de icke skulle vara bekymrade. Det var en barnsjukdom, som säkert gick
öfver, liksom mask, och han skulle nog kunna prygla det ut ur pojken,
och så slog han honom med linjalen så att det sved.
Gubben Lars frågade till och med prästen, och han var icke säker på, om
icke arfsynden själf dref sitt spel med i saken och lofvade att varna
därför; och i nästa predikan han höll, som var så lång som från jul och
till midsommar, och så galant afdelad i tre lika långa delar, gaf han en
och annan vink om att hvad som icke är till gagn för en själf eller ens
nästa, och hvad som icke liknar något man har känt förut, är det bäst
att akta sig för som för spöken.
Men den, som var Fidelunkans värsta ovän, det var skolmamsellen. Det var
en folkskolelärarinna, som nu aflöste den gamle skolmästaren, och det
var en mamsell med ben i näsan och benan på sned, må ni tro!
Och så hon kunde se’n!
Hon lärde barnen att tänka efter ljudmetoden, och hon kunde slå upp i
almanackan och finna regler för allt hvad man skall tro och göra.
»Hvad ¯är¯ det med din fidelunka?» frågade hon gossen och såg skarpt på
honom. »Hvad hör den till för en art af instrument? Är det ett
konstinstrument eller ett folkinstrument? Hvad innehåller den och hvad
kan den åstadkomma? Låt mig bara få se den, så skall jag förklara den
för dig.»
Men gossen svarade icke alls. Han stirrade henne stint in i ögonen, bet
ihop läpparna och hvisslade helt sakta den gladaste melodi på sin
fidelunka.
»Du är en envis best, eller också är du inte riktig,» sade lärarinnan,
och det blef snart det vanliga talet, att gossen icke var riktig.
Men då grät modern och sade, att om det så var det sista ord hon skulle
säga, så var det det, att hennes Fidelunka-pojke var »riktig».
Emellertid brydde sig icke gossen om, hvad de sade om honom, eller han
försökte att icke bry sig om det.
Ibland såg han verkligen så sorgsen och olycklig ut, att det kunde göra
en riktigt ondt om honom.
Ibland blef han så arg och ond, att ingen vågade komma nära honom, och
så kunde han åter se ut, som om han bara satt och gapskrattade åt dem
allesammans.
Men flere och flere nyheter hittade han på med sin fidelunka. Allt hvad
han såg och hörde stoppade han in i den, och om allting kunde sedan
fidelunkan sjunga.
Först var det trastarna i talltopparna, och bäcken, som kom ned från
berget. De bodde alltid i fidelunkan. Så kom natten och mörkret dit, och
så ville gossen försöka, om han icke kunde få stjärnorna in i den;
åtminstone ett par af de små.
Och då han en afton satt och spelade för sig själf, medan modern kokade
gröt, såg hon upp och sade: »Hvad det där var mildt och stjärnklart!»
Och så ville han ha moderns vänliga ögon och faderns stränga ord in i
fidelunkan, och han försökte också med älfven, och med all den harm och
vrede han kände, när de sade, att han icke var »riktig».
När han gick ensam ute i skogen och spelade, kände han det som om fåglar
och träd, blommor och bäckar, allting omkring honom så väl förstod hvad
han menade och svarade honom därpå. Och när han såg sin gamla mor le och
gråta, när han spelade, såg han, att också hon förstod honom, men annars
fanns det ingen i hela bygden, som brydde sig det ringaste om vare sig
honom eller hans fidelunka.
Ibland kunde han bli riktigt ängslig, och då tänkte han: »Kanske är det
sant, att jag inte är riktig?» Men det varade endast ett ögonblick; så
snart han började att spela, visste han, att det bästa, han hade, satt i
hans fidelunka.
»Det är bara här i bygden folk inte begriper mig,» tänkte han. »Om någon
komme långt bort ifrån, ifrån ett ställe, där de aldrig ha hört hvarken
skolmästarens fiol eller Per skräddares klarinett, skulle de kanske
tycka om, att höra på min fidelunka.»
