Kolonin Natal.
Durban -- också en hufvudstad. Torra statistiska data -- för
helgjutna och stadgade personer, samt en liten tidningshistoria
och naturscenerier för människor à la författaren. Ett Julbad.
Titulus Simo Eskola anträffas.
December 1890.
Den senaste månadens ströftåg hade förvildat mitt sinne; nästan
gjort mig till en neger. Ehuru mänskligheten sträfvar efter en
fulländad civilisation kan man ej förneka att vilden, lifvet i och med
naturen, har sina stunder af frid och lycka, dem t.ex. hvarken Roms',
Helsingfors' eller Raumos' innevånare hafva ett redigt begrepp om. Den
vilda människan får vara sådan hon är, utan att andra komma och blanda
sig i hennes affärer, hon reder sig galant både utan löständer och
profpredikan.
En person, som ofta blifvit ramponerad och kalfatrad, känner djupt
välsignelsen af till och med en total ensamhet i naturens sköte. Han
vill då icke gärna höra ett bi surra, ej se en fjäril fladdra. Han vill
då ej se den rörelse, som vinden vållar i trädens kronor, eller höra
vågens brus. Han tål ej något lif alls, begär en orubbad frid, hälst
ett oändligt snötäcke eller, om i Afrika, en oändlig sandöken. -- -- --
Natten föll på, då vi skjutande god fart fingo ögnamärke på de otaliga
ljus, som blinkade från Port Natals "Point", och den vidsträkta, på
slätten nedanom Umgheni höjderna utbredda staden Durban.
Omkring den sandudde, som utgör spetsen af Point, äro redan nu stora
kajbyggnader färdiga; andra äro under anläggning. Midtemot udden på
andra sidan sundet löper såväl längs hafskusten i sydväst som i en
halfbåge norrut en hög, brant skogbeväxt ås, hvilken inåt land bildar
en naturlig hamn ända till floden Umghenis mynning och i sin vinkel,
vid udden, en naturlig väldig vågbrytare mot oceanen. Högt uppe på "The
Bluff" är ett fyrtorn uppfördt och något längre bort med utsikt öfver
hamnen en "Alphydda".
För att skydda den stora insjölika saltvatten hamnen från uppslamning
utbygges, efter Sir Coodes anvisningar, ett, om jag får taga mig
friheten symboliskt uttrycka: horisontalt liggande Eiffeltorn.
Vågbrytaren begynner med flere armar för att sedan afsmalna ju längre
den hinner ut i ocean.
"Människovärket" pågår alt fortfarande, människovärket som vill besegra
naturen --.
Stora muddringsvärk arbeta rastlöst vid flodens mynning och i hamnen.
Natal gör sannerligen stora uppoffringar för att förskaffa sig en
oceanhamn och göra Durban till en världsstad. Sörnäs! Sörnäs! Du blir
på efterkälken.
Den högre belägna villastaden är en tjusande boningsort, medan de lägre
stadsdelarne sjuda af det nervösa lifvet hos ett släkte, som vill fram;
dam, ryttare, oxforor, tramways och sjungande negerbärare. Ett undantag
utgör "Catos Creiche" med sina några bulevardgator och sina mot inre
viken vettande "djungler", hvilkas stråtvägar utgöras af spångar
och där, midt i en storstad, apor och ormar ännu hafva sitt tillhåll.
Ortens grundläggare bar namnet Cato. För decennier tillbaka kom han dit
och stälde sig så väl med då regerande kafferhöfdingen, att han för en
romflaska och en dosis bengaliska eldar erhöll i förläning hela det
sköna hamnstället. Hans hus ligger vid Creichens utkant och en hög mast
med en ständigt svajande flagga visar främlingen dess plats.
Att Cato gjorde en än bättre affär än ägarene af köpingen Salo eller
nuvarande ägaren till Gumtäckt kommer att göra, detta oaktadt Durban är
detsamma som vårt Helsingfors, eller vid köpets afslutande var det --
kan tagas för säkert.
Men det är företagsamheten som bör betalas. Klimatet, läget och en rik
jord jämte frisinta politiska förhållanden äro därjämte dyra artiklar.
Cato är mycket aktad af medborgarene, en sak som vanligen ej är
banerbrytares, uppfinnares och grundläggares lott.
