På tropisk stråt med Simo Eskola.
Huru vi återfunno hvarandra. Den egendomliga sångartrien.
Vännen Luusi. Zambesi floden uppnås. Tigrar och en förfelad
"karonka". Limpopo i Kilimane. Becki' båtsman. Negerstudier.
Djunga.
Februari 1891.
Falcon lade sig invid Limpopo's sida till natten och jag klef upp för
fallrepstrappan. Sökte här och där på det stora fartyget innan jag
fick tag på Simo Eskola, som låg innerst i hörnet uti ett af de stora
lastrummen på en packe halm med våra säckar under britsen och med cirka
150 negrer af alla åldrar och kön till reskamrater. Vi hade nu varit
skilda sedan vi voro i Lorenzo Marqueso.
Han sof så tungt, att jag icke ville väcka honom, för den händelse att
han möjligen fått arbeta strängt. Plötsligt öppnade han ögonlocken,
men trodde sig se mig i drömmen. "Olisko se mahdollista että A. vielä
elää?" sade han slutligen, i det han uppreste sig, gnuggade sig riktigt
vaken, och så -- skakade vi hand.
Limpopo hade alt haft sina äfventyr, den med, under afstickare i de
föga eller ej alls kända hamnar den besökt. Elfenben och annat mottogs
-- tyger, kram och -- krut m.m. gaf man i utbyte, mot en beräkning af
1 för 100. -- Uti Inhambanes stora bränningar hade fartyget varit i
fara att kantra, då det genom befälets obekantskap med det märkliga
strömdraget på stället råkat komma med bredsidan emot den oförmodadt,
skyhögt sig upptornande vågen. Böljan hade fullkomligt begrafvit
skeppet för en stund.
Utmärglad af dålig föda, feber och strapatser kom jag öfverens med
Eskola, som ännu hade några pund i behåll, att uppoffra myntet så att
vi kunde slippa med Limpopo så långt som möjligt norrut för att sedan
färdas landvägen.
Förste styrmannen, som lånat mig Edw. Westermarcks bok, sade att vi
gärna kunde följa med ända till Djunga eller Matla, hvarifrån vi måste
söka "krafla" oss upp till Mozambik.
Fartyget skulle dock ligga kvar ännu en vecka i Beira, hvarför jag
föreslog Eskola att med mig göra en exkursion öfver Muzunguri,
Ignamonto och Buttohöjden till den stora floden Zambesis delta och
Kilimane.
Utför strömmen tänkte jag mig på något sätt kunna få oss flötade ned
till Kilimane, där ångaren Limpopo skulle inträffa om någon tid. Med
styrmannen hade jag öfverenskommit, att han i alla händelser skulle
kvarlämna våra effekter å den vid Zambesis norra utlopp befintliga
lotsstationen.
"Altså allright Simo?" frågade jag.
"Kyllä, vaan en tahtoisi oikeen rupea siihen" -- mumlade S. Eskola
till svar. "Jää pois sitten" -- utbrast jag, "menen yksin" -- och i
förargelsen tillade jag yttermera åtskilliga "f--n anamma" och "s--a,
p--e", hvilka kraftuttryck emellertid gjorde sin värkan, ity att S.E.
plötsligt invände: "Tulen sentäänkin mukaan"; klappadt och klart altså!
Tidigt i morgonskymningen förde en båt oss i land.
Jämförelsevis låga, delvis sumpiga skogslandskap af samma natur som
där nere i Illenga. För den blifvande fri- och stapelstaden Beira hade
skogen undanröjts, några byggnader, skjul och tält och, längre bort,
ett fäste blifvit uppförda.
Guvernörsresidenset befann sig just under anläggning. Så tidigt på
morgonen det än var såg jag den lille, ganska unge herr guvernören
ifrigt sno och gno ikring, nervöst vridande sina sirliga, små svarta
mustascher vid hvarje blick som föll på brädstaplar, tegellager eller
olika järnpjeser och zinkplåtar, ämnade att användas som material till
hans blifvande palats. Intet under att H. Excellens med otålighet
afvaktar uppförandet, då det torde varit ett lagom nöje att tillsammans
med fångar och garnison, alt bara svarta, bebo det på en udde belägna,
bristfälliga fästet, och så litet passande för en -- guvernör! Den
mystiska kodiljen af engelska arbetare hade försvunnit uppåt landet.