Och om sommaren kommo verkligen två främmande herrar resande och togo in
på gästgifvargården. Det var sådana herrar, som skrifva i tidningar, och
som nu reste land och rike omkring för att få något att skrifva om.
De vände sig till prästen och till skolläraren och framför allt till
folkskollärarinnan, ty hon kunde nog bäst af alla ge dem upplysning om,
hvar det fanns något »folkligt». Och skollärarinnan kom rusande och sade
dem, att hon hade två alldeles utmärkta spelmän att låta dem höra. Den
ena var den gamle skolmästaren, bondemannen, som spelade på sin fiol med
tre strängar. Det var så fult och falskt som möjligt, men det var just
det, som var det fina. Den andra var Per skräddare; han var den, som
spelade allt som »låg i luften». Han hade en klarinett, som skrek och
gnällde hvarenda visa, som var på modet, och när han spelade: »Der vän,
som kommt», kunde man säga, att han anslog rätta strängen i folkets
bröst.
Fidelunkan nämnde hon icke ens. Hvem gitter tala om hvarje struntpojke,
som springer kring knutarna och hvisslar.
Och så skref den ena af herrarna en lång historia om skolmästaren: »den
hjärtlige gamle fiolspelaren», och den andre skref om Per skräddare:
»nutidens och folkets man» — men ingen af dem brydde sig det minsta om
Fidelunkan. Han vallade just då kor uppe i fjället, och spelade för alla
de hvita fåglarna vid Lofallet.
Om man bara hade låtit honom vara i fred, men då hösten kom, började
åter alla människor att käxa på honom.
Prästen förmanade, skolläraren bannade, folkskollärarinnan hånade,
fadern grälade, flickorna skrattade. Bara han kom gående, den stackars
gossen, ropade alla: »Se, där kommer den token med sin fidelunka!»
Men se, då blef gossen ond. Han klämde sin fidelunka hårdt mellan
tänderna, och han rynkade ögonbrynen och började att blåsa, så att
kinderna stodo som segel på en fregatt.
Ute blåste det också. Stormen slet alla de vissna bladen af träden och
jagade dem framför sig som en flock vilda fåglar.
Innanför de stängda luckorna i prästgården satt prästen och spelade kort
med sin hustru. Där var varmt och godt, ljus på bordet, och prästfrun
hade lagat en stor, rykande toddy till prästfar. Prästen var vid godt
lynne, ty han satt med trumf ess på handen, men just som han skulle till
att lägga ut det, får han höra det förskräckligaste tjut. Det var
Fidelunkan, som gick förbi och blåste på ett stycke.
Det hven och ropade och hotade som basuner.
»Hu, bevare mig!» sade prästfar och släppte korten. »Det var otrefligt!
Det låter ju som själfva domsbasunen!
Nej, mor! Jag tror vi kasta korten!» fortfor prästen. »Det var en vidrig
musik,» och så reste han sig och gick in i husets allra innersta
kammare, och där stod han och höll för öronen, ty det var riktigt
styggt, hvad de trumpeterna liknade domsbasunen.
Men Fidelunkan gick vidare och kom till skolmästarhuset. Där började han
ett nytt stycke.
Skolmästaren satt och halfsof öfver tre dumma bondpojkar, som han skulle
läsa öfver med, och allt emellanåt gaf han dem ett rapp. Då spratt han
upp och lyssnade. Det var förskräckligt, hvad det skrek utanför! Det
lät, som om alla de gossar, han hade pryglat och örfilat i hela sitt
lif, hade stämt möte och nu vrålade under hans fönster. Han hade knipit
många både gula och blå, och Fidelunkan brukade han dra vid örat tvärs
öfver golfvet och så ge honom med linjalen. Nu var det som om hundra
gossars jämmerrop och ilska piskade på rutorna.
Skolmästaren slog igen boken och skakade sömnen af sig.
