skall du få fullt upp med mat och dryck och en ny klänning till julen.»
»Hurudant är klänningstyget?» frågade Violanta.
»Ja, det får du se till julen,» svarade mjölnaren och skrattade.
Violanta stod ännu en stund och betänkte sig och såg bort öfver flodens
hvitfradgiga vågor, men hon var ganska trött af den långa väg, hon hade
sprungit, och hon tyckte, att den stora trädgården, som hängde öfver
muren, vid kvarnen, såg så hemtreflig ut, och så tog hon tjänst hos
mjölnaren.
Här stod arbetet nästan aldrig stilla.
Hjulen gingo natt och dag, och säck efter säck af det hvitaste mjöl blef
buren upp på vinden.
Mjölnaren var lika vänlig och snäll, som han var tjock och fet, och hans
hustru var ännu vänligare och ännu fetare än han. De hade goda inkomster
och voro goda mot sitt folk, och arbetet gick med lif och lust.
De enda, som icke arbetade, voro de små barnen. De sutto för det mesta
på mjölsäckarna och åto hvetebullar, lekte kurra gömma mellan säckarna
på vinden eller stodo och sågo på hjulen, som snurrade rundt i floden.
Violanta var en stark och kraftig flicka, som arbetade med lif och lust
på allt man gaf henne att göra och blef omtyckt af både husbondfolk och
tjänare.
Och lika rask, som hon var i arbetet, lika lätt var hon i dansen.
Om lördagskvällarna, när veckans arbete var slutadt och hjulen stannade,
fick folket tillåtelse att dansa på den gröna planen ofvanför fallet.
Här var det friskt och skönt öfver de brusande vågorna, som hvirflade
förbi där nere, medan karlar och flickor hvirflade omkring i dansen.
Förste mjölnardrängen spelade fiol, och det var en duktig gosse med ett
gladt sinne och ett par glada ögon. Han spelade fortare och fortare för
att se, hur lätt Violanta kunde svinga sig och hur högt hon kunde hoppa,
och så skrattade han och sade:
»Jag tror minsann du är rappare än själfva kvarnhjulen!»
Då julen kom, fick allt folket sin lön och därtill en julklapp. Violanta
fick ett par nya skor och så klänningstyget, som hon hade fått löfte på.
Det var ett godt, hemväfdt ylletyg, grått, med blå fasoner, liksom små
blad.
Men Violanta kände sig ganska besviken.
Hon hade tänkt sig något gullgult med flammor, eller något ljust med
rosor, men mjölnarhustrun förklarade för henne, hur stark och användbar
hennes klänning skulle bli, och så tänkte hon icke mera på den saken.
Hela jultiden gick det muntert till i kvarnen med dans och spel, med
hembryggdt öl och saffransbullar så stora som gluggarna i kvarnen. Det
kom besök från andra kvarnar och gårdar för att vara med om
kvällsgillena, och alla gossar, som kommo, ville gärna dansa med
Violanta.
Hon var så ung och vacker och kunde dansa som en hvirfvelvind. Förste
mjölnardrängen måste ständigt fram med fiolen, men medan han spelade,
följde hans ögon Violanta, och hvar gång hon gick förbi honom, sände han
ett vänligt ord efter henne.
Då hände det en afton, då Violanta dansade, att hennes fläta föll ned.
Den upplöste sig och håret böljade kring hennes hals och skuldror.
Hon sprang sin väg för att åter fläta det, men då hon kom förbi
mjölnarsvennen, grep han i toppen af håret och ropade:
»Nej, se på hafvets vilda vågor!»
»Hvad menar du med det?» frågade Violanta och stannade.
»Jag menar bara, att dina lockar fladdra och rulla som hafvets vilda
vågor!» sade mjölnardrängen mildt. Han tyckte, att Violanta såg så mörk
ut.
Men det var som om hans ord hade påmint Violanta om något, hon hade
glömt, och från den kvällen var hon icke som förr.
Hon gick tystare till sitt arbete och dansade icke längre med samma
lust.
