Vandring längs en af slafvar, vilda djur m.fl. trampad stig.
Möte med en lefvande begrafven landsman. Afrikansk idyll. En svart
skönhet i full paryr. En gåta den icke sig lösa låter. Likt råttor
i fällan. Det första lejon vi se vänder oss ryggen. Romantiskt
afbrott i det mänskliga lidandets prosaiska legend. De sista
stormstegen.
Vi säga för alltid farväl åt den gamla, rostiga ångare, som hjälpt oss
hemåt så långa vägstycken, ty om ej slumpen fört den i vår väg hade vår
Afrika expedition troligen ej försiggått så snabt, utom att vi möjligen
i den hypervilda trakten emellan Lukugu och Angoscha floderna kanske
kommit i tillfälle varda stekta eller kokta. -- Nå, nå tids nog och rum
tillfylles för att ännu hinna blifva uppätna, åtminstone råa.
Gungande i den klumpiga båten blicka vi något likgiltigt mot stranden,
och de med blå, upphöjda streck tatuerade kua negrerna röra blott trögt
på årorna.
Nigger farkostens styrman förstod emellertid att kvikt passa på en stor
våg och, vipps där äro vi, fast i strandens sand. Roddarne hoppa ur och
hala båten ett stycke högre upp.
Jag blickade omkring mig. En ej alldeles obetydlig flods mynning är i
sikte. Några rödmenade eller hvitrappade hus synas jämväl. Ovilkorligen
har ett af dem den portugisiska flaggan vajande högt mot det skimrande
dunkelblå.
Negerkojor, några af en rätt respektabel utsträckning, ligga här och
där, på ett ställe bildande en hel gata. Högre upp i en skogsdunge
ser jag en stor arabisk "tembe" omgifven af en hvass pallissad. -- I
förstån mig väl. Emellertid komma några barn med korgar och utbjuda
frukt.
Från fartyget tillhandlad "biskets" utgör i förening med frukten vår
frukost.
En hvit man bärande på en stor hvit solskärm går forbi oss.
Den hvite mannen betraktar mig mycket noga. Han stirrar stint på mig,
ungefär som man gör, då man vill "titta ut" folk från en salong eller
en krog. Här, borta i Afrika, är man väl hvarken så kitslig eller så
lätt uttittad, men i alla fall förargar mig hans gapande. Jag stiger
upp, min kamrat med, och vi bereda oss på att undanbedja oss hans
stumma, ihärdiga kritik af våra, i parentes sagdt, tämligen ruskiga
figurer. -- Då utropar plötsligt den hvite, i det han fattar mig om
skuldrorna och häftigt ruskar om mig:
-- "Gamle vän Tasso! är det värkligen du? Huru f--n har du kommit hit?"
Skulle jag vara ett fruntimmer kunde jag trygt skrifva, att jag höll på
att få dåndimpen och i min häpenhet svarade jag ej annat än -- "ja, säj
det!"
Hvem denne vår landsman och min gamle bekante var lämna vi osagdt.
Vare det nog då jag säger, att den stackars karlen försyndat sig här i
världen många, många gånger oftare och djupare än sagesmannen. Ingen
skall dock våga påstå att, huru svårt man än må hafva syndat, man icke
skall kunna försona det; och idiot är den som altför skarpt klandrar en
annan, alldeles glömsk af att han -- eller med förlof hon -- inför vår
Herre säkerligen själf visar sig mer eller mindre "prickad." Glömmen
icke detta, enfaldiga bakdantare, hvilka stoltseren, inbillande eder
själfva vara bättre än andra; troende eder vara värda minst en miljon
finska mark, ehuru ni gärna, utan den ringaste skada för fosterlandet,
kunde säljas åt kannibalerna för en fallande kreditbiljett. -- -- --
Vännen ifråga, vi kalla honom X., hade genom oerhörda lidanden försonat
sina brott, och att han, så fattig och sjuk han än var, uppbjöd sina
sista krafter att bistå sina landsmän, länder honom väl icke till annat
än heder.
Efter åtskilliga afslag var jag rent af tvungen taga hans hjälp i
anspråk vid anblicken af den förtviflan, som bemäktigade sig honom
hvarje gång jag nekade begagna mig af hans medvärkan i och för vår
marsch till Mozambik.
-- "Jag står på grafvens bredd", yttrade han "och den glädje slumpen
beredt mig i sista stunden bör du ej undanhålla mig."
Ödets nycker och slumpens sammanträffanden synas på ett märkligt sätt
ofta nog ingripa uti människolifvets gång.
Utan landsmannens mellankomst vete Herren om inte benen förbleknat och
själen förflyktat någonstädes bland Nagul Ngombes måleriska höjder.
Landsmannen var uppeldad vid tanken på att äfven finnar, alldeles
ensamma och utan alla resurser, vågat trotsa Afrikas ödemarker, vildar,
koppor och feber.
-- "Jag beundrar riktigt denne simple sjöman", utlät han sig om Simo
Eskola.
Stackar S.E.! -- Engång hemma i det kära fosterlandet skall du få
skåda annat -- en medlidsam axelryckning af någon egenkär ung magister,
som tänker sig vara fosterlandets stödjepelare, eller ett ironiskt
småleende af någon utlefvad sprätthök, hvars hjältemodigaste handling
i lifvet varit att med spatserkäppen, stucken genom gallret, reta
Högholmens isbjörn. Hvad din herre och följeslagare beträffar skola
somliga högtbegåfvade och lärde af hans gelikar misstroget skaka på
hufvudet, fulla af illusioner öfver sin egen nyttiga tillvaro på Opris.
