Mozambik och Zansibar (Tjanguebar).
Några ord om dessa gamla städers natur och väsen. Fest för de
ankommande "hvite soldaterne." Portugisisk -- engelsk -- tysk
-- zansibarisk storpolitik. I sista laget och grefvens tid.
-- Den högsinte missionären, jesuitpatern A. Le Roi's mellankomst.
Mars 1891.
I samma eleganta kostym vi förut omnämt och alt ännu något sotiga
klifva vi tätt efter S:r Rebello in i Mozambik. Det är just torgtiden
och talrika skaror röra sig på gatorna och den breda, lummiga delvis
makadamiserade väg eller allé, som ifrån Lumbusidan igenom en stor
negerförstad leder till de egentliga europeiskt-indiska stadsdelarne.
Till höger resa sig branter, glest bevuxna med kokospalmer. Vänsterom,
nere i den tätt skogbevuxna, djupa ganska vidtutbredda dalsänkningen,
ser man mellan trädstammarne, i skydd af de yppiga kronorna och delvis
dolda för blicken, de långsträkta bruna, af riskvistar, halm och
murbruk uppförda, välbekanta afrikanska husen, med smala gränder som
skilja dem åt. Dessa negerpalats hafva vanligen intet fönster, utan
kommer ljus och luft in genom den smala dörren. Hvarje hushåll har ett
större ytterrum, med en mindre kammare bakom. Flere hushåll bygga ofta
gemensamt upp ett hus. Mellanväggarna äro nog genomskinliga och äfven
ytterväggen ej altför solid.
En ensam uppmärksam vandrare kan därför under en promenad lätt få reda
på alt som försiggår inom hus -- både se och höra. Märkligt nog lär
negrernas likgiltighet för hemlighetsmakeri i hvardagslifvet, ja den
frivola öppenheten i deras sinnelag, icke gifva något större rum för
skvallret. Allting förefaller hvar och en -- så naturligt.
Vi gå förbi det storslaget tilltagna, men ofullbordade hospitalet och
komma in i portugisstaden. Det är en gammal välbebygd stad med gårdar
från Henrik Navigadors dagar och gårdar från nyaste tid.
Konsulerna hafva väldiga palats, och guvernörsresidenset, vid
hufvudbryggan och med utsikt åt hamnen, är en solid och vacker byggnad
i de här vanliga ljusröda eller blå färgerna. Utanför är en esplanad
med musikestrad. Kyrkan framställer för inbillningen S:t Gudule
katedralen i Brüssel, likvisst i karrikerad form. På östra sidan ligger
en stor park och bakom parken fästet, en gammaldags borg.
Ehuru den fashionobla stadsdelen ligger här och äfven några
portugisiska förnämiteter finnas, så hvarken ser eller hör man något
som går under benämningen ekipager.
Generalguvernörens vagnspar torde vara det enda som mödosamt
underhållas, och den ende ryttaren vi sågo, nämligen Hans E:s
privatsekreterare, uppträdde visserligen personligen som fullständig
dandy, men hans ök hade ej annat fullblod i sig än det som en
boricka möjligen består sig. Äfven vanliga dragoxar voro sällsynta.
Opåkallade visiter till ön från fastlandet af den i där varande skogar
residerande ryktbara tse-tse flugan förorsakar denna brist på fyrbenta
fortskaffare. Tse-tse gjorde mig föröfrigt mycket hufvudbry. En del
beskrifva det flygande fä'et såsom varande lik vår vanliga husfluga,
endast något mindre och med en liten grön fläck någonstädes, hvarest
giftämnet är förkapsladt. Andra -- t.ex. en af våra vägvisare, den
famösa Luuci, den där engång blef anfallen af en flock getingar eller
bromsar, slog förtvifladt omkring sig under ideliga rop af -- "tse,
tse-tse, tse."
Gatorna gå i bukter och göra tvära vinklar, men äro relativt snygga.