Då våren kom, och häggen slog ut, gick Violanta ofta ned på den gröna
planen öfver fallet och satte sig på den lilla bänken under de stora
blommande häggbuskarna. Hon kunde sitta där länge och se ned i floden,
och stundom gick hon vågorna så nära, att hon kände, hur det kalla
skummet sprutade henne i ansiktet.
Medan hon satt där en afton ensam, kom mjölnardrängen gående och bad att
få sitta litet bredvid henne på bänken.
Ja, det kunde han väl få, tyckte hon, och gaf honom plats på det smala
brädet bredvid sig.
Först satt han länge och teg, som om han hade svårt att komma fram med,
hvad han ville säga, men slutligen kom det.
Han frågade då Violanta så vackert och ödmjukt, om hon icke skulle kunna
hålla af honom litet — helst mycket — och bli hans hustru.
Mjölnaren hade ökat på hans lön, och det skulle nog icke dröja länge,
innan han kunde bli sin egen.
Ville nu Violanta lofva, att bli hans hustru, skulle han lofva, att göra
henne hela lifvet så gladt, som en dans öfver forsen.
»Vi två äro ju som skapade för hvarandra,» tyckte ¯han¯.
Violanta såg förvånad, nästan litet förskräckt på honom. Hon hade aldrig
tänkt på, att hon och mjölnardrängen voro som skapade för hvarandra.
Men då hon såg på hans ansikte, hur ärligt han menade det, och hur rädd
han var, att hon skulle gå sin väg utan att svara honom, satt hon kvar
och tänkte.
Och hon tänkte, att en sådan vänskap som hans nog icke var så lätt att
försmå. Han kunde arbeta som få och spela som ingen, och nog visste hon,
att han hade ett hjärta, som man kunde lita på, men hon kunde ändå icke
så där med detsamma riktigt veta, hvad hon ville.
Så bad hon honom komma tidigt nästa morgon till samma plats, där de nu
sutto, så skulle hon säga honom sina tankar, och därmed måste han låta
sig nöja.
Tidigt nästa morgon, innan solen ännu var uppe, gick Violanta ned till
den gröna planen vid floden.
Luften var frisk och lätt. Balsampopplarna doftade, gräs och buskar
stodo i vårens första grönska, och häggbuskarna hängde med sina hvita
blommor ända ut öfver det hvita skummet i fallet.
Bofinkar och svalor sjöngo och skreko i munnen på hvarandra af jublande
fröjd, och ute i floden rasade vågorna. Hvirflande och sprutande
störtade de öfver fallet och ilade bort i stormande fart.
Violanta böjde sig så djupt ned öfver vågorna, att skummet sprutade
henne i ansiktet.
»Hvart skynda ni er hän?» hviskade hon. »Hvart skynda ni er hän?»
»Till hafvets vilda vågor! Till hafvets vilda vågor!» svarade floden och
stormade vidare.
»Ack ja!» sade Violanta högt och bredde ut armarna. »Hafvets vilda
vågor! — Dit följer jag också med!»
Och så band hon sin halsduk fast kring håret och sina skor fast på
fötterna och började springa allt hvad hon kunde framåt den smala
stigen, som förde genom hagarna längs floden.
Då solen steg upp, steg också mjölnardrängen upp och gick ned till den
gröna planen vid fallet.
Då han icke fann Violanta där, log han och tänkte:
»Hon kommer nog! Solen har ju nyss gått upp!»
Så satt han där tills middagssolen glödde på vattnet, och då hon ännu
icke syntes till, suckade han och tänkte:
»Hon kommer nog! Solen har ju inte gått ned ännu!»
Som det var helgdag, kunde han stanna där nere så länge han ville, och
mat och dryck brydde han sig nu icke ett spår om; han satt endast och
väntade på Violanta.
Men då solen till sist gick ned efter den långa ljusa vårdagen, och
aftonrodnaden släcktes på himlen och dimmorna började stiga upp ur
vattnet, grät han och tänkte:
»Hon kommer aldrig mera!» — och hon kom aldrig. — —
Men Violanta följde flodens lopp.
