Per öfver diket i ett enda skutt och räckte parasollet till
gossen, men själf grep han tag i skaftet på spaden och ropade:
»Nu är den min!»
Och så spankulerade gossen bort på landsvägen med parasollet, men Per
satte spaden i jorden för att försöka den.
Den flög som en blixt ned mellan stenarna så att det knastrade, och så
vände den upp jorden med en fart, som om den varit en mullvad.
»Det var mig den präktigaste spade jag någonsin haft tag i!» ropade Per.
»Jag skulle inte vilja byta den mot en gulddiamant!»
Och han gräfde och gräfde och skrattade högt.
»Så lycklig har jag inte känt mig på år och dag!» sade han och torkade
svetten ur pannan. »Men så finns det inte heller någonting så stiligt,
som att ha en spade, som heter duga!»
Bubblan.
Det var en gång en fiskare, som bodde med sin hustru vid ett stort haf.
De hade endast ett barn, och det var en liten flicka.
Hon var född en tidig sommardag, då alla gullvifvor stodo och doftade i
björkhagen, och därför kallade de henne Gullvifva, men då de för det
mesta hade brådt, och detta namn var så långt att säga, fick hon endast
heta Vifvan.
Då hände det en dag, när Vifvan blott var fyra år gammal, att fadern var
ute för att dra strömming.
Han fick hela nätet fullt, och det var så tungt, så tungt att få upp.
»Det var förskräckligt, hvad det nätet var fullt,» sade fiskaren och
drog med båda händerna, så att han blef röd i ansiktet.
Då såg han mellan alla de blanka strömmingarna, som sprattlade i
solskenet, en underlig, stor fisk. Den slog med stjärten och försökte
komma upp öfver strömmingen, och då fiskaren grep den — hvad fick han
se?
Jo, det var ingen fisk, det var en liten hafsunge.
Från hufvudet till midjan var den skapad som ett litet barn, med
utstående, vattenblå ögon, och en stor, våt mun, med tjocka läppar. Den
hade knubbiga små barnarmar och runda händer. Men från midjan och nedåt
var den som en fisk.
Den hade icke ett spår af ben, utan endast en blank, tjock fiskstjärt
som på en stor gädda.
Den slog och smällde med stjärten för att komma loss, kastade sig
baklänges och piskade med sina små händer i strömmingen, medan den skrek
af full hals med sin stora, öppna mun.
»Det var mig en konstig nors,» tänkte fiskaren, och så drog han nätet i
land och bar hem fisken.
Hafsungen hade han tagit upp och bar den under armen, men den var ganska
svår att hålla i styr, ty den vred sig som en ål och vrålade hela tiden
med en underlig, ihålig stämma, som när man blåser i en snäcka.
»Se här, mor,» sade fiskaren till sin hustru, när han steg in i deras
lilla stuga. »Växla mig den abborren!» och därmed kastade han hafsungen
på bordet.
Hustrun slog ihop båda händerna af förskräckelse, men lilla Vifvan skrek
högt af glädje och sprang bort och nöp hafsungen i stjärten. Men då
sprattlade den till så häftigt, att den föll ned på golfvet.
»Låt den ligga,» sade fiskaren. »Den dör snart!»
Och det såg verkligen ut, som om den lilla hafsungen snart skulle dö.
Den slog mattare och mattare med stjärten, och gjorde till sist blott då
och då några små krampaktiga ryck. Dess vattenblå ögon slöto sig till
hälften och såg ut, som om de skulle slockna, och den låg med öppen mun,
hvarur hafsvattnet rann ut och sipprade utefter golfvet.
Vifvan ville bort och leka med den, men fadern sade åter:
»Låt strunten ligga! Den dör snart!»
Men hustrun tyckte ändå, att det var synd om den. Hälften af den liknade
i alla fall ett litet barn; och så tog hon den i sitt förkläde och bar
ut den och gick med den upp på berget. Där fanns en liten sjö mellan
björkhagen och tallskogen, en liten mörk skogssjö, omgifven af branta
klippor och träd, som släpade grenarna i vattnet.
I denna sjö släppte hon hafsungen, och se! knappt märkte den, att den
hade vatten under stjärten, förrän den kilade ned mot djupet som en fisk
och försvann på botten.
»En vattentår kan man väl unna kräket,» sade fiskarhustrun till sin man,
då hon kom hem. »Och när vi vilja, kunna vi ju gå och se på den.»
Och så tänkte de icke vidare på det. Men på kvällen, när fiskaren var
ute för att lägga sina nät, fick han se något underligt stiga upp ur
hafvet i månskenet.