Landsmannen utrustade oss således på det bästa och yttrade när vi lade
oss till hvila sent om kvällen:
-- "Huru angenämt det än vore för mig att hålla dig kvar, är det bäst
för er att skynda i väg, så att ni icke försummen månadsbåten från
Mozambik till Zansibar. Dess mer som jag är i tillfälle att gifva er en
vägviserska"...
-- "Vägviserska?" afbröt jag förvånad.
-- "Ja -- en kvinna", återtog vännen småleende, medan en lätt rodnad
färgade hans insjunkna, bleka kinder.
-- "Hon har varit mitt faktotum, ja alt i allom under de två år jag
vistats här som agent, och då jag nu råkat dig och inser att jag icke
har länge mera kvar här på jorden, önskar jag gärna se henne så säkert
som möjligt, medan tid ännu är, sänd tillbaka hem. Hon är nämligen från
Mozambiks omnäjd, dotter till en gammal höfding, från hvilken en skurk
till portugis engång röfvat henne. Hennes man och tvänne barn vänta
nog otåligt. Arma kvinna, hon är nog i valet och kvalet mellan att
öfvergifva mig och längtan efter sin fäderneby och sina barn. Jag har
emellertid öfvertalat henne, till och med befalt henne att ledsaga dig
igenom skogarne."
Underliga saker försiggå sannerligen på vår jord, för att icke säga
gräsliga, vidunderliga...
Skulle detta nu varit en hvit kvinna, så hade historien förefallit
hemsk nog, men Nahakwa var svart och -- vanan blir halfva naturen --
jag såg saken i svart. Efter alt hvad jag redan hört, sett och erfarit
om slafhandeln, tykte jag att Nahakwas öde tedde sig ljust nog, i bredd
med månget annat svart fruntimmers, hvilket aldrig i världen skulle
hafva drömt sig hem igen, efter att engång hafva kommit på slika vägar
-- och i godt sällskap till på köpet...
Medan S.E. låg utsträkt på en matta i det mellersta af vår landsmans
tre rum i hans arabiske principals tembe och snarkade, dess högre, ju
hårdare de tunga regndropparne föllo ned på taket af tunn zinkplåt;
medan en mkua yngling sysslade med den lilla ljusgrå vindthunden
af afrikansk ras, "Muhlah", som i morgon bittida skulle åtfölja
sin herskarinna Nahakwa; medan elden i den vida dörröppningen till
förstugan kom den hårda veden att spraka och knäppa; medan tekitteln
sakta puttrade och det urgamla arabiska vägguret enformigt pickade;
medan vinden då och då tjutande hven om stolparna och knutarna ute
på den tillstängda gården, ackompanjerad af någon häftig regnskur
och äfven af blixt och dunder; medan enstaka rop från det på höjden
belägna, omgärdade stora huset obehagligt afbrötos af hyenors skall
eller en gets bräkande; medan jag satt hopknipen på den låga divanen
i förrummet, med ögonen fästade vid den ojämt flammande eldbrasan på
marken vid utgången och med öronen lyssnade till landsmannen, som med
svag, dämpad stämma lärde mig -- resignation; medan jag mer och mer
försjönk uti grubbel öfver alt hvad jag genomlefvat och funderade på
hvad som alt ännu skulle vankas, så vekos plötsligt dörrgardinerna af
palmbastfibrer, som skilde oss från det inre rummet, åt sidan, och en
högväxt smärt negress, insvept i hvitt bomullstyg, fästadt med en knut
öfver ena axeln, trädde in. Hon var omkring tjugofem år gammal, hade
blå, halfmånformade tatueringar på pannan och kinderna fulltecknade med
blå, upphöjda streck. Hon bar stora röda korallringar i öron snibbarna,
ett bredt silfverarmband om ena handleden och en tunn spiraltråd af
koppar, löpande ett tiotal hvarf kring hvardera fotvristen. Det var
Nahakwa!
Hennes stora, brinnande ögon gåfvo mig en hastig, skygg blick, hvarpå
hon med en ödmjuk åtbörd satte sig ned på marken vid landsmannens
fötter. De samtalade en stund på en mig obegriplig dialekt --
antagligen mkua-sahili. -- Kvinnan fattade flere gånger med tårdränkta
ögon landsmannens hand, och äfven han foreföll mig ganska upprörd,
då han sent omsider relaterade för mig om Nahakwas tillgifvenhet för
honom, huru han räddat henne från slaftransport kedjan och huru hon
ömt vårdat honom hela den tid han vistats här och många gånger räddat
honom genom sin kännedom om förhållandena och negrernas plägseder vid
affärströftåg i det inre.
-- "Emellertid", bifogade han, "måste hon bort. Mina dagar äro räknade
och Gud vete hennes öde efter mitt frånfälle. Hemma är hon dock
säkrare."
Stackars karl, han hade blifvit själfuppoffrande ända till ytterlighet
efter ett egoistiskt lif.
Jag gjorde ännu invändningar, men förgäfves. Då han stod fast vid
förslaget, bad jag honom säga henne, att hon skulle räkna på mig "som
på en hvit" men tilllade försiktigtvis: "och som på en gentleman."
Vi drucko vårt te och lade oss att sofva.
Solen stod redan högt på firmamentet andra dagen, innan vi kommo oss
i väg. En stark blåst, som dånande vräkte bränningen mot den sandiga
stranden, och en delvis mulen himmel mildrade dock hettan och vi
begynte vår stormmarsch till Mozambik, sedan jag förut hållit ett tal
till S.E. och tagit löfte af honom att bemöta Nahakwa med skyldig
respekt.