Den vandrade genom hagar och lunder, öfver fält och slätter, och så kom
den till en lång ås af gröna kullar, mellan hvilka den smög sig fram.
Då floden och Violanta kommo fram på andra sidan kullarna, låg en härlig
trakt framför dem.
Ängar fulla af högt gräs och doftande blommor bredde sig under höga ekar
och lindar, och midt på den allra vackraste ängen låg ett stort hvitt
hus i en blomsterträdgård.
Alla markiser för fönsterna voro nedfällda, och där såg så tyst och
stilla ut, som om ingen skulle bo i huset, men då Violanta tittade in i
trädgården, såg hon, att där måtte bo folk, ty allt var så vackert och
vårdadt. Syrenerna stodo så fulla af hvita och violetta blomklasar, att
det riktigt pöste om dem. Guldregnsbuskarna dignade under sina långa
guldblommor, och alla blomsterrabatter lyste af färgrika tulpaner,
aurikler och svärdsliljor.
Men allra vackrast tyckte Violanta dock, att det var ute på ängen.
Gräset var silkeslent och grönt och alldeles fullt af doftvioler. De
stora kastanjeträden bredde sina starka grenar till den svalaste skugga,
hvarigenom solstrålarna glittrade och logo, och här, genom ängen, flöt
floden så stilla och tyst, som om den hade lust att stanna med detsamma,
så vackert var där.
Och nu såg Violanta, att i skuggan af ett af de stora kastanjeträden låg
en kvinna i en hvilstol och läste i en bok.
Hon var lång och smärt och mycket blek. Hennes svarta ögonhår kastade en
skugga på hennes hvita kinder, och öfver sitt svarta hår hade hon en
violett slöja, som föll från hennes hufvud som två långa dunkla vingar
på en nattfjäril. Hennes klänning var af det mjukaste silke och skiftade
ljust i alla regnbågens färger.
Hon log så stilla, att Violanta först trodde, att hon sof, men plötsligt
såg hon upp med ett par stora, tankfulla ögon.
»Kom närmare!» sade hon med mild röst och sträckte ut sin hand. Det var
en smal, hvit hand, hvarpå blixtrade en blå ädelsten som en stjärna.
»Hvart springer du i denna sommarvärme?» frågade hon Violanta.
Violanta stannade andfådd och varm.
»Till hafvets vilda vågor,» svarade hon sakta.
»Jaså,» sade den sköna damen och log. »Den vägen gå så många, men de
komma sällan tillbaka.
Stanna du hellre hos mig; jag kan behöfva dig, och här är godt att vara,
och ju längre du stannar hos mig, dess mera kommer det att behaga dig.»
Då frågade Violanta på hvilket sätt hon väl skulle kunna vara henne till
tjänst, ty nog tyckte hon att här var ett godt ställe att vara.
»Jo, ser du,» svarade den okända, »här ligger jag godt och stilla under
de höga träden; jag kan se både himlen och jorden och floden, och jag
kan läsa om alla naturens under i denna bok. Men ett fattas mig! Jag kan
icke gå, utan måste alltid ligga stilla.»
Och så berättade hon för Violanta, huru hon förr hade vandrat omkring
öfver allt. Ingen skog hade varit henne för tät, ingen bergshöjd för
brant. Allt i naturen ville hon se och känna, allt ville hon nå och
taga.
Men så hade hon en dag vandrat högt upp på ett berg, och ute på branten
af en klippa hade hon fått syn på en liten blomma, som hon aldrig sett
förr. Den hade den vackraste form och var lysande blå. »Blå som
ädelstenen i min ring,» sade hon. Den växte så långt ut öfver afgrunden,
att hon genast hade förstått, att den skulle bli svår att nå, men hon
kunde icke vända sina ögon från den, och hennes hjärta slog högt af
längtan att få plocka den.