Han trodde först, att det var tång, som flöt, men så tänkte han: »Nej,
det är ju ruskpricken!»
Men det var icke ruskpricken.
Det plaskade och gled och kom närmare och närmare, och nu såg fiskaren
tydligt i månskenet, att det var hafsmannen och hafsfrun, som kommo
simmande och lade sig bredvid båten.
Deras hår var som lång grön hafstång, och i hafsmannens skägg hängde
fullt af hvita musselskal. Fjällen på deras stjärtar glimmade som den
friskaste strömming i månskenet, och kring halsen hade hafsfrun en
sexdubbel rad af pärlor.
De gräto bägge så att det kluckade kring kölen på båten, och det var de
saltaste tårar, riktigt svidande salta som hafsvatten.
»Ge mig min son, ge mig min lilla Bubbla tillbaka!» snyftade hafsmannen.
»Jag skall hvar dag jaga strömmingen i dina nät, och när det stormar,
skall jag sopa böljorna bort från din båt. Men ge mig tillbaka min lilla
Bubbla!»
»Bubbla mig hit och bubbla mig dit!» sade fiskaren. »Du babblar och
bubblar, gamla babblebubbla, men hafsfolkets löften äro som bubblor på
vattnet, inte värda en rutten strömming, och ungen din får du aldrig
mer.»
Då gled hafsfrun fram och lade sitt våta ansikte på båtens reling. Hon
var så blek som månskenet på böljorna, och hennes tårar runno i två
smala strömmar ned i båten från hennes stora gröna ögon.
»Ge mig min lilla Bubbla tillbaka,» suckade hon. »Hvar dag skall jag
lägga en krans af de allra vackraste näckrosor vid stranden till din
dotter. Och här! Här!» Hon lyfte på sitt halsband. »Här skall du få alla
mina pärlor att hänga kring hennes hals!»
»Låt bli att komma nära båten! Den sjunker ju af allt ditt tjut! Och vi
känna nog till de pärlor, som hafsfolket bjuder en! När de komma upp på
land, förvandlas de till skum och bränna i handen. Undan med dig,
grönöga, och låt mig lägga ut garnen i fred.»
»Få vi aldrig vår lilla Bubbla tillbaka?» frågade hafsmannen och grät
högt.
»Det beror på,» svarade fiskaren. »Om du i sex år vill hjälpa mig att
fånga fiskarna och sopa böljorna från båten, skall jag om sex år kasta
ungen din i hafvet igen.»
»Sex år!» suckade hafsfrun och lät händerna falla ned så att det
plaskade i vattnet. »Å, Bubbla! Bubbla! Bubbla!» och så dök hon ned i
hafvet och försvann, men utefter vattenytan hviskade det:
»Blif blott blid mot Bubblan! Blif blott blid mot Bubblan!»
Men hafsmannen sade icke ett ord. Han satt länge kvar öfver vattnet i
månskenet och strök sitt långa skägg, så att musslorna lossnade och
droppade ned i vågorna.
Han satt kvar och såg efter fiskaren, till dess han hade rott båten i
land.
* * * * *
Då fiskaren kom hem och berättade sin hustru hvad som händt, blef hon
glad, att hon räddat lilla Bubblans lif, ty nu kunde de ha »tummen på
ögat» på hafsfolket. Så länge de hade Bubblan i sitt våld, skulle säkert
föräldrarna ute i hafvet göra allt, hvad fiskaren önskade. Men modern
till Vifvan, som var en kvinna, som förstod att tänka på två saker på en
gång, fick genast klart för sig, att nu lurade en fara på dem själfva.
Det skulle vara ganska naturligt, om hafsfolket nu skulle göra allt för
att få fingrarna i lilla Vifvan för att hämna sig, och så blef det
beslutadt, att Vifvan aldrig mera fick gå ner och leka och plaska vid
stranden, som hon förr varit van vid. Hon fick icke bada i det
långgrunda vattnet, där hon så gärna sprungit naken omkring i vågorna,
och hon fick aldrig mera gå ner i en båt och vippa, som varit hennes
största nöje.
När hon skulle leka, måste hon hålla sig i närheten af stugan, eller gå
upp i björkhagen, och modern tog henne själf med upp till skogen omkring
den lilla sjön, hvari hon kastat Bubblan.
Då fiskarhustrun närmade sig sjön med lilla Vifvan vid handen, sågo de
tydligt, att Bubblan höll på att leka i vattnet. Han slog den ena
kullerbyttan efter den andra, så att vattnet sprutade högt upp mellan
granarna. Men så snart han hörde deras steg närma sig, dök han pilsnabbt
ned i djupet, och på vattnet syntes blott några stora ringar, som
småningom blefvo mindre, där hvar han legat.
