bedröfvad på den. »Jag ville mycket hellre ha två små fötter som du har,
och springa omkring med dig i hagen och plocka nötter.»
Emellertid närmade sig den dag, då fiskaren hade lofvat, att kasta
Bubblan tillbaka i hafvet.
Det hade under dessa sex år gått fiskaren väl. Hvarje morgon fann han
sina nät fulla af strömming, och när det blåste hårdt, flöt hans båt
lätt som ett spån öfver vågorna, som liksom nego och banade väg för den.
Han förstod nog, hvem han hade att tacka för allt detta, och så tänkte
han, att det kunde vara osäkert, huruvida hafsmannen alltjämt skulle
vilja bry sig om honom, när han väl hade fått sin son tillbaka.
Han talade därom med sin hustru, och hon sade: »Du är dum, om du kastar
hafsungen ut på djupet. Ser du inte, hvilken makt vi ha öfver dem där
nere, så länge de veta, att han är i vårt våld. Nej du, låt dem vänta!
Ens löften till så’nt folk behöfver man inte ta så noga.»
Och så beslöt fiskaren, att han skulle behålla Bubblan ännu en tid.
På aftonen precis sex år sedan den kväll fiskaren talat med hafsfolket
var det härligaste månsken.
Hafvet var spegelblankt, och då fiskaren lade ut sina nät, fick han se,
att just där månen speglade sig som en hvit silfversköld i hafvet,
började vågorna röra sig och brusa, och med ens dök hafsfolket upp ur
vattnet.
Hafsmannen hade en tångkrans på hufvudet och kappa med glimmande
musselskal öfver axlarna, och hafsfrun hade en klänning af hvitt skum
med silfverstänk, och en lång, skimrande dimslöja öfver håret.
»Nu!» ropade hafsmannen till fiskaren. »Nu är stunden kommen! Gif mig
min son, min Bubbla tillbaka!»
Fiskaren låtsade, som om han icke hörde, utan sysslade med sina nät.
Då ropade hafsfrun med klagande röst:
»Gif oss vår son, vår Bubbla tillbaka!»
»Lugna er!» sade fiskaren och reste sig i båten. »Lugna er ännu en tid!
Er son har det bra hos oss, och han önskar som vi, att tills vidare få
stanna kvar där uppe i skogssjön. Det är väl inte så brådt! Ta er ett
bad och lugna er!»
»Jaså, det är på det sättet mänskorna hålla sina löften!» ropade
hafsmannen.
»Olycka och förbannelse öfver er!» skrek hafsfrun.
»Det skulle kunna hända, att du i framtiden ser strömmingsstimmen gå en
annan väg än i dina nät!» hväste hafsmannen.
»Alla mina hafsjungfrur skola hjälpa mig, att sopa böljorna öfver din
båt!» tjöt hafsfrun.
»Storm och blixt skola krossa dig, dräpa dig! Böljorna skola jaga dig,
taga dig, skrämma dig, klämma dig, gömma dig!» ropade hafsfrun.
»Skrik lagom!» sade fiskaren och lade lugnt ut sina nät. »Om jag ser,
att ni inte i allt hjälper mig, utan i stället försöker stjälpa mig —
ja, då hänger jag samma dag er hafsskatt i första, bästa gran uppe vid
sjön, där han nu plaskar som bäst.»
Hafsfrun uppgaf ett så långt och ohyggligt tjut, att fiskaren blef
riktigt rädd, och fyrtornet ute på skäret blinkade med ögonen af
förskräckelse.
»Tjut måttligt!» ropade han därpå. »Det skall inte hända er son något
ondt, så länge ni i allt gör mig till viljes. Och om sex år — ja, nu är
det riktigt sant — om sex år skall ni så säkert få honom ner på
hafsbotten igen, som jag nu står här.»
»Och ljuger!» skrek hafsfrun.
»Gör som ni vill!» svarade fiskaren blott. »Men har ni något hjärta i
er, så tänk på, att er sons lif beror på er själfva!»
Då gaf hafsfolket ett så förfärligt skrik ifrån sig, att månen af
förskräckelse gömde sig bakom en sky.