Så kröp hon försiktigt på händer och fötter ut mot afgrunden för att
bryta blomman. Redan var hon den så nära, att hon sträckte ut handen för
att taga den, men då gled hennes fot, och hon föll — icke ned i
afgrunden, men långt ned utför berget, och där blef hon liggande
afdomnad i ett stenrös.
Då hon åter kom till medvetande, fann hon sig liggande med bruten höft.
»Och nu,» sade hon mildt, »nu kan jag inte ens plocka blommorna i min
egen trädgård.»
»Men du, flicka,» fortfor hon, »du, som är ung och frisk, du kan stiga
upp till de höjder jag inte kan nå och tränga in i de skogsdjup, där jag
aldrig har varit, och du skall hämta mig de doldaste blommor och de
lättaste fjärilar och skaffa mig stenar och kristaller från bergen, och
sedan skall jag berätta dig de underbaraste ting om dem!
Du anar inte de hemligheter, som stå skrifna med guldskrift i den minsta
lilla sten, och hvar enda blomma har sitt eget ord att säga.»
Violanta lyssnade till den sköna damens ord. Hennes röst var så mild och
hennes ögon så strålande, och rundt om hennes hviloplats doftade
violerna så ljufligt.
»Ja,» sade Violanta. »Jag vill stanna här hos dig! Här är godt att vara!
Men hvad skall jag kalla dig?» fortfor hon. »Jag vet ju inte ditt namn!»
»Kalla mig Penserosa,» svarade den okända. »Jag har glömt mitt namn!»
Så kom Violanta i tjänst hos den sköna Penserosa, men där fick hon icke
lof att behålla sin grofva arbetsdräkt från kvarnen. Hon fick en lätt,
kort klänning, sandaler på fötterna och en tunn slöja öfver håret.
Ingenting skulle tynga henne, så att hon obehindradt skulle kunna
klättra upp på bergen och tränga in i skogarna.
Och allt, hvad hon fann på sin vandring, måste hon föra hem till
Penserosa. Hon satte sig då till hälften upp på sin hvilobädd under
kastanjerna, kastade tillbaka den violetta slöjan från pannan och lät
Violanta knäböja vid sin sida på gräset, och så började hon med
strålande ögon berätta Violanta om allt hon hade funnit.
Det var som om de blommor hon plockat, och som redan började vissna,
åter blefvo friska och berättade om det ställe, där de vuxit, och om
allt de hade sett och hört från det ögonblick de tittade fram ur jorden.
De döda fjärilarna blefvo åter lefvande, hviskade sakta och fladdrade i
de vackraste danser öfver Violantas hufvud. Ja, själfva stenarna mumlade
sakta bedröfvade ord, som Penserosa kunde förstå och förklara.
Allt i naturen blef så nytt och underbart. Jorden blef så rik, floden
blef så djup och hemlighetsfull och himlen så hög och gränslös.
Violanta kunde aldrig tröttna på att sitta vid sin härskarinnas fötter
och lyssna till de visdomsord, som utgingo från hennes mun. Till och med
när hon icke talade, utan endast låg utsträckt på sin bädd och tyst såg
upp i löfvet öfver sitt hufvud, voro hennes ögon så fulla af tankar, att
Violanta ej kunde låta bli att lyssnande betrakta henne.
Det blef så, som Penserosa hade sagt: ju längre Violanta lefde där, dess
mera tyckte hon om att vara där.
Det var ju endast så litet hon kunde bära hem till sin härskarinna, och
nu ville hon höra henne tala om allt, allt. Hon ville lära känna
naturens alla hemligheter, och därtill räckte ju icke ett helt
människolif.
Så gick sommaren som en enda solskensdag.
Rosorna började att vissna, löfvet att glesna, och solen försvann
tidigare bakom skogarna, men alltjämt låg Violantas härskarinna ostörd i
lä på sin hvilobädd, och Violanta hämtade glödande blommor och mogna bär
från ängarna och skogarna till henne.