Hvarje hus har en gärd med trädgård bakom sig. Den kolonialhandlare
vi bodde hos höll äfven matservering för stadens bättre herrar d.v.s.
tjänstemännen. De voro till större delen förvista hit, misstänkta för
republikanska tendenser, eller för annat. Hvar och en af de hvite, utom
de 27, hvilkas fruar riskerat det ohälsosamma klimatet, hade en svart
vice fru, några fruktar jag hade ett par, hvarvid den andra ofta var
en indiska; ombyte förnöjer. Detta beror dock ej så mycket af brist
på moral, utan mer af nödvändigheten att hafva någon som sköter om
hemmet -- huru anspråkslöst det än är... Makua-kua karlar torde vara
farligare att använda i tjänst än den falskaste Zulukaffer och mycket
dyra, medan däremot de från inre landet hit flyktade, svarta kvinnorna
äro trogna och tillgifna sin nye beskyddare, hvilken väl ej behandlar
dem med synnerlig aktning, men likväl hvarken piskar, flår eller äter
upp dem.
Dessa svarta damer äro till större delen tatuerade och tugga den
tänderna totalt förstörande betheln; en vana hämtad af indierna och
minst sagdt en af de afskyvärdaste det täcka könet kunnat hitta på.
Salutorget i staden, inom ett prydligt skrank och delvis öfvertäkt,
erbjuder åskådaren en rörlig tafla på förmiddagen och äfven senare.
"Landsorts" Kuanegrer frekventera ofta staden, ehuru de torde måsta
skaffa sig något slags pass eller tillåtelse. Frukttillförseln är
därför stor och mångfaldig. Äfven ebenholz, mahogny, palmolja, durrah,
ris och elfenben omsättes i ganska ansenliga kvantiteter. Ett som
förvånade mig var den rikliga tillgången på hönsfågel, såväl inhemska
som utländska. Apor, papegojor och sångfåglar i bur fördes äfven till
torgs.
Bland märkvärdigheter var jag i tillfälle här se en albinos, med
nästan röda ögonpupiller, mager och klen, med krusigt hår, -- jämte
ett dvärgpar, ganska välskapade och icke alls obehagliga, som
Sydamerikas hemska jordätare, geofagerna, med deras utspända magar.
Indiska köpmän, som på slafhandel samlat -- in partibus infidelium --
oerhörda rikedomar, sitta med benen i kors på korta divaner och förakta
ej att själf servera åt kunderna "varor raras." Indiern är otroligt
hushållsaktig. En indisk "baron", agent för sultanens af Zansibar
ångbåtar, såg jag egenhändigt hjälpa till vid målning af märken på
fraktlårar, fast mannen är mångmiljonär, och Adamji-Mijah khan, son
till en pappa med hiskligt mycket "koftis", hvilken bistod mig att
slippa öfver till Zansibar, försmådde ej taga däcksplats med oss, och
ändå såg jag honom innehafva en skinnsäck, full med påsar af guldmynt
och indiska rupees.
Snål var Adamji likväl ej, ty hela vägen och ännu i Zansibar uppträdde
han mycket generöst. Konsten låg i de små behofven. Det var annars en
bildad fin man, något kortvuxen och korpulent, men med ett vackert
anlete och traditionella indiska prinsmustascher, som nog hafva
förorsakat och ännu torde komma att vålla mången zigenerska af högre
rang hjärtekval. Adamji khans familj hade aldrig besudlat sig med
slaftraden, utan handlade via Bombay på Natal, Mozambik och Durban med
engelska manufakturer. Adamji personligen intresserar sig dessutom för
handel med indiska och afrikanska vilda djur.
Det var han, som välvilligt lofvade vid anfordran bestyra om tropiska
djurslag för vår Högholme.
Flere indiska köpmän i Mozambik och Zansibar, åt hvilka jag berättade
om vårt undangömda land, sade sig vara villiga att med våra köpmän
ingå direkta affärsförbindelser för import af indiska och afrikanska
produkter. Tjära och färdigsågade bräder, äfven järn och papper,
tagas af dem gärna i utbyte. --
Midtemot sundet, på fasta landet, ligger Lumba, en transito ort för
inre landet och i den djupa skogen, någonstädes norrut, det
hemlighetsfulla Otrobando, en ort, som portugiserne på senare tider
starkt befästat till ett slags Metz, vare sig mot engelsmän eller
infödingar, och dit de fört kanoner, proviant samt låtit besätta med
både hvita trupper från Lisboa och en del af Goas garnison. Goa ligger
i hafvet i närheten af Bombay uti Indien, och tillhör ännu Portugal.
De dagar vi tillbringade i Mozambik voro "balsam på såren." Maschado
var älskvärdheten själf, isynnerhet sedan jag till honom öfverlämnat
brefvet från den namnlöse landsmannen.