Antagligen var det just de, som vållat Kulums tjänsteandar sådan oro.
En ståtlig portugisisk krigskorvett löpte in och kastade ankar.
Hela Portugal är i rörelse för dessa moskitosbygder. Klokast vore det
väl för det lilla landet att sälja bort sina rättigheter ända till
Zambesi och endast hålla kvar Mozambik, men när är man nu egentligen
klok här i världen...
Jag har ingen rast eller ro. Någon Napoleon är jag ej, men söker dock
döden värre än han vid Waterloo -- eller är det en brinnande önskan att
uträtta något, försona framfaret och utfinna medel att återupprätta
ett sköfladt hem? Huru det än må gå med mig: Lefve Finland -- Eläköön
Suomi, till domedag!
Vi hade för oss en vandring på minst femtio eng. mil genom oländig
mark. Dufungar voro vi icke, men en sådan egoist är nu människan
engång. Går man faran och besväret till möte med hopp om personliga
fördelar, då har man så att säga ångan uppe. Såsom vi däremot -- den
halfva expeditionen af "nationell fåfänga" och den andra hälften utan
att hafva riktigt klart för sig hvarför egentligen den var i farten, så
-- nå -- så går det ju i alla händelser, när man bara kommit i gång.
Erfaren genom Jamboneska expeditionen begagnade jag vännen Simos
två sista pund för att enrollera den gamle negern Luuci, hemma från
Kilimane näjden.
"En avant". -- Helt gemytligt gingo vi först längs kusten, som visade
en ställvis finsk natur, d.v.s. skogbeväxta uddar och holmar af lagom
höjd eller alldeles låga nakna ref, öfver hvilka bränningen rasande
frustade.
Min kompass och Luucis röst manade oss dock mera västerut, och snart
voro vi fördjupade i de tropiska skogsdungarnas kaotiska virrvarr.
Luuci var en bra man och glad sälle. För att fördrifva tiden lärde
jag honom sjunga -- i falsett förstås: "Och en månskenskväll, och en
månskenskväll" o.s.v., samt "Flickorna gå i dansen med röda gullband",
och "Klara stjärna du som strålar" -- slutligen "Jäkeln hvad hon va'
nätter den blå, den blå". -- Endast en eller par strofver naturligtvis!
Simo Eskola gnolade å sin sida gärna: "Minä seisoin korkealla vuorella"
m.m.; jag emellanåt en eller annan refräng ur Björneborgska Marschen
eller Savolaisen laulu. Vi blefvo så lifvade för sång att vi -- i trio
-- klämde till med "Suomis sång" till och med. Luuci -- han hade godt
gehör -- uttalade orden ungefär så här.
"Hirrhurrhärrli
Sungiskäller
Ssmhumischång."
Icke nog härmed. Fattad af en fosterländsk eld försökte Luuci lära oss
ett par af sina nationalmelodier, hvilka jag med förlof reciterar, då
mitt uttal kanske ej var stort bättre än hans och gehöret sämre.
(glad) Hullu -- buppu
Hu--u--boo
Buppu -- hullu Boo--u--hu--u--u,
Si signór!
och
(sorgsen) Malumi -- wauvgwe Kalatschi
Makwali - mfazwe buldaki
No signór!
Karaktäristiskt var detta Si och No signor som häntyder på frieri. --
Föröfrigt begriper jag af ljuden ej mer än läsaren, som ögnat genom
äfventyren.
Emellertid skaffade oss våra musikaliska öfningar vanligen mat och
nattlogis, så att nog kunde kören "M.M." trygt resa midtigenom hela
Afrika -- på längden, med blott "Kösses" taktpinne som vapen.