»Det kan vara nog för i dag, gossar!» sade han. »Det är ju ett sådant
Herrans väder, att ingen kan höra ett ljud,» — och så lät han gossarna
springa.
Men Fidelunkan var redan långt borta, inne i byn, gömd under
värdshussalens fönster, innanför hvilket Per skräddare spelade till dans
på sin gnällande klarinett.
Det var just: »Der vän, som kommt», som han med gälla toner afblåste, då
Fidelunkan tog upp andra stämman på sin fidelunka.
Han spelade också: »Der vän, som kommt», men hela tiden en half ton
bredvid. Lika tydligt och klart, som skräddaren spelade melodien, lika
tydligt följde Fidelunkan en half ton under, hängande sig så fast, som
om han hade tag med båda händer.
Skräddaren hörde, hur underligt klarinetten lät. Han blef rödare och
rödare i ansiktet, ögonen lyste som bläck och bolmade ut ur hufvudet,
och kinderna svällde som luftballonger.
»Nej men, Per skräddare! Hur spelar du i kväll!» ropade flickorna. »Hu,
hvad det är falskt!» och så höllo de för öronen.
Men Per skräddare skrek med dubbel kraft på klarinetten, och Fidelunkan
skrek lika högt en half ton under.
Då började alla gossarna att skratta åt Per skräddare. Han var blå i
ansiktet och hans svarta hår droppade af svett och pomada. Han kråmade
och spände sig i sin blå vadmalsdräkt under sin prickiga halsduk och såg
ut som en kalkontupp, som pöser upp sig. Men lika skärande falskt tjöt
klarinetten.
»Jag spelar rent! Jag ¯vet¯, att jag spelar rent!» skrek han med tårar i
ögonen och kastade klarinetten; men då kilade Fidelunkan in i skogen.
Utanför det lilla huset, där skolmamsellen bodde, stannade han. Där inne
brann ljus. Mamsellen satt och skref på en uppsats om: »Folkmusiken och
dess betydelse», då Fidelunkan smög sig tätt under fönstret och gaf
henne ett glatt lag med fidelunkan. Det lät som en hel orkester skulle
ha exploderat utanför rutorna.
Hon for upp med ett skrik.
»Hvad är det? Hvad är det? Jag tycker mig skönja ett folkmotiv i allt
detta virrvarr, men sammanbindningen! Harmonierna! Hvad i alla dar är
det?»
Nu lät gossen fidelunkan spraka.
Den stormade och dansade, jublade och hvirflade i ett sådant raseri af
toner, att lärarinnan omöjligt kunde sitta stilla.
»Nej, detta ¯skall¯ undersökas!» ropade hon och rusade ut genom dörren.
Hon såg just Fidelunkans ena ben, då han försvann in i skogen — och hon
efter.
Det blåste hårdare och hårdare; det blåste upp till storm.
Fidelunkan spelade med full musik bakom en buske, och mamsellen jagade
dit bort. Då var han långt borta bakom ett träd och blåste tre klingande
hornsignaler. Som en hvirfvelvind var hon efter.
Men han var rask på foten och nu hörde hon långt, långt borta fidelunkan
klinga som en kontrabas.
Andlös rusade hon fram öfver visset löf och afbrutna grenar, föll öfver
stenar och plaskade ned i bäckarna — men fidelunkan ljöd mer och mer på
afstånd, och nu försvann den i fjärran som en klingande violinton, som
mamsellen i alla fall aldrig skulle nå.
Hon satt på marken och gned sina stötta knän, och så traskade hon hem
för att sluta sin uppsats om folkmusiken.
Då Fidelunkan den kvällen kom in till sina föräldrar, var han vid godt
lynne. Hans kinder blossade, och han log med strålande ögon.
»Hvarför är du så glad?» frågade modern.
»Å, jag har blåst dem ett stycke!» svarade han blott.
»Nåå,» sade fadern, som kom in. »Vill du nu ta reson och bli skomakare?»
