På tropiskt haf.
Röda hafvet, så illa beryktadt för sina hvirfvelstormar, -- icke
att glömma det puts hafvet i bolag med Moses i tiden spelade Farao
och hela hans här, -- Röda hafvet låg nästan spegellugnt och endast
här och där såg man strömfåran efter ryggfenan på någon af dess
fruktansvärda hajar. Solen, som obarmhertigt baddat på det stora
fartyget, där det under propellerns enformiga ljud stadigt banade
sig en väg genom den blanka vattenspegeln, som förargad fräste och
skummade mot bogen och kring propellern, -- solen, som redan närmade
sig horisonten, tyktes måla alt i röda färger. Sydvästra Arabiens
kala höjder lågo under en purprad himmel och de alt mer försvinnande
abyssiniska bärgstopparna voro omhöljda af rodnande dunster. Refvens
basaltformade sandstensklippor lyste gulröda, och den emellan dem
ibland framskymtande pyramidöknens mot Nilfloden sig sträckande ändlösa
sanddyningar syntes brunröda. Eldarne klängde röda i fysionomin ur den
väldiga ångarens stönande inre.
De på fördäcket utsträkta hemförlofvade zuaverna, från Mayotte,
föreföllo röda i sina brokiga uniformer, liksom deras medhafda apor,
papegojan och lejonungen, Proviantbufflarne voro röda. Rödaktiga voro
skeppskatten och den stora bulldoggen. Några i konversationssalongen
efter I:sta klassens utsökta middag kaffe et kognak drickande engelska
officerare voro röda i ansiktet, ehuru iklädda endast tunt flanell,
och de resande portugisiska damerna hade köpt sig röda mantillor i
Tjanguebar (Zansibar). Stevarter löpte i korta, röda frackar, och
drapering och panelning i hytter och alla vinklar och vrår glänste
röda. Själfva hafsytan skimrade i rödt, och äfven månskifvan, som
mer och mer gjorde sig skönjbar, hade feberglöd i anletet. Med
obetydlig fantasi kunde man hafva drömt sig resa på Röda hafvet, så
rödt tedde sig alt för blicken. -- Men nej, plötsligt upptäcker man
en ung, alldeles ung fru, med azurblå ögon och gyllene hår, i hvit
sidenklädning, nedsjunken i en garibaldistol midskepps invid en af
de röda och svarta jätteventilatorerna för maskinrummet. Lutad mot
den öfver däck höjda luftskorstenen, står en smärt, mörk, ung man med
flammande blick, bleka kinder och ett hånande uttryck öfver munnen, i
en oklanderlig tropisk gentlemannadräkt. Se där en syn, som ej var röd!
Misstag! Mannen hade en stor, röd halskravatt och fruntimret rödt kring
ögonen -- af gråt!
Närmare tre veckor hade förflutit, sedan vi lämnat Tjanguebar, och
ännu skulle vi ett halft dussin dygn gunga på böljan, innan Suez
nåddes. Hvarken de korta uppehållen i Mombasso, Aden och Obock, ej
häller det emellanåt storartade, alltid säregna, då och då skönjbara
kustlandskapet på bägge sidor hade förmått förjaga det betungade sinnet
hos den hemåt sträfvande resenären. Härdt pröfvad "Ude och Hjemme",
med ramlade illusioner och kväfda ideal, ensam i vida världen och
under inflytelsen af sjölifvets monotona gång faller man offer för
ett slags melankoli -- "sjösmärtan" -- törhända en afart af nutidens
allmänna hemska åkomma -- Weltschmerz? -- Ingalunda dock att förblanda
med den oskyldiga gängse sjösjukan. Åker man dessutom s.a.s. på sista
klassen, utan komfort eller lektyr, så, så -- nå ja -- så karl man är,
begagnar man sig af minsta tillfälle till förströelse. Tillfredsstäld
nyfikenhet är ju också ett nöje och roa sig måste man för att fördrifva
sorgbundenheten. Van att fatta sig snabt öfvergår man från tanke till
handling och oförmärkt som en jaguar till tapirer smyger man sig förbi
apor och bufflar, lejonunge och dogg, mellan zuaver och matroser, öfver
packor och trossar och segelduk, igenom kockens "charcoalbox" till den
stora ventilatorn och sätter sig i nedhukad ställning bakom densamma.