Det hjälpte icke, att de kastade stenar och ropade på honom. Han gömde
sig väl och gaf icke ett ljud ifrån sig.
Men då hände det en dag, att de, hemma hos fiskaren, hade fått stekt
strömming till middag; — ja, det hände då nästan hvar dag — och då gömde
Vifvan ett par af sina strömmingar under förklädet, och då hon om
eftermiddagen sprang upp för att leka i hagen, smög hon sig högre upp in
mellan granarna och ut till den lilla sjön. Där lade hon sig framstupa
på en flat sten och hviskade:
»Bubblan! Lilla Bubblan! Kom, så ska du få namnam!»
En lång stund hörde hon ingenting, men då hon fortfor att ropa med sin
milda lilla röst, såg hon plötsligt, att det slogs ett par ringar midt i
sjön, som när en fisk vill slå och så dök ett litet hufvud, en liten
barnkropp och till sist hela lilla Bubblan fram.
Han höll sig på långt afstånd och stirrade på Vifvan med sina utstående,
vattenblå ögon. Han hade nyss gnagt litet sjögräs på botten, och ännu
hängde några våta gröna tussar kring hans mun.
Vifvan böjde sig ut öfver vattnet så långt hon kunde. Hennes långa gula
hår hängde i lockar ned öfver hennes panna och skuldror. Hon var hvit
och röd som en lingonblomma och hade ögon som två blå för-gät-mig-ejer,
och så ropade hon igen med sin milda lilla röst, som ljöd som när en
bofink kvittrar:
»Bubbla lilla! Kom, så ska du få namnam!» Och med sin lilla tjocka hand
sträckte hon den ena af strömmingarna ut öfver vattnet.
Bubblan såg ut, som om han skulle tappa både näsa och mun af förvåning.
Han rörde sig icke och andades icke.
Men så log han plötsligt ett bredt leende upp till båda öronen, så att
sjögräset föll ut ur munnen på honom, och hans ögon alldeles försvunno.
»Kom, kom! Det är namnam!» sade Vifvan och nickade.
Då plaskade Bubblan i väg öfver vattnet och tog med munnen strömmingen
ur Vifvans fingrar. Han åt dem begärligt, den ena efter den andra, och
slutligen slickade han Vifvans fingrar som en liten hund.
»Nu ska du dansa för mig,» sade Vifvan och satte sig på gräset. »Hopp
san! Hopp san! Vältra dig, lilla Bubbla!»
Och då började Bubblan slå kullerbyttor, fortare och fortare, och då han
såg, att Vifvan skrattade och klappade i händerna, blef han alldeles
vild och flängde och for och tumlade sig, så att svansen stod som ett S
efter honom. Och så skrattade han högt med ett underligt tomt,
skrällande läte.
Det var förskräckligt roligt, och från den dagen voro Vifvan och Bubblan
de bästa vänner.
Så snart Vifvan fick något, som var godt, en kringla eller en skorpa,
gömde hon hälften till Bubblan. Hon plockade hallon och blåbär i skogen
till honom, och han kom och slickade upp dem ur hennes hand. Men alla de
blommor och vasstrån, Vifvan icke kunde nå, hämtade Bubblan till henne,
och han fångade trollsländor med långa gröna vingar och gaf henne.
Det fanns mycket, som Bubblan var rädd för. Han var förskräckligt rädd
för månen och stjärnorna, då han aldrig hade varit ofvanför hafsytan
förr än den dag, han blef fångad i strömmingsnätet, och han var rädd för
att de speglade sig i sjön. Fåglarna var han också rädd för och dök
under vattnet, när de flögo förbi.
Men Vifvan var han icke rädd för. När hon kom, låg han ofta och väntade
vid stranden och hade krupit så långt upp han kunde komma, och när hon
satte sig i gräset eller på den flata stenen, plaskade han tätt intill
henne, lade sitt hufvud i hennes knä och såg på henne, medan han drog
munnen till ett bredt leende.
»Bubblan! Min Bubbla!» sade hon och klappade honom på hufvudet.
Länge trodde Vifvan, att Bubblan var döfstum, ty han sade aldrig ett
ord, han bara såg vänlig ut och slog kullerbyttor. Men så plötsligt en
dag öppnade han sin breda mun och sade: »Vifvan!» — det lät mest, som
när en groda kraxar.
Och så började han lära sig människors språk. Han kunde snart säga både
»namnam» och »tack» och »vackert väder», och andra liknande nyttiga och
förståndiga saker, men han talade aldrig mycket, utan lyssnade helst
till hvad Vifvan hade att säga honom.