Då gick en afton en isande kall bris öfver floden, och de första vissna
bladen kommo hvirflande ned från kastanjeträdet.
»Ack!» sade Penserosa och suckade. »Det var vinterns första hälsning. Nu
jagar den oss snart härifrån.
Nu flyga storkarna och svalorna och änderna bort!» fortfor hon och såg
upp mot skyarna, »men du, Violanta, du stannar väl hos mig alltid.
Lofvar du det?»
»Alltid! — det är ett svårt ord!» svarade Violanta. »Jag lofvar
ingenting!»
»Däri gör du rätt!» sade hennes härskarinna och såg allvarlig ut. »Ty du
skulle inte hålla det!»
Violanta blef röd i ansiktet; ty nog kan man säga sig själf, hurudan man
är, men icke tycker man om att höra andra säga det.
»Hvarför tror du inte, att jag skulle hålla ord?» frågade Violanta.
»Det ser jag på dina ögon,» svarade hennes härskarinna och såg henne
djupt i ögonen.
»Därinne gå alla hafvets vilda vågor!»
»Hafvets vilda vågor! Hafvets vilda vågor!» sjöng det i skogen öfver
hennes hufvud.
»Hafvets vilda vågor! Hafvets vilda vågor!» brusade det i floden under
hennes fötter.
»Ack ja!» suckade Violanta sakta. »Hafvets vilda vågor! Det är ändå dem,
jag längtar till! Kunde jag bara en gång få se dem! Jag ¯vill¯ se dem!
Jag ¯vill¯ nå dem; alla hafvets vilda vågor!» — — —
Violanta vaknade nästa morgon vid att det stormade.
Grenarna piskade mot hennes fönster, floden brusade larmande förbi, och
löfvet flög som fågelsvärmar öfver ängen.
Hon klädde sig hastigt och sprang ut.
Stormen tog i hennes klänning och lyfte henne som ett blad. Hon
hvirflade öfver slätten och in i skogen.
Där brusade det i alla kronor, och då och då kom som en basunstöt genom
luften, hvarvid ekarna darrade och grenar och kvistar brötos af.
»Hafvets vilda vågor!» brusade det genom skogen.
»Hafvets vilda vågor!» stormade det i floden.
»O ja! O ja! Hafvets vilda vågor!» ropade Violanta, och hon flög framåt
som en vild svan med slöjan fladdrande som vingar efter sig.
Buskarna refvo sönder hennes kläder, hon föll öfver stenarna och stötte
sig mot trädstammarna, men med ohejdad fart stormade hon framåt.
Från skogen kom hon ut på den öppna heden, där det hvarken växte träd
eller buskar, och där gick det framåt med dubbel fart.
Som ett fjun från tistlarna förde stormen henne framåt, närmare och
närmare mot hafvet. Hennes fötter berörde knappt marken, hon kunde icke
andas längre utan flög som bedöfvad öfver ljungheden mot sandvidderna
vid hafvet.
Plötsligt kastade en våldsam vindstöt henne ner, och hon blef liggande
under en sandås utan medvetande.
Då hon vaknade, såg hon den djupa blå himlen öfver sitt hufvud, men
annars intet.
Först förstod hon icke, hvar hon var.
Allt omkring henne var öde, men så reste hon sig och gick vidare ut i
sanden.
Hon såg något skinande blått ligga bakom åsarna.
Det var hafvet.
Men stormen hade dött bort, och hafvet var alldeles lugnt — stort och
tyst som luft.
Så långt hon kunde se, fanns icke ett spår af land. Icke en båt, icke
ett skepp. Ända till yttersta horisonten var allt ett enda strålande,
stilla blått.
»Detta är inte hafvet,» tänkte Violanta. »Det är himlen,» och hon gick
ända ned till strandbrädden och stack spetsen af sin sko i vattnet. Icke
den minsta rörelse visade, att hafvet rörde sig, det låg stilla som ett
stort vilddjur, som ligger på lur.
