På tropisk stråt med Fredrik Jambone.
Lorenzo Marqueso. En afrikansk possessionat. Bismaschi och
bror Bellman. Inhampuros öfvergång kostar en del "gamla kläders".
Skogsidyller af olika slag. Vår lifdrabant Sambande. Umzias
hvite män. Herr Kulums slafkaravan. Zimboes ruiner. Beiras
ljus blinka.
Januari 1891.
Den oformliga och urgamla lastångaren Limpopo sätter sin rostiga
propeller i rörelse, följd i hack och häl af den lilla, men
lifskraftiga ångbåten Falcon, som skall upp ända till Beira för att
användas på Pungwe floden. Farväl i vänner i Port Natal, föga kan jag
belöna eder för all visad vänskap, men det kan Gud. "Om Gud så vill
håll dig blott still" -- heter refrängen, men om nu Gud icke vill, att
vännerna hemma hålla sig stilla, utan sänder dem att röra på sig ur
vårt kära fädernesland, så kan jag gifva dem goda adresser, önska de
åter handla och utbyta varor med de rika trakter jag i hast genomflugit
och ännu kommer att genomflyga, har jag den glädjen kunna betjäna
"de mina" med référencer. Men bäst vore om den finska nationen sände
såväl lärdt som praktiskt folk för att grundligare och med framtida
profit för fäderneslandet inleda transaktioner och knyta förbindelser.
Mellanhänder äro dyra och man behöfver icke nödvändigt vara beroende af
dem. Detta är nu en käpphäst, som jag också ständigt skall rida uppå...
Lustigt var att se huru fänad, fjäderfä och hemåt resande negerarbetare
"i en och samma pott" sammanföstes på det rymliga fördäcket, och
tokroliga voro de scener man fick bevittna; så t.ex. kan jag ej glömma
huru negrernas höfding förtviflad löpte omkring sökande sin femte fru,
som slutligen hissades ombord i samma korg med fyra får och ett par
feta grisar.
En frisk kultje blåste och lilla Falcon blef så småningom efter.
En tid ångade vi fram med Zululandets kuster i sikte, tils man åter
befann sig ute på det vida hafvet, den indiska oceanen. -- -- --
Limpopo hade något slags hemlighetsfulla uppdrag; frakt m.m. för
Beira, Maschonalandets strategiska punkt vid hafvet, beläget nära
Pungwe flodens utlopp. -- Beira ligger ungefär 35° O. Greenwich
longitud och 20° Syd. latitud.
Om Maschona land hade nyligen det engelska s.k. Charters Company,
portugisarne och boers -- alla tre -- kommit i lufven på hvarandra.
"Kullan pyhä nälkä" -- här som på vissa andra platser af jordklotet.
Jag fick ej klart för mig hvems af de trennes intressen gamla ångaren
Limpopo ansträngde sitt lappade skrof för ute på sjön.
Ombord fans material för den portugisiska guvernörens hus i Beira och
en flock hvite arbetare för någon negerkejsare i det inre -- Lobengula
eller Umzilo. Då desse hvite män hade en viss ridderlighet i sitt
uppträdande och alla voro engelsmän, misstänker jag, att de voro
engelska Charter Companys förklädda soldater, som reste inkognito. Men
den ena affären, som den andra. "Vaken affärsman och vaket samvete lär
icke alltid hålla ihop", sa' Flintus Adamson.
Hafvet har jag talat om i en "Utflykt till antipoder" och äfven här mer
än tillräckligt. Väderleken var för öfrigt duskig och regnig, hvarför
jag i stället för att studera haf och negrer, dem vi äfven haft nog af,
gick till första styrmannen, en liten, trind mycket glad och treflig
herre, som pratat bort med mig en timme och lofvat låna reslektyr.
Döm om min förvåning! Utom L. Mechelins franska bok om Finlands lag
och rätt, af hvilken jag under färden sett ett par exemplar hos
sjökaptener, var V. Petterssons "En polisgevaldigers berättelser ur
H:fors lifvet" hos M. Nyberg i Port Elisabeth den enda bok från vårt
land jag under denna resa sett, men "tre ting äro goda". Med orden "I
will give some book of Yours" gaf styrmannen mig en bok -- och vid
ankomsten till Lorenzo gaf jag tacksamt åt honom tillbaka: -- -- Edw.
Westermarcks doktors disputation: "The Human marriage". Styrmannen hade
direkte kommit från London till sin plats på Limpopo och på något sätt
erhållit boken. -- -- --
Då Simo Eskola beslutit resa med ångaren Limpopo vidare, ända till
Kilimane, men jag envisades med att lära känna så mycket som möjligt
af de svartes världsdel, sprang jag i hettan omkring i staden
efterforskande en viss, mystisk herre "Bonbon", "Jambon" eller
"Mauvaiston" som man hade sagt mig endera dagen skulle begifva
sig öfver Saba upp till Hans Höghet Umzias, en negerpotentat. Han
påträffades slutligen också, gick in på att taga mig med sig,
men skulle rycka ut först om en vecka på grund af ett svårare
feberanfall. -- -- --
En hvit i Afrika har att hålla på sin värdighet mer än en
svart behöfver göra det i Europa, tänker jag, om nu därför eller för
att "pennyless" främling öfveralt har det svårt, synnerligen i en stad
med Lorenzos egenskaper -- har skådat flere dylika i världen föröfrigt
-- altnog jag, med min natur, föredrog ett litet soloknytparti till
landet... -- -- --
Strax efter nyåret rådde en brännande hetta i bärgstrakten emellan
Komati och Umbelozi floderna, en half grad västerom den portugisiska
kolonialstaden Lorenzo Marqueso vid Indiska oceanens kust. Kamraten
måste ligga en vecka på hospitalet och jag beslöt att tillbringa de
sydafrikanska så att säga Johannedagarne ute på landet för att njuta
af den tropiska naturens skönhet. Det var en lång vandring med bössan
öfver skuldran och den i filten inlindade provianten på ryggen -- och
icke utan sina faror.
Framåt, framåt på den smala, rödaktiga vägen, där den slingrade
sig emellan skyhöga skogbeväxta branter, hvilkas spetsar underligt
aftecknade sig mot det af den nedgående solen i bjärta violetta
färger målade firmamentet. Än tykte man sig se en rad af pelare; än
ett förfallet torn med vida brescher och skottgluggar. Ibland lummiga
cykadeer, fikon och gummiträd reser sig här och hvar en palm, tronande
likt en jätte. På bägge sidor skönjas saftiga ängar smyckade med
hvita och röda blommor. Bäckar bilda glittrande kaskader under sina
häjdlösa språng nedför sluttningen. På ett ställe går vägen under ett
vattenfall, som kastar sig ifrån en hundratal fot ofvanom befintlig,
med slingerväxter tätt öfvervuxen klippa, och skummet stänker öfver
resenären. Det kännes behagligt att få uppmjuka sina blodiga, hårdnade
fotsulor samt låta nacken och hjässan komma under duschen. En hop
babuner, (ett slags jättemarkattor), korsa vägen under ilskna ögonkast.