S.E. -- gubben fattig -- strök helt belåtet sina stora mustascher hvar
gång jag nämde honom "gentleman och hvit", men hans stora, ärliga blå
ögon fortforo att blicka fram något skalkaktigt, hvilket ingaf mig ej
liten oro.
Emellertid bar det i väg för alla tre med vindthunden som avantgarde.
Jag måste uppriktigt säga: svårt är det att skiljas, synnerligen
under de omständigheter som landsmannen och jag befunno oss uti. Vi
gräto bägge -- ja allesammans, utom vindthunden. Tvänne bref har jag
sedermera skrifvit till honom, men något svar har jag ej fått. Han
var så tärd af sjukdom, att han väl ej lefver mera. Jag bönfaller att
läsaren-landsmannen med mig önskar frid, försoning och förlåtelse öfver
hans stoft, om han är död, lättnad i plågorna, om han lefver -- annat
kan ej jag, ej häller den mest vekhjärtade läsarinna tillgöra för
honom. De indisk-arabiska köpmän, hvilkas agent han var på orten, sörja
nog för resten.
-- "Lefve Finland till domedag" -- voro denne vår fjärran vistande
landsmans sista ord, som trängde till mig, där jag från toppen af en
kulle tillvinkade honom mitt "adjö" med den af honom mig förärade
stora, starka palmfiberhatten.
Den som icke tröttnat på att ögna genom skildringen ända härtill, lär
väl erkänna att det för en tid af icke fullt ett år varit äfventyr
nog, mer än tillfylles; men hvad väntar oss icke de närmaste tiotal
dygnen emellan Matla och Mozambik! Makua folket är vildsint och
uppretadt af det elände, som den skändliga slafhandeln alstrat ända
bort till Zambesi, Nyassa och Tanganika sjöarne. För ett par decennier
tillbaka formligen upprefs den mänskliga existensen från rötterna i
dessa trakter genom Almakajungas, Tippo-Tibs, Buschiris och andra
slafhandlares handtlangare. Lejon, som nära på försvunnit, läto åter
höra sina rytanden ibland lämningar efter nedbrända byar. I flodbäddar
lågo uppsvälda lik och öfver alt i skogar och bland blommorna på ängar
hittades gulnade, flitigt gnagade benrangel och kotor efter människor.
Jo det går skönt till här i världen!
Alla främlingar äro fruktade eller hatade, hvilket är detsamma. --
Portugisernes krigskorvetter kryssa upp och ned utmed kusten, och så
långt ett bombardement värkar har befolkningen en viss försyn. Norrom
Mozambik ända ned till stranden lär den vara mordiskt stämd. Sedan den
internationella förföljelsen mot slafhandeln omöjliggjort trafiken
sjöledes, har en stråt blifvit öppnad ini landet igenom skogen, på
ett visst afstånd från kusten. Denna slafväg med sina små krumbukter,
kurragömmor och genspångar lär, sorgligt nog, fortlöpa i en räcka ända
upp till Kap Gvardafui vid Bab el Mandeb. Vid tillfälle förrinner den
likt ökenfloden i sanden för att oförhappandes ånyo dyka upp på passlig
tidpunkt, vid lämpligt ställe.
I denna långa slafgata utmynna på behagliga platser de stora
"tvärgator", som gå tvärt genom kontinenten.
Utmed långgatan var det som äfven vår lilla trupp gjorde sin
frammarsch. Endast man håller ögon och öron öppna är slafstråten
den säkraste vägen, ty man råkar sällan annat lefvande på den utom
slaftransporter. Byar ligga icke i närheten och såväl elefanter,
antiloper som rofdjur tyckas sky den hemska kommunikationsleden, -- de
senaste väl för arabernas långa musköter, som träffa bra.
Huru skall jag nu rätt beskrifva veckans äfventyr och vedermödor samt
dess emellanåt tragikomiska eller helt humoristiska pointer?
Godt! Först sprang "Muhlah", vindthunden, med sin spetsiga nos vädrande
åt höger och vänster. Sedan gick Nahakwa med en försvarlig börda på
hufvudet, men likväl lätt och elastiskt. Jag vandrade henne tätt i
spåren. Därefter vaggade S.E. tålig, men surmulen. En värdig afslutning
bildade par makuamän eller kvinnor, som af Nahakwa antogos som bärare
för hennes medförda saker och vårt proviantförråd.
Vägen slingrade sig igenom landskap af den mest växlande skapnad.
Böljande slätter med en ensam grupp af palmer på toppen af någon kulle;
ett enstaka jätteträ, eller någon fikus eller sykomor; ibland en lång
rad af något slags tropiska popplar -- pinier -- hvilka bildade alléer
dem man skulle kunnat tro vara planterade. Här och där smärre flockar
af antiloper. -- En art af respektabel storlek har utomordentligt långa
korkskrufformade horn, som ligga i samma plan med hufvudet, annars
liknar den vår nordiska vildren. Damgazellen ser man också till. En
gång om kvällen blickade solen eldröd fram emellan de digra molnen och
visade oss fyra giraffer, hvilka kvartettmässigt stodo emot hvarandra
i skydd af ett stort trä. Hiskliga roffåglar -- gamar eller örnar --
kretsade ofta högt uppe i skyn öfver våra hjässor.
Västerut höjde sig landet ständigt i afsatser, den ena platån öfver
den andra, med gredlinblå bärgsryggar eller enskilda spetsar i fonden.