Icke nog med att han intet tog betaldt. Han betalade ännu frakten för
våra kistor, hvilka med en arabisk dhow fortsatt resan hit från Matla.
Dessutom bjöd han mig på utflykter i grannskapet. Det intressantaste
var besöket i det indiska kvarteret, som befann sig på en udde. Hvilka
otroliga seder, hvilka egendomliga bruk hos dessa asiater!
Nog lefva vi i många hänseenden annorlunda än indier och
negrer! -- --
En stor fest voro vi i tillfälle att öfvervara i Mozambik. Några
stora portugisiska transportskepp med två hvita regementen och ett
batteri anlände nämligen dagen innan vår afresa och general-guvernören
lät föranstalta festiviteter af alla slag. Musikkårer utförde
operapotpourrier; kulörta lyktor hängde i trädens kronor; raketter
och bengaliska eldar; parad af fästets svarta garnison; bal hos Hans
Excellens -- jag var en stund uppe i lånad röd frack -- och slutligen
stor karneval i negerstadsdelen med dans på en öppen gräslinda.
På redden illuminerade alla fartyg.
Ingen kan förneka portugiserne patriotiska strömningar och tapperhet --
åtminstone här i Mozambik under festdagarna.
Lustigast var emellertid att åse negressernas dans ute i parken, vid en
militärorkesters ackompagnement.
Om kapellet spelade glada eller vemodiga melodier -- lika godt -- de
svarta damerna funno sig genast. Än togo de långsamma menuettsteg, än
surrade de omkring som snurror. S.E. med sin nordiska tröghet satt på
en bänk och skrattade så att tårarna tillrade.
I början trädde kvinnorna dansen med en filt, en kjol etc. uppå sig.
Till slut voro de på håret lika Eva i paradiset innan syndafallet --
den svarta Eva menar jag. Ett rep spändt i en vid ring tillät ingen
karl närma sig, -- --
H:s M:t Sultanen af Zansibar är en stor, ståtlig man, med rödblommigt
ansikte -- åtminstone den dag jag såg honom på en balkong strax efter
en festmiddag -- och ett kortklipt svart, tätt skägg från det ena örat
till det andra. -- Den nuvarande sultanen, hvilken för några år
tillbaka efterträdde sin äldre broder, torde vara en jovialisk och
godmodig natur, som mer och mer vändt sitt intresse från arabisk
politik, synnerligen sedan engelsmän och tyskar tagit af honom hela
hans område så när som på öarna Zansibar och Pemba.
Sultan Achmed ben Siyjid har lämnat den otacksamma politiska rollen af
arabernas padisshach och i stället bygt sig ett antal större och mindre
ångare, och är nu sina forna höfdingars hufvudkassör, generalagent och
bankir samt världens största grosshandlande.
Till vår lycka anlände just H:s M:ts i Zansibar kustångare Barava till
Mozambik och tog -- med Adamji khan's bistånd -- oss ombord.
Värkligen en afrikafärd till sjös och till lands såsom få. Jag är
ej tillräckligt falsk för att ej medgifva, att det började blifva
tillräckligt af detta traskande med påsen på ryggen och stafven i hand,
-- ja -- af sjöresor med; af alt detta tiggande. Tigga kallas hemma att
"vigga" och detta tröstade mig något.
Med ett visst välbehag sträkte jag emellertid ut mig på den af Adamji
"lånade" madrassen, högt på ofvandäck. Simo Eskola lade sig nere på
storluckan, där han tykte det blåste mindre.
Fundersam låg jag på rygg och blickade upp mot tindrande stjärnor och
lysande månhalfva, då tvänne i hvita burnuser klädda zansibarmän artigt
förfrågade sig om de fingo taga sina sofplatser vid min sida. Det var
riktigt hyfsade karlar.
-- "Med nöje" -- svarade jag på samma språk som de tilltalat mig eller
engelskan.
På det viset fick jag i hast två präktiga karlar till sällskap och två
hyggliga negrer till vänner.
De hette Mohammed -- en lång, ståtlig, allvarsam man -- och Abdallah --
en liten, liflig, munter figur. Bägge voro af H.M. Stanleys män.
Den ena hade som alldeles ung varit med genom "De Svartes världsdel"
och sedan tjänat i Kongo under Stanleys generalguvernörskap. Den andra
hade varit med på Emin-pascha expeditionen.
Se där tvänne afrikaresande, som förvandlade mig till en nolla eller
kanske, med fästadt afseende vid alla strapatser och utstånden
lifsfara, till + 1.