Ett par afrikanska python ringa sig uppför en euforbia. Deras skinn
blänker i kvartmånens sista strålar. Papegojorna föra ett hiskligt
oväsen där de sitta tätt intill hvarandra på grenarne af några
uttorkade träd. En flock skygga antiloper sätta af i fyrsprång och
försvinna i ett ögonblick.
Ofrivilligt blickar man bakom sig. Riktigt! några schakaler skymta
fram. Deras ögon lysa som vargens, men lyckligtvis äro de mycket fega.
Jag uppgifver ett rop och de äro borta. En envis gammal en vill icke
lomma af. Jag stannar något tveksam. Ett morrande! Jag skjuter. Pang!
Besten, som icke träffats, har försvunnit. Jag lägger af i halft
språng nedåt vägen, ständigt nedåt... Man urskiljer knapt vägen. De
vildaste drömmar ha' blifvit uppfylda. Ensam, i mörkret, i en afrikansk
vildmark, som vimlar af vilddjur och kanske snart äfven af vildar.
Ts -- hvilket underligt ljud! Det härstammar frän floden Umbilosis
brusande forsar uti dälden mellan bärgen. I dess närhet ligga W.
Surringhams stora plantager. Mod och framföralt tålamod! Fotterna värka
efter fyra dygns promenad à 20 engelska mil och ehuru marken blir
jämnare, vägen mjukare, skogen småningom tager slut och gräsbevuxna
ängder begynna, så bemäktigar sig en svindel hufvudet, och just när
solen stiger öfver horisonten och ögat lyckats uppfånga en skymt af
plantagerna, sjunker jag medvetslös ned på gräset vid roten af en
akasiebuske.
Jag vaknar först efter en lång stund, i det att jag känner något isande
kyligt i nacken och längs ryggraden. Långsamt och mödosamt reser
jag mig. Lycka att jag legat under akasian, ty solen baddar hett!
Jag gnuggar ögonen och ser framför mig en ståtlig, hvit man i brun
kalamenkadräkt, en studsare kastad öfver ena axeln, ett par skjutna
fåglar öfver den andra och en jaktväska i handen.
"I think you are very ill, my friend" -- yttrade mannen till mig med
vänligt blickande ögon och lugn, världserfaren stämma. "Sannerligen
blef jag ej ganska öfverraskad af att se en hvit man utsträkt här
tvärt öfver vägaskilnaden. Ni pratade i sömnen och gestikulerade, så
nog insåg jag genast att ni fallit ett offer för febern. En lycka för
er att ni lag bland akasiebuskarne. Solen är farlig i dag. Hvarifrån
kommer ni? Från kusten eller inifrån?"
"Sir, från Finland!" -- Hjässa och tinningar brunno och slitningarna i
mitt inre vållade stor smärta, medan äfven fötterna värkte. Jag viste
knapt mer hvar jag var eller hvad jag sade.
"Well, Ni är skral, men var lugn, jag skall hjälpa Er hem till oss.
Mitt namn är Henry Surringham och jag är älste son till den gamle
gentlemannen som eger plantagerna här."
"Thank you, thank you" -- var det enda som kom ur min brännande strupe,
medan den starke engelsmannen fattade tag i armen, satt den stora grå
filthatten genomdränkt af kognak stadigt på mitt ömma hufvud, och så
leddes jag bort som ett barn.
Vi anlände ändtligen till ort och ställe -- jag redan medvetslös.
Slutligen kvicknade jag dock ur domningen -- malarian går emellanåt
som den kommit -- och kände mig relativt pigg. Jag ligger på mjukt
strutsfjunsbolster i en bred mahognysäng och ser mig skyddad för
blodtörstiga moskitos af ett fint musslinsomhölje, fästadt i
taket. En hvit lampa med röd pappersskärm sprider något ljus i den
hemlighetsfulla skymning som råder. Genom de gröna fallskärmarne i
fönstren strömma aromatiska vällukter från fruktträd och eucalyptus,
medan till öronen tränga ljud af negrer som ropa, får som bräka, någon
åsnas skri, grymtande grisar m.m.
Af en med hvit och blå musslin draperad negress väktes jag då och då
för att intaga en dosis stark kininlösning. Morgonen därpå satt jag
redan upprätt i en länstol, drack kaffe och samspråkade med mr William
Surringham, till hvilken advokaten W. Scott lämnat mig sitt visitkort
med rekommendationer.
Familjen S. från Nord-England hade beslutit öfvergifva Albions gamla ö
med anledning af älsta sonens giftermål med dottern till en portugisisk
köpman, hvars affärer förnämligast gingo på dessa kolonier.
"Klimatet här är visserligen icke just hälsosamt. För hett på dagen,
för fuktigt om natten och så därtill moskitos- och tse-tse flugor, som
inte vilja låta en god häst lefva i frid och ro. Men alt det där blir
bättre med tiden och mitt hopp är att mina efterkommande eniga och
lyckliga skola utbreda civilisation samt hos de svarte ingjuta andan af
'old Englands' gamla frihet och geni", sade mr S.
Härpå begäfvo vi oss till frukosten som väntade, och jag blef förestäld
för hr S:s familj. Mrs S. var en nobelt blickande matrona. W. Henrys
fru en liten, täck mörklagd sydländska med hjärtegodt strålande
ögon, medan systern, miss Maude, var en skär och ren gestalt med
intelligenta, mörkgrå ögon och ett skälmaktigt leende kring den lilla
munnen. Den lätta, ljusröda dräkten med dess många puffar och rynkor
och de blå sidenrosetterna förhöjde ytterligare denna värkligen
englalika uppenbarelse, hvars minsta rörelser dessutom voro graciösa
och naturliga.
Ehuru min ursprungliga afsikt hade varit att stanna en tid -- ja
kanske en längre, och i sådan händelse sända återbud till kamraten för
hemresan, ändrade jag mig dock.
Någon dag därefter bar det således i väg mot Lorenzo Marqueso. Men
denna gång per mula i godt sällskap med en gammal trotjänare till
familjen S., som ombestyrde posttjänsten. Vi foro en omväg, och med S:s
förord på fickan anlände jag helskinnad till den tråkiga staden på den
unkna hafsslätten invid Delagoa Bay.
Ofrivilligt blef jag nära staden vittne till en af de många olika
metoder, medels hvilka nedslaktande försiggår här i världen. Det var
en riktig negermetod! Femtio svarta halade i ett rep och drogo åt ett
håll, medan femtio andra halade i ett annat rep och drogo åt ett annat
håll. Repen voro fästade om de stora hornen till ett halft dussin
halfvilda kräk, svartaktiga bufflar. När repen spänts ordentligt och
bäst djuret stod och filosoferade, så rusade negrernas höfding med en
stor knif i handen och halshögg buffeln med ett tag.
I staden -- säkerligen den mest supiga stad i hela världen, -- såg
jag på samma gång två andra syner. Invid uppbördshuset var en konung
lägrad, åtföljd af skinnprydda assegaj- och sköldbeväpnade krigare samt
en stor skara kvinnor. Krigarne voro där för ståtens och ceremonins
skull, men kvinnorna för att genom sitt arbete till staden fylla den
resterande skatteskillingen. Bakom hvarje af de arbetande kvinnorna,
hvilka voro sysselsatta med dikesgräfning och dränering, stod en båld
svart krigare med en lång vipp i handen. Vid minsta söl af de svarta
fruntimren vankades genast på ryggen. Arma kvinnor!
