trollslända, snabbare än någon svala. Vi flyga med tankar och ord till
jordens mest aflägsna länder. Vi fråga icke efter medvind och motvind,
efter solsken eller åska. Vi ha trollvingar, hvarpå vi bära alla tankar
och ord, så att de knappt äro utsagda, förr än vi fört dem tusen mil
bort! Vi tala icke högt eller skrika som svalan; vi ha afgifvit
tysthetslöfte och kunna bevara hemligheter. Men om någon visste, hvad vi
just nu flyga förbi med!» och så lyste det och klirrade i
telegraftrådarna.
Men högt, högt uppe öfver skogarna sväfvade örnen!
Den stod stilla i luften som en droppe, buren af sina vingars kraft.
Den hvilade där uppe i solljuset och såg ned på jorden.
»Så smått allting är där nere!» tänkte den. »Skogarna äro små, fåglarna
äro små, och så lågt de alla flyga!
Nej se på mig! Jag sväfvar här uppe i ljuset och intet ljud från allt
bullret där nere på jorden når hit upp. Jag älskar klippspetsarna, där
man kan sitta ensam och ostörd och se ut öfver de stora vidderna.
Jag har byggt mitt bo på den högsta af alla klippspetsar. Men intet på
jorden är dock tillräckligt högt.
Först när jag lyfter mig från de högsta klippor, är jag fri. Jag breder
ut mina mäktiga vingar och lyfter mig upp i bergsluftens kalla lätthet
och där uppe kretsar jag i stora, allvarsamma ringar och ser ned på den
lilla löjliga jorden.
Jag kan nog flyga fort, när det gäller. Ingen har starkare vingar än
jag, och ingen kan nå mig i flykten. Men jag älskar mera att hvila i
luften, att hålla mig stilla med min stora kraft och så stiga — alltjämt
högre och högre! Ingen kan flyga som jag!» och örnen försvann i ljuset
som en sten försvinner i hafvet. — —
Men högt uppe öfver örnen sväfvade en hvit sky.
Den lyste i solen så hvit som snön på bergen. »Flyga!» tonade det från
den lysande skyn. »Alltid flyga! Aldrig hvila på någon klippa eller
något, som hör jorden till! ... Att lefva, det är att flyga, sväfva här
uppe i det oändliga blå! Jag har inga vingar, och jag rör mig icke, men
en makt som jag icke känner, drifver mig att flyga, och då glider jag
öfver himlen i ständigt växlande ljus och skugga.
Alla ni små stackars fåglar! Ni måste dö och falla till jorden. Till och
med du, du kungliga örn, skall en gång sänka dina vingar och dö på din
klippa.
Jag dör aldrig! Jag fruktar ingenting! Jag flyger och flyger, till dess
jag flyger in och upplöser mig i luften och ljuset!» — och så försvann
skyn bakom berget.
Men nere vid stranden af sjön, utanför ett hus, stod en liten gosse i
trädgården bland de blommande äppelträden.
Han stod länge och såg upp genom de hvita äppelblommorna, som hängde som
snö på alla grenar, upp i det klara solskenet och in i den höga, blå
himlen; och så bredde han ut sina små armar, suckade djupt och sade:
»Å, Gud, hvad jag tycker om dig, som har skapat allt det här vackra! Jag
skulle vilja kyssa dig!» — —
Och den lilla gossens tanke flög upp öfver sjön och skogen, förbi
trollsländan och svalan och högt upp öfver örnen och den hvita skyn, och
ända in i den oändliga evigheten och föll som en ljusstråle ned för Guds
tron.
Gossen, som ville se troll.
Det var en gång en bonde, som bodde långt inne i landet bakom en stor
skog.
Han hade en hustru och många barn, gossar och flickor, som alla voro
välskapade och friska.
De voro också allesammans snälla och glada barn, utom en, som hette
Olle.