Man begrafvar hufvudet i händerna och låtsar slumra. Är man då iförd en
utsliten sjömanskavaj och stukad panamahatt, så märkes man icke, hur
man än blir sedd. -- -- --
Man glömmer sina sorger. Hela ens tillvaro går upp i att lyssna och
lyssna... Man drifves af en oemotståndlig otrå; af en dunkel aning om
att det gifves andra olyckliga om bord. Hvilken tröst i blotta
misstanken, att också andra människor äro nedstämda, kvalda i själen...
Det förgråtna vackra ögonparet! Och det spotska draget kring munnen!
Man spårar sorgen som vindthunden gazellen.
En obeskriflig "suggestion" hviskar förföriskt: brott, samvetskval,
elände! Ofrivilligt snuddar man med några hastiga ögonkast öfver den
unga fruns, eller flickans, på en gång smidiga och fylliga gestalt, och
skelar sedan på hans vackra, men likgiltiga och obestridligt falska
uppsyn och sökta later.
Sköna själar äro vi i besittning af, vi människor. Vi afundas andra
äfven deras lidande och deras förödmjukelse. Jag ville icke gifva
femton finska penni för själens nobless hos en annan individ och --
möjligen icke fem för min egen.
De sutto tysta, men jag iakttog ihärdigt min afvaktande hållning bakom
ventilatorn.
Rubikon var öfvergången. Jag skulle hafva reda på deras hemlighet
och taga den med mig till min vrå emellan Peldoivis fjäll och Saimas
fjärdar.
Jag ville hämta med mig hem fröet till en tragedi eller komedi.
Ändtligen hörde jag en vek, vibrerande stämma.
-- "Älskade Anatol!"
"Pass upp! gamle skämtare", tänkte jag. "Nu börjar det."
-- "Hvad säger du mitt ljufva barn?"
Han fick endast ett djupt snyftande och några suckar till svar.
-- "Men så lugna dig i Herrans namn, bästa Camilla", fortfor han i en
tonart, som väl skulle vara smekande och mild, ehuru den ljöd nog hård
och sträf i mina öron.
-- "Hvarför hafva vi syndat så svårt, Anatol? Hvarken Gud eller
människor skola förlåta oss. Vi hafva bestulit..."
Lejonungen och bulldoggen hålla ett sådant oväsen, att man knapt hör
ett ord.
-- "Guds förbannelse..."
-- "Bah -- Guds -- Du lilla fjolla... att i våra dagar..."
-- "Älskade Anatol, låtom oss dö tillsammans."
Det är så... modernt -- smålog jag invärtes.
En paus. Jag vred försiktigt på hufvudet. Anatol stod stum och blickade
ut öfver hafvet.
Camilla hade dolt sitt anlete under mantillan.
Slutligen begynte Anatol, i det han förstulet såg sig omkring ifall
någon var i närheten -- någon af salongspassagerarne -- en människa i
utsliten kavaj och söndrig panamahatt är ej just med som faktor, vare
sig på en ångbåt eller hvar som hälst för öfrigt.
-- "Camilla, du vet huru högt jag älskar dig, högre än alt annat i
världen! -- Vi voro tvungna att taga detta steg. Ditt tillstånd hade ju
annars upptäkt vårt förhållande. Vi äro försedda med ett tillräckligt
kapital..."
-- "Hvilket du öfvertalade mig tillgripa af mina föräldrar. Din hustrus
nipper... Un! hvilka fasliga syner! Natt och dag pina mig..."
-- "Tala då saktare. Du för oss i fördärfvet..."
-- "Alt är mig likgiltigt. Jag vill ej lefva mera."
Åter skelade mina ögon på dem, sägo hennes hufvud nedböjdt och honom
stelt stirrande på henne.