Då solen reflekterades emot dessa bärgväggar, skimrade de i alla
regnbågens färger. En annan gång föreföllo de kolsvarta med gnistrande
hvita eller röda fläckar -- vatten, nakna porfyreller granithällar?
Österut, mot indiska oceanen, var utsikten, då marken oafbrutet sänkte
sig, vidsträkt, ehuru vi, som begagnade slafvägens "skymundan", mest
vandrade uti de tropiska skogssnårens dunkel.
Inga människor hade vi sett till, då vi efter fyra, fem dygns marsch
slogo läger vid Makopus strandbädd. Bärarne från Antonio-Matla eller
Mtatli skulle härifrån vända åter till Paroputo. Den ena af dem var en
yngling, den andra en groflämmad kvinna, någon väninna till Nahakwa.
Uttröttade af det växlande solbaddet, störtskurarne och den hastiga
marschen utan halter, som kom oss att flämta och svettas, kastade S.E.
och jag oss utan vidare ned på en sandplätt, med våra filtar kastade
öfver oss. Jag väktes midt i natten af S.E. Eldarne på hvardera sidan
om oss hade nästan slocknat.
-- "Hvad nu?" -- frågade jag yrvaken af S.E. på finska.
-- "Vi äro ensamma. De hafva gått ifrån oss."
Jag reste mig och ropade ett par gånger "Nahakwa", men fick intet svar.
Nahakwa, hennes väninna, ynglingen, vindthunden, effekterna och
proviantlådan -- alles war weg.
Ah du lieber Augustin! Där stodo vi och gapade i skumrasket på
hvarandra, med våra filtar i handen.
Tystnaden bröts af S.E., som lugnt tände eld på sin pipa och i en
sarkastisk ton yttrade:
-- "Nog märkte jag redan i temben, att det var likasom litet
samförstånd emellan Nahakwa och den där ynglingen, som tjänade med
henne hos 'Juhani herra'."
Gåtan blef aldrig och blir väl aldrig löst. Om Nahakwa utan oss
fortsatte vägen till sin hemort, om hon återvände till vår landsman i
Djunga eller lät enlevera sig af ynglingen -- därom kan jag icke gifva
någon upplysning.
Äfven jag tände på min snugga och så inväntade vi daggryningen,
lyssnande till den lilla flodens sorl och brus, där den ilade halft
undanskymd af det täta löfvärket och bredbladiga vattenväxter hän ned
till oceanen. Moskitos surrade obehagligt och stucko oss obarmhertigt.
Några kolossala flädermöss skuro vinklar i luften ofvan oss. Just innan
solens uppgång öfverhöljdes vi af ett hällregn, åtföljdt af åska och
tallösa blixtrar, hvilkas sken emellanåt upplyste platsen så att man
kunnat läsa, skrifva och -- räkna tänkte jag -- jo -- räkna galet.
Falska beräkningar återigen! Jag kan då icke räkna rätt märker jag.
Nahakwa hade jag hyst en sådan sympati för, och nu hade hon lämnat oss
i sticket.
Och vännen landsmannen, som sagt henne vara trofast som guld. Så där
mycket är guldet värdt! -- Lyckligtvis hade vi placerat våra bössor och
väskan med patroner, några skorpor och "taskumatti" i en tät buske,
där vi vid dagsljusets infallande till vår glädje funno dem orörda. Vi
skuro oss ett par långa käppar, aftogo oss våra våta kläder, hvilkavi
fastbundo vid käpparnes smaländor, fastade de äfven genomblötta
filtarna löst om skuldran och så satte vi oss i rörelse enligt
kompassnålens anvisning.
Det blåste friskt emot oss, flanelltröjan och benkläderna fladdrade
från ändan af käppen, filten bildade en half luftballong på ryggen.
Iklädda endast våra hattar och skor, med bössorna öfver axeln, tågade
vi fram i adams-dräkt, två hvite negrer...
Det kändes helt uppfriskande att sålunda i afrikansk baltoalett
promenera långs den dunkla svala skogsvägen, synnerligen som blåsten
och dagsljuset skrämmer bort moskitos. Vi skulle emellertid icke gjort
så, ty innan solen sjönk hade vi blifvit tvungna intaga par tre gröpar
kininpulver mot den feber, som efter genomvadandet af en liten sumpig
däld kom magen att värka, knäna att darra och tinningar, nacke och
hjässa att bulta, sticka och glöda liksom man skyfflat glödande kol i
hufvudet. Ögonen brände och slutligen sågo vi föremålen omkring oss
dansa likt Macbeths häxor, vålnader och troll, raketter och stjärnor
lyste och fräste i ett beckmörker, hvari slutligen midtibland skyhögt
skummande böljor "Den flygande Holländaren" seglade rakt på oss,
under det att en faslig svafvellukt ville kväfva vår andedräkt...
Någonting slet och rykte uti våra ömma kroppar och... En öfverraskande
syn framstälde sig för våra blickar, då vi återvunno vårt förlorade
medvetande. Vi lågo bredvid hvarandra i ett trångt mellanrum emellan
tvänne ovanligt höga, aflånga negerhyddor. Himlen var molnfri och
stjärnor blinkade vänligt ned. Ett förfärligt oljud uppfylde rymden.
Slag på trätrummor, tam-tams, mpafunäfverlurar och skrammel af
hvarjehanda slag ackompanjerade ett enformigt tjutande, än dämpadt, än
stigande till gälla utdragna skri, oktaver högre än höga C och till och
med otänkbara för själfva en operas hjältetenor i det moment första
älskarinnan kastar sig i hans armar.
Gamla gossar, vana gossar!
Vildarne hade tydligen kommit öfver oss på vägen, där vi lågo i
vanmakt, och släpat oss till sin by.