Olle var den tredje i ordningen af de tolf barnen. Han var frisk och
starkt byggd, lång och bredaxlad för sina tolf år. Lätt för att lära
hade han också, både läsning och slöjd, och skulle redan ha kunnat vara
sin far till god hjälp vid arbetet, men Olle hade icke lust med
någonting. Allt, som han började på, kastade han snart igen, och om
allt, hvad man bad honom göra, sade han, att det var så »tråkigt» och
»enformigt».
Det var som om han aldrig skulle vara riktigt närvarande, utan oftast
satt han och stirrade för sig, som om han såg efter något, som ingen
annan kunde se.
»Hvad glor du efter, Olle?» frågade fadern.
»Ingenting!» svarade Olle och blef röd i ansiktet.
Men strax efteråt satt Olle igen och stirrade.
Då tog modern honom afsides och talade mildt till honom.
»Hvad i all världen, gossen min, är det du har i dina tankar? Det är som
om du satt och stirrade efter något, du tänkte skulle komma!»
Ja, då berättade Olle för modern, hvad han väntade på. Han ville se ett
troll.
»Jag vet att de finn’s,» sade han, »och jag ¯ska¯ se ett! ¯Det¯ skulle
vara lifvadt!»
Då grät modern och bad honom slå så stygga tankar ur hufvudet.
Trollen komma när man minst väntar det, och man måste be Gud bevara sig
för att de skulle springa öfver ens väg, ty allt ondt och mörkt ha de i
följe.
Men Olle bet ihop läpparna och hviskade mellan tänderna:
»Jag vill nu i alla fall se ett troll.»
Fadern hade snickrat en ny dragkista och målat den med blått och därpå
de finaste rosentulpaner och liljeblommor.
Det var en riktig helgdagskista, och alla, som sågo den, slogo ihop
händerna och ropade:
»Nej, tocken grannlåt!»
Olle sade ingenting, men när en af systrarna frågade honom:
»Nog kan du väl tycka, att fars skrin är märkvärdigt,» så svarade Olle:
»Det är ju bara ett skrin. Jag vill hellre se ett troll.»
Då barnen lekte och hade muntert med att plaska barfota i bäcken eller
binda prinskedjor af näckrosstjälkar och hänga de hvita blommorna som
tofsar, ville de ha Olle med i leken, men han stod långt borta och sade:
»Det där är så gammalt och vant. Nej, ni må tro, troll! Den, som kunde
få se ett troll!»
Fadern och modern talade med hvarandra, och fadern tänkte, att han nu
skulle göra ett riktigt storverk för att få gossens tankar in på en
annan väg.
Han bad honom en dag, att kamma sig bra med vatten, skura händerna rena
och borsta sina söndagskläder. Han skulle få gå med till herrgården och
se på den nya tjuren. Det var en jättetjur, som hela trakten talade om.
De vandrade tillsammans öfver åkrar och ängar till herrgårdens stora
ladugård med det spetsiga taket. Långt borta kunde man höra tjuren råma
som ett lejon.
Olle gjorde stora ögon.
»Jo, jo,» sade fadern, »nu skall du få se på något riktigt kungligt!»
Och så förde han Olle in i ladugården, där den stora svarta tjuren stod
bunden i kedjor med en ring genom nosen, rödblossande ögon och fradga
kring munnen.
»Ser du,» hviskade fadern helt sakta och högtidligt. »Det står
Kronprinsen!» (Så hette tjuren). Olle stod alldeles tyst och stirrade
med stora ögon. »Nåå?» sade fadern i samma tysta, vördnadsfulla ton.
»Hvad säger du nu?»
»Det är ju i alla fall bara en tjur,» svarade Olle. »Jag vill se ett
troll.»
Då blef fadern sorgsen. Om icke »Kronprinsen» kunde fånga gossens
tankar, så visste han då rakt inte, hvad han skulle hitta på.
Men så hände det en tid efteråt, att det blef marknad i köpingen.
Den låg tre mil från torpet, och det var en hel resa att komma dit, men
fadern, som hade ett par tunnor potatis att sälja, tog sin kärra och sin
häst och åkte dit in.