Han eftertänkte synbarligen något. Plötsligen utbrast han äfven:
-- "Nåväl -- efter du så vill ha' det. Jag går in på din önskan.
Rättare sagdt, jag är uttröttad genom ditt ständiga jämrande, plågad af
att skåda dina kval. Jag är beredd. Så snart jag vidtagit åtgärd om vår
kvarlåtenskap och skrifvit några bref, så..."
Skeppsmusiken -- en septett -- spelade i detsamma upp en kadrilj på
det, sedan solen sjunkit, à la tivoli upplysta akterdäcket.
Parets samtal afstannade. Anatol trykte ett par kyssar på Camillas
röda läppar och de unga tu aflägsnade sig. Camilla, numera lugnad,
stödde sig, snarare hängde vid Anatols arm och blickade så strålande,
kärleksfullt upp till hans stora, beslöjade ögon och sirliga
mustascher.
Här tyktes ingen tid vara att förlora, och i en handvändning hade jag
uppsökt den gamle fryntlige skeppsdoktorn, med hvilken jag blifvit
god vän under förtroligt samspråk i de svala angenäma aftonstunderna
efter mörkrets inbrott, och hvilken jag hade att tacka för en varm
rekommendation till kocken, som därefter på bästa sätt förplägade den
sjuke hemresande "sjömannen".
Jag knackade på läkarens dörr och steg in i samma fart. "Nå, hvad står
på, my dear friend?"
Stum och förvånad åhörde han min berättelse och då jag slutat sade han
endast:
"Merci, mon ami -- C'est ca entre nous." -- -- --
"Ska' det vara åsnor? Ridåsnor? Mulåsnor? Exemplariska åsnor?" ropade
öfver hvarandra trasiga negerpojkar och fellahsynglingar, då vi landade
vid den smuts- och flugrika staden Suez. Då vårt fartyg måste vänta i
flere timmar, innan det kom i turen att få löpa in i kanalen, begagnade
sig en del passagerare af en liten ångslup för att taga i skärskådande
den på andra sidan af den vida hafsviken, ibland några halft uttorkade
sykomorer, tamarinder och palmer på en sandslätt liggande staden. Den
är lika oansenlig och ful som Port Said vid kanalens norra inlopp är
ståtlig och snygg. Bland turisterna befunno sig Camilla och Anatol samt
skildraren. Vi spredo oss emellertid åt skilda håll.
På utsatt klockslag voro vi alla åter församlade på den lilla
ångslupens trånga däckstiljor. Camilla kom i sista laget buren i en
bärstol. Hon såg sjuk ut och föreföll ängslig och upprörd.
En gäll hvissling ljöd. Det var signalen till afgång. Ännu gällare ljöd
dock den arma Camillas anskri.
"Vänta, vänta! Anatol är ej här ännu!"
Och vi väntade. Vi väntade, tils en egyptier utstyrd i något slags
hotelluniform kom rusande ned till båten med en biljett, som han efter
några förfrågningar öfverlämnade åt Camilla.
Han försvann och vår ångslup satte sig i rörelse. Det var hög tid.
Skeppet trumpetade redan efter oss. Men Camilla! Ja, hon satt likblek
och stirrade på den lilla, hvita papperslappen i sin hand. Plötsligt
sjönk hennes hufvud ned mot skuldran på den bredvid sittande personen.
Efter ankomsten till fartyget blef hon varsamt af matroserna inburen
i sin hytt. Den väldiga maskinen pustade några gånger. Propellern
hvirflade om ett par tag, och vi gledo majestätiskt in i Suezkanalen.
Månen blänkte grant bland tindrande stjärnor och ljuseffekten ökades af
kanalens eklärerade stationer, de bländande elektriska ljusen och andra
mångfärgade lampor.
En mörk strimma rörde sig långsamt mot Sinaibärgen öfver öknen. Ett
ringlande tåg af dromedarer, hästar, araber och negerkvinnor -- en hel
karavan. På ett annat ställe tjöto gula bestar -- hyänor eller sjakaler
-- kring något kadaver.