Men Gudi lof, man är framme vid hamnbryggan och får taga sig en
grundlig doppning i bittert oceanvatten, som gör en godt efter ridten i
värmen, oaktadt obehaget af att gå öfver den efter ebben bara sanden,
där tusental af små crustacéer, eller kanske bara vattenskalbaggar,
löpa hit och dit emellan sina hål, medan äfven maskar och andra mer
eller mindre äckliga kryp nästan förtaga en lusten af doppningen
i vattnet. Hvilken glädjande anblick det däremot skulle varit för
svåger min, den ifrige forskaren på crustacéers och deras gelikars
gebit! Som en liten notis för honom kan jag bilägga att den lilla
crustacén -- eller arachniden -- hade spindelben med "kräftklo" på en
skild fortkomstledamot. Benens antal voro 6 à 8, inclusive benet med
kräftklon. Djurets färg gulgrå och dess storlek en centimeter. Thorax
saknades nästan alldeles, medan abdomen närmade sig spindelns och
hufvudet knapt skönjdes för de utstående kräftögonen. Hafva kräken ej
blifvit nämda och systematiserade förut, så ber jag om äran få uppkalla
dem, hvilka föreföllo vara af ett humoristiskt lynne: Crustacea
Arachnidae Oscarii Fenomenalis. En lärd beskrifning eller hur -- och af
hvilken nytta sedan!
På de föredrag i Studenthuset, hvarunder författaren hade äran inför
hufvudstadens publik skildra sina äfventyr i Afrika samt några
förhållanden därstädes, tvang mig den knappa tiden samt den skämtsamma
behandlingen af ämnet att göra hopp hit och dit.
Beklagligtvis är äfven denna skildring fragmentarisk och ofullständig,
då den oafbrutna rörelsen och det vanskliga i mitt läge förhindrade
omsorgsfullare anteckningar och noggrannare undersökningar.
Simo Eskola, som led af feber, fick rättighet att i egenskap af
hjälpmatros följa med Limpopo till Beira, hvarest ångaren stannade en
längre tid, medan jag med den älskvärde elsassaren Fredrik Jambone,
murare och smed till yrket, beslöt fortskafla oss till samma ort
landsvägen.
En icke obildad, vidt berest och särdeles sympatisk person var
Jambone den angenämaste kamrat man kunde få, och mången bortskämd
Helsingforsare skulle gärna suttit i samspråk med honom på "Nybergs
kafé". Glad och kvick som en fransman var han samvetsgrann och
ordentlig som en tysk.
Kroaseringar torde nu i alla hänseenden hafva ett godt inflytande på
kött, blod, ben och hufvud -- ett godt omen för oss i Finland.
Berömda resande, Stanley bland dem, räkna spalttals upp hvad alt en
Afrika resenär behöfver och hvad de haft med sig.
Vi vilja göra likaså. -- Kanske vi bli berömda på så sätt åtminstone.
Som följer:
Min, af en sjökapten förärade, dubbel bössa af engelst fabrikat. Ena
pipan för kula, den andra hade jag ständigt laddad med af Jambone
preparerade patroner med såkallade drufhagel (varghagel),
Jambones kavalleri studsare (Winchester N:o 18).
Jambone var i besittning af en praktiskt inredd rensel af något
tunt, välgarfvadt skinn, i hvilken rymdes olika förnödenheter och
nödvändighetsartiklar, medan jag uti mitt trogna, goda fälttäcke,
enligt soldat metod, hade diverse saker insvepta. Om natten begagnade
jag sällan filten, utan den af H. Appelberg i London mig skänkta
korta, starka sjömanspaltån. Hvardera buro vi på en påse proviant --
skeppsskorpor, några salta köttkonserver, kaffe-surrogat, te, litet
socker och salt. Därjämte i en bleckflaska kognak. Något chinin,
klorodyne och ricinoljekapslar voro vi äfven försedda med. Två goda
fältknifvar samt Jambones goda och min dåliga revolver fullbordade
ekiperingen.
Då jag vid tidpunkten för turkiska kriget 1877 nedförde Finska gardets
reservkompani, blef jag af min ädla moder utrustad vida rikligare,
ehuru man då hade hela kompani attiraljen till sitt förfogande.
Dock man får ibland lof att sänka sina pretensioner ju äldre man blir
-- det skulle däremot vara rätt nesligt för en nation, tycker jag. För
min del skäms jag ej, ty jag hade öfverhöfvan stora i min ungdom, och
var ej den enda hos oss i detta fall...
Jambones oktant, den vi icke kunde använda, då vi ej egde
trigonometriska tabeller; min gamla frack, några brokiga dukar och
glaspärlor voro de enda lyxartiklar vi medförde för att vid behof
medelst dem "purra palt i negrer".
Lördagen den 10 januari 1891 kl. 6 f.m. aftågade Jambone och jag från
hotel "Ultramarino" i Lorenzo Marqueso, där moskitos på förhand velat
äta upp oss under natten. Våra kompasser behöfde vi icke ännu, ty vi
gingo för i dag endast ned till stranden, hvarifrån vi med en arabisk
dow fått lägenhet till en liten ort vid kusten, söderom krokodilfloden
Inhampuros mynning, vid namn Manhela.
I Manhela hoppades vi erhålla några Gassakaffrer i slyngelåldern för
att bära en del af våra effekter mot -- för att skryta -- rent engelskt
guld.
Därifrån förelåg en vandring på en vägasträcka ungefär så lång som
från Helsingfors till Uleåborg eller från 26° Syd. L. till 20 1/2° d:o
d:o, där Beira sades ligga, vid de förenade floderna Busis och Pungwes
utlopp.
Araberna hafva följt med sin tid, ifrån ridderliga mohrer hafva
de förvandlats till slafhandlare och giriga köpmän. I afseende å
sjöduglighet måtto de aldrig varit fenicier, och finnar äro de
visserligen icke häller. Djärfhet saknas dem ej, men deras "dower" med
höga akterstammar, latinska eller fyrkantiga segel utan klyfvare m.m.
duga ej till annat än att länsa undan vinden, men då går det ofta
ganska fort med fören i vågkammen.
Vi seglade förbi några holmar och uddar, hvarefter landet sänkte sig
alt mera. Vid nymånens första silfverstrålar kastade downs ankar i en
liten bukt och vi fördes med båt i land.
Några individer från Intschi-Intschi vid Inhampuros (el.
Limpopos) mynning voro lyckligtvis på orten, och efter vidlyftiga
underhandlingar, så man skulle trott det gält köpet af en finsk
bondgård, antogo de sig oss. Bimaschi hette den ena karlen, en tvär
och tråkig figur, medan den andra, säreget nog, kallade sig Pullman,
Bullman eller Bellman. Det var omöjligt att riktigt uppfatta honom ty
en sjukdom hade -- koppor gissar jag -- farit af med näsan. En glad fyr
var det emellertid och jag nämde honom naturligtvis alltid Bellman.
Ridån går upp. Scenen föreställer en svagt gräsbevuxen låg ås, med
sanka marker på hvardera sidan. Här och där en buske.