En afton lyckades ej våra knep. Skogsbyns höfding, en gammal tvärvigg,
hade för något brott suttit några år på fästning i Mozambik och såg
ergo snedt på européer. Inga Luucis öfvertalningar kunde förmå honom
till någon sammanjämkning, musikalisk var karlen ej häller, men
skuffade till S.E., så att denne förargad gaf Hans Excellens en duktig
örfil, med påföljd att hela byn genast kom i rörelse. Luuci vinkade och
vi flydde hastigt, dragande med oss en fet gås, den vi fingo tag uti på
ett sockerfält.
Vår väg gick igenom sumpiga ängder, bevuxna med jättelika ormbunkar
och bambuskogar, -- ett sannerligen säreget landskap, och infödingarne
svärmande omkring oss. Medan Simo Eskola gick lugn, med sammanbitna
tänder och puukkon i handen, Luuci oafbrutet och med nästan barnslig
glädje aflossade revolverskott i alla riktningar, lät jag då och då
bössan dåna och drufhaglen smattra mot bambuträdens stänger. Man kan
skämta bort allting här i världen, om man så vill, men nog ligger det
ofta allvar under en glad yta, åtminstone tackade vi Gud då vi uppnådde
den storartade Zambesis strand, på en sandig plats ej långt från byn
och faktoriet Mazanueno vid Luaba mynnet.
Att vi slitit ondt, men också haft några "negerglada" stunder i ett
par vänligare stämda byar är sant. Att bromsar och moskitos är det
värsta af alt lefvande afskum är lika sant, som att vi emellanåt höllo
på att skratta ihjäl oss vid ett eller annat tillfälle, då vi råkade
här ihop med apor. S. Eskola hade roat sig med att från en apmamma
"kuppa" hennes kanske månads gamla unge. Innan mannen viste ordet af
stod apmamma på hans skuldror, halande och slitande S.E. ifrån hår och
öron, ja hvarhälst djuret fick tag i honom, alt under ett fult grin och
morrande. I detsamma ungen bortkastades var apmamma efter och tog honom
i nacken samt skuttade bort i väldiga språng.
Den öfriga delen af apfamiljen satt under denna scen på grenarna af ett
träd, gnisslande, skorrande och vändande ut och in på ögonen. Vildarne
tämja ofta apor, hvilka af dem sedermera användas hufvudsakligen för
rensning af deras täta, ulliga lugg.
Märkligt nog sågo vi engång äfven några tämligen tama leoparder och
hörde af Luuci, att man hos höfdingar in i landet kan få se tama lejon
till och med.
Luuci gick, uthungrad och trött äfven han, några kilometer uppåt floden
för att få tag i fiskare och skaffa oss mat. Fåfängt sökte vi under
tiden efter en sittplats åt oss. Ett lummigt träd med några kullfallna
stockar vid sin fot, som ensamt reste sig på den fuktiga sandmarken,
tyktes erbjuda hvilopunkter; med ett S--a P--e satte sig den något
originelle men i det hela ganska gemytlige S.E. på en af stammarne. I
det samma föll han sittande i gytjan, gubben fattig hade satt sig i
den dunkla dagern på en mindre -- krokodil, som förskräkt lommade i
sitt rätta element igen. Gud vare lof att de öfriga "hvilopunkterna"
värkligen voro kullfallna trästammar.
Sånt ska ock hända här i världen.
Rädd var S.E. icke, men faran hade ej varit ringa och han hade full
rätt i sin förbittring öfver det skratt jag ej förmådde återhålla.
Luuci återvände med några bananer och torkad fisk.
Då han hörde historien, skakade han allvarligt på hufvudet och menade
något om att vi måste se upp med ögon och öron, ty små krokodiler
naffsa behändigt bort äfven tjocka ben.
Det var ju bra, att intet värre hände oss bland Afrikas krokodiler.
För fyra tunna röda sidendukar, dem jag ständigt burit i bröstfickan på
Appelbergska tröjan, fingo vi två paddlare till Kilimane -- fyra skulle
varit schangtilare -- "Aber schaber! Aber schaber!"
Omöjligt att orientera sig!
Ibland glida vi på en strid ström och så in i en smal kanal för att
råka i en fors och sedan plötsligt åter vara i en bred älf.