Port Natals inbyggare torde icke spekulera på att flytta till oss,
men går det illa med tiden få vi kanske lof kippa öfver till Natal;
dessutom: när jorden afsvalnar hinner kylan troligen förr H:fors än P:t
Natal. Sker detta icke -- desto roligare.
Apropos -- hvarför icke i god tid grundlägga en finsk koloni, som kunde
hafva regelbundna affärsrelationer med moderlandet, som gjorde dyra
kaffe-, socker-, frukt- och bomullsmellanhänder öfverflödiga och med
moraliska band skulle hålla emigranten fäst vid moderlandet.
Förut har jag pläderat för Patagonien, nu röstar jag på Zululand. Det
är ingen skam att ändra åsikt, blott man alltid sträfvar efter en
rättvis och god.
Natals regering, som är stadd i full täflan med Kapstadens och gärna
ville undgå dennes lust för annekteringar, tager med tacksamhet inom
sina landamären emot hyfsade europeiska element, hvilka den beviljar
alla möjliga politiska, nationella och andra förmåner.
I denna lilla bok är ej min afsikt behandla affärsförbindelsers
ordnande på aflägsnare bygder eller emigrationsfrågan i detalj, uti
hvilket jag icke är fackman, utan min enda önskan är att, liksom i "En
utflykt till Antipoder", såvidt omständigheterna tillåta, gifva uppslag
till något nytt, framvisa nya, måhända fruktbringande synpunkter.
Då jag ogeneradt följt nutidens vackra princip att oafbrutet tala
om det viktiga "jaget" -- en god princip för en hel nation, men
öfverflödigt använd mindre sympatisk för individen -- för att således
slippa att tala om mig själf skall jag -- äfven för ombytes skull -- på
några blad skildra Natal, dess förhållanden samt slutligen draga några
paralleler med rivalen Kap.
Dessförinnan hembär jag emellertid min hjärtliga tacksamhet till
ingeniören Eckhoff, Th. Rasmussen, N. Nielsen, herrar Lundh, Engh och
Höijer samt landsmännen Michelsson och Sandström -- den senare bosatt i
Maritzburg.
Till min stora glädje återfann jag unge Meijer välbehållen i Natal --
han är nu på en affär i Stänger, i Zululand.
En treflig utfärd gjorde vi, några nordbor, julen 1890 till herr Lundh
och det natursköna Umgheni, ett slags "Tölö-Tivoli" vid floden af samma
namn, några mil från Durban. Därmed skall jag dock hafva äran sedermera
traktera läsaren.
Zululand har sin särskilda struktur, lagom medelhöjd öfver hafvet,
något sandblandad jordmån, den stora "Tugela" och en mängd mindre
floder, som genomströmma detsamma, samt också några goda hamnplatser.
Skogfattigt i allmänhet har det dock här och där präktiga skogar. En
barrträdart, jämförd med vår fura; australisk eucalyptus; ek (Quercus
pedunculata) m.fl. trädslag äro med framgång planterade, utom de
inhemska trädslagen, hvilka, med tropiska växtblandningar, äro de samma
som i Kapkolonin. Zululand är nämligen kyligare till sitt luftstreck
än den koloni det nominelt underlyder eller Natal, ehuru det ligger
närmare ekvatorn. Efter dess vordna konungars -- Dinga, Panda, Cetevayo
och Dinizulu -- täta strider med boers och engelsmän äro dess bygder
glest befolkade och väl lämpade för nordisk emigration. Ad notam!
Norrom Zululand ända till Portugiskolonierna och västerut mot boers
stater befinner sig det behagliga och bördiga Svaziland, för närvarande
underlydande en drottning, som främst utmärker sig för sin kolossala
fetma, men äfven för ett listigt och kraftfullt regemente, omringad som
hon är af olika jordspekulanter.
Natal är ett förlofvadt land, förlofvadt med ett klimat, icke alls
ohälsosamt och det bästa i världen för odling af alla slag utaf ädlare
frukt. Om Egypten har varit världens kornbod, så nog blir Natal dess
fruktmagasin. Kaffe, socker, tobak, ris, hvete och mais äro hemmastadda
inom dess landamären. Boskapsskötseln är i stark utveckling, till och
med mejerihandteringen.