Flere floder flyta ned i oceanen emellan Mozambik och Zansibar. Deras
utlopp hafva bildat vikar och en större eller mindre skärgård uti dem.
En dubbelflikad vik, där vi med ångan uppe aflastade några kolly i en
båt, bar den kuriösa benämningen Memma, medan en flod mera norrut hette
Luuri -- ett namn som hos mig uppväkte ett vemodigt minne ifrån hemmet.
Vid Ibo lågo vi flere timmar för ankar. En stor fjärd med flere holmar
och uddar karaktäriserar här trakten något i vår naturs styl.
För att Afrikas ostkust icke har inskärningar såsom Norge eller Europa
i allmänhet, bör man dock icke tro, att den är en enformigt löpande
sträcka som t.ex. Svarta hafvets.
Oroande underrättelser kommo från Tunga -- också ett namn -- där
en upprorisk negerkung trängt in och, så påstod man, mördat hela
garnisonen och alla hvita.
Vår kapten, en gammal arab, iklädd liksom styrmannen och maskinisten de
indiska muhamedanernas nationaldräkt, beslöt iakttaga försiktighet vid
infarten i Tunga viken emellan Majapi ön och Cap Delgado.
Efter en lång väntan kommo fyra stora båtar, af hvilka en hade den
portugisiska flaggan svajande öfver akterstäfven.
Adamji khan, som var bekant med befälet från en föregående resa, sade
åt mig efteråt, att det oroande ryktet delvis var sant. En del af
garnisonen hade fraterniserat med kringboende stammar, några tredskande
individer hade blifvit skjutna, några innebyggare i byn mördade och en
portugisisk tjänsteman dödad. Det var hans enka och tre barn som nu med
pick och pack skulle öfver Zansibar återvända till Lissabon.
Damen var sorgsen och blek och hade med sig en svart duenna för barnen.
Portugisiskorna se behagliga ut och hafva ett allvarsamt städadt skick.
En laddning tokroliga markattor och en stor bur med hundradetal
sångfåglar "winchades" upp på däck.
Då vi passerade Cap Delgado sågo vi den rara synen af tre elefanter,
en stor och två mindre, som med snablarna högt i vädret togo sig ett
hafsbad uti bränningen, som spolade öfver dem skummande, utan att förmå
bringa djuren ur deras ställning. Dessa tjockhudars styrka måtte vara
kolossal och tyngden dito. En gång i världen mötte jag oceanbränningen,
som genast kastade mig omkull och sedan oemotståndligt drog mig med
sig på djupt vatten, där ofta hajar lura på sitt rof. Jag skulle väl
sluppit lifvet då, om icke en fiskarjakt i samma stund räkt mig en
hjälpsam hand.
Det hände sig i Charleston, C.U.S. of A. anno 1880.
Vi hafva skridit öfver den tysk-afrikanska gränsen och floden Rovuma
är bakom oss. Kusten blir alt mera pittoresk. Uddar och holmar; än
låg-, än högland. Vid floden Rufidji och ön Mafia utskjuta långa uddar,
hvilka bilda värkliga fjordar. Dar-es-Salaam, Monada, Vindi och Mago
äro nästan sagolikt natursköna, äfven genom den tropiska vegetationens
yppighet. De små floderna Rufus och Wami bilda underbara dalar. Sadani
och Bagamoyo, hvars bakom sandreflarne liggande gredelinblå, höga
kullar under klara dagar tydligt skönjas likt mörka molnlager under den
4 à 5 timmars ångbåtsresan till Tjanguebar, som namnet å orten uttalas.
Tjanguebar (Zansibar) gjorde på mig ett mäktigt intryck, om också ej
ett Konstantinopolitanskt.
En frisk vind hade, sedan ett par störtskurar rensat luften, kommit
svalkan på aftonkvisten att öfvergå i kyla. Så 5 à 6° nära ekvatorn vi
än voro ilade frossbrytningar genom våra utnötta kroppshyddor.
Abdallah och Muhammeddi skaffade oss ett provisoriskt logis hos en man
från St. Helena.
Ehuru för närvarande den tillbakadrifna arabiska aristokratins stamhåll
är Zansibar jordens mest kosmopolitiska samhälle.