I fjärran, till höger, urskiljes en strimma af obestämd färg, det är
hafvets bränningar, som störta öfver den sandiga stranden. Solen hettar
oförsvarligt och fast man icke öfvergått vändkretsen tycker man sig
vara vid ekvatorn. Fyra skuggor afteckna sig mot den af fukt och värme
nästan ångande jordytan -- de äro Jambones, min, Bimaschis och den
fryntlige koppärriges utan näsa -- Bellmans. Den sistnämda bar en af
araberna tillhandlad matsäckskorg, utan hvilken vi sannerligen aldrig
nått Inhampuros glittrande, ljusbruna vattenflöde, med dess många
sandbankar, angenäma tillhåll för talrika krokodiler.
Täta trädungar af något slags tropisk hängpil och storbladiga
vattenväxter förekommo, men icke var det den vackraste tafla jag sett
här i Afrika. Jambone var emellertid karl för sin breda hatt och
upptäkte ett någorlunda drägligt logis för natten. Vi gjorde en ring af
eldar omkring oss till skydd mot reptiler af alla slag och så blef det
ett lifligt teckenutbyte med engelska och portugisiska ordblandningar
för att förklara för Bimaschi och mr Pullman, att de icke skulle få
betaldt, innan de skaffat kanot för öfverfarten. Bimaschi förstod
intet, ville ingenting begripa, men min fryntlige vän Bellman gaf
slutligen tillkänna, att han till morgonen från någon nära belägen
fiskar-kraal skulle skaffa båt och roddare. "Vakten" höllo moskitos,
men då dagen grydde infann sig den näslöse hederspojken med en urhålkad
trästam -- och fyra kvinnor -- jag tror nästan Pullmans egna fruar.
Hvarje dam fick ett glaspärlhalsband och vår vän min frack, som han
med en älskvärd min skänkte den yngsta, troligen favoriserade kvinnan,
hvilken iklädd endast fracken stolt styrde farkosten, under det att
karlen själf, nog artigt af en neger, grep i en af de korta, spadlika
paddelårorna.
Strömmen var stark och vi drefvo långt ned.
Jambone var en märkvärdig karl och Gud vet huru han i Lorenzo skaffat
sig reda på alt möjligt, men han kunde beskrifva den väg vi hade
framför oss någorlunda rätt.
Den gamle finnen B--kvist (från Borgå?) hade visst äfven tolkat för mig
om de höfdingar han kände bland Gassafolket, men då jag ej antecknat
namnen, voro mina kunskaper ganska dunkla. Ehuru man aldrig bör vara
lat och håglös, tror jag det äfven härvidlag skulle tjänat till intet,
såsom Jambone fattat sin resplan, han ville nämligen fortast möjligast
hinna till en för mig mystisk ort, Shibu, Schibutel eller Schiboleth
vid Saba floden, där utsände från den mäktige, för portugiserna mera
obetydligt krusande konung Umzias väntade på honom. Jag fick nu del af
hans hemlighet -- han skulle till Umzias' kraal för att en tid framåt
bära titeln "hofarkitekt" mot en kolossal lön af guld, elfenben och
slafvinnor, af hvilka senare han, mycket humoristiskt, sade sig vilja
hålla den nättaste för egen räkning, medan han utbytte de andra mot
valuta. Efter slutadt arbete drömde han sig åter rask och frisk hemma i
Elsass, eller möjligen till och med i Paris, som rentier.
Scenen från södra sidan af Limpopo upprepades några dagar senare på den
norra, med den enda skilnad att karavanen nu utgjordes af blott tvänne
skuggor. Landskapet förändrades dock så småningom. Himlen mulnade
och vi hunno skogsregionen, just lagom för att rädda oss undan en
hvirfvelstorm med åska och hällande ösregn.
Drifver oturen ofta så sparkar lyckan ibland. Icke långt från
skogsbrynet, vid kanten af den stig vi valt, funno vi några någorlunda
bibehållna rishyddor, i en af hvilken Jambone försiktigt tittade. "Pas
habité, tant mieux", yttrade han.
Vi klefvo in, afbördade oss vårt påhäng och inrättade oss så bekvämt
som möjligt. Med stor skicklighet och med tillhjälp af "en villig
gesäll" förfärdigade Jambone en dörr och åt mig en brits, medels
vertikala och horisontala käppar, af hvilka vi funno en stor mängd i
en knut af den trekantiga kojan. En matta af palmbast, som vi senare
hittade i den andra större kojan, fulländade bädden. Jambones af fina
snören gjorda hängmatta vållade mindre bråk att uppsätta. Vi åto slut
på våra salta köttkonserver, togo ett par klunkar kognak och sträkte ut
oss med blossande pipor.
Eld ville Jambone ej göra upp, innan vi först efter regnet gjort en
rekognoscering.
Vi äro i vilda näjder nu och få lof vara slugare än Creekindianer.
Jambone hade varit i Kanada innan han kom till Afrika. Sofva gjorde
vi istället och det med besked, ehuru taket läkte här och hvar. Vi
vaknade, enligt Jambones remonterur kl. 4 e.m. Durbantid, iföljd af att
vi hörde röster.
Tysta reste vi oss upp och med vapen i hand tittade vi ut genom
springor i väggen. Jag bör ifylla här, att Jambone tämligen bra redde
sig på kafir, en viktig sak, ehuru dialekterna väl variera. Jag måste
äfven bedja de unga damerna om ursäkt för hvad som närmast följer, i
yttersta fall kunna de ju stryka öfver raderna med blyerts, efter att
först hastigt ha genomögnat dem. --
På den lilla öppna platsen framför hyddan stodo ifrigt gestikulerande
en äldre och en yngre neger, jag använder ordet karl hädanefter, då
Jambone och jag voro de ende hvite under förloppet af de tre veckor vi
lunkade tillsammans. Ett stycke väg från karlarne, med ögonen förläget
riktade mot marken, stod en alldeles ung flicka på högst 13 är, den
ålder man i dessa trakter anlägger långa kjolar om man har sådana.
Flickan stackarn hade bara ett skynke kring länden, men fyra, fem rader
mässing- och kopparringar virade kring vristen och handleder. Hennes
öronsnibbar voro beprydda med stora elfenbensplattor, uttänjda och
hängande ned -- man kan säga -- nästan till axlarne.
Jambone lyssnade. Alt samma gamla historia.
Den äldre höll på att öfvertala den yngre mannen att öfverlämna flickan
åt honom för en get. Priset höjdes snart till en ko och slutligen bjöds
geten och en kruka öl på köpet, dock icke Sinebrychoffskt, utan af
detta jäsande slag, med en lukt af sur deg, som kaffern benämner djaóla
och kongoiten pombé.
Ynglingen mumlade ändtligen något om ett ytterligare tillägg af par
kurbitser palmvin, hvartill "gammeln" invände etwas om oerhörda
fordringar.
Den arma flickan syntes högst orolig för utgången, och vi antogo det
bero på hennes fruktan för att ynglingen skulle låta beveka sig.
"Vår proviant är slut", hviskade Jambone till mig "så att vi i alla
fall äro tvungna inleda bekantskaper. Här är nu ett skönt tillfälle".