Då den åter kom fram, voro de försvunna i djupet.
Men den natten blef det den våldsammaste storm. Hafvet vrålade och
larmade som om alla onda andar voro lössläppta. Vågorna sprutade så högt
upp, att de slogo och piskade mot rutorna i fiskarstugan och de där inne
icke kunde sofva.
»Hvad är det? Hvad är det?» frågade fiskarhustrun och stirrade ut i
natten, där hafvet rasade.
»Å, det är bara hafsfolket, som är på misshumör för att det inte genast
får sin vilja fram. Det går dem i magen, och de ha dåliga drömmar, men
det lugnar sig snart!»
I tre dagar och tre nätter rasade stormen, men så blef hafvet lugnt, och
första gången fiskaren lade ut näten, hade han dem fullare än någonsin.
Då hände det en dag, att Bubblan och Vifvan sutto vid sjön och talade
med hvarandra. Bubblan hade från sjöbotten hämtat upp några små musslor,
som han hade lagt på stranden.
»Men dessa äro inte vackra,» sade han, »inte tillräckligt vackra till
min Vifva. Jag minns, då jag var helt liten och satt på hafsbotten, att
jag lekte med stora rosenröda snäckor, som min mor gaf mig. Om jag bara
kunde få fatt i en af dem.»
»Ja, hur skall det gå till?» frågade Vifvan. »Jag kan inte gå ner på
hafsbotten efter dem. Då skulle jag dö, och aldrig mer komma igen och
leka med dig!»
»Nej, men du kan gå ner till stranden och ropa på far min, och när han
kommer, så säg till honom: »Bubblan längtar efter snäckor! Af de röda,
af de stora, af de allra vackraste, som mor hans gaf honom att leka med,
då han var liten; af dem, som kunde brusa och susa och säga: »Schy, scho
— hela hafvet stormar.»
Ja, det lofvade Vifvan, och hon längtade så att ge Bubblan, det han
önskade, att hon rent af glömde, att hon var förbjuden att gå ned till
stranden, utan sprang så fort hon kunde.
Då hon hade kommit alldeles intill hafvet, gick hon ut på en lång rad
flata stenar, som lågo i vattnet, och från den allra yttersta ropade
hon:
»Hafsman! Hafsman! Bubblefar, kom!» Då hon hade ropat tre gånger,
började det bubbla så underligt i hafvet, och upp från djupet steg
hafsmannen med tång i håret och musselskal i skägget.
Då han fick se Vifvan, som stod och lyste i solskenet med sitt långa
gullhår, skrattade han och visade alla sina stora tänder.
»Bubblan ber att få snäckor, af dem, som växa på hafsbotten, af de
stora, af de röda, af dem, som kunna brusa och susa och säga: Schy, scho
— hela hafvet stormar!» ropade Vifvan.
Då nickade hafsmannen långsamt och plumsade åter ner i djupet, men en
stund därpå kom han upp igen och hade båda händerna fulla af stora,
rosenröda snäckor, som sågo ut som de godaste frukter.
»Schy — scho — scha — schuu,» sade han och räckte ena handen mot Vifvan,
medan han så vänligt visade tänderna.
Vifvan sträckte ifrigt sina händer efter dem, men i detsamma kastade
hafsmannen alla snäckorna i hafvet, så att de föllo som en regnskur
öfver vattnet, och i ett nu hade han gripit Vifvan om lifvet och höll
henne fast.
Hon skrek allt hvad hon kunde, men han andades öfver hennes ansikte,
öfver mun och ögon, öfver hennes nacke och hals, och då bredde sig som
en tunn, hvit hinna öfver hela hennes kropp, och hon domnade af.
Då dök hafsmannen ned i djupet med henne.
Först då han var nere på botten, lade han Vifvan på en bänk af sjögräs,
och där fick hon ligga länge och sofva. Men sedan simmade han fram och
andades åter öfver henne, och då föll den tunna, hvita hinnan af henne,
och hon öppnade ögonen och kunde se och lefva i hafvet.