Det enda man hade att göra, var att öfvervaka det man städse skulle
fara ut för strömmen. En och annan arm af jätteälfven påminde mig om
en flod den jag rest utför, i långt framfarna dar, nämligen Torneå
och Muonio, vid Muonioniska. Paddelkanoten var dock ingen tjärbåt och
Luuci's svarta, evinnerligt pratande och gestikulerande vildar, inga
trygga och säkra "tervakukot".
Fåglar kvittrade på stränderna. På gräsbevuxna höjder längre bort låg
en och annan by, men mest var det låga skogsländer med en sandremsa
närmast floden och i denna växande mangrove, hvilkas luftrötter, med
deras betäckning af slem och alger, sågo alt annat än inbjudande ut.
En natt, då vi stoppat i en vik, hördes hemska oartikulerade ljud och
ett fasligt plask. Måhända slogs krokodilen med någon stor fisk från
hafvet t.ex. svärdfisk, af hvilken specie jag såg ett stort exemplar
sedermera, nedanom Kilimane, från Limpopo's däckstiljor. Andra dagen
såg jag första gången tvänne enorma "pantrar (?)", hvilka masade sig
i solskenet på en sandsluttning. Vid vår anblick reste sig de lömska
djuren. En för mig främmande jägarifver kom öfver mig -- och äfven
jag uppsteg, men Luuci återhöll mig från att skjuta. Han bifogade
varnande: "Du måste träffa bägge och det dödligt, annars äro de snabt i
kölvattnet efter oss, ty de simma förträffligt."
Simo Eskola inföll lugnt, där han halflag i båtbottnet: "Nuot totta
ei ovatkaan kissan penikoita", och jag grubblade öfver min dumhet --
att icke på förhand hafva basunerat ut denna Afrikafärd, så skulle jag
åtminstone fått gälla som sportsman. Ja -- skulle jag hafva trumpetat
ut saken förut, med tillägg af att jag ämnade fullborda den utan
större kassautläggning, om äfven utan att sia vad om utgången, då,
detta fattar jag först nu, hade kanske halfva nyländska jaktklubben,
tredjedelen af jaktföreningen och en fjärdedel af kennelklubben hållit
en "karonka" för mig vid min hemkomst. Som det nu är komma de väl blott
att tjuras, i hemlighet afundsjuka öfver mina många strapatser och
lidanden, ehuru Gud skall veta, att jag ingalunda vill hindra dem att
segla i väg och skjuta ned de två "pantrar" jag lämnade att masa sig på
sandbädden vid Zambesi!
Vi hade hunnit om en krökning i floden, då ett skrällande rytande
genomdallrade skogen. Rytandet härledde sig från de båda pantrarne.
Paddlarne -- ett par jovialiska negergubbar, deras namn har jag glömt
-- vredo ut och in på sina ögon och mumlade: "Maluku, Maluku", i det de
förde skoflarne dubbelt hastigare. Maluku = de dårars Gud = en tokig
sälle.
En ny svängning i floden och vi se Limpopo, med ångan uppe och alla
soltält utspända midt på strömmen.
Den portugisiska fregatten har följt med. -- Det ser ut som om gamla
Limpopo vore under polisuppsikt.
Kilimane, på nordligaste armens norra sida, ligger tjusande -- till det
yttre -- på en liten Öppen plats bland urskogens höga palmer, nwanas
och andra träd. På byggnadernas arkitektur ser man, att staden är från
en svunnen tid -- kanske från Vasco di Gamas -- så liknar den bilden af
en större riddarborg från feodaltiden.
De anspråkslösa bilder från Afrikas natur, som här blifvit skildrade af
landsmanna hand; de äfventyr som upplefvats af en, som utan rast eller
ro i själen frivilligt sökte dem, skulle väl aldrig upplefvats eller
blifvit skildrade, om icke pro primo undertecknad funnits till på den
snöda jorden och händelsevis -- Gud vare tack och lof därför -- varit
finne, lika ärlig som trots någon fast han tvungits att "tvåla in". Pro
secundo hade jag icke kommit många steg framåt, om icke ädla människor
sträkt mig sin hand i mången nödens stund. -- Tertio om icke kapten
H:tons "Oldman" varit så seg och uthållig. Qvarto om S. Eskola ej
hade för blott landsmannaskapets skull förenat sig med mig. Qvinto om
icke Jambone slutit fostbrödralag, och slutligen, för att gamla, till
Afrikas mystiska ostkust skjutsade ångfartyget Limpopos ångpanna icke
sprang, -- förut hade ångaren hetat Victoria, eller något dylikt.