En ståtlig syn, ännu grannare än vår s.k. Majparad, ni må tro mig eller
icke, företedde de olika nationernas stora prydliga örlogsmän, som i
länga rader sakta gungade på böljorna. Af H:s M:ts egna ångare fans
äfven ett antal tillstädes. Åtskilliga seglare likaså, bland annat en
norsk bark; hvilken hamn på jorden hyser ej åtminstone en norsk skuta!
Driftigt folk de där norrmännen på alla gebit, ehuru för mig -- och för
mången norrman deras fatala gurgel med svenskarne förefaller vara ren
extra humbug.
Ja, nog pluggade jag geografi i unga år och har sedan af ödet blifvit
förledd att blifva praktisk geograf, men så många olika nationaliteter
jag fick se och höra i Tjanguebar, trodde jag det icke fans till här
i världen -- ingenting vet man, fast man pluggat -- till och med
förnäma ryssar, som varit på elefantjakt till Mpu -- Mpwa, upptäkte
jag -- naturligtvis drickande champagne tillsammans med några franska
chansonetter. Ja, skall jag nu räkna upp alla människor jag såg, alla
språk jag hörde -- vi talade finska -- alla de ting jag betraktade...
Kameler med förbundna ögon -- användes som kvarnar...
Ett sultanens hofekipage, förespändt med fyra snöhvita araber d.v.s.
med fyra arabiska hästar, hvilket med ljungande fart reste ut ur
staden, förbi fängelset -- en sevärdhet -- och utmed den goda chaussén,
som leder rundtom ön Zansibar.
De döda bufflar, åsnor och kameler, och en och annan neger, som här och
där låg på samma chaussé och dem polisen ej hunnit undanskaffa.
De vackra villor i dälder och på kullar, hela ön omkring, skuggade
af härliga pandan- och andra träd, omgifna af blomsterrabatter, som
tillhöra konsuler eller rika köpmän -- af alla möjliga religioner.
Sultanens stora nya palats midt i staden och just midtemot
tullkammaren. Palatset är en fyrkantig byggnad i fyra våningar, grönt
till färgen och med balkonger löpande rundtom. Täkta gångar leda högt
upp i rymden; en till harem bakom torget, en annan till hoffängelset,
en gammal ruin, vid den förnämsta gatan, en tredje till högvakten,
där af general Mathews inexercerad vakt i persisk-franska uniformer
ständigt logerar, en fjärde ändtligen till stallet, där den famösa
suggan kan beses. Suggan är där för att fan skall fara i den och icke
i hästarne. En femte underjordisk gång, från en lönndörr, är gjord för
H:s M:t själf, troligen för knepiga tillfällen.
Mottagningstiden ser man på torget strax utan för palatset allvarliga,
till tänderna beväpnade arabhöfdingar, i prunkande silkes- och
sammetsdräkter, långsamt gå fram och tillbaka, i det de ibland sända en
halft förstulen, trånande blick till balkongen, där arabernas förste
adelsman snart borde visa sig. Längre bort på torget står plebs,
bestående af nyfikna europeiska matroser, negrer med bakbundna händer
i långa rader, med väktare och riskarlar bakom sig, några indiska
köpmän, fria Suahilis, ett halft dussin chansonettsångerskor med sin
impressario och jag, m. fl.
Kl. 11 f.m. visade sig sultanen på balkongen omgifven af vizirer och en
eller annan konsul.
En grant utstyrd ceremonimästare höll ett andragande ifrån torget till
en annan ännu grannare gubbe uppe på balkongen.
Sultanen vinkade med ena handen och arabfurstarne klefvo strålande
in i palatset. Sultanen vinkade en gång till! Impressarion och hans
chansonetter, ännu nytrare än de mörka ädlingarne, försvunno äfven de i
palatsets portal. Sultanen höjde ett finger. Samtliga bakbundna negrer
fingo ett kok stryk, hvarpå de släptes fria och löpte sin kos.
Sultanen vinkade ej mer utan gick fram till balustraden, blickade ett
ögonblick ned till oss, vände sig om och gick. Det samma tänkte jag
göra, då -- -- -- några "lifvade" engelska matroser från Mombassa
och tyska från Bagamoyo begynte applådera från ett hörn af torget.
Lyckligtvis fick en europé dem bort, han bjöd dem antagligen till någon
krog på en snaps, innan någon skandal skedde.
På den långa, till bron åt Ungudja sig sträckande gatan var vandraren
i tillfälle studera lif och typer från alla världsdelar; ja somliga
skulle man trott tillhöra en annan planet.