Först trodde hon, att hon drömde, och ville oupphörligt torka vattnet ur
ögonen, men så förstod hon plötsligt, hvar hon var, och var icke alls
rädd.
»O! Jag är i hafvets djup!» sade hon. Här, där min lilla Bubbla är född.
Nu vill jag se allt, allt här nere, så att jag kan berätta honom därom,
när jag åter kommer upp.»
Simma kunde hon ju icke som de andra, då hon icke hade en sådan
fiskstjärt som de, men två af sjöjungfrurna buro henne på gullstol
emellan sig och så susade de i väg med henne genom vattnet.
Och där nere i hafvet var allt så underbart, så stort och ljust och
oändligt.
När solen lyste ofvanför på himlen, strålade allting på djupet som
smälta ädelstenar, men gick det skyar öfver himlen, blef allting där
nere så kyligt och hemlighetsfullt.
För resten var hafvet icke ett ögonblick sig likt. Det växlade i
ständiga färgskiftningar, och så tonade det i en evig, böljande musik.
Än ljöd det i stormfyllda, mäktiga ackord, än susade det i underbara,
tjusande harmonier, och än sjöng det stilla, klara sånger.
Det var så lefvande som intet Vifvan hade sett på jorden. Det flammade
till och fördunklades, gnistrade och susade, sjöng och hviskade från
morgon till afton utan uppehåll. Om natten sof Vifvan på en säng af
sjögräs, och då hörde hon ännu i drömmen hafvets underbara musik.
Men hon var icke alltid på botten af hafvet. Ofta buro sjöjungfrurna
henne upp till hafsytan och dansade på vågorna med henne.
När då hafvet låg som en enda lysande yta framför henne och hon säkert
och lätt vaggade på sjöjungfrurnas armar, kände hon sig som en lycklig
bölja och skrattade af glädje.
Men när hafvet stormade vildt, satte sjöjungfrurna henne på ett skär,
och så tumlade de omkring henne och visade henne sina lekar i hafvet. De
dansade ringdansar genom vågorna och hoppade högt upp, så att det
sprutade om dem. Än stodo de på hufvudet och än på stjärten. Man visste
knappt, hvad som var upp och ned på dem, och så sjöngo och skreko och
skrattade de så högt, att skeppen, som kommo förbi, satte alla segel
till och skyndade mot land.
Här, utifrån hafvet sedt, såg landet så flackt och obetydligt ut.
Bergåsen var som en liten låg jordvall, den högsta gran i skogen såg ut
som en liten pinne, som stack upp öfver stranden, och fiskarstugan var
som en leksak, som en enda af de stora vågorna skulle kunnat krossa i
spillror.
Nej hafvet! Det var stort och mäktigt och oändligt, aldrig detsamma och
icke likt något annat, och Vifvan började att älska hafvet och glömma
jorden.
Väl tänkte hon ibland på sina föräldrar och ännu oftare tänkte hon på
lilla Bubblan och längtade efter honom, men när hon sade det till
hafsmannen och hafsfrun svarade de:
»Han kommer snart! Han kommer om sex år, och sex år äro blott som ett
vågslag i hafvet.»
Och så tröstade sig Vifvan och lyssnade till hafvets brus.
Men hemma hos fiskaren hade de saknat Vifvan samma dag hon försvunnit.
De sökte henne först uppe vid den lilla skogssjön, där de alltid trodde
sig kunna finna henne, när hon var länge borta, men där fanns hon icke,
och att hon icke på länge hade varit där, förstodo de af Bubblans
förskräckta ansikte. Han hade simmat ända intill stranden och låg med
armbågarna på stenen och hufvudet i händerna och stirrade in emot
skogen, hvarifrån han väntade, att Vifvan skulle komma tillbaka.
Då föll det fiskaren in att gå ner till hafvet. En aning sade honom, att
nu hade hafsmannen hämnats; och i solnedgången fick han se, huru
hafsmannen låg stödd mot en stor sten, icke långt från land, och såg upp
mot fiskarstugan.
»God afton, hafsman!» sade fiskaren. »Det var just dig jag ville tala
med.»