Landsmannens varningar att besöka infödingarne, hvilka äfven voro
misstänkta för kannibaliska plägseder, for mig i sinnet och jag delgaf
S.E. mina farhågor.
Jublet vi hörde kunde möjligen vara en glädje och tacksägelsefest till
anden Mzimu eller Maluku för den present han gifvit medborgarne i
Nagulue.
"Paras mennä karkuun, ennenkuin ne p--t saavat meidät kiinni ja
kentiesi pistävät meidät kattilaan" -- menade S.E., och jag instämde
fullkomligt.
Det var emellertid lättare sagdt än gjordt. Då vi skulle resa oss,
nekade ben och armar att göra den ringaste tjänst.
Till all lycka upptäkte vi snart en hög af saker ett stycke närmare
grändens öppning. Det var våra effekter dem de tanklösa negrerna icke
bekymrat sig om att placera längre undan för oss.
Jag kraflade mig till sakerna och fick omsider fatt i kognakskantinen
och kininpåsen. En nypa kinin och en duktig klunk af den goda franska
kognaken fick oss på benen, och med ansträngande af all vår viljekraft
lyckades vi äfven kläda på oss flanelltröja och benkläder. Gripande
våra rostiga bössor och väskan begynte vi vackla fram utmed gränden.
Vi kommo lyckligt till slutet af gången, men där stälde ett gärde af
taggig mimosa och andra likartade växter en oöfverstiglig skiljemur
emellan oss och friheten, lifvet och utsikten att vid soluppgången
hackas till kalops.
"S--a p--e" -- utbrast S.E. förtviflad. Plötsligt fick jag en idé.
"Vi bryta oss in genom den sköra husväggen, och sedan få vi se."
Ingen tid var att förlora, och som vildarnes skrål fortgick, lyckades
vi, så svaga vi än voro, att praktisera oss in i huset. Jag tände
eld på en vaxsticka och såg att vi befunno oss i ett nästan tomt
rum af mindre dimensioner. En hög majsax och manihokrötter, några
surmjölkskurbitser och ett par spjut utgjorde hela bohaget. Ett halft
dussin jättestora råttor begåfvo sig på flykten vid antändningen af
en ny vaxsticka. Detta var tydligen skafferiet. Nu höllo vi en kort
öfverläggning, sittande på hvar sin stora kurbits och med den laddade
bössan mellan knäna. Att gå ur huset och rusa ut var icke rådligt.
Byarna i skogen äro bygda i ellipsform, hafva en palissad af taggiga
växter, och utgångarna tillbommas noga till natten. Tända eld på byn --
vi kände hvardera motvilja häremot och hade föröfrigt icke klart för
oss följderna.
Med feber i kroppen, värkande hufvud och en torr, brännande strupe är
man så lagom "hittuger" af sig, hvarför vi äfven väl en timme sutto
på våra kurbitser utan att varda klokare därför. Redan hade vi hört
stämmor och steg utanför och med darrande händer fastare gripit om
bössorna, då det infernaliska stojet på bygården afstannade för en gets
ängsliga bräkande och ett ändlöst kackel af hönsen. Strax därpå ett
mullrande rytande.
"Lejon, Lejon, Zimbu, Zimbu", ljöd i korus och man tyktes allmänt rusa
till utgångsporten. Skyndsamt utdrucko vi den sista kognaken samt smögo
oss ut, äfven vi, färdiga till handling, så godt krafterna tilläto
det. Vårt uppträdande vållade rop och skrik, men då några nya rytanden
förnummos, lyckades vi i villervallan komma utom stängslet.
Kastspjut, eldbränder och stenar haglade genom luften såväl mot oss som
mot lejonet i samma fart.
Knapt hade vi stannat för att hämta andan vid skogsbrynet, innan vi i
dagens första ljus upptäkte en gul, rörlig massa, som snabt rörde sig
ett stycke framför oss. Det var lejonet med en stor svart get i gapet.
Djuret stannade, vände det enorma lurfviga hufvudet emot de i fjärran
stojande och gestikulerande vildarne, uppgaf ett dämpadt morrande och
var med tre å fyra väldiga språng försvunnet i skogssnåren.
Jag kände mig bättre. Grannskapet med djurens konung i dess fulla
odresserade frihet måtte satt blodet i så starkt omlopp, att en stor
del af feberbacillerna dödats af strömsättningen. En osläcklig törst
plågade mig däremot förfärligt. S.E. var likblek och stapplade,
hvarför jag öfvergaf tanken på frammarsch i dag och i stället,
stödjande honom, sökte upp åt oss ett gömställe bakom en liten bäck uti
en urholkning i marken. S.E. insomnade strax tungt, efter att hafva
druckit litet vatten, och jag satte mig nedhukad till vakttjänstgöring.
Dagen var klar. Solen steg alt högre och värmen blef tryckande, äfven
där vi befunno oss i skuggan, i urholkningen. Också jag somnade
in. Ingenting hände oss till all lycka. Efter en fem å sex timmars
stärkande sömn vaknade vi med friskare kropp och bättre humör. En
liten flaska kamfersmixtur slukades per hälft och så skulle vi begifva
oss i väg, då vi till vår fasa funno att S.E:s bössa var försvunnen.
Oförklarligt var det, såvida ej mannen i feberyrseln omedvetet förlagt
den. En timmes sökande ledde ej till något resultat. Våra filtar hade
också gått förlorade. Det oundvikliga är icke värdt att sörja öfver.