Bagaren i värsta farten framför ugnen bredvid hofslagaren, som just
håller på med att sko några trilska muldjur, medan mjölnarens pojkar
drifva ett par kameler i utslitet skinn, gående med bundna ögon
omkring ett valsvärk. Ett dussin ammande negresser. En fotograf som
aftager dem och en engelsk lord som ser uppå. En lång rad kvinliga
fångar -- slafvar? -- sammanlänkade vid en kedja, med sin jovialiska
uppsyningsman. Indier, kineser, malajer, mulor, åsnor, getter, svin --
härstädes ingen märkvärdighet sedan engelsmän och tyskar annekterat
fastlandet; vidare engelsmännen och tyskarne själfva, negrer i
oändlighet, araber, madagasker, kattor, hundar, sjömän och jag; --
ts -- där kommer ännu vaktparaden under tonerna af flöjter och
trumpeter.
Simo Eskola är ånyo insjuknad i feber. Märkligt att den starka karlen
var känsligare för sjukdomar än jag, klene man. Efter stor möda fick
jag honom in på franska hospitalet, hörande till "La mission catholique
Française, Congrégation du S:t Esprit de S:t Coeur de Marie, fondé
1842." Denna mission är, näst den engelska Afrika-missionen i Zansibar,
den förnämsta i världen, och hafva missioner gjort någon nytta, så är
det dessa bägge, hvilka förfoga öfver stora tillgångar och ledas med
insikt, energi samt en värklig kristlig själfuppoffring. Hafva jesuiter
gjort illa i Europa, så nog hafva de sökt reparera det i Sydamerika
och Afrika. Biskopen i franska missionen heter för närvarande M:ngr
de Courmant och "Le père supérieur" är den ädle A. Le Roi. I
Daar-es-Salaam är Le pére Allemande chef. Andra abboter äro Sacleux och
Cauche. Vill man nödvändigt skicka en skärf, så är det till Le père A.
Le Roi. Den mannen kan och förstår därmed göra mera nytta än alla
skandinaviska och finska missioner tillsammans.
Genom Superiörens kristliga godhet fick jag äfven själf logis i
klostret. Utsikten från mitt lilla fönster där förde blicken öfver till
institutet S:t Coeur et S:t Esprit och den stora planen däremellan, där
arabiska dhows ur- och inlastade sina frakter. Slafvar och slafvinnor
släpade där från morgon till kväll, under det hårdaste ok. Detta sker
midtemellan tre kristna etablissement, ty engelska missionen låg ej
långt därifrån, inåt ön. Ingalunda var detta dock de uppoffrande
missionärernas fel; nej, nog är det andras, tänker jag.
Men huru slippa hem?
Efter fåfänga försök hos den franske ångbåtsagenten herr G. lyckades
jag bättre hos den tyske, sedan han hört att jag var finne. Emellertid
kom den noble Père A. Le Roi emellan och förskotterade ett par
däcksplatser åt S.E. och mig ända till Port Said. Jag hade redan tänkt
taga anställning vid tyska skyddsvakten i det sköna landet Usagara och
tillrådt S.E. att taga hyra som matros hos norrmannen.
Fattig som jag ju är, tvekar jag emottaga det generösa anbudet, men
min ställning som far till fyra barn och man till en stackars liten
hustru, -- att ej tala om den gräfvande känsla, som kallas hemlängtan,
invärkade afgörande, utom att jag var förpliktigad hjälpa S. Eskola
till Europa. Jag gick att säga farväl åt Mohameddi och Abdallah. Det
var ingen tid att förlora, ty den stora franska pakettångaren från
Madagaskar hade redan anländt.
Vi drucko ett afskedsglas på ett hotel tillhörigt en rumän, och i
största hast sporde jag af männen hvem de höllo mera på: Stanley eller
Emin, och de svarade Stanley. Jag frågade hvem som var strängare mot
negrerne, tyskar eller engelsmän. De svarade: "tyskarne. De hafva
hängt sultanens kusin Buschiri." Nå men af de två Stanley och Emin
då? "Stanley." Inte blir jag riktigt klok på edra svar -- utbrast
jag. Tippo-Tipp föredragen I väl framför alla? Mohameddi och Abdallah
skrattade tils den ena yttrade: "Hör nu, herre, tala och skrif
ingenting om de där sakerna, det är bäst för oss alla."