Ökensyner vid elektriskt ljus! Tankfull står man med hakan öfver
relingens kant och betraktar alt det underliga omkring sig. Ibland
är kanalen så smal och fartygets skrof är så högt, att man tror sig
färdas på torra landet. Farten är ringa, och nästan ljudlöst glider man
hän mot norr, is och köld. Men här är ljumt och skönt och ökenluften
härlig. Emellanåt möta vi andra flytande palats med deras bjärta ljus i
fören eller hvilande i djupt mörker förtöjda vid någon station.
Då och då stoj, rop och olika signaler, medan flaggor höjas och sänkas,
eldar uppflamma och slockna, hvarefter djup tystnad åter inträder.
Vi passera några smärre och en större insjö, där vår väg är utprickad
med lysande bojar.
Någon gång en höjd, som undanskymmer utsikten för utkiken i
märskorgen. Äfven en och annan nog tvär vändning. Annars en
evinnerligt sig utsträckande vattenlinial öfver det brungula, ofta
gnistrande sandplanet. Vid stationerna försök till träplanteringar.
Kanallotsar segla kors och tvärs på Ismailasjön. Också synas klumpiga
negerfarkoster.
Nu... någon klappar mig på axeln.
-- "Herr doktor!"
-- "Har ni icke gått till kojs ännu? Men det må så vara, när man just
passerar detta egendomliga ställe af jorden... Emellertid, jag sökte
Er". -- Den gode doktorn talade så vemodsfullt. Det var icke hans
vanliga muntra ton. En sorglig aning genomfor mig.
-- "Det har händt något, herr doktor?"
-- "Javäl" --
-- "Ah!"
-- "Hon är död och han är häktad."
-- "Min Gud" -- utbrast jag förskräkt. -- Allting sken i rödt därute på
Röda hafvet.
Doktorn gaf mig en vink. Jag följde honom. Vi trefvade igenom första
klassens långa, mattbelagda korridorer tils vi uppnådde "De dödas
hytt". Där låg Camilla i sin hvita sidenklädning, men själf ännu
hvitare... Det fagra hufvudet var böjdt och armarna lågo i kors öfver
bröstet. Medresande damer hade smyckat liket med några sköna rosor,
kamelior och andra röda blomster. Röda skulle de vara, ty det var redan
på Röda hafvet hon druckit sig till döden -- såsom hon då trodde,
tillika med sin Anatol. Men Anatol hade smuttat på bara rent vin. I
Suez på hotellet hade Camilla andra gången tänkt sig komma att dö med
sin förförare -- hennes egen svåger, hennes äldre systers man. Giftet
hade nu ändtligen gjort sin värkan. I den biljett Anatol sändt Camilla
till ängslupen erkände han sitt nya brott, sitt nesliga förräderi.
Doktorn förmådde icke mera rädda henne. Hon dog, men skeppets
kommendant hämnades den arma. Genom hans telegrafiska omsorg blef
Anatol häktad ännu samma natt i sällskap med en yppig kreolska, fru
W:o. Fru W:o var en skön och glad madagaskisk enka, hvars tjusande
spel och sång mången kväll under den långa sjöfärden hade fängslat
passagerarne i första klassen.
Doktorn och jag kastade en sista blick på den stackars Camilla och
gingo därefter sorgsna upp på däck. -- "Min vän" -- yttrade läkaren
-- "här har Ni nu fått erfara huru det står till med karaktären och
moralen. Se denne herr Anatol. Han gifter sig med en fin och bildad
kvinna och får af sin svärfar en förtroendepost på Madagaskar. Hans
unga svägerska kommer från Frankrike på besök till sin syster. Anatol
begagnar sig af dennas barnsliga oerfarenhet. Han förgiftar sin hustru
och flyr med Camilla, men glömmer ej förty att därom underrätta sin
älskarinna fru W:o. Denna följer med och äggar Anatol till nya brott.
Sådan är herr Anatol och icke är fru W:o just bättre. Sådan är världen
nu och blir sämre..."