Som vi gingo och stodo begåfvo vi oss i väg med god fart. S.E. fick
min bössa och jag nöjde mig med min gamla pröfvade Colts revolver, ett
minne från äfventyren i Kapkolonin ett halft år tillbaka i tiden.
Den sista veckans stormiga väderlek hade slagit om och en djup tystnad
rådde i dalgången mellan Nagulues från Ngombe högland utskjutande
höjder.
I nordväst bakom höglandet reste sig några blågrå bärgtoppar med
tvära, i zigzag gående konturer. Dessa fjälltoppar uppstiga från Lomwe
beryktade alpland, bebodt af yaofolket och i hvilket sjön Nyassa-Nyassa
ligger inbäddad.
Slafvägen hade tjänat som stråt åt frie finske män... Frie finske män
-- hvad pratar jag för galimathias?
Landsmannens sorgsna, insjunkna skepnad, den stolta negressen
Nahakwa och hennes vindthund, febern, trasslet i byn och lejonet,
den längs slafvägen altjämt återkommande synen af mänskliga skelett
och benknotar -- "cela suffit" skulle man tycka, men nej, ännu vänta
oss pröfningar, innan ödet tillstädjer oss bulta på det berömda
generalguvernörsresidenset Mozambiks portar.
Vi hafva traskat öfver en vecka "immer vorwärts" och kanske när alt går
ikring med bättre tur än mången annan -- på andra ställen af Afrika, ty
denna vackra, men osunda och moskitosuppfylda kust af Afrika uppvaktas
sällan af hvite resande.
Den dag som är, är den törhända mindre känd än flere länder i det
innersta inre af kontinenten.
En skön morgon upptäkte vi, där vi luffade längs kammen af en ås,
talrika byar med husen ordnade i gator och gränder och en ovanligt
stark folkrörelse, så vidt man kunde urskilja på det långa afståndet.
Huru intressant att få aflägga ett besök hos konungen, få veta hans
namn, studera folkets natur, väsen och grad af kultur, taga reda
på om de brukade äta upp hvarandra! Bah -- mitt öde var endast att
samla minnen, om lyckan är god reta upp forskningsbegäret hos någon
lyckligare lottad, kompetentare landsman. -- Emigration till denna näjd
kan ej komma ifråga för klimatets skull. Själfvaste Central Afrika är
sundare än det giftiga Guinea och Mozambik.
Hurudana märkliga trädartade ormbunkar! Hvilken oändlig mångfald af
insekter! Fjärilar stora som små fåglar och fåglar ej mycket större än
getingar. Ett slags "Crocodilus minor" och otäcka iglar och argsinta
platta vattenormar. Pelikaner, marabu-storkar och gamar, papegojor och
apor, och apor, och apor. -- Huru gärna hade jag ej tagit allesammans
-- ja en flodhäst, en rinoceros och ett par giraffer, kanske en hel
elefant med mig och placerat dem i Helsingfors djurgård till hopens
begapande -- en otvifvelaktigt dock mycket lärorikare och nyttigare
sysselsättning, än att slå absolut dank eller gå omkring i timtal och
narra sig själf eller någon stackars flicka. Ack -- jag hade blott en
blomma -- protea argentea -- med mig som ett litet minne; dock äfven
"Silfverbladet" gick sedermera förloradt på vägen. Jo -- min hälsa
strök jämväl på denna afrikanska rutsch och det är ju äfven ett minne,
ehuru något fatalt.
Emellertid tågade S.E. och jag framåt så godt vi förmådde. En afton
hade vi lyckats "öfverkomma" en fet gås och på morgonen hade jag -- med
vinchester kula -- skjutit ett pärlhöns. Maten är halfva födan, äfven
utan helan, halfvan och fisksupen, och vi kände oss jämförelsevis krya.
Endast vår toalett begynte ingifva oss svåra bekymmer. Ännu en vecka
och vi skulle hafva blott skinnet att pryda oss med. Jag stoltserade
redan vägen framåt i ett par trasiga skor och -- kolt -- en röd
flanellsjacka, medan kamraten hade en stor ylleduk om halsen och en
vicehäradshöfdings, en min väns, grå yllekalsonger om nedre delen af
sin korpus. Inte voro vi sorgsna för den sakens skull. Kläder är icke
värsta sorgen i Afrika och själfva kärleken hvilar därstädes ej häller
på pälsbrämad kappa, utan är fullt tillfredsstäld med en ny, vacker
bomullsnäsduk.
S.E. tykte att vi snart borde anlända till Zansibar eller -- Bombay,
medan jag åter fruktade för att vi aldrig ens skulle hinna Mozambik.
Det var solsken och vackert väder, fåglarna kvittrade och aporna
hoppade lustigt i trädens kronor. Denna vandring på den torra, glest
skogbevuxna mon -- en furomo var det ej -- skulle egt sina behag under
intrycket af den vidsträkta utsikten ostvart, där vi redan oroligt
undersökte horisonten, om den "blåa randen" händelsevis ville yppa sig;
denna vandring, under hvilken man befann sig ensam med naturen, hade
varit behaglig nog, om vi ej lidit af en så att säga akut och stationär
hunger och törst. Då och då var man väl i tillfälle läska sig med något
vildt plommon eller en mangoe, men en ansträngande promenad retar
aptiten, synnerligen efter genomgången febersjukdom, och det hade ej
alls varit oäfvet att åter kunna "kuppa" en kalkon eller skjuta ned ett
pärlhöns -- men nej det bestods icke.
På ett ställe vädra vi en källa och njuta af dess klara, ehuru något
ljumma vatten.
Tankarne surrade rundtom, dock alltid med den bestämda medelpunkten:
Mozambik.