Utan att invänta svar från mig öppnade han dörren och stod följande
minut midt ibland de af fasa förstenade svarta.
Men Jambone var Cicero och Demostenes tillsammantagna, synnerligen i
att invärka på negrer. Fasan öfvergick till småleenden och då jag på
en vink af Jambone visade min magra skepnad, så var det "fem vänner",
som turvis smakade på resten af våra kognakskantiner. Också flickan
försmådde ej den starka varan; och icke underligt, ty luften var kylig
efter regnvädret. Jambone valdes till skiljedomare.
-- "Mon cher George", sade Jambone till mig, "jag tror att det primo
är bäst för oss att stå väl med den gamle herrn, som antagligen har
mer att påstå i byn än ungdomen; secundo har gossen mera nytta af kon,
geten och ölkrukan, än af tösen, hvars förlust han nog behändigt kan
ersätta med hundra andra."
Man skulle trott vännen Jambone hade läst Tegnér! -- "Tertio -- blir
tösen säkert lyckligare, ty hon får gubben i sina vantar, i stället för
att kanske om något är få gifva vika eller bytas bort mot en rival, och
kärleken -- kommer nog efter äktenskapet."
Knapt hade Jambone slutat sitt andragande, innan han gaf sitt
domsutslag till alla parternas innerliga belåtenhet.
Ynglingen fick den för oss obrukbara oktanten som minne och de
sistakognaksdropparne som tröst, medan flickan erhöll en hvit bomulls
karlskjorta till brudutstyrsel, mot vilkor att genast gifva sin nya
fästman en kyss i vår närvaro och dymedels stadfästa domen. Kyssen
gladde gamlingen till den grad, att han äfven omfamnade och kyste oss.
När slutet är godt -- är allting godt, och trygga sofvo vi natten
öfver i vår hydda, sedan vi fått löfte af våra nya vänner, att de
följande dag ifrån byn Mahlakambi skulle skicka oss en vägvisare till
portugisiska kolonin Injambane vid kusten. Individen ifråga, som var en
permitterad soldat från Injambanes garnison, befann sig i deras by och
sades gärna komma med. Ärligt nog afrådde de oss enstämmigt från att
själfva besöka byn, hvars höfding var bruljerad med portugiserne.
Andra dagen kokade vi i vår lilla bleckpanna te, några gropar ris och
skorpsmulor till en ovanlig, men ätbar soppa. Vatten fingo vi från
en regngöl i närheten. Föröfrigt lefde vi af att röka vära pipor och
berätta för hvarandra våra lefnadsöden.
Jambone, som visat sig vara mera sluten än jag anat, öppnade likväl
sitt hjärta och sade att orsaken till hans nuvarande äfventyrliga lif
härledde sig hvarken af specielt vinstbegär -- ty han hade små behof,
-- ej häller hade olycklig kärlek vållat honom ett streck i räkningen
-- nej.
"En afton" -- berättade han -- "hemkom jag, som arbetade som finsmed
och filare på en större värkstad i min hemort, tidigare än vanligt.
Jag smög mig sakta till dörren, som vette åt en trädgård, för att
surprenera min lilla hustru; vi hade varit gifta något år.
"Emellertid var det jag som blef surprenerad, då jag hastigt öppnade
dörren och utropet: 'Déja libre' bortdog på mina läppar vid anblicken
af min fru, som satt i min brukspatrons knä."
"Ni känner mig, mon cher George. -- Utan onödiga exklamationer gick jag
lugnt fram till en byrå, sedan jag reglat dörren och stoppat nyckeln i
fickan. Jag framdrog en laddad revolver samt papper, penna och bläck."
"'Skrif min herre' -- mannen var gift -- 'skrif att ni å banken
deponerar 10,000 francs för den där kvinnans räkning. Räntorna att
lyftas hvarje kvartal.'
"Tack vare den höjda revolvern skref mannen en fullt laglig förbindelse
med hans signetring som bilaga.
"'Och nu' -- bifogade jag -- 'är ni god och ger mig hvad ni
händelsevis har på eder.' Det var 2,200 francs.
"'Farväl mitt herrskap' -- fortfor jag --. 'Lefven sälla.'
"Jag reglade dörren ånyo, denna gång utanför, och begaf mig i väg
till stationen. Till en af mig känd advokat sände jag ett bref,
ringen och förbindelsen; själf tog jag plats på snälltåget. En vecka
därefter gungade jag på Atlanten, -- -- och nu -- är vår soldat
här." --
En koppärrig ful, äldre ovanligt svart man steg värkligen in i vår
hydda, åtföljd af ynglingen, som ifrigt rekommenderade oss och
däremellan inrapporterade att såväl kon som geten kommit honom
ordentligt tillhanda, samt att rivalen blott i så måtto lurat honom,
att han vidhållit och genomdrifvit, att ölkrukan skulle tömmas af
kontrahenterna gemensamt.
Soldaten, som var klädd i en kort jacka med två rader knappar och
benkläder af hvitt kalamenkatyg och bar ett par skor i ena handen
och ett knyte i den andra, höll till Jambone följande tal på
portugisisk-engelsk rotvälska:
-- "Sambande Monko vara kungens soldat och inte någon niggerhedning
-- villa visa -- signores -- raka vägen på Injambane -- villa bara ha
ett inglesi pund per hufvud och att hvite bror" -- mig ignorerade han
fullkomligt, men det var en sak jag redan sedan länge blifvit van vid
-- ... "att hvite bror uti Injambane -- lagar ihop vänskap emellan
Signor Fer--ro Ca--do, -- hans chef -- och Sambande Monko. Sambande
Monko varit för länge hos sina kvinnor -- alldeles för länge"...
tillade karlen med en suck, i det han lät sitt hufvud sjunka mot det
beklämda bröstet. Jambone var värkligen storslagen i att kunna imponera
på folk, så hvita som svarta. Samma dag vadade vi ganska muntra och
nöjda öfver Saurrah floden och fördjupade oss i det täta buskaget på
andra sidan.
Altsedan mina färder i Kapkolonin hade jag ej sett termitboningar, men
en dag, på en slätt, glest trädbevuxen, med en jordmån af rödaktig lera
sågo vi en koloni af dessa hvitaktiga myror. Djurens hyddor voro här
mindre höga och mera rundt hvälfda än i Kap, hvarest de stundom nådde
en ansenlig böjd och afsmalnade i oregelbundna spetsar.
Af de i Kap talrika fula, åsneörade vilda svinen, tillika med
myrbjörnar och myrslokar en af termiternas dödsfiender, sågo vi
intet spår. Icke häller fingo vi syn på de i södra Afrika parallelt
med strutsen löpande väldiga trappfåglarna. Engång, vid en större
vattensamling, i hvilken flere bäckar utgöto sig, väkte vårt
triumvirats ankomst en ryslig uppståndelse bland en "société" af
otaliga större och mindre vadare; pelikaner af hiskligt utseende och
den ännu större samt så när som på några granna fjäderbuskar ännu
fulare jättehägern behedrade äfven träsket med sin närvaro. Allestädes
närvarande voro äfven apor och ormar. Inga noshörningar, flodhästar, ej
ens krokodiler fingo syn på oss, ej häller vi på dem. Zebror, kvaggor,
elandshjortar och gnubockar torde icke alls uppehålla sig å dessa orter
-- antagligen dela de hästens smak i dess afsky för tse-tse flugan,
hvilken tillika med moskitos och bromsar här har ett af sina stamhåll.