"Om icke" och "för att icke" väger tungt på jorden, synnerligen i
kritiska ögonblick.
Jo -- människor, saker och ting hänga tillhopa alldeles som länkarne i
en kedja, fast de ej alltid passa lika väl till hvarandra som kuggarne
i två smorda hjul. -- Propellerns enformiga slag förnams ånyo. Mot
arbete ombord sluppo de tvänne finnarne -- af första och fjärde --
rättare femte -- ståndet -- med till Djunga eller Matla Antonio --
efter behag.
Bra dunkelt var vårt öde än! De två geografiska graderna från Djunga
till Mozambik tykte man ju icke vara "hela världen" -- nej hela världen
var det ej, men bra mycket ändå för två fattige ensamme män -- och
värst för den ena...
Hem var det långt ännu -- och hvad sedan om det nu icke varit så långt?
Jo, däri låg knuten -- en vemodsfull inre stämma hviskade: det kan vara
detsamma. Icke vet du hvad som väntar dig hemma häller, gamle gosse!
Men Gud är stor, god och mäktig, hans natur och mål härligare och mera
storslagna än hvilken generals eller jurisdoktors som hälst, för att
icke tala om någon vanlig magisters eller "simpel kaptens".
Själfva professorn i själsanalys med tillhjälp af världens skickligaste
ingeniör kommer ingen hvart utan det Högsta Förnuftet till: --
apulainen. Allah in Shallah!
Märkligt nog följde den portugisiska fregatten oss i spåren. Limpopo
hade ögonskenligen en dålig "kritsch" hos Mozambiks generalguvernör.
Hafskusten visade en stoltare struktur. De flacka trakterna taga
slut och blånande höjder kunna skönjas längre in, bakom strandens
skogbevuxna branter. Emellanåt en värkligt pittoresk skärgård. Landet
buktar sig. Snart ser man det ej mera, ända till dess vi anlöpa Djunga.
Gamla "Becki Båtsman" ombord är en stor humorist. Han vill hålla i
slangen och ber mig hålla i grisen, som stånkar i hettan och skall få
ett saltvattensbad. -- "Bästa vän -- hvad ni är opraktisk" -- säger han
slutligen. -- "Jag kan ju skölja öfver er med det samma -- det kostar
annars blodiga fem shillings och som ni är anstäld som kvasimatros får
ni dessutom ej alls bada i mässen".
Det var logiskt.
Jag höll grisen stadigt fast i öronen och fick mig ett skönt bad
gratis.
På lediga stunder gör jag anteckningar öfver olika negertyper -- och
äfven hvita, som under ett evigt fortgående sorl röra sig öfver eller
under däck.
De mest lifliga européer eller nervösa amerikanare äro intet emot de
ständigt gestikulerande, grimaserande, oafbrutet pratande negrerna.
Höfdingar äro de enda som lägga band på sig. Man ser huru det
anstränger dem, men fåfängan tar som vanligt öfverhand, och de stå
eller sitta orörliga och fåordiga. Deras ögonkast då och då säga
endast: -- "Aha -- jag tror jag imponerar!" -- Jo -- det ena är lika
löjligt som det andra. I umgänget med människor, som öfverdrifvet
beundra symmetrisk enformighet och härma hvarandra värre än apor,
är visserligen den gyllene medelvägen bäst, så tarflig den än är i
fantasins världar och bland folk med "klang i sina valdthorn".