-- "Detta fall är väl ett undantags fall" -- mumlade jag.
-- "Låt vara" -- genmälde doktorn -- "i afseende å mångfalden och
den vidriga formen på brotten, men nog anser jag det vara ett faktum
att i den mån snillet och kunskapen vidgas karaktären krympt ihop,
nästan försvunnit ur den s.k. stora världen. Det enda recept mot denna
tilltagande egoism och karaktärslöshet man kan skrifva lyder sålunda:
Genomträngs af fruktan och vördnad för Gud, kärlek och aktning för
dina medmänniskor. Annars", -- tillade doktorn och gaf mig handen till
afsked, "går mänskligheten sorgliga öden till mötes. Det egna jagets
kolossala egoism gör oss -- civiliserade -- till kannibaler, mera
raffinerade än urskogarnas".
I Port Said åtskilde tvingande omständigheter S.E. och mig. Han
afreste till London för att senare komma på besök till Finland, medan
jag med njuggan nöd erhöll ett tillfälle att slippa direkte med den
ryska pakettångaren "Odessa" till staden af samma namn vid Svarta
hafvets kust.
Egendomliga rubbningar i nervsystemet. Ju kyligare luften blir dess
nervösare känner man sig. De svartes välkomsthälsning bestod uti en
afvärjande rörelse med handen och nu vinkar man så inbjudande: kom hit!
kom hit! -- men likväl kommer en underlig rädsla öfver en.
Dumheter. "Borta bra men hemma bäst" ilar förtröstansfullt genom
hjärnan, tils en fruktansvärd kollision med en ny vibration: "borta
illa dock hemma värst" försätter mig uti en obeskriflig bäfvan. Bah,
människan är ej till uteslutande för grubbel öfver sin egen själs och
kropps välbefinnande, utan...?
Därför -- farväl du varma sköna Afrika!
Slutord.
Ändan kröner värket -- Talatta, Talatta!
April 1891.
När man kommit till Konstantinopel, korsfararnes forna gästgifveri,
till Stambul, där halfmånen ännu är i inackordering, kan man väl säga,
att afrikanska reseminnen redan svunnit hän. Efter ett besök i Floria
Tschehmedje och San-Stefano, där de sista såkallade egna fyrkarna
användes för att nedlägga några minneskransar å vära finska grafvar,
gick det kort om godt med kronoskjuts till Odessa.
Från Odessa genom det heliga Ryssland till Petersburg, och därifrån,
tack vare ungdomsvännen Lalle B., öfver gränsen hem till Finland.
* * * * *
Ett ädelt föräldrahjärta förnekar sig ej, men hvad öfriga hjärtan
beträffar, hade de under min vistelse i tropiken, i följd af den kalla
vintern häruppe, antingen förkylt sig, fått influenza eller frusit till
isklumpar. Några mycket bekanta kände icke igen mig på gatan, andra
icke ens inom hus. En, precis landsman var han dock ej, påminde sig
mig så småningom, alt under det han åhörde en röfvarhistoria, som jag
uppdiktade i hans närvaro och hvilken slutade med att jag blifvit egare
till en af de största diamanterna i Kimberley. Det gjorde intet till
saken att jag alluderade på, att jag förskaffat mig den genom inbrott,
rån och mord -- den gamle gossen blef alt fryntligare, skakade hand med
mig tillslut, gratulerade och sade förtroligt: "Diamant som diamant."
Anmärkas bör dock att ett par "patenta" karlar med stor hjärtlighet
emottogo sin gamle, pröfvade kamrat. -- -- --
* * * * *
Egyptens sagorika bygder, Libanons snöhöljda skrefvor, Cyperns
prunkande stränder, Arkipelagens trollska småöar, Smyrnas leende
fjord... Abyssiniens bärgtoppar lysa icke så grant uti aftonsolen,
som Suomis granithällar i morgonrodnaden...
Cypresser, mangols, palmer och sykomorer susa och rassla icke så
vemodsfullt, som vårt lands björkar, alar och barrträd...