»Ja, men först ska jag spela för far och mor!» sade gossen och satte
fidelunkan till rätta. »Nu ska ni dansa er egen hjärtepolska.»
»Dansa!» sade fadern. »Inte ha vi tid att dansa. Vi ska arbeta.»
Men Fidelunkan hade redan börjat på polskan. Det var den polska de hade
dansat den midsommarafton, då mor Anna hade lofvat fader Lars att bli
hans hustru.
Den gick ibland i dur, ibland i moll, den svängde och kastade mellan
sorg och lycksalighet. Det lät som björkdoft och midsommarglans och hade
underliga toner som midsommarnatten med bloss under stjärnorna.
Den lockade och kallade och var så tjusande, att gamle Lars lade bort
stöfveln, han skulle lappa, och mor Anna satte bort mjölkbunken.
Och så togo de gamla hvarandra i famn och började dansa.
Först hoppade de stelt och med små steg, men tonerna fångade dem och
lyfte dem och svingade dem, och snabbare och snabbare hvirflade de öfver
golfvet.
»Jag är visst bara aderton år,» log mor Anna.
»Och jag är tjugu!» ropade Lars, »och nu tar jag dig till min allra
käraste vän och dansar med dig hela lifvet igenom!»
»Aldrig har jag varit så lycklig som nu!» ropade mor Anna och susade
omkring.
»Och aldrig jag så stark och glad!» svarade Lars och slog stöfvelklacken
i bjälken.
»Och nu går jag,» sade gossen.
»Nu vill jag vara i fred och gå ensam ut i den vida världen och spela på
min fidelunka!»
Och så gick han.
Svenske-Per.
Det var en gång en gosse, som hette Per.
Det var en vacker gosse med gult hår och blå ögon, bred öfver axlarna
och smal om lifvet.
Stark och vig var han och alltid vid godt lynne. Han kallades af alla
för Svenske-Per; hvarför kan jag icke säga; han bodde i Sverige och alla
de andra gossarna, som hette Per, voro ju också svenskar, men det var nu
i alla fall så, att denne Per fick tillnamnet Svenske-Per.
Han hade hvarken far eller mor eller någon i världen, att hålla sig
till, utan måste förtjäna sitt bröd med sina egna händers arbete.
Då hände det en dag, att Per var ute och gräfde i potatislandet. Jorden
var hård, och spaden var slö, och Per stack och stack, så att han
svettades. »Om jag ändå kunde stöta på en gulddiamant!» tänkte Per och
satte foten med all kraft på spaden, och han hade knappt sagt det,
förrän spaden stötte emot något hårdt. Per måste böja sig ner för att ta
upp det, och hvad fick han tag i? — Jo, kan ni tänka er! Det var den
allra härligaste gulddiamant, stor som en knytnäfve! Ja — nu
öfverdrifver jag kanske, men nog var den så stor som ett hönsägg; — i
alla fall, alldeles säkert så stor som den värsta hasselnöt!
»Det var mig en baddare till att glindra-glandra,» tänkte Per. »Den är
bestämdt värd sin modiga femma!»
Och så torkade han gulddiamanten ren mot sitt byxben och gick in till
staden med den.
Inne i en liten mörk guldsmedsbod satt den gamle guldsmeden. Han hade en
lång, krokig näsa, som hängde så tankfullt ned öfver hans mun, och så
hade han ett par stora, runda ögon, som förskräckt tittade fram bakom de
stora hornbågarna på hans glasögon.
»God dag, guldsmed,» sade Per. »Skulle du vilja köpa en gulddiamant?»
»Är den stor?» frågade guldsmeden.
»Å, vid pass som min knytnäfve,» sade Per.
»Prat!» svarade guldsmeden och vände sig bort.
»Ja, nog är den som ett hönsägg,» sade Per och gräfde i fickan efter
stenen.
»Hi, hi!» skrattade guldsmeden.