Vi vandrade och vandrade utan något som hälst dån af klackar, ty vi
gingo numera barfota. På mitt hufvud tronade den sista resten af en
fordom ståtlig panamahatt, medan adjutanten fick nöja sig med en af en
hvit skjorta förfärdigad "tavallinen piikan huivi".
Högligen mystiska halflågo vi i skygd af några aromatiskt doftande med
otaliga röda och hvita blommor betäkta buskar. Vår tobak räkte jämt
och nätt till en sista pipa. Också tändstickorna voro lätt räknade.
Jag blickade hän mot en hop sandstenar, vid hvilkas fot en förbittrad
drabbning som bäst pågick emellan trenne särdeles från hvarandra
sig skiljande arter af släktet Formica eller Myrmica. Ett långt led
af medelstora svarta myror anföll med ursinnigt raseri en skock
ljusbruna, nästan ljusröda myror af, tykte jag, nära en centimeters
längd, försedda med en uppsväld, grof bakkropp. En oräknelig skara
diminutiva myror föreföllo hålla ett med jättarne. Ett par skalbaggar
af ett osympatiskt utseende rände af och an ibland myrorna, ytterligt
uppretade och nervösa. Öfveralt skall man nu också slåss och vara
nervös.
Men hvad är det? Uppför den slingrande gångstigen till vår sandås
trefva under skratt och tonerna af något slags pipande flöjt fyra unga
svarta damer. Att de tillhöra "ståndspersons klassen" kan ses af de
skynken de bära kring länden, ty det täcka könet, som tillhör "plebsen
och packet" -- hvad dessa ord nu egentligen månde betyda föröfrigt
-- altnog fattigt folk går här i landet utan vidare påhäng. Äldre
förståndigare karlar omgjorda sig dock med en skinntrens.
-- "Skola vi inleda bekantskap?"
-- "Naturligtvis. Kanske de skaffa oss mat" menar S.E. "Vi ha haft det
lugnt nu några dagar, så vi kunna ju igen stå en dust."
-- "Fasa, maza, misi, rizi, uyngwe, sennoritas, ladys" -- tillropade
vi flickorna så snart de hunnit upp på platån. Ett samfäldt anskri af
bestörtning och ett, tu, tre voro de unga misserna åter nere i dalen.
Den sista formligen rullade sig ned.
Resoluta karlar, som vi voro, räkte det icke många ögonblick innan vi
reste ned samma väg och nu begynte på den lilla slätten en kapplöpning.
Det gälde få tag i någon af dem, förrän de hunno skogsbrynet på
sluttningen midt emot. Aldrig hade vi dock fått fast våra sköna, om ej
den älsta och klumpigaste af dem hade snafvat och i nästa minut blifvit
uppfångad af tvänne tvåbenta lejon.
Märkvärdigt nog sade flickan ej ett ord. Om det var stolthet eller
förskräckelse, som förlamade hennes tunga, kunde jag icke afgöra.
De andra töserna hade försvunnit i snåren, antagligen höllo de nu
därifrån utkik och hade möjligen någon af dem sprungit hem till pappa,
mamma, bröder och fästmän för att hämta hjälp.
-- "Ska' vi släppa henne", yttrade jag något rådvill.
-- "Nej", svarade S.E., "hon ska' skaffa mat och visa oss genaste vägen
till staden".
-- "Well", -- återtog jag, "men nog är jag tillräckligt gentleman för
att icke länge mera stå och hälla fast det stackars barnet på detta
sätt" -- den unga kvinnan var högst femton år. --
-- "Well" -- genmälde S.E. -- "Förklara åt henne saken".
O! huru jag tolkade våra känslor. Medan S.E. höll ett fast tag
iflickan, så förde jag handen till munnen, trykte därefter med en
sorgsen min på magen och slutade mimiken med en sirlig bugning och en
så grasiös slängkyss som möjligt.
Flickan brast ut i ett klingande skratt och då S.E. uti ifvern släpte
sitt tag och noggrant upprepade mina gester, kom hon burdus fram
till mig, strök med handen öfver min hals och såg sedan på sin hand.
Hon trodde oss vara hvitsminkade negrer som agerade litet komedi.
Förhållandet är att fetischpräster, regnmakare och konsortes bruka måla
sig hvita vid högtidliga tillfällen.
Emellertid tyktes hon ånyo fattas af oro vid närmare skärskådande utaf
våra nunor och synnerligen vid anblicken af S.E:s ljusblå ögon.
Hon gjorde redan min af att taga till flykten, då jag, fattad af en
gudaboren ingifvelse, föll på knä, befallande, manande titulus S.E.
att göra detsamma.
Där lågo vi två gamla hvita nu på våra knän inför den unga svarta
flickan.
Dygden säges hafva sin belöning, men ridderlighet mot fruntimmer --
äfven om de äro kulörta -- har för visso det. I stället för att schappa
begynte flickan tilltala oss, därvid hon på negerfason -- ytterst
lifligt. rullade med ögonen, vinkade med handen, utsträkte armen och
emellanåt till och med sparkade i luften med ena foten. På hennes
tillrop visade sig den ena efter den andra af de öfriga jäntorna och
närmade sig, om än försiktigt, platsen för rendez-vous'et. Jag hvarken
kan eller vill här skildra den mimiska konversation, som följde under
väl en timmes tid. Med glädje konstaterade jag dock att Mozambik var
dem välbekant -- namnet åtminstone, att de ändtligen begrepo vår
anhållan om föda, samt att de synbarligen icke ville bereda oss någon
förargelse. Jag trodde mig märka, att vår första bekantskap gick därhän
i vänskap, att hon till och med gaf S.E. ett ömt ögonkast.