»Står till tjänst!» svarade hafsmannen och kammade sitt skägg med sina
långa, bruna fingrar. »Hvad är det fråga om?»
»Jo, om ingenting mer eller mindre än om min egen dotter,» svarade
fiskaren. »Du skulle väl inte ha sett Vifvan?»
»Hon med gullhåret?» sade hafsmannen. »Jo, det kunde kanske hända, att
jag har sett henne. Jag har till och med sett henne alldeles nyss! Hon
satt på hafsbotten och drog pärlor på sjögräs.»
»Då ger du mig henne genast tillbaka!» ropade fiskaren. »Genast hör du —
— eller — —».
»Eller hvad för slag?» frågade hafsmannen, satte sin tångkrans på sned
och lade armarna i kors. Han såg morsk ut.
»Eller jag hänger din son i första gran i skogen,» skrek fiskaren. »Det
är lätt gjordt!»
»Det är ännu lättare, att kväfva din dotter i en bölja,» sade
hafsmannen.
»Nå, då skall du få din herr son igen,» ropade fiskaren. »Med stjärt och
allt! Jag skall redan i afton hämta honom i brygghuskaret och stjälpa
honom i hafvet.»
»Gör dig inte besvär!» sade hafsmannen lugnt. »Det var ju tal om sex år,
tyckte jag, att du nyligen sade. Jag tycker om, att man är precis med
sina löften. Ditt första löfte bröt du och flyttade fram tiden. Nu skall
du inte förhasta dig med, att vilja påskynda den. I sex år väntar jag på
min son, och i sex år behåller jag din dotter. På midsommardagen om sex
år sätter jag henne i land vid din dörr i samma ögonblick, som du kastar
min son i hafvet. Det måste vara ordning i allt.»
»Å, du gamla hafskatt! Du stygga gamla hafstroll! Tvi dig!» skrek
fiskaren och hotade honom med en båtshake. Men hafsmannen satt alldeles
stilla och skrattade, så att man såg alla hans tänder.
»Snälla lilla rara hafsgubbe!» sade då fiskaren. »Lilla rara hafsfarbror
och kommendörkapten! Skulle du inte kunna ge mig Vifvan just nu med
detsamma. Skulle det inte vara roligt att redan i dag få din gosse
tillbaka?»
»Det skulle nog vara roligt,» svarade hafsmannen, »men det är en sak,
som är ännu roligare, och det är att hämnas! Det är vildt roligt!» och
så skrattade han så hemskt, att fiskaren kände kalla kårar utefter
ryggen.
»Om sex år!» ropade hafsmannen igen, »om sex år skall du ha din dotter
frisk och stark tillbaka; — det vill säga så vida du passar noga på min
son. Ty sker det honom det allra minsta ondt, ja då — — du vet! Det går
så lätt i en bölja!»
I detsamma gled en lång, lång bölja med rasslande skum in emot stranden,
och hafsmannen och solen sjönko ned i hafvet.
Medan Vifvan lefde sitt lif nere i hafvets djup, satt lilla Bubblan uppe
i skogssjön och såg upp i träden, undrande hvarför hon aldrig, aldrig
kom.
Först sade fiskarhustrun länge till honom, att hon hade rest bort, men
då dagar och veckor gingo, måste hon fram med sanningen och berätta
Bubblan, att Vifvan hade sjunkit i hafvet, och icke förr än om sex år
skulle hon komma upp igen.
Då kröp Bubblan ned på botten af sjön och syntes icke till på sex dagar.
Men svälten dref honom upp, ty i den lilla sjön fanns just ingen fisk,
och nu hade han blifvit van vid ordentlig människoföda; och så bar
fiskarhustrun till honom mat liksom Vifvan hade gjort, och försökte göra
lifvet så drägligt för honom som möjligt.
Hon hade af fiskaren fått höra hafsmannens hotelser, att det berodde på,
huru de behandlade Bubblan, om Vifvan skulle komma helbrägda tillbaka
till dem igen.