Och så skulle Olle få följa med. Fanns det något ställe på jorden, där
man kunde få se underbara saker, så var det väl under marknadstiden, och
nu hade fadern och modern föresatt sig att göra allt för att hitta på
något, som kunde fånga gossens tankar. Och så åkte de in till köpingen.
Det var också de märkvärdigaste ting Olle fick se!
Där såg han ett menageri med lejon och björnar och små lustiga apor. Han
fick skjuta till måls i en skjutbana på målade indianer med tatuerade
kroppar och fjäderkronor på hufvudet, och på stortorget mötte de själfva
borgmästaren i stor uniform. Men hvar gång fadern frågade honom:
»Nå, Olle, hvad säger du nu?» så svarade Olle:
»Jag ville hellre se ett troll!»
Då tog fadern honom slutligen med sig in på en gård, där utklädda
människor gjorde de besynnerligaste konster. Där fanns en karl, som
kunde kasta med ett dussin kulor på en gång, en gosse, som, iklädd röda
simbyxor med guldpaljetter, kunde gå på händerna och lägga fötterna
bakåt, omkring sin hals. Där fanns till och med en karl, som, utklädd i
en hvit dräkt och hvitmenad i ansiktet, slukade brinnande blår, så att
det rykte omkring honom och sedan drog tio alnar sidenband ut ur munnen.
Olles far höll honom fast i handen och lät honom se på allt.
»Var inte rädd, Olle lille,» sade han, »det är bara spektakel.»
»Jag är inte rädd alls,» svarade Olle, »men jag vill hellre se ett
troll.»
Då blef fadern ledsen. Han spände hästen för vagnen igen och åkte med
Olle, utan att säga ett ord, den långa vägen från köpingen och hem till
deras torp bakom skogen.
Dag efter dag blef Olle allt mera besynnerlig. Han brydde sig till sist
hvarken om far eller mor, han leddes vid allt och ville knappt äta. Han
gick bara och trånade och längtade efter, att en gång få se ett troll!
Då kom det en dag en resande till torpet. Det var en karl från ett bruk,
som låg en styf mil därifrån, på andra sidan berget. Han hade ärende
till herrgården, men i förbifarten kom han och hälsade på Olles far, som
han var bekant med.
Medan de sutto och åto, och alla tolf barnen sutto kring bordet, tog den
främmande dem alla i betraktande, och längst såg han på Olle.
»Det var en stor och stark pojke du har där, Nils,» sade han till
fadern. »Han kan väl redan göra skäl för födan och vara dig en arm till
i arbetet.»
Olle blef röd och doppade ansiktet djupt ned öfver gröten, men fadern
svarade hårdt:
»Han är nog stor och stark till växten, och dum är han inte heller, men
kollrig är han! Han bryr sig hvarken om far eller mor, hvarken om arbete
eller lek. Han går bara, den tokiga pojken, och längtar efter att få se
ett troll!»
»Jaså,» sade brukskarlen och skrattade, »har ni inga troll på den här
sidan skogen?»
»Nej,» svarade Olle och tittade upp. »Har ni kanske?»
»Om vi har!» svarade brukskarlen. Han smackade endast med läpparna och
höjde på ögonbrynen, och så började han att äta raskt af gröten.
Men då de hade ätit, sprang Olle efter karlen och höll honom i tröjan.
»Du — du,» hviskade han, »var snäll och beskedlig och säg mig, hur jag
ska kunna få se ett troll!»
Jo, det kunde brukskarlen nog säga honom, bara han ville hålla det
hemligt och göra precis så, som han nu skulle tala om.
Han skulle gå hemifrån en afton vid nytändningen, tvärs öfver alla
gärden och ängar och upp mot den stora skogen på bergåsen.
Det var nu i oktober, och solen gick ned före sex, så att han måste ge
sig i väg vid tretiden.
När han kom till åsen, skulle han gå den breda vägen upp genom skogen,
och följa den så långt han kunde komma, tilldess han nådde en skiljoväg,
där det stod en vägvisare, hvarpå han kunde läsa: »Till Säfsta bruk», då
skulle han vända in på denna väg och gå väl en half timme.