»Den är kanske inte heller så stor som en hasselnöt — hva’ falls?»
frågade Per och stack gulddiamanten tätt upp under guldsmedens näsa.
Men så snart han hade fått syn på diamanten, började hans ögon glindra,
och han satte ett par ännu starkare glasögon ofvanpå dem han redan hade
på näsan, och så satte han ännu ett förstoringsglas utanför.
»Nåå?» frågade Per, »vill du köpa min gulddiamant?»
»Hvad vill du ha för den?» frågade gubben.
Per höll alldeles på att säga:
»Ja, nog ska jag väl ha fem kronor!» men så tyckte han, att gubben
tittade så förskräckt med sina stora runda ögon, och så tänkte Per, att
han skulle få honom att se ännu räddare ut, och så sade han: »Ja, jag
hade tänkt mig ett hundra tusen riksdaler, vänner emellan.»
Men långt ifrån att bli rädd, började guldsmeden genast gräfva i sina
lådor, och så tog han fram ett hundra tusen riksdaler och började räkna
dem på disken framför Per, och det tog så lång tid, att de icke blefvo
färdiga därmed förr än klockan elfva.
Så stoppade Per alla riksdalrarna i sina byxfickor, så att de stodo ut
som två mjölsäckar och så gaf han sig på väg ut i den vida världen.
Då han hade gått ett bra stycke väg, kom han till en stor sjö, och vid
den låg den allra finaste herrgård.
Den var byggd med torn, som hade koppartak, och där voro trappor och
portar och långa rader med de blankaste fönster. Och utanför herrgården
stodo gröna träd och susade, och på ängarna betade kor och får och små
hvita lamm.
Och Per slog sig på knäna och ropade:
»Det var mig en riktig herrgård. Just på pricken en så’n, som jag skulle
vilja ha!»
Och så gick han upp och frågade herremannen, om gården var till salu.
Nej, det hade ägaren icke tänkt på, men så tog Per ett tag ner i
byxfickorna och lät näftals af de blankaste daler dansa hambopolka öfver
bordet. Där kommo flere och flere. Det riktigt snöade med pengar, och
herremannen började rifva sig i hufvudet och säga, att han skulle tänka
på saken. Men då alla de ett hundra tusen riksdalrarna lågo i högar på
bordet som hövålmar på en äng, ja, då kunde herremannen icke motstå.
»Topp, Per!» sade han. »Gården är din!» och så reste herremannen bort
med pengarna, och Per fick gården.
Nu var Per herreman, och han gick omkring från rum till rum för att taga
sin nya herrskapsbostad i betraktande, och där var rent omänskligt fint.
Där fanns silkesgardiner med sammetstofsar, och sammetsgardiner med
silkestofsar och ljuskronor med så många glasbitar, att de lyste som
gulddiamanter, och så många stora och förgyllda speglar, att det var
obegripligt. Per såg sig själf sexdubbel på en gång.
Än stod han på hufvudet och än på benen. Han såg sig både på ryggen och
på bröstet på en gång, tills han slutligen blef alldeles yr i hufvudet
och måste ta på sin näsa, för att veta, hvar ansiktet egentligen satt.
Om morgonen kom betjänten in och frågade:
»Behagar ers nåd fläskpannkaka eller syltpannkaka till frukost?» Och om
kvällen stod han återigen i dörren och frågade:
»Behagar ers nåd syltpannkaka eller fläskpannkaka till kvällen?» och Per
sträckte ut handen och svarade: »Alles!» ty nu hade han blifvit så fin,
att han talade tyska.
Och på bordet var framdukadt tjocka pannkakor, ägg och smör och
sötmjölksost, varma hvetebullar och kaffe och starkt öl, och Per åt och
drack, så att han blef både stinn och sömnig, och så lade han sig att
sofva på de gula sidensofforna, utan så mycket som att dra skorna af
sig.
»Gentilt ska det vara och inget knussel!» sade Per och sträckte sig.