På min vandring med en kringresande handlande rundt om staden
Maritzburg såg jag hos landtbrukare af olika bildningsgrad svenska De
Laval separatorer (såsom hos Sutton i Hovick), tröskvärk (s.s. hos
George Ross) m.fl. Utmärkta mulor och äfven hästar acklimatiseras mer
och mer.
Solicitor general (advokat) Scott i Maritzburg gaf mig intressanta
upplysningar öfver somliga förhållanden i det leende landet, hvilka här
emellertid vore för vidlyftigt att upprepa.
Natal kan fördelas i tre välbevattnade distrikt, hvaraf hafsbandet
är fruktboden, midtellandet kornboden och upplandet mot Transvaal
har boskaps- och mjölkhushållning jämte en altmer stigande
bärgshandtering. Stenkol har man, isynnerhet på senare tider, funnit
uti rika lager, hvilket mycket invärkar på realiserande af påtänkta
järnvägsförbindelser vida ikring. Kolonin Natal hade 1889 omkring 750
eng. mil järnvägar i fullfärdigt skick, medan en projekterad linje
sträkte sig till Elands Laagte öfver Ladysmith, för att möta den från
Lorenzo Marqueso bygda banan öfver Komati floden. Strutsfarmandet är ej
här så utbredt som i Kap, ej häller är vinberedningen ännu på modet,
kanske för att kapkolonisterna hunnit längre.
Här kan omnämnas huru strutsen plockas.
I en trälår ledes djuret in. Den långa halsen med dess fårhufvud
sticker ut. Längs öppningar i sidorna kan man föra in handen och rycka
ut fjädern. Vid hvarje utryckning får lådan en spark. Strutsen är ej
jordens slugaste djur -- man kan plocka djuret tio gånger, innan det
anar oråd och får motvilja för låren.
Te och kaffe ha med fördel kultiverats, äfven olika moluckiska
krydder. De förnämsta fruktsorterna äro följande: apelsiner, citroner,
guavas, galläpplen, ananas, bananas, mango, persikor, aprikoser,
(acklimatiserade) gronodiller, alla våra bärsorter -- utom hjortron och
lingon. Vindrufvor, äppel-granat, amotingula, päron, fikon, laquats,
valnötter, almands (mandel), tamarinder och mulbär. Från maj till
september är vinter, och kylan känbar emellanåt inåt landet. I Zululand
tränger den sig ända ned till kusten, ehuru det ligger närmare
tropiken.
Regn faller mest sommartid (från oktober till april). Medeltal för
värmen är 64° Fahrenheit -- Londons medeltal är 50°, Brisbanes i
Australien 70° och ön Mauritius' 76°.
Ehuru emigrationen i allmänhet borde försiggå i större skala, med ett
visst kapital och kredit som bas att stödja sig på, vill jag nedan
meddela några notiser för enskilda emigrationslystne.
Till intet nytt land bör man begifva sig utan en god hälsa och en
fast karaktär. Den finaste gentleman bör ej tveka taga ihop med
kroppsarbete, om det så gäller. Ordspråket: mycket behöfs, litet
förslår, får äfven vara en lefnadsregel -- i början åtminstone.
Gentlemän, som vid glasens klang prata bort halfva dagen å kaféer,
äro underkastade diverse öden, innan de komma i riktiga kolonigängor.
Icke allenast i kolonier, utan äfven i gamla länder bör man föröfrigt
sträfva ej för sig själf, utan för sina barn och fosterlandets väl...
Landtbrukare med mindre kapital -- to begin -- samt efter dem folk som
lärt sig ordentligt något handtvärk "do best".
Förresten säger mig en viss erfarenhet, att hvarje man eller kvinna
som vill "do well" -- kan göra det lättare i nya länder, än i gamla,
där korruptionen ofta vill ha det illa gjordt, eller icke vill ha alls
något gjordt (sic.).
En äfven den minsta kännedom af engelska språket är absolut
nödvändigför emigranten -- han må nu begifva sig till hvilken ny näjd
af världen som hälst -- undantagande Sibirien.