När han var vid slutet af skogen, skulle han se en dunge ovanligt stora
granar, som stodo alldeles vid kanten af en sandås, som var till hälften
urgräfd.
Då skulle han gå in bland dessa granar och gömma sig mellan enbuskarna
under dem, så nära sluttningen som möjligt, ligga alldeles stilla och
hålla ögonen säkert riktade på vägen djupt under sluttningen. Där nere
skulle trollet komma.
Men han fick icke förlora tålamodet, utan ligga alldeles stilla, ty
först då det var kolmörkt, vågade sig trollet fram.
»Och när det kommer, då?» frågade Olle med andan i halsen. »Hvad ska jag
då göra?»
»Ja, då får du laga, att du reder dig själf,» svarade brukskarlen. »Om
du så länge har längtat efter trollet, måtte du väl veta, hur du ska
bemöta det,» — och så reste han.
Nu gick Olle bara och väntade på, att det skulle bli nymåne, och så fick
han veta, att det skulle bli kvällen därpå, som var en torsdagskväll.
Strax efter middagen började han blifva orolig och gå ut och in, väl
hundra gånger. Men då klockan slog tre, var han redan långt ute på
fälten.
Han sprang allt hvad han kunde, och först då han hade nått en linddunge,
som stod halfvägs till åsen, vände han sig för att se sig om tillbaka.
Men han såg ingen. Han kunde endast se skorstenen på faderns stuga,
hvarifrån röken helt fredligt steg upp mot himlen.
Det var en grå höstdag med jagande moln, men egentligen ingen blåst. Det
var underligt att skyarna kunde simma så raskt fram öfver himlen. Det
var väl något drag i högre lagren där uppe.
Olle stod och pustade ut ett ögonblick, men så kilade han vidare.
Ju närmare åsen han kom, dess högre tyckte han, att fjällryggen steg.
Den svarta furuskogen såg så kolsvart ut, och däri lyste lönnarna så
röda som brinnande bål, medan björkarna redan voro gula och tunna i
löfvet.
Nu stod Olle alldeles uppe under berget.
En vild, hvit bergbäck kom rasslande ned öfver stenarna, och regnet, som
under de senaste veckorna ofta hade fallit, hade skurit djupa fåror i
gruset på vägen.
Det hade varit ganska besvärligt att klättra uppför, men nu var Olle i
alla fall så högt han kunde komma och hade endast att följa vägen rakt
fram.
Han såg den gå som ett bredt, hvitt band mellan de höga furorna och
granarna.
Han mötte icke en vagn, icke en människa, och han tyckte, att han liksom
var ensam i hela världen. Det susade så sorgligt i de breda
talltopparna, och då solen gled ned mot horisonten, blef luften kall och
bitande. Ännu var han icke vid sidovägen, och när han sedan skulle hem,
ja då skulle det vara natt!
Tänk om han skulle vända om!
Och så inte få se trollet! Nej, skulle det vara, så skulle det vara nu,
och en kruka ville han icke vara.
Så började han springa igen, och snart kom han till skiljovägen, där
vägvisaren stod med: »Till Säfsta bruk» skrifvet högt uppe på ett bräde.
Det såg underligt hvitt ut mot den svarta skogen och den grönbleka
aftonhimlen. Det började bli mörkt i skogen, då Olle nådde dess yttersta
gräns och gick uppför sandåsen, där de stora granarna stodo.
Det var lätt att finna platsen, och han skyndade sig in mellan enarna
och den höga ljungen och kröp ned ibland dem. Djupt under sandåsens
andra sida gick en annan väg, men Olle kunde knappast se den för de höga
buskarna han låg ibland, men dock höll han skarpt utkik åt det håll, där
Säfsta bruk skulle ligga, som brukskarlen hade sagt honom.
Det var ganska fuktigt i gräset efter regnet, och de stickande
enbärsbuskarna slogo honom i ansiktet, men nu skulle han stanna här, om
det så vore till nästa morgon, ty trollet ¯skulle¯ han se.