Vi pekade på vår förra lägerplats uppe på platån, och de fiffiga
flickorna förstodo snart, att vi där skulle invänta dem samt att de
skulle skynda sig. Utfattiga som vi voro -- halfnakna för att säga
sanningen -- hade jag ej annat råd än att skänka min korta röda
flanellsjacka åt vår primadonna och vara nöjd med att hafva den långa
ylleskjortan ännu i behåll...
Tre timmar senare kom den ärliga flickan, åtföljd af ett groflemmadt
fullvuxet fruntimmer -- hennes mor? Hon var iklädd den röda
flanellsjackan och hade koafferat, sminkat och smort sig alldeles
omåttligt med ockra och palmsmör -- så nog fruktar jag vi lämnade ett
krossadt hjärta därborta i byn Matumba.
Fruntimren gåfvo oss en kokt höna -- oplockad, stekt manihok, litet
kassava rot och en skål surmjölk, som S.E. drack ut i ett andedrag.
Jag förtärde litet af manihoken och tog kassava roten till tuggbuss,
medan S. E. behändigt plockade hönan, som inom några ögonblick af honom
uppäts med ben och vingar.
En urblekt, hundrade gånger tvättad sidennäsduk gafs som present åt
den äldre kvinnan, och så begynte vi laga oss i ordning till förnyadt
framtågande. Men det är icke så lätt att komma fri från fruntimmer
dem man råkat haka sig fast uti. Flickan, hvilken jag tykte kallade
sig "Maisli", erhöll häftiga förebråelser af den äldre damen, då vi
enständigt nekade följa dem åt till deras by. Maisli hade påtagligen
uppgifvit, att vi skulle besöka byn, och sålunda utvärkat åt oss
proviant.
Under de svarta fruntimrens dispyt hade vi emellertid hunnit aflägsna
oss, men de upphunno oss nästa minut och den äldre tog mig pockande
i armen, i det hon uppmanade mig att vända om. Då jag i detsamma såg
en hop med sköldar och spjut beväpnade vildar röra sig på den lilla
slätten nedanom, gaf jag S.E. en vink, hvarpå han aflossade ett skott
ur winchestern med påföljd, att de stackars negresserna genast rymde
sin kos och vi med stormsteg fortsatte vår marsch. Jo, jo -- otack är
världens lön!
Följande morgon hade vi fröjden att vid den uppgående solens strålar
-- emellan 5-6 f.m. -- från en dominerande punkt se någonting starkt
glimrande och skinande hvitt långt borta vid horisonten. Efter en
minuts reflexion utbrusto vi på engång:
"Kyllä se nyt on kaupunki."
Vi luffade oafbrutet nedåt och anlände till den utmed hela ostkusten
sig sträckande skogsregionen och sumplanden.
Vi rastade på ett ställe, där en skogseld nyligen rasat, och njöto af
att ligga utsträkta på den sotiga marken, som naturligtvis var fri från
kryp, ohyra och ormar. En viss oro hade bemäktigat sig oss, och vid
nästa dags första gryning voro vi igen på vandring, numera värkligen
liknande fläckiga negrer, då sotet starkt fästat sig vid huden på
alla möjliga och omöjliga ställen af kroppen. På en liten öppen plats
sågo vi emellan ett par grenar ett utspändt bastrep med vidhängande
dinglande köttstycken och skinkor utsatta till torkning i solen. Vid
noggrannare eftersyn togo vi denna gång skrämda till benen så fort vi
blott förmådde. -- Det var människokött, åtminstone hade -- tvänne
svarta "liljekullar" tillhört en kvinna.
Vi voro icke hemma ännu, men nog tackade vi Gud, då vi numera
voro endast några tiotal engelska mil aflägsna från Mozambik.
Dagen efter ankommo vi till Makombe vikens innersta flik och kastade
oss utan tanke på hajar, bränningar eller hvad det än vara må i
vattnet. Oceanvågen sköljde öfver oss och stärkte till den grad sinne
och fysik, att vi muntert gnolande utan känsla af trötthet knallade
i väg och tidigt följande dag under, om jag så får uttrycka mig,
allmän sensation intågade i Lumbu -- en negerförstad till Mozambik på
fastlandet.
På vår egen anhållan omhändertogos vi af polischefen i Lumbu,
en hvit portugisisk soldat, och transporterades öfver till
generalguvernörsresidenset, den i flere sekel sina anor räknande staden
och fästningen Mozambik, anno mundi 1891 den 14 mars, Matildadagen.
* * * * *
Herr polismästaren i Lumbu anropade en båt, gaf oss en kulört portugis
-- gevaldiger -- som eskort, och så rodde man oss öfver till ön och
staden Mozambik.
Gevaldigern ansåg det höra till sin ämbetsplikt att hålla hvardera
af oss under armen. En portugisisk herre, som händelsevis såg oss
landstiga med "vår gemensamma vän", var emellertid nog nobel att befria
oss ifrån honom, och, utan att fästa afseende vid ordspråket "som man
går klädd så blir man hädd", dessutom nog hjärtlig att bjuda oss på ett
glas utmärkt vin hemma hos sig.
Jag berättade att jag innehade ett bref till S:r José Maschado.
"Si" -- utropade räddaren af vår ambition. "Jag känner Maschado
mycket bra. Generalguvernören heter också Maschado, men Er vän är
kryddkrämare".
Följande ögonblick voro vi på väg, beledsagade af den portugisiska
herrn.