Fogdar, öfverherdar -- negrer användas som vanliga vallhjon -- och
domestiker hos högre tjänstemän, rika köpmän och farmare -- öfriga
använda negrer -- erhålla jämte kost och logis en månatlig aflöning
af ungefär 50 à 60 engelska shillings, längre inåt landet till och
med det dubbla. Vanliga hvita kroppsarbetare förtjäna -- kvinliga 25
shillings, manliga dubbelt mera. Negerarbetare erhålla endast från 2
till 3 shillings, jämte födan. Handtvärkare utfå en dagspenning -- utan
mat och kvarter: --
Bokbindare (blott i större städer... 6-7 shillings.
Typografer -- " -- ... 8-10 "
Tegelslagare ... 6-10 "
Snickare och timmermän ... 7-13 "
Murare ... 7-12 "
Sadelmakare och garfvare ... 5-10 "
Stenhuggare ... 9-16 "
Skräddare och skomakare ... 10-16 "
Maskinarbetare ... 10-17 "
Finsmeder ... 7-11 "
Grofsmeder ... 10-15 " o.s.v.
Den högre betalningen gäller, ju mera inåt man beger sig.
Inackorderingar kosta för arbetare från 20 till 35 shillings i månaden,
medan finare handtvärkare betala 50 à 60 sh. alt inclusive logis.
Priset på förnödenheter per pund är: för bröd 2 à 3 eng. d.; kött 5 à 7
d.; korf 1 sh.; smör färskt 2: och salt 1 sh.; ost 1 sh. 6 d.; te 3 sh.
(indiskt); kaffe 9 d.; socker 4 d.
Ofvannämda är beräknadt för städerna, likasom efterföljande pris på:
ett dussin skjortor (bom.) 30 sh.; skor 6 à 9 sh.; benkläder 6-20 sh.;
rockar 7-25 sh.; strumpor (linne) 1 sh. 6 d.; madrasser 18-40 sh.;
täcken (filtar) 10 sh.; kalikå per yard 6 d. och flanell per yard
2 till 2 sh. 6 d. I klädesväg är bäst på förhand vara välförsedd.
Tullförhållandena äro relativt liberala.
Kapkolouins budget etc.
Inkomst 3,039.280 eng. pund.
Utgift 3,384,287 "
Statsskuld 21,171,855 "
Hamnstyrelsens skuld 1,289,439 "
Värde å räntegifvande egendom 37,799,508 "
Area odisponerad kronojord 45,298,808 acres
Jämvägarnes utsträckning 1,599 eng. mil.
Telegraftrådens utsträckning 8,663 "
Landsvägar 8,400 "
Vingårdars antal 70,000.
Brittiska ut- och inklarerade fartygs tontal 5,106,328.
Andra nationers 275,789.
Export af ull (1888) för 2,182,000 pund.
Från 1 januari till 1 oktobor 1887.
Export:
Strutsfjäder för 295,519 £.
Fisk 15,844
Diamanter 3,120,163
Skinn, hår och horn 494.234
Kolonin Natals budget etc.
Inkomst 811,925 eng. pund.
Utgift 622,175 "
Tullinkomster 1887 140,405 "
" 1888 231,407 "
Af hvite uppköpts 6,000,000 acres land.
Reserveradt för infödingar 2,000.000 "
(Zululand icke här inberäknadt).
Statistiska data öfver befolkningen 1886.
Kapkolonin.
Européer 40,000.
Infödda européer 300,000.
Halfkast 50,000.
Infödingar svarta 660,000.
Natalkolonin.
Européer 5,000.
Halfkast 1,000.
Infödda européer 40,000.
Infödingar svarta 500,000.
Transkeilandet.
Européer 300.
Infödda européer 300.
Halfkast 500.
Infödingar svarta 25,000.
Boers. Orangestaten.
Européer 350.
Infödda boers 62,000.
Halfkast 2,000.
Infödingar svarta 75,000.
Boers. Transvaalstaten.
Européer 5,000.
Infödda boers 80,000. Halfkast 1,500.
Infödingar svarta 600,000.
Basutosland.
Svarta 170,000.
Gricquland.
Svarta 50,000.
Betjuana (engelska).
Svarta 300,000.