Solen var nu borta, och en kall grå färg täckte hela himlen. Rundt
omkring i skogen var det kolsvart, och öfverallt tisslade och knastrade
det så underligt. Det var kanske trollet, som kilade omkring och när som
helst kunde visa sig.
Det kröp i ryggen på Olle, och hans ögon stodo på skaft, men ju mera han
glodde, dess mindre kunde han se. Det var som om allting utvidgade sig
och drog sig tillsammans i oupphörliga förändringar. Allting lefde,
allting hviskade; hu! Det var inte trefligt, att vara där!
Då såg han plötsligt något underligt krithvitt mellan träden. Hvad kunde
det vara! Usch, det var otäckt ... det rörde sig också ... och se ...
Det var månen, en liten späd, fin nymåne, som lyste som silfver mellan
de glidande molnen.
Ja, nu kunde trollet komma när som helst. Olle låg på alla fyra som en
hund och tittade med stela ögon ned i djupet mot söder.
Det var kallt och vått, där han låg, och furugrenarna öfver honom
började vaja och susa.
Då hörde han långt, långt borta något, som lät så underligt klapprande,
liksom när en stor orm rasslar fram mellan torra grenar. Nu steg ljudet,
det slamrade, det knakade, det brakade, det brusade, och där — där — o,
Herre Gud, hjälp mig! — där kommer trollet!
Olle såg först det stora förskräckliga hufvudet med två stora glödande
ögon, stora som kaffekoppar, stora som hattkullar, stora som hövålmar,
ögon, som sprutade eld och stirrade på Olle, som om de ville sluka honom
lefvande.
Och ut ur trollets öppna gap stod rök och gnistor, och upp ur trollets
stora, förskräckliga hufvud hvirflade en lång, svart rök, och just som
odjuret var rakt under Olle gaf det till ett skrik, ett ohyggligt tjut,
som skar genom hela skogen och kom Olles blod att stelna i hans ådror.
Och trollet spärrade upp sitt eldgap och spottade gnistor omkring sig
och såg på Olle med sina förfärliga ögon, och så skrek det igen så
genomträngande vildt, som om det ville säga:
»Du vill se troll, du! Ja, kom så skall jag äta dig!» Och så slamrade
trollet vidare med sin långa svans; ja den var väl en mil lång, och
kolsvart som på en drake och kröp och slingrade sig utefter jorden som
den värsta orm.
Men då trollet skrek för tredje gången, blef Olle så rädd, att han
rullade baklänges nedför sandåsen in i skogen och reste sig icke förr än
han hade kommit på vägen, som ledde hem.
Och då han kunde stå på benen, ja, då sprang han så, som han aldrig hade
sprungit förr.
Han flög med benen och armarna hjulande som väderkvarnsvingar — in genom
skogen, ned öfver berget, bort öfver alla fält och gärden, utan att
andas, utan att se sig om, rakt hem till sina föräldrars stuga, och där
på hufvudet i sängen och drog täcket öfver öronen, så att man bara kunde
se hans hvita hårtopp sticka upp ofvanför.
Där låg han och darrade och frös och svettades, och icke ett ord svarade
han, på hvad man frågade honom om.
Sjuk blef han och det på allvar, och i tre veckor låg han i feber och
talade underliga ting om svarta troll med eldögon och draksvansar, som
skreko så att man kunde bli tokig af att höra på det.
Men då Olle blef frisk, var han som en annan gosse. Först och främst åt
han med god aptit, och så arbetade han med ifver, och så började han att
leka med de andra barnen, och när någon frågade honom:
»Nå, Olle, skulle du inte vilja möta ett troll?» såg han mycket
allvarsam ut och svarade:
»Akta dig, du, att säga så fult!»
Först många år senare fick Olle veta, att det troll, han den kvällen
sett på vägen under skogen, var lokomotivet på nattåget, som på den nya
banan gick från Säfsta bruk upp till Stockholm.
Alla hafvets vilda vågor.
Det var en gång en fattig änka, som bodde i ett litet hus högt uppe på
ett berg med sina två små barn, Fridolf och Violanta.