Så ville han förstås också gå ned och se till sina stall och lador,
trädgårdar och åkrar, och öfverallt stod folket med mössan i handen och
sade: »Ja.» och: »Naturligtvis!» till allt, hvad Per behagade yttra.
Men om han ville rida eller åka, sade kusken, att det var ju som herrn
behagade, men icke var det just bra för hästarna, att bli så
öfveransträngda. De borde helst stå stilla i stallet, när vädret var så
varmt.
Och när Per ville smaka på frukten i trädgården, sade trädgårdsmästaren,
att Per var ju herre öfver sin egen trädgård, men icke var det rätt
eller bra för träden, att smaka på frukten första åren de buro.
Och när Per kom ut på åkrarna och talade med sin inspektor, svarade han
på allt, som Per sade:
»Det ska nog bli bra! Det ska inte herrn bekymra sig om. Herrn ska gå
upp i slottet och sitta och se på utsikten.»
Och så höll sig Per mest uppe i slottet, åt och drack, och lät dagarna
gå som de kommo. Han blef så ledsen och olustig, att han till sist
började tro, att han bestämdt var sjuk och lät tillkalla doktorn.
Och doktorn kom och sade, att Per alldeles måste upphöra att äta så
många fläskpannkakor; man fick knip af det, och det var icke alls
nyttigt. Per skulle dricka hafresoppa och lägga terpentinduk på magen.
Men nu var just fläskpannkaka det bästa Per visste, och när han icke
kunde få äta fläskpannkaka och icke smaka på frukten i trädgården och
icke rida eller åka med sina egna hästar, då var det just icke heller
något vidare muntert att vara herreman.
Och för hvar dag, som gick, tyckte Per, att det blef allt ledsammare.
Så satt han en dag uppe i fönstret och spottade ner i vattnet för att
se, huru stora ringar det kunde bli; — det lilla nöjet kunde väl ingen
förbjuda honom! — och då fick han se en skuta, som kom för fulla segel
uppför fjärden. Den kryssade upp emot vinden och spände seglen som
svanvingar, och Per såg, huru de karlar, som voro ombord, arbetade med
tackel och tåg, medan skutan skummade genom böljorna.
»Ack!» suckade Per. »Just en sådan där skuta är det jag skulle vilja ha!
Tänk, att kunna segla hvart man vill, och gå i land hvar man behagar!
Jo, det skulle vara något annat, än att vara herreman, och sitta här och
spotta ut genom fönstret!» och så gick han ner och såg på skutan.
Där voro tre män ombord. Skepparen, som kommit upp till gården för att
köpa hafre, och två matroser, som hjälpte honom att sköta skutan.
»Det var en präktig skuta du har, skeppare!» sade Per, som stod på
stranden. »Den kan du gärna sälja till mig!»
Men det ville skepparen icke alls höra talas om. Emellertid fortfor Per
med, att han ändå absolut måste ha skutan.
»Hur mycket bjuder du mig för den då?» frågade skepparen.
Ja, Per visste icke riktigt hvad han skulle svara på, ty reda pengar
funnos just icke på gården.
»Jag har inte lust, att sälja skutan,» sade skepparen slutligen. »Det är
en galant skuta, som jag själf har byggt. Jag har haft hvar enda planka
i min hand. Den springer aldrig läck och kan aldrig sjunka, och den
flyger som en fröjd öfver alla vågor, förbi alla klippor och skär.»
Då Per hörde det, fick han ännu mera lust till skutan, och han bad
skepparen så vackert, att han skulle låta honom få den, ty han tyckte,
att han rakt icke kunde lefva, om han icke fick just den skutan! — »Du
ska få, hvad du vill för den!» sade Per. »Du kan gärna ta hela
herrgården.»
Det trodde skepparen först bara var sagdt på skämt, men Per stod fast
vid sitt:
»Tag du gärna hela herrgården, men låt bara mig få skutan. Jag har satt
hela min håg till det.»