Mozambiks sångfåglar kvittra icke så muntert, som de våra...
Natals apelsiner och bananas gå icke upp mot våra hjortron, lingon och
blåbär, tycker jag...
Kaps fina sherry och konstantiavin smakar ej närmelsevis så godt som
"en sup renadt" eller "en tuting" drucken hemma i Finland...
Konstantinopels läge är tjusande, men det är ett intet emot
Helsingfors...
Bosforens vatten skimrar i blått, grönt, rödt, silfver och guld, men
dess glans öfvergår aldrig -- i mina ögon -- ensliga skogsjöars i vårt
land...
* * * * *
"Che coglione" -- hvilken narr, säges Napoleon Bonaparte hafva
utropat, då Ludvig den XVI visade sig i ett af Tuileriernas fönster
med den röda, frygiska mössan på sitt hufvud. Narraktigt var det,
men likväl måste hvarje individ med såkallade mänskliga egenskaper
sympatisera med Ludvig och afsky Napoleon.
En god människa är faktiskt en narr. Rif hjärtat ur bröstet, förakta
öfriga människor, betrakta dem endast som redskap för din egen vällust,
glöm bort att du själf, åtminstone till det yttre, är en människa, samt
drick utan skrupler ur Lethes vatten, när samvetet beslår dig med en ny
infami.
Så låter devisen för vägen till lycka och framgång.
Huru hemskt om det vore sant. Men är det sant, så är det mänsklighetens
eget fel och den får skylla sig själf.
Hvarför skall man vara en narr? De gamle grekerne filosoferade, romarne
filosoferade och Kristus predikade.
Längre hafva vi ändå ej hunnit, utan äro vi alt fortfarande iklädda
samma evinnerliga narrkåpa. Blomsternarrar, mjölnarrar, hofnarrar, men
hufvudsakligen och framför alt narrar, sådana narrar som blifva lurade
af sin egen narraktighet.
Denna reseskildring är redan alldeles för vidlyftig och innehåller,
ledsamt nog, inga saker af vikt. Utaf en gnista kan ju emellertid en
låga uppflamma. Om denna anspråkslösa bok bland sina läsare väcker
någon på tanken att, bättre utrustad än författaren, göra en tripp
rundt om Afrika, så kan vårt älskade och älskliga men undangömda och
kyliga fädernesland däraf kanske draga någon nytta. Kanske kunna då
handelsrelationer knytas, emigranter här söka och finna en bättre
utkomst än hemma! Bra, äfven den störste af alla narrar har då tjänat
fosterlandet och får aflägga sin narrkåpa -- sekel efter sin
begrafning.
I händelse författaren vore i besittning af en god hälsa, solida
kunskaper, snille i öfverflöd och ett starkt kapital, så vore han
bestämdt villig att offra dem på "Vårt lands" altare. Själf i saknad
af ofvanstående, anbefaller han hos dem af sina landsmaninnor och
landsmän, som äro de lyckliga innehafvarene af en del eller af
alt ofvanuppräknadt, att utan tvekan offra den dem af försynen
gifna förmånen -- till fäderneslandets bästa, genom donationer och
företagsamhet.
Glad är den resande emellertid, om blott landsmaninnors och landsmäns
intresse blifvit väkt för ovilkorligen viktiga spörsmål, dem man ej
afvisar endast med ett lätt utropadt: Fantasi! Utopi! Galenskaper!
* * * * *
Om man inser det sanna och goda i att innerligt älska sitt
fädernesland, om hela ens tillvaro går upp i att se lyckan sprida
sig, dygden uppblomstra, det sköna och stora omhuldas, afund, fåfänga
och småsinne förkväfvas i vårt kära fädernesland, om man tänker sig
detsamma engång förete bilden af en modellstat, af det förlorade
paradiset -- så -- om man har sådana ideal, tjänar man indirekt hela
mänskligheten och känner sig, om än annars olycklig -- dock lycksalig.
Måtte alla finska medborgarinnor och medborgare blifva lycksaliga!
Lefve Finland! Eläköön Suomi!