Både hon och fiskaren gingo upp till sjön, så ofta de hade en stund
ledig, och hade alltid mat med till Bubblan. Då de visste, att de på
flere dagar icke skulle få tid att komma upp i skogen, satte de ett helt
tråg med strömming vid sjökanten, så att han icke skulle sakna något,
medan de voro borta, så att svälte gjorde han ju inte, och han kunde ju
lätt nog hålla sig ren, då han hade hela sjön att tvätta sig i. Men det
var också alltsammans.
Fiskaren och hans hustru sade honom visserligen ett par ord, när de
kommo för att hälsa på honom, men de kunde hvarken leka med honom eller
sjunga för honom, och, framför allt, de brydde sig egentligen icke det
minsta om honom, utan tittade endast till honom, därför att de voro
rädda för hafsmannen.
Det var något annat, då Bubblan hade sin egen, kära Vifva till
lekkamrat. Hon älskade honom, som om han hade varit hennes egen bror,
och delade sorg och glädje med honom, och så var hon så vacker att se
på! Fiskargumman var icke alls vacker. Hon var så mager och torr som en
gammal sill, och så luktade hon alltid strömming.
För hvarje år, som gick, blef Bubblan allvarligare. Han växte mer och
mer — och fiskstjärten växte förstås också — och han blef lång och
mager, fick långt, svart hår och sådana sorgsna mörkblå ögon. Han låg
för det mesta nära stranden och spelade på sin flöjt alla de melodier,
han hört Vifvan sjunga, och ännu flera, som han själf hittade på; eller
också låg han och tittade upp i trädtopparna och såg björkarna vifta och
granarna susa och asparna darra. Träden i skogen voro hans bästa vänner.
»Hvad hon skall längta efter er alla, ni vackra träd!» sade han till sig
själf. »Stackars lilla Vifvan där nere i det stora, kalla hafvet, där
det hvarken växer lingon eller nyponblommor!» och så grät han, ty det
tyngde så förskräckligt på hans samvete, att det var för hans skull
Vifvan hade gått till hafvet; ty hafsmänniskorna ha också samvete liksom
alla andra skapade varelser.
Så började han räkna dagarna och veckorna till dess Vifvan skulle komma
hem, och då han ingen almanacka hade, hittade han på, att för hvar dag
som gick, lägga en liten sten vid stranden, och när han hade lagt sex
gånger tre hundrasextiofem stenar, ja, då kom den lyckliga dag de skulle
ses igen. Han tänkte icke på, att han just samma dag skulle kastas i
hafvet!
För Bubblan var hvarje dag af dessa sex år så tung som en sten, för
Vifvan flöt hvarje dag så lätt som en bölja.
Och så randades midsommardagen sex år efter den dag hon blifvit dragen
ned i hafvet, och då hon skulle sättas i land på jorden igen.
Fiskaren hade tidigt på morgonen begifvit sig upp till skogssjön med sin
kärra, hvarpå han satt sitt största bykkar, fullt af vatten, och däri
lyfte han och hans hustru Bubblan.
De hade flätat en krans af eklöf till hans mörka hår och hängt en annan
krans kring hans axlar. Då de kommo till stranden, lyfte de honom ned i
båten, och båten var klädd med björklöf och röda pioner; det var ju
midsommardag, och det fattiga hafsfolket skulle väl ändå se litet af
allt det gröna, hvarmed jorden klär sig till midsommar.
Där låg Bubblan i båten med hakan på relingen och stirrade ut mot
hafvet, hvarifrån Vifvan skulle komma.
Det var den klaraste solskensdag.
Himlen och hafvet voro så blå och flöto så öfver i hvarandra, att man
knappt kunde se hvilket, som var hvilket, och öfver hela vattenytan
gingo små krusiga böljor, som om en stor befolkning skulle vara i
rörelse för att vänta på något, som skulle komma. Och nu! — Där ute på
djupet började det röra sig! Det susade, det brusade, och se! Upp från
djupet steg hela festtåget.
I spetsen kommo tre hornblåsare.
Det var tre unga hafsgossar, som redo på sprattlande sjöhästar och
blåste på stora snäckor, så att kinderna stodo som segel för vinden.
Så kommo hafsmannen och hafsfrun arm i arm. Hon var klädd i grön
glimmertång med pärlor, och hade koraller kring halsen.