»Är detta hafvet?» sade Violanta åter och såg sig omkring. »Så hade jag
inte tänkt mig hafvet. Skall jag då aldrig, aldrig få se er, alla
hafvets vilda vågor!»
Men se — då mörknade det vid horisonten. Den yttersta randen af hafvet
blef stålblå, därefter kolsvart, och plötsligt flög det som en rysande
ångest i långa stråk öfver hafsytan.
En hel här af små krusiga böljor flöto fram med en glans som af blått
stål.
Då skrattade Violanta och klappade i händerna.
»Nu komma de! Nu komma de! Hafvets vilda vågor!»
Då ljöd en underlig stöt i luften, och plötsligt lyfte sig hela hafvet,
mörkblått och brusande, och kom som en anfallshär i samlade kolonner mot
stranden.
»Det är hafvets vilda vågor!» sade Violanta sakta. »De äro härliga att
se på!» men hon kände ändå en hemlig rysning. De kommo så säkra och så
många.
Men då hven det öfver himlen.
Böljorna reste sig och sträckte på halsarna; de blefvo gröna, de blefvo
dunkelblå, de blefvo kolsvarta, och liksom på en hemlig befallning fingo
de alla på en gång gnistrande hvitt skum på topparna.
Med våldsamt brak dånade de in emot stranden.
»Hu! Hu!» hviskade Violanta. »De äro förfärliga, hafvets vilda vågor!»
Men hafvet lyfte sig alltjämt högre.
Böljorna blefvo höga som hus, som kyrkor, som tornspiror. Det var
svarta, blanka afgrunder emellan dem, det var svindlande toppar med
sprutande, hvitt skum. De kröpo tillsammans och reste sig, sprungo fram
som tigrar, vrålade som vilda lejon, tjöto som onda andar — brusade,
dånade, vältade fram, som om de ville uppsluka jorden.
Då lyfte Violanta sina armar i skräck emot himlen.
»Hafvets vilda vågor!» ropade hon. »Hafvets vilda vågor! Hvart skall jag
fly?»
Hon vände sig för att komma undan, men hafvet var efter henne.
De närmaste vågorna slogo snaror om foten på henne, så att hon föll. De
nästa drogo henne ned. De, som följde dem, slogo öfver henne.
Hon uppgaf blott ett enda skrik, och så försvann hon i djupet.
Och böljorna hoppade och dansade öfver henne, refvo och sleto i henne,
trampade och krossade henne, skrattade och sjöngo och skreko och tjöto:
»Känner du oss nu!» ropade de till henne, där hon flöt som hvitt skum
öfver afgrunden.
»Känner du oss nu! Alla hafvets vilda vågor!»
Fidelunkan.
För icke så värst längre sedan bodde nere i Småland en gosse, som icke
ville arbeta.
Hans föräldrar voro fattigt torparfolk, som måste slita och släpa från
morgon till kväll. Rundt omkring i bygden bodde också mest fattiga
torpare, och alla arbetade de från morgon till kväll.
Men gossen, som jag skall berätta om, ¯han¯ ville icke arbeta, hvarken
ute på fältet eller i skogen eller inomhus.
Och ändå tyckte han själf, att han arbetade riktigt galant, ty han
arbetade ständigt på sin »fidelunka». Hans fidelunka var ett instrument,
som gossen själf hade hittat på. Det var icke en trumpet och icke en
flöjt och icke en mungiga. Det var en fidelunka.
Den var så liten, att man knappt kunde se den, och gossen gömde den
långt inne i munnen, och så spelade han på den.
Ibland lät det som om han sjöng, ibland som om han hvisslade, och ibland
kunde fidelunkan ta till att brusa och lefva, som om det satt en hel
flock musikanter inne i halsen på pojken.
När han spelade sakta och vänligt på sin fidelunka, kände sig hans mor
så underligt öm om hjärtat. Hon kom att tänka på den tid, då hon icke
var den gamla rynkiga och tandlösa mor Anna, som hon nu var, utan den
vackra och glada Jönköpings-Anna, som hon kallades i sina unga dagar, då
hon svingade kring majstången med sin egen Lars.