De lekte så bra tillsammans, och när fiskarhustrun måste hjälpa sin man
eller hade annat att göra, sade hon ofta:
»Gå du upp och lek med Bubblan och ta ett par strömmingar med och kasta
i munnen på honom.»
Och då sprang Vifvan genast.
Så gick sommaren, men då senhösten och vintern kom, blef det annorlunda,
ty med den första is, som lade sig öfver skogssjön, kunde Bubblan icke
komma upp mera.
Men då han såg Vifvan komma ner till stranden, och det såg han genom den
tunna isen liksom genom ett fönster, arbetade han sig upp och slog
sönder isen, så att han blödde om nacken och händerna.
Då klagade Vifvan för sin far, och fiskaren höll hela vintern en vak
öppen i isen på skogssjön, ty Bubblans lif hade blifvit af stor vikt för
honom, då hafsfolkets beskydd skulle upphöra, om något ondt hände
Bubblan.
Och Vifvan var icke rädd för snö och blåst. Hon gick i alla väder,
åtminstone en gång om dagen upp till skogssjön, hälsade på sin lilla vän
och bar mat till honom. Hon ville till och med ge honom ett par gamla
vantar, men då skrattade han och sade:
»Snaskigt!» då de strax blefvo våta.
Den lilla sjön låg för resten så bra i lä mellan klippor och skog, att
så snart vårsolen började komma, var det varmt och skönt där uppe, och
gullvifvorna blommade först af alla ställen under björkarna vid sjöns
södra strand.
Då flätade Vifvan en vårdag en tjock krans af gullvifvor till sitt hår
och sprang fram ur skogen, och när Bubblan fick se henne, hoppade han
högt upp som en lax af bara glädje och slog baklänges kullerbytta i
solskenet.
Så lekte de tillsammans som de bästa vänner, och under tiden växte de
och förändrade sig, hvar och en på sitt sätt.
Vifvan var icke längre den lilla runda och knubbiga barnunge, som då hon
först tultade upp till Bubblan vid skogssjön. Hon var en smärt och lång
flicka, och hennes gyllene hår nådde henne nedanför bältet.
Bubblan hade blifvit en mörkhårig, kraftig pojke med solbränd hy. Hans
ögon voro icke längre vattenblå och förvånade, utan hade blifvit
mörkare, som när det går skuggor öfver böljorna och när man såg in i
dem, tänkte man på hafvet.
Hans mun var ännu stor och bred, men det var en vacker mun med friska,
hvita tänder, och när han log emot Vifvan, tyckte hon, att ingen, som
gick på två ben på jorden, såg så god ut som hennes vän med
fiskstjärten.
Deras lekar hade blifvit stillsammare.
Bubblan slog icke längre kullerbyttor af glädje, då Vifvan kom, men
simmade hastigt fram till stranden och lade sig i en liten bukt, där
Vifvan satt på en sten.
Han hade gjort sig en flöjt af en lång rad med rör, sammanbundna med
vass, och på den spelade han så underliga melodier. Det lät som när
vindarna sväfva genom vassen, som när böljorna sucka vid stranden, och
det kunde också ljuda så gladt och klingande, som när solljuset hoppar
på vattenytan.
Vifvan hade den allra sötaste röst, och hon kunde joddla och tralla,
göra lustiga drillar och hopp, och hon kunde lika många visor som det
fanns dagar i sommaren, och medan hon satt på stenen och sjöng, låg
Bubblan i vattnet vid hennes fötter och spelade på sin flöjt.
Han hade nu lärt sig människornas språk, men han talade aldrig med någon
annan än med Vifvan, och hon kunde endast goda och vänliga ord.
»Vet du,» sade hon en dag till Bubblan, »att när du har varit här i sex
år, har min far lofvat din far, att kasta dig ned i hafvet igen,
hvarifrån du har kommit.»
»Jag bryr mig inte om hafvet,» sade Bubblan. »Jag vill alltid stanna
här, i vår egen sjö, och aldrig, aldrig skiljas från min Vifva.»
»Det måste dock ske,» sade Vifvan. »Om inte dina föräldrar få dig igen,
kommer stor olycka öfver min far. Han har gifvit sitt ord, och det måste
han hålla.»
»Men du följer med!» sade Bubblan och tog med båda händerna om Vifvans
långa guldhår. »Inte sant! Du hoppar i hafvet efter mig?»
»Du lilla dumma Bubbla!» sade Vifvan. »I hafvet kunna vi, människobarn,
inte lefva. Vi sjunka till botten och dö, vi, som blott ha två ben och
inte en sådan simstjärt som hafsungarna.»