Han var i stor uniform d. v. s. i grön gördel med blå musslor,
bärnstenshalsband och bärnstensörhängen och en väldig treudd i handen.
Bakom dem kom en stor skara hafsmänniskor, hafsjungfrur i hvita
skumslöjor med kransar af näckrosor kring håret, och hafsmän i blå och
gröna böljekappor med rosetter af blommande tång kring stjärtarna.
De dansade par om par framför triumfvagnen, som nu körde fram öfver
vågorna.
Sex frustande delfiner drogo ett stort rosenrödt snäckskal, och därpå
stod Vifvan.
Hon var klädd i en hafsblå böljeslöja med tusentals gnistrande stänk,
och kring hennes skuldror fladdrade hennes långa, lockiga gullhår och
sväfvade som solstrålar efter henne.
Bakom triumfvagnen kom därpå den öfriga uppvaktningen af dansande
sjöjungfrur, som spelade på silfverharpor och blåste på långa flöjter af
kristall, medan små hafsungar hela tiden slogo volt omkring dem som
delfiner.
Men uppe i luften sväfvade en lång rad af hvita måsar som en sky efter
tåget.
Bubblan låg i båten och såg ut emot hafvet och emot Vifvan.
Hon log emot honom, och lyste som själfva solen, där hon gled fram öfver
vågorna.
»Kommer du! Kommer du ändtligen!» ropade han och bredde ut armarna emot
henne.
Hon närmade sig stranden, och nu satte hon sin fot på den stora stenen
nedanför fiskarstugan.
Bubblan reste sig till hälften i båten för att vända sig emot henne, men
i samma ögonblick Vifvan steg i land, trampade fiskaren så hårdt i ena
sidan af båten, att Bubblan gled ut öfver den andra sidan och ned i
hafvet, där hafsfolket snabbt som en tanke drog honom till botten.
* * * * *
Ja, nu var Vifvan hemma igen, och hennes föräldrar kunde icke nog
förvåna sig öfver, huru stor och vacker hon blifvit. Hennes ögon voro
blå som hafvet på en sommardag, hennes gång var så gungande, hennes
stämma så sjungande, och hennes gullhår sken omkring henne, så att hon
lyste.
»Vi ha ju fått en riktig prinsessa hem,» sade fiskaren och förblef
stående med mössan i handen.
»Är det här ni bo?» frågade Vifvan och såg sig omkring. »Det var
förskräckligt smått och trångt, och så kväfs man ju af brist på luft!
Jag kom inte alls ihåg, att stugan var så liten!»
»Och Bubblan? Hvar är Bubblan?» frågade hon vidare. Hon hade icke sett,
då han försvann i hafvet.
»Han kommer snart tillbaka,» svarade modern. »Hans föräldrar ville bara
tala litet med honom,» och så försökte de att vända hennes tankar på
något annat.
Hon skulle se trädgården och ängen, och gå upp på berget till den lilla
sjön, men öfverallt gick hon tyst.
»Hvad det är smått, alltsammans!» sade hon. »Jag kan ju inte andas.»
Det enda, som gladde henne att se, var den lilla sjön, där Bubblan hade
bott, och där hon hade lekt med honom, men hon tyckte också att den hade
krympt ihop och blifvit så sorgligt liten.
»Det allra minsta rum nere i hafvet är mycket större, än denna
vattenskvätt,» sade hon. »Den är inte stort större än hafsfruns
nackspegel.»
Hvar dag frågade hon bara:
»Kommer inte Bubblan snart?» och så måste de ju slutligen säga henne,
att hon gjorde bäst i att glömma honom, ty nu skulle visst hafsfolket
näppeligen släppa honom mera.
Då blefvo Vifvans ögon mörka, och hon hvarken sjöng eller skrattade
mera.
Hon satt endast och grubblade på, huru hon åter skulle kunna få se sin
barndomsvän.
Till hafsstranden fick hon icke gå, ty fiskaren lefde i en ständig
ångest, att hafsfolket åter skulle ta henne, och hon visste också nu,
att på hafsbotten kan intet människobarn lefva, som icke hafsmannen
själf har andats på. Hon ville helst ha Bubblan upp till sig på jorden.