Huset låg mellan stora träd, men framför det var en öppen plats,
hvarifrån man kunde se långt bort öfver fält och skogar, ängar och
åkrar, höjder och dalar. Men allra längst borta syntes en mörkblå
strimma, och det var hafvet.
Uppe på åsen, där huset låg, sprang en källa fram, som hastigt växte
till en bäck, brusade ned öfver stenarna och mellan buskar och snår
sökte sin väg mot dalen.
Vid denna bäck tvättade modern den ull hon hade spunnit, medan barnen
plaskade i vattnet med sina nakna fötter eller byggde små båtar, som de
satte ned i bäcken och läto segla öfver fallen.
Då barnen blefvo större, började de hjälpa modern med allehanda arbete.
Fridolf bar vatten från källan, samlade bränsle och gräfde i trädgården.
Violanta lärde sig sy och spinna. Om vintern satt hon mest inne vid sin
slända, men när våren kom, gick hon med ullen, hon hade spunnit, till
bäcken för att tvätta den ren.
Hon var nu sexton år gammal och en lång och vacker flicka.
Då hände det en vårdag, att hon gick till bäcken med sin ull. Hon låg på
knä i gräset, böjd öfver vattnet, som med brusande fart sköljde öfver
hennes händer och störtade ned mot fallen.
Det såg ut som om alla vågor hade så brådt att komma nedför berget och
ut mot slätten. Violanta låg stilla och såg på det hvita, skummande
vattnet, och så frågade hon:
»Hvart skyndar du dig bort, du brusande bäck?»
Då ropade bäcken högt:
»Till hafvets vilda vågor! Till hafvets vilda vågor!» och stormade
vidare.
Bakom Violanta stod ett blommande körsbärsträd.
Då vinden sväfvade öfver dess krona, skakades ett helt snöfall af hvita
blommor ned i bäcken och flöt bort med strömmen.
»Hvart flyta ni hän? Hvart flyta ni hän, ni fina, hvita blommor?»
frågade Violanta, då hon såg blommorna hvirfla bort.
»Till hafvets vilda vågor! Till hafvets vilda vågor!» svarade
körsbärsblommorna och försvunno öfver sluttningen.
När det blåste uppe på fjällåsen, kunde man se, huru den blå randen vid
horisonten blef mörkare och mörkare och till sist hotande svartblå.
»Hvad är det svarta där, långt borta?» frågade Violanta modern.
»Det är hafvets vilda vågor!» svarade modern.
Så gick sommaren, och mor och barn lefde ett lyckligt lif tillsammans
där uppe i det lilla huset på fjällåsen.
Alla de vilda rosorna voro utblommade, och körsbären började mogna.
En dag sutto Fridolf och Violanta tillsammans under körsbärsträdet vid
bäcken.
»Hör du, syster,» sade gossen, »tror du, att det finns något vackrare
ställe på jorden än här?»
»Det kan jag inte svara på,» svarade Violanta. »Jag har ju aldrig sett,
hur det ser ut på andra ställen.»
»Men så finns det i alla fall inga på hela jorden, som äro så lyckliga
som vi!» sade Fridolf.
»Ja hvem kan veta det!» svarade Violanta. »Vi veta ju inte, hur andra ha
det!»
»Men hvar dag hos oss är lycklig,» invände Fridolf, »och alla dagar
likna hvarandra här.»
»Ja, alla dagar likna hvarandra här,» sade Violanta och suckade.
I detsamma föllo några mogna körsbär ned från trädet i bäcken och
sköljdes bort med strömmen.
»Hvart segla ni hän? Hvart segla ni hän?» ropade Violanta.
»Till hafvets vilda vågor! Till hafvets vilda vågor!» svarade bären och
försvunno som två bloddroppar i strömmen.
Violanta reste sig och såg ut öfver det vida landet under henne.
Det blåste öfver slätten, och längst mot horisonten mörknade den blå
strimman.
»Hafvets vilda vågor! Hafvets vilda vågor!» sade Violanta sakta. »Till
dem vill jag också gå!»