Svarta zansibariter i sina hvita arabiska burnuser, kommissionärer
i slafvar och andra slag "kupetser" i Zansibar, Daar es Salaam,
Bagamoyo, Mombasso, Aden och möjligen ända så långt bort som från
Kairo och Teheran. Pelel-kvinnor som, äfven annars icke nätta, ännu
hafva utdragit underläppen och i den inprässat en mässingsring eller
kopparplåt. Vatumba folk som öfversållat hals, kinder och panna med
konstgjorda vårtor. Negrer med hvässade tänder och sådana som rykt ut
några -- för modets skull. De med halfcirklar och olika segment i blått
tatuerade Kua-Kua eller Makua folken, genom hvilkas land vår vandring
går om några dagar. Slutligen de litet mera hyfsade, på det grannaste
sätt koafferade Mandsjansja, så damer som herrar.
Hvarför hela denna stora hop rör på sig, och hvarför den landsättes
i Djunga och Matla vet jag ej med visshet, men nog har jag mina
aningar, ty en stor procent äro kvinnor och halfvuxna barn, hvarför
reflexionerna -- bona fide -- göra sig själfva. Huru de kunna glamma
och ha det så roligt går öfver min horisont, såvida det ej beror af att
de ej hemma häller haft det -- så alt för roligt.
Slafvarna, som undfägnas med ris, skeppsskorpor och te, i stället för
att vara smidda vid kedjan och smaka pisken, ha' ju fullt skäl att
fröjdas. Mer än någon är negern ögonblickets barn och är han trött,
så lägger han sig gärna genast till hvila -- om i skuggan af den från
feber räddande eukalyptus eller under det dödande upasträdet bekymrar
honom föga. Våra europeiska emigranter -- utom i vanliga fall finnarne
-- se ju också ut som om en sten fallit från deras hjärta -- rättare en
tung börda från ryggen...
I lastrummet dansade man ifrigt under tonerna af ensträngade harpor.
En gammal filur -- en värklig "pelimanni" -- både en fiol med tre
strängar och framgång för en hel orkester. Dansen bestod af svängningar
rundtom, häftiga skakningar på skuldrorna, darrningar på knäna, m.m.
i den stylen -- alt under lifliga rop, sammanslående af händer och
stampningar, medan munnen var i fradga och ögonen rullade åt alla
väderstreck.
Jag studerade specielt några närvarande Makua-Kua karlar, hvilka tyktes
hafva något slags hemligt samförstånd med zansibariterna och uppträdde
med mycket öfvermod. Antagligen voro de äfven deras handtlangare. En
af dem, med en blå stor halfmåne i pannan och ett tjog halfcirkel
formade blå streck på hvardera kindbenet, kunde någorlunda förklara
sig på engelska och portugisiska, hvarför han var särskildt oförskämd.
Sjömännen påstod han vara slafvar och sade att han märkt, att Simo E.
och jag voro fria män, som följde med per hasard, då vi icke arbetade i
gröfre sysslor. Karlen hade väl ej sett mig hålla grisen i öronen! Huru
jag än tolkade om civiliserade länders arbetsgifvare och arbetstagare
vidhöll den arroganta svartingen sin åsikt och använde till och med
ordet humbug -- på engelska. Löntagare begrep han sig bättre uppå. Han
slog sig stolt för bröstet och sade, "Mig vara själf en tjänsteman".
-- Jag fäste mig äfven vid några kvinnors utomordentliga skicklighet i
förfärdigande af flätmattor.
En fjorton- eller femtonårig pojke användes som hjälp af maskinisten
vid reparation af en vinch och visade pojken sig vara begåfvad med
mekaniska anlag.
Efter att hafva ångat förbi Angoscha skären kastade vi ankar
utanför Djunga -- Angoscha -- Maladschi. Det vanliga sceneriet med
skogbekransade, ej höga strandpartier upprepades, men längre inåt höjde
sig landet successivt, och långt i fjärran såg man de blå konturerna af
bärgskammar och enskilda toppar, hvilket var mycket mera i min smak
än de sumpiga skogarne kring Sabas, Pungwes och Zambesis deltaland.
Den som åratal lidit af reumatism, föredrager instinktmässigt den
höga sandheden och den torra furumon framför äfven de mest lummiga
björkskogar, med deras kalla källor och fuktiga mossa.