Och Bubblan själf! Ja, han tänkte aldrig på annat. Han simmade omkring
som en skugga nere på hafsbotten och hade aldrig ro, hvarken dag eller
natt. Det plågade honom, att det ständigt blänkte till och strålade i
hafvet, och den eviga musiken där nere gjorde honom så orolig och sjuk
att han ofta borrade sig ända ned i botten för att slippa höra den.
Han tänkte på tystnaden uppe vid den lilla skogssjön, på björkdoften och
de varma ångorna från granskogen. Han slöt ögonen för alla de blå
böljorna, som susade så lockande omkring honom och tänkte på
nyponbuskarna, som nu stodo fulla af rosor, och smultronbacken, där nu
Vifvan gick och plockade bär, och han grät så salta tårar, som endast en
hafsgosse kan gråta.
In till stranden fick han aldrig simma, men ibland fick han tillåtelse,
att stiga upp öfver vattenytan och se emot land. Och då kunde han ligga
timtals i solskenet och stirra in mot skogen, där han kände den höga
granen, som sköt upp öfver de andra.
»Där bakom ligger min egen, älskade sjö!» suckade han. »Och där går
Vifvan ensam, ensam!»
Och Vifvan satt nästan alltid uppe vid sjön. Då hon icke fick gå ned
till hafvet, ville hon icke se det. Hon längtade efter hafvet så att det
brände i bröstet på henne, och hvarje andetag hon tog var henne en
plåga.
»Om jag ändå hade Bubblan här!» suckade hon. »Så skulle vi tala om
hafvet och om allt det underbara där nere, och — hvem vet — kanske kunde
hon en dag få veta hemligheten, huru han skulle kunna föra mig lefvande
ned på djupet.»
Hon lät smultronen stå utan att äta dem och lät blommorna vissna utan
att plocka dem.
Hon brydde sig icke om någonting.
Ibland stod hon uppe på backen och såg ut öfver stranden, och då
inbillade hon sig, att hon såg Bubblan ute på hafvet, men det kunde ju
lika gärna vara en hafsmås, som simmade på vågorna.
Och Bubblan såg mot land och undrade, om det var Vifvans långa gullhår,
som lyste uppe på sluttningen, eller om det blott var solstrålar på
ängen.
Så gick hela sommaren, och hösten kom.
Det hade regnat mycket på sensommaren, och alla bäckar och åar voro
fulla af vatten. Från den lilla skogssjön flöt också en bäck ned mot
hafvet. Den hade lång väg att gå genom den djupa skogen och genom en
bred, trädbevuxen dal ut till hafvet.
Under hela försommaren hade den varit torr, och man kunde gå i
flodbädden som på en väg, men nu efter regnskurarna fylldes den allt mer
och mer med vatten och sprang skummande från sjön in i skogen och vidare
ned mot hafvet.
»Denna bäck finner väg till hafvet,» tänkte Vifvan. »Skulle det vara
omöjligt, att finna väg från hafvet och dit upp?»
Om hon blott en gång kunde få tala med Bubblan! Men hur skulle det väl
gå till? —
Då hände det en dag, att det blef en stark storm, och hafsfolket hade
fullt upp att göra med att dansa omkring ett skepp, som var nära att
förlisa långt ute på hafvet.
Fiskaren var upptagen af att draga i land sina not och båtar, och då
passade Vifvan på och sprang allt hvad hon kunde längs stranden till en
liten bukt, där det alltid var mera lä än på andra ställen.
»Bubblan!» ropade hon emot stormen. »Bubblan! Kom upp! Det är Vifvan som
ropar!»
Bubblan flöt nere i hafvet, ensam och sorgsen. Han ville aldrig vara med
om att göra människor skada, som de andra hafsmänniskorna, och han
lyssnade genom stormen och tyckte sig känna igen Vifvans stämma.
Han vågade sig upp, och då han visste, att alla hafsmänniskorna voro
långt borta, simmade han, så fort han kunde, in emot stranden.