Här och där ibland de mörka, täta snåren ligga väl dock kadaver af
någon fallen elefant eller annat stort djur, emedan obehagliga, hest
skränande asgamar emellanåt flyga upp i vår väg. Svarta tvåbenta
upptäckas lika litet. Någon gång -- ett par nätter -- uppfånga våra
öron skral och trumslag och vi tycka oss se skymten af eldar liknande
irrbloss och eldflugor; vid slika tillfällen blir Sambande nervös och
ber oss skynda framåt.
Vi skola fatta oss kortare, annars hinna vi aldrig till Beira, där Simo
Eskola väl svär i mig som bäst.
Skog och skog och öppnare platser däremellan.
En morgon hörde vi elefanters trumpetande men sågo ej djuren. Jambone
sköt en natt ihjäl ett kattdjur, ytterst långt, med korta ben. Hvarken
en leopard eller panter. Pälsen var jämförelsevis långhårig och
mörkbrun. En natt då vi passerade en by och den erfarne Sambande Monko
smög sig till närmaste hydda öfver en manihoktäppa, för att knipa något
fjäderfä till frukost nästa morgon, blefvo Jambone och jag anfallna af
en flock stora apor, som kommo ur manihokåkern.
Vi fingo lof skjuta på en alt för närgången ilsken hane. Aporna flydde,
men byinnevånarne vaknade, och hals öfver hufvud måste vi åter begifva
oss till skogs, där Sambande Monko andtruten snart upphann oss --
dock medhafvande en tupp och en höna -- den hedersknyffeln -- -- --
Hafsbrisen kittlade våra näsborrar -- och hvad är det? Omedvetet aftogo
vi hattarne -- Sambande Monko hade ingen -- och lyssnade. -- Det var
Injambanes kyrkklockor, som ringde och pinglade.
-- "Är det ett välkommen! Jambone?" frågade jag.
-- "Gott weiss" -- genmälde han.
Vi kommo ut ur skogen, fram till den sandiga, låga stranden och sågo
det midtemot på udden liggande, lilla Injambane, med sina granna, i
ljusröda och blå färger lysande byggnader samt sin näpna kyrka i
midten.
Sambande Monko korsar sig andäktigt. Han är god katolik, oafsedt sina
tre hustrur.
Jambone, som flytande talade portugisiska, begaf sig öfver viken i ett
slags kanot, gjord af en trästam och tvänne bräden, hvilken Sambande
Monko anskaffade. Sambande och jag gömde oss emellertid i skogen.
Oroliga rykten hade nämligen kommit till våra öron om Charters Companys
agitationer bland negerstammarne, och portugiserne höllo noga utkik
efter alla ensamt sträfvande hvite icke-portugiser.
Solen sjönk, men Jambone återkom icke. I mörkret begaf sig Sambande
till en bekant fiskare efter någonting till förtäring och vände
redligen tillbaka med kassava, kantinen fyld med öl, en majskaka, några
mangoes och en stor halstrad fisk. Vi läto oss väl smaka. Solen går upp
igen, men intet afhöres från Jambone!
Jag ser en fransk brigg lyckligt komma genom den fruktansvärda, skyhöga
bränningen ute på fjärden utanför viken och får en ljus tanke: "om icke
Jambone återvänder till kvällen, skall jag bedja Sambande Monko hjälpa
mig ombord å briggen."
Gudi lof, medan Sambande ånyo på kvällkvisten begifvit sig till
fiskaren -- efter proviant -- jag gaf honom de tre engelska shillings
jag egde kvar -- säg jag en båt med tre personer lägga ut från en af
Injambanes bryggor och paddla öfver till oss.
I båten befunno sig negern som rodde, en portugisisk tjänsteman och
Jambone. De stego i land, och på en hvissling af Jambone trädde jag
obeväpnad fram ur gömslet.
Jambone sade att jag skulle förevisa mina papper, om jag hade några,
samt tillrådde mig berätta på franska, att jag tillhört "Limpopo's"
besättning; försummat mig samt nu ville försöka upphinna fartyget i
Beira. Portugisen betraktade mig misstänksamt, men sade slutligen "Si,
signor" och återgaf mig mina papper.
-- "Hvar ligger Finland?" frågade han därefter plötsligt. "Jag har
aldrig sett finska flaggan", tillade han eftertänksamt.
-- "Icke jag häller tils dato, men väl dess färger", genmälde jag och
afgaf därpå en kort relation om vårt land med en anhållan om att han
underrättade hela portugisiska Östafrika om saken; om görligt fast hela
Afrika...
Med ett småleende steg portugisen i sin båt, och då han hunnit
öfver viken, dök vår vän Sambande i det samma upp ur ett snår.
Jambone berättade att han blifvit kvarhållen samt sedan förhörd af
kommendanten. Han hade dock gifvit tillfredsställande svar om sin
blifvande befattning hos Hans M:t Umzias -- portugisernes lydkonung,
tributär, bäste vän och -- dödsfiende.
Då han tänkt, att vi skulle tillbringa någon dag i Injambane hade
han äfven talat om mig, men med det resultat att kommendanten sände
en tjänsteman att förhöra också mig och dessutom förbjöd oss vidare
tillträde.
Jambone afrådde Sambande från att infinna sig. Han hade redan blifvit
afskrifven ur rullorna som desertör. Jambone, som var i besittning af
ett tjog engelska pund, erbjöd nu Sambande att följa oss som vägvisare
och tolk. Jag åter hade af vår underliga Borgå-bo B--qvist i Lorenzo
hört om gamla ruiner vid Sabafloden och kände en stor nyfikenhet att få
beskåda dem.
Vi togo oss en siesta på rygg, alla tre i bredd, lyssnande till
småfåglars kvitter i trädens kronor och med ögonen riktade på det näpna
Injambane och den i viken ankrade briggen. Cassandra tykte jag den
hette.
Efter en timmes hvila reste vi oss hastigt och upptogo våra bördor och
vapen -- negern hade en knölpåk -- och så begynte vi ånyo vandra på
Afrikas jord. Vädret var vackert. En frisk vind mildrade hettan likasom
de ilande molntappar, hvilka som oftast undanskymde solen.
Vi gingo längs en skogsspång nära hafskusten, hvarefter vi inslogo en
mer nordvästlig riktning.
Floden Luitschi, en biflod till Limpopo, äfven kallad Krokodilfloden
och Inhampuro, flyter ett hundratal engelska mil västerut igenom
Hlenga. Svårt är för en europé att traska utmed negerspångar, ty
negrerna gå med fötterna inåt och skapa stigar med spetsig botten, så
att man altjämt "slår klöfver" och gör slingerbultar. Sambande Monko
hittade dock slutligen på en bredare väg, en gammal elefantväg --
möjligen också en slafstråt.
Elefanter finnas ännu, ehuru de blifva sällsyntare år efter år.