Då skrattade skepparen och sade:
»Det har man då aldrig hört förr, att någon byter bort en herrgård mot
en skuta — men är det allvar så — inte mig emot!»
Och så fick skepparen herrgården, och Per gick ombord på skutan och
satte till alla segel och flög som en fröjd ut emot hafvet, förbi alla
klippor och skär.
Böljorna veko undan för skutan och sprutade salt skum efter den. De
hvita måsarna kretsade omkring den för att se på Per, som stod i fören
och rökte sin pipa. Jo, det var minsann ett annat lif, än att ligga med
knip i magen på sidensofforna uppe i herrgården.
På alla stränder flaggade folket, där skutan gled förbi och ropade:
»Hurra!» och »Lycklig resa!» och viftade med näsdukarna, och Per viftade
tillbaka och var så hjärtans glad.
»Nu har jag det som jag vill!» sade Per. »Fri och ledig och herre på min
egen skuta! Nu reser jag jorden rundt på åtta dar!»
Karlarna skötte seglen och rodret.
Per kunde i allt lugn gå upp och ner och röka sin pipa och vifta till
människorna på stranden, och längre och längre gick det i susande fart
ut emot hafvet.
I tre dagar gick färden raskt, men på den fjärde mojnade vinden. Seglen
hängde slappa och ledsna och klappade, som om de hade ondt i tänderna;
skutan skvalpade och skvalpade utan att komma framåt, och så började det
att regna.
Det regnade i en dag, det regnade i två. Först silade regnet sakta ned,
men då det fick höra sin egen röst, började det tala högre och högre,
och till sist smattrade det och forsade och trummade vildt på däcket.
Och det regnade och slaskade, skvalade och plaskade mera och mera
förtvifladt, så att till sist fanns det icke en torr tråd på hela
skutan.
Det var icke något nöje att gå där uppe och vada i allt vattnet, och Per
gick ned i den lilla trånga kajutan, där det luktade tjära och tågverk,
och där han nätt och jämnt fick rum att sträcka ut benen på britsen.
Regnet flöt som strida tårar nedför det tjocka glaset på den lilla
fönstergluggen, och Per kunde icke se en aln framför sig öfver vattnet.
Det regnade i en vecka, det regnade i två. Det ösregnade den tredje. Då
det fortsatte den fjärde, blef Per alldeles förtviflad. Hvad skulle han
ta sig till, dagen i ända, i den lilla kajutan?
Matroserna lågo hela dagen och sofvo på hvar sin bänk, och icke en
människa hade Per att tala med.
Då det alltjämt regnade den fjärde veckan, kunde Per icke härda ut
längre.
Skutan hade gått i hamn vid en bro, hvarifrån landsvägen gick upp genom
landet, och nu gick Per också i land och upp på landsvägen. Icke kunde
han väl sofva bort hela sin ungdomstid på den där otäcka skutan! Alla
åkrar och ängar lågo så våta och sorgliga, och de enda människor, Per
mötte, var en gammal man, som stödde sig på sin staf, och en gammal
gumma, som bar ett bylte.
Men plötsligt hör Per en röst, som ropar så gladt, att det klingar genom
luften:
»Se upp, godt folk! Här kommer jag!» — och i detsamma kommer sprängande
emot honom en ung gosse på en häst.
Han var endast klädd i skjorta och byxor, var barhufvad och med bara
fötter, och regnet piskade öfver honom, men han red framåt så att det
sprutade om hästhofvarna, och en duktig häst var det han red.
Den hade korta, starka ben, och en så underligt, liksom vattrad, rödbrun
hud, och så hade den alldeles ljusblå ögon, som sågo så glada ut, som om
den tyckte, att det var riktigt lifvadt att så där galoppera i väg genom
regnet.
»Stopp litet!» ropade Per till gossen. »Får jag rida med?»
»Ja hvarför inte?» sade gossen och höll in hästen. »Men du måste sätta
dig bakom mig och hålla dig väl fast, för att när jag rider, så rider
jag med kläm!»