Fridolf skrattade.
»Du går inte från mor och mig och från vårt kära lilla hem här uppe
bland körsbärsträden,» sade han.
Violanta svarade icke, men Fridolf såg, att det var något hon funderade
på.
Hon började bli så underligt tyst och satt helst ensam vid bäcken och
såg ut öfver det vida landet vid hennes fötter.
En morgon, då modern och Fridolf vaknade, var Violanta borta.
De sökte henne öfverallt, de väntade från morgon till middag och från
middag till afton, men hon kom icke.
Då gick modern till bäcken och frågade den:
»Kan du säga mig, du brusande bäck, hvem som har lockat bort min
flicka?»
»Hafvets vilda vågor! Hafvets vilda vågor!» sjöng bäcken och skummade
vidare.
Då såg modern upp i körsbärsträdet och frågade:
»Kommer hon aldrig tillbaka? Kommer aldrig mitt barn igen?»
Då skakade körsbärsträdet sin krona och hviskade:
»Hafvets vilda vågor! Hafvets vilda vågor!»
Men då gräto modern och Fridolf, ty de kände med sig, att de aldrig
skulle se Violanta mera.
* * * * *
Tidigt en klar höstmorgon hade Violanta vaknat.
Hon steg upp och smög sig på bara fötter ut ur huset, och först då hon
var utanför tog hon på sig skorna.
Hon band en röd och hvit bomullshalsduk kring hufvudet för att icke
solen skulle bränna henne för mycket, och så började hon springa.
Hon följde bäckens fall från den ena klippafsatsen till den andra, till
dess hon nådde dalen.
Där flöt bäcken långsammare fram i många slingringar och krumbukter, som
om den nu riktigt ville se sig omkring, och på båda sidor om den stodo
långa rader af pilar och albuskar för att se på, huru fort den kunde
springa. Den sorlade och skrattade och sprutade vatten öfver de blå
förgät-mig-ejerna, men den skyndade sig alltjämt vidare.
Småningom växte den i djup och bredd och strömmade nu som en bred å
genom den tysta, mörka skogen, där de höga träden susade öfver den.
Violanta sprang alltjämt bredvid den.
»Jag följer den,» tänkte hon. »Jag följer den, hvart den går! Då skall
jag väl till sist nå dem, hafvets vilda vågor!»
Och ån växte och växte, och nu gick den fram i kraft och ro som en
mäktig flod. Den nådde en stor, blank sjö och kastade sig i dess vågor,
men Violanta följde sjöstranden, och vid motsatt ända af sjön kom floden
åter fram, starkare och friskare, som om den hade samlat nya krafter af
sjöns vatten.
Men just här låg en kvarn.
Mjölnaren, som byggt den, hade lagt broar öfver floden, och dess vågor
drefvo de stora hjulen i kvarnen.
Här var ett larm och ett stoj af de brusande böljorna och de klapprande
kvarnhjulen, så att det dånade i Violantas hufvud. Högt på trappan öfver
hjulen stod mjölnaren själf. Han var rund och hvit som en mjölsäck, och
bredvid honom stodo hans tre små barn, runda och hvita som nygräddade
hvetebullar och med ögon så svarta som russin.
Då mjölnaren fick syn på flickan, som kom springande, ropade han till
henne:
»Hvart bär det af, flicka lilla, så tidigt på dagen?»
»Till hafvets vilda vågor!» svarade Violanta och ville springa vidare.
»Å, stopp litet!» ropade mjölnaren. »Vänta du litet och lugna dig hos
oss! Inga vågor kunna vara vildare än dem, som gå i floden, men jag har
i alla fall tvungit dem, att drifva kvarnhjulen och att mala säden, och
du må tro, att här i kvarnen går det lustigt till, både med arbete och
dans.»
Violanta stannade.
Hon hörde kvarnhjulen dåna och klappra, hon hörde dem skratta och sjunga
inne i kvarnen, och det var något så friskt och muntert vid alltsammans,
att hon kände sig glad.