Och fader Lars såg upp öfver glasögonen, där han satt och lappade sina
stöflar om vinterkvällarna och såg på sin gosse, när han spelade, och så
tänkte han på den tiden han först byggde stugan och förde sin vackra
Anna dit in, och huru han hade tänkt sig, att lycka och välstånd skulle
komma med åren, i stället för fattigdom och motgångar, sjukdom och
svält.
Och medan gossen spelade, tyckte fader Lars, att stugan blef ett par
alnar högre, och det kändes så lätt och luftigt kring hjärtat, och han
började tänka på våren och lägga nya planer, om huru allting ¯då¯ skulle
bli bra.
Men fastän både far och mor aldrig voro så glada, som när de hörde
gossen spela, tyckte de dock båda, att det var bara latmansgöra. Han
skulle lappa kängor eller hugga ved eller lära sig ett ordentligt
handtverk och icke bara sitta och vrida och vända på sin fidelunka.
Och hvad de mest hade emot den, var, att det icke var något reelt och
välkändt instrument, ett sådant, som man kunde låta höra sig på och
förtjäna beröm och slantar för.
Där fanns nu först och främst skolmästaren!
Han var gammal, men han spelade ännu på sin fiol med de tre strängarna,
som han hade spelat på hela sitt lif, och alltid samma stycken. Det var
något att höra, det!
Det lät som när man kniper en gammal sjuk katt i svansen, och så
trampade skolmästaren takten motsatt till hvad han spelade. Men
skolmästaren var ju också en så lärd man!
När han någon gång om söndagseftermiddagen gick ut med sin fiol på armen
och spelade, så tittade bönderna ut ur fönsterna.
»Han är något till rar, den skolmästarfar!» sade gubbarna, och gummorna
snöto sig i förklädet och fingo rödkantade ögon, och ungarna sprungo
efter honom och ropade: »Hurra för skolmästarn!»
Och så var där Per skräddare! Han var styf på klarinetten, och honom bad
man till dansgillena för att spela, och han fick öl och brännvin och
mången gång en hel blank krona för musiken. Per skräddare var nu också
en vacker karl! Tjock och stinn var han, med kolsvart hår och svarta
polisonger, och klädd i sprittnya vadmalskläder, som sutto så stramt,
att det såg ut som om de voro sydda på honom. Kring halsen hade han en
eldröd sidenhalsduk, som var bunden ända upp under öronen, och när han
spelade, svettades han, så att han blef blank i ansiktet.
Och hans klarinett! Jo, ¯det¯ var ett instrument! Den gnällde och skrek
lika högt som auktionsutroparen vid stationshuset eller som klockaren,
när han sjöng i näsan, och när Per skräddare var färdig med sitt stycke,
hällde han det klaraste spott ur klarinetten och såg sig omkring med
triumferande min.
Och alla flickorna beundrade Per skräddare.
Han kunde inte bara polskor och hambopolskor, men nya melodunter från
Stockholm och Köpenhamn, ja, från själfva Hamburg, och när han spelade
den polka, som då var mest på modet, den, som de kallade: »Der vän, som
kommt!» ja, då hoppade alla flickornas hjärtan i polkatakt, och en hvar
af dem tänkte på Per skräddare.
»Om du ändå kunde lära dig att spela som Per skräddare!» sade fader Lars
till sin gosse, och då, kan ni tänka er, gaf pojken endast detta svar:
»Om jag också kunde, så ville jag inte!»
Nej, han satt i all stillhet och gjorde sina förbättringar på sin
fidelunka, och då han ständigt sysslade med den, och aldrig tycktes
tänka på annat, kallade man till sist honom själf för »Fidelunkan».
»Om jag ändå visste, hvar du har den där flöjtstackarn,» sade modern, »i
munnen eller i magen? Gapa, så att jag kan se efter!»
Och gossen gapade, men då teg fidelunkan.