En afton lägrade vi oss vid en vacker skogssjö, från hvilken "ån" ej
mer flöt åt hafvet, utan inåt landet till Luitschi eller Luissi
floden.
Vid den muntert sprakande elden berättade Sambande Monko interiörer
från Saurrahs näjder, och jag låg eftertänksam och drömde mig in i
barndomen, långt upp till Valkjärvi sjö nära Uleåälf, där min fader
älskade lägga ut sina abborrnät och vi pojkar, Anton, Otto och jag,
glammade på stranden kring elden, agerande kockar.
Alt det där är nu förbi -- förbi och ännu mycket mera därtill som
skalden säger:
Som ung dör den som gudarne ha' kär
Och slipper gå den långa väg och hala
Se vänner dö och som värre är
Vänskapen själf och alt det ideala.
Månen lyste genom trädens kronor grannare än i "Gluntarne." Alt var
tyst, vinden hade mojnat af. Jag väntade redan få höra ekorrens pip
eller ankans snattrande.
Nej, det hörde vi ej, men i dess ställe ett doft morrande, tjugo eller
trettio steg ifran oss.
Sambande grep sin knölpåk och vi våra bössor.
Ljudet kom från en liten udde beväxt med täta buskar.
-- "Dumt att vi ej ega en hund" -- mumlade Jambone och försökte med
blicken tränga genom snåren.
Morrandet värkade obehagligt på min just så poetiskt vemodiga stämning.
Jo, den nakna värkligheten är vemodig nog. Skada att jag antingen
ej har eller ej varit i tillfälle utveckla det s.k. sportsinnet. En
"sportpappa" skulle väl varit förtjust öfver situationen -- fast
kanhända lagom -- ty intet vidare hördes af, vi ansågo oss blott turvis
måste hålla noga utkik.
Fisk hördes plaska i "vassen" af tumstjocka bamburör; men ett otal
slingerväxter kors och tvärs förtog all utsikt af vattenytan.
Djup kan ett sådant afrikanskt träsk nog ega, men icke ger det samma
ögonfägnad som våra vackra "Järvet." öppna vattenplättar här och
där som "neckrosor i ån." Jag menar naturligtvis härmed icke de
stora insjöarna, hvilka i prakt torde öfverträffa alla världens sju
undervärk, utan talar här blott om små skogsträsk i Hlengatrakten.
Flere dylika vattensamlingar sågo vi eller gingo vi tätt förbi, påminta
om deras tillvaro genom att de ohyggliga moskitos alt tätare surrade
om öronen eller platta, vämjeliga ormar med glänsande små ögon oftare
hväste mellan våra fötter. Taggiga buskar tilltalade oss alt emellanåt
"Vänta litet! vänta litet! Hvarthän så skyndsamt?"
En obehaglig känning i lederna och värk kring pannan kommer en att
stanna, taga en gröpe kinin i handen och utan att mucka svälja det
bäska, men välgörande läkemedlet.
Men hvart tog spången vägen? Jambone, som tänkt på alt, hade en yxa med
sig. Sambande Monko och jag arbetade med våra knifvar. Med sönderrifna
blodiga fingrar och ett visst antal skarpt bitande löfvärksohyra i
nacken återse vi spången.
Och munförrådet -- jo det var det mest humoristiska kapitlet och det
för oss mest tragiska, isynnerhet de sista två dagarne, då vi icke egde
andra resurser än att använda våra sista tobaksblad till tuggbussar.
Ja -- inte var det Stanleys Aruvimi urskogar, men icke voro dessa
nöjsammare för det.
Ändtligen vidtogo höjder och branter och blåsten hven öfver öppna
platser. Sambande Monko vinkade gladt med armen och sade att vi ej voro
långt från Sinohilske's kraal, som åter låg i närheten af Tombari, och
mot aftonen tågade vi ut på vida slätter. I väster skönjdes höjder af
aktningsvärd storlek.
En hop negerbarn sprungo förfärade undan oss, och innan vi viste ordet
af voro vi omringade af en hel hop spjutbeväpnade män och kvinnor,
utan annan toalett än ringar om fotleden. Kroppen hade de insmord med
palmolja och ansiktet med rödockra med hvita streck härs och tvärs.
Fylliga och kraftfulla gestalter allesammans.
Våra utmärglade figurer gjorde ett slätt intryck, och vi kunde blott
skryta med våra trasiga kläder -- förlåt -- Jambone och jag dessutom
med vårt hvita skinn, som ställvis framlyste ur paltorna.
Sambande Monka, som kände sina gossar, hade redan på långt håll
från det första, huset begynt med hög röst basuna ut "Kejsar Umzias
arkitekts nådiga anländande" och sin egen höga samhällsställning.
Som jag engång nämde -- mig ansåg han vara "en blott till last", ett
nonsens -- och rätt hade ju karlen i det stora hela. -- -- --
Djaola ölet luktade besynnerligt som jag redan sagt, likt en jäsande
surdeg i pörtets knut, men efter sumpvattnet smakade det som grädde
på blancmanger!
Och kokt höns med ris! -- man trodde sig ett moment vara turkisk pascha
vid pillaven.
Åtminstone skyndade vi oss att äta som paschor, med fingrarne, så
hungriga voro vi. Cassava, bananer -- O! De unga flickorna, eller som
bror Sambande uttrykte sig "de möra pärlhönsen", närmade sig först
något skygt, sedan djärfvare och kände på kinden och handen, ja kände
här och där, så att man till slut smått förlägen reste sig och med en
artig bugning och ett stiligt småleende drog sig undan till Jambone,
som länge sedan rest till "Ejäderholmarne" under den aflånga, upp och
nedvända, med bastmattor öfverdragna, cirka tre fot höga och 6 fot
breda pärtkorg vi fått oss anvisade till logis. -- Jag förvånar mig
alls ej om Umzias har lust att blifva en svart Ludvig II af Bajern,
och det med mera fog. Om åtskilliga hus i Helsingfors äro alldeles för
luxuösa, så är motsatsen fallet med ett sådant där "pärtkorgslogement."
Emellertid tänker jag, att det var så bra äfven för oss, att Jambone
blifvit "bestäld" af Hans Höghet; jag fruktar storligen, att vi annars
fort nog kunnat blifva "bestälda till middagsmat" af de kannibaliskt
blickande infödingarne. Negern är råare, hans bäcken närmare apans än
vårt, men alt detta oaktadt blir hans själ väl "hvit" med tiden -- utom
i två fall: han kommer aldrig att fatta "Den bärgtagna" hvarken han,
den svarte, eller hon, den svarta, och de komma alltid bäggedera att
förakta vegeterianer. "Kött som kött" bara det är mört, sak samma hvad
djur det tillhört -- fast en Homo sapiens.
Vi erhöllo besök af en "arabisk" handlande -- hufvudsakligen i slafvar
-- som jag för min del omöjligt kunde skilja från de andra svarta.
"Araben" talade bruten engelska och erbjöd sig hjälpa oss fram till
Sabavägen, då han hört att vi voro Umzias "hvite män." Där läg knuten.
Han skulle upp till konungen och "handla" om en tid. Om det låg i
vår förmåga att gifva par engelska guinéer och dessutom ginge an att
något berömma honom hos H. H:t, så hade han -- Kulum ul Haleh -- intet
synnerligt däremot.
Jambone uppträdde som en förnäm man egnar och anstår, och jag drefs
omedvetet, af beundran eller något dylikt, att mer och mer föreställa
hans "hofmästare." Sanningen att säga var det en tacksamhetskänsla
-- icke för att han varit en god kamrat, eller skänkt mig sitt andra
skopar, eller för att höja hans anseende hos den svarta hopen, utan
rätt och slätt för att han räddat mitt lif genom att taga mig med
sig...
Icke hjälper det mycket där hemma att höra till "Ridderskapet och
Adeln", men ännu mindre därborta...
Höfdingen syntes icke till. Kulum torde hållit honom under toffeln.
En dag därefter, -- vi voro icke ännu fullt äterstälda efter
strapatserna i skogen, -- reste vi norrut med herr Kuluins karavan.
"Schyboms" kraal låg bakom oss. Mangora västvart, ostvart åter Galbula
bärg och flod; sådär ungefär på 22 1/2 Syd. Lat: 34° Greenwich longitud
var det och norrut gick det.
Jag red på ett ungt nöt, som rände i väg med mig öfver stenar och
moras, så att jag ibland förtviflad fick hålla det vid bägge hornen
-- respektabelt stora redan. Trodde det vara en dresserad oxe, men
underrättades sedermera om att det var en ko.
Nervretande var att se ett långt tåg af folk af båda könen -- äfven
barn -- fastbundna vid hvarandra på en 5 à 6 stegs distans med en fin
kedja, dock gröfre än den med hvilken vi fastkedja gårdvaren. Fullvuxna
karlar hade dessutom sina halsar instuckna i en sorts grepar af trä.
En viss oro förnams hos uppsyningsmännen på grund af oroande
underrättelser från området kring Pungwe och Busifloderna, där
"inglesi" sades röra sig.
Nog äro engelsmännen sträfva och barska, men hvilken nation har mera
tjänat mänskligheten och de humanistiska sträfvandena?
Det förut af Jambone omtalade Schubruk, Schiblek eller Schiboleth
kringgicks och Sabaflodens här klippiga, där med väldiga träd bevuxna
stränder nåddes en regnig natt, hvarunder man tykt sig höra lejonets
rytande -- jag för första gången i det fria. Jag kan icke underlåta att
omnämna det minst sagdt ogenerade sätt, med hvilket man handterar de
stackars om halsen järnade slafvarne. När en sådan där "handelsartikel"
dör eller endast insjuknar, afhugger man helt enkelt hufvudet af honom
eller henne och slipper sålunda fort och galant det olägliga påhänget
vid kedjan. Gräsligt! Och den skändliga misshandlingen! Och barnens
lidande! Behagligt är ej häller åse, huru i onödan ett tjog människor
få resa sig och gå långa vägar för t.ex. hämtande af några vedklabbar
eller ett ämbar vatten -- att ej tala om andra vidrigheter vid ett
sådant sammankopplande. Slaftransporter är det värsta man kan få skåda
här i vår jämmerdal.
-- Nog f--n har jag sett rackare hemma, men inte sådana där afrikanska
bofvar ändå!
En vacker morgon, när dagen gryr, hafva "kedjans innehafvare" på flotta
eller i båtar glidit utför strömmen, ned till den väntande "dhowwen"
uti deltats smygvrår eller Gud vet -- hvart!
Karlarne från Sinyjingas kraal äro färdiga med sin paddelkanot, med
hvilken det för oss skall bära nedför Sabafloden till Chiloane vid
dagens första gryning. Sin ädelmodiga natur likmätigt har en oförgätlig
vän, "en simpel arbetare" utrustat en "adelsman" så väl, att han utan
nöd kan uppnå kusten utmed den vackra floden Saba.
Aldrig mera ser jag denne nye vän uppå jordens yta, men törhända snart
nog många gamla -- fiender. Fatum est -- man undgår ej sitt öde!
Ensam sitter jag, likt ett fordomtima pelarhälgon, och dock detsamma
väl nog olika, på en grushög.
Månen i sitt sista kvartal lyser tillräckligt tydligt för att visa
spåren af en rak, bred väg, som slingrar blott på höjden.
Långt i fjärran öfver Urhobi bärgens toppar lysa röda och gula
strimmor, med hvilka den nedgångna solen färgar de af vinden drifna
mörka molnen.
Närmare glimra nakna om hvarandra kastade granitklippor och jätteblock.
Susande och rasslande skogar af tamarind och mpafu, sykomor och fikon
glänsa när månen skymtar fram.
Men märkvärdigare än det öfriga synas dunkelt brutna hemlighetsfulla
pelare -- hvarken romare, dorer eller korinter -- och grushögar och
halftförvittrade murar, och underliga, mörka klyftor -- eller
grafvar!...
Med några ord: de första åt kusten till befintliga märkena efter
Zimboes väldiga, ifrån Saba öfver Urhobi till Gorgongosi och så bort
mot Teté sig sträckande ruiner af ett afrikanskt Babel eller Niniveh??
Intet nytt under solen. Det som varit haf blir land, och land blir
sjöbotten. Fåfänglighet och förgänglighet!
Tanke, skall du lysa ett ögonblick likt meteoren för att sedan
försjunka i förgängelse -- för evigt? Aldrig!
Jag har flere timmars vandring ned till floden och får ej försumma mig,
får ej -- om jag ock skulle vilja.
Manihokgröten smakar bra nog i den svala morgonstunden och strax därpå
"daska" vi ned för floden -- tvänne "kolorerade" utanpå och en som är
det innantill.
Hvad skall man beskrifva Saba, när Stanley skildrat Kongo, Livingstone
Zambesi och redan Moses Nilen?
Båten rör vid den lilla ångaren Falcon, som välvilligt lofvar taga mig
med till Beira, där Limpopo alt ännu ligger.
Hinner blott kasta en blick på Chiloane -- lågt, sumpigt, moskitiskt
och kanske litet moskovitiskt hvad skick och ordning beträffar.
En ny Noaks ark ligger kullslagen på stranden. Torde vara ett minne
af en listig hvit affärist, som förespeglat "guvernören" att Chiloane
med egen flotta snart nog blefve världens centrum. Han fick anslag och
begynte med "arken." När skrofvet blifvit halffärdigt rymde gunstig
herrn med briggen m.m. -- och därmed blef det -- utom att guvernören
blef afsatt, naturligtvis.
Det vore bra om guvernörer alltid blefve afsatta, när de begå dumheter,
men så är gu'nås visst icke fallet.
Lilla Falcon hade knagglat sig upp hit utmed kusten ifrån Natal efter
många motigheter och faror.
Nu var vädret härligt med små svalkande regnskurar, och vi kilade i väg
gungande endast för den evinnerliga oceandyningen, som aldrig slutar
och om hvilken ingen vet hvar den börjar. Vi styrde kosan tvärt öfver
den rektangelformade bukt, som Sabas delta bildar i söder, Busi och
Pungxve floderna i norr.
Vi resa genom en veritabel skärgård och komma in i Beiras vida vik.
Ljus blinka från fjärran, och på vår gälla hvissling svarar brummande
gamla farbror "Limpopo" -- ångaren --.