Genom bekanta försattes jag i tillfälle att ifrån Durban göra en
utflykt genom kolonin Natal per järnväg ända bort till Ladysmith,
på vägen till New-Castle Afrikano, ett rikt stenkolsdistrikt,
samt Barberton guldfälten. Därifrån gick stråten per egna ben
till Upper-Tugela, en bärgsby vid Tugelas källor, hvarifrän
Drakenbärgstoppen Mount Al-Sources vid soluppgången lyser blå, gul
och karmosinröd, naken, vild och skräckinjagande ibland rundtomkring
spökande dimmor, hvilka rifna af vinden synas dansa i månljuset likt
spökgestalter.
Champagne-Castle söderut, som ger upphof åt Orange floden i väster och
lilla Mooi i öster, hvilken rinner i Tugela, är 10,500 fot hög, hör
till samma släkte som Al-Sources, men bjuder på gröna skogar och ängar
lägre ned.
Befinner man sig djupt nere i dalen, omsväfvad af ljumma fläktar, uti
blomsterdoften på stranden vid Mooi ån, sysselsatt med att vattna
sin nye väns herr Louis Vanlicks, från Utrecht, långa oxspann, med
tillhjälp af hans båda Zulus och flere unga vackra Basutoflickor från
den närbelägna negerbyn och därunder blickar upp mot bärgen -- då -- ja
-- då inbillar man sig ett ögonblick, att världens lyckligaste tillvaro
är "herdars och herdinnors".
De skrattande, plaskande skönheterna, af hvilka några hafva en filt
kastad öfver sig, andra en röd shertingstrasa omkring länden och de
yngsta -- ingenting, ehuru lika oskuldsfulla som trots någon af våra
baldockor! De röda och hvita oxarne, sörplande vatten eller idislande,
flegmatiskt viftande med svansen åt näsvisa flugor och bromsar. De
båda kaffrerna i sina korta hvita byxor och röda öppna bomullskjortor,
skrikande åt sina kräk och klatschande med piskan. De hvita, höga,
magra vindthundarne, hvilka med vädrande nosar och spetsade öron
följamed några enorma råttor, som simma öfver ån. De små honingssugare
och stora fjärilar, som fladdra omkring bland buskarne. Blomdoften --
alt bidrager till att stämma sinnet för idyll, då plötsligt Vanlicks
"hvita fru" -- (jag misstänker han hade några svarta med sig också)
-- med sin framskjutna haka och hvassa, krökta näsa borta under vagnens
soltält begynte hålla sparlakansläxor för sin beskedlige man, som låg
utsträkt på gräset nedanför.
-- "Du skall få se, att du ångrar dig hafva tagit den där loafern och
röfvaren till oss". -- Med "loafern och röfvaren" menade hon mig. --
"Innan vi hunnit Maritzburg skall han hafva mördat oss alla och farit
i väg med oxarne, vagnen och godset". -- "Skrik ej så högt, han kunde
höra dig och det vore minsann en skam". -- "Höra -- han må gärna höra
-- desto bättre, så skäms han packa sig på oss, den gemena ruinacken".
-- "Han är ju ingen engelsman, vet jag", återtog mannen.
Jag kunde ej höra vidare, ty det kom en sådan störtflod af bittra
utgjutelser från den "hvita frun", att de hittils så muntra
Basutoflickorna blefvo förstämda och gingo bort till sin by.
Långsamt gick jag upp till Vanlick och sade på tyska: -- "Med tack
för eder vänlighet tror jag det är säkrast jag åter reser ned med
järnvägen. Har pengar nog därtill och kommer fortare fram. Jag..."
Vanlick steg upp från sin liggande position. -- "Gud dömme mig, om jag
låter Er gå. Att resa ensam med käringen och de dumma negrerna hela
långa vägen till Howick -- då man kan få trefligt ressällskap -- nej
pass! Hvad tror ni mig om?" -- Ett rasande ordflöde ur vagnen afklipte
Vanlicks tal, men han drog mig bort vid armen och vi gingo tillsammans
till den andra vagnen, där gubben bjöd på en "knäpp".
Backe upp och backe ned, öfver grönskande slätter eller genom dungar af
silfverpoppel och blommande kaktus kommo vi en afton ned till de stora
engelska farmarne vid Howick, där floden Umgheni gör ett flere hundra
fot högt vattenfall.
För att slippa sin äkta hälfts aftonresonemang proponerade Vanlick, som
träffat en gammal bekant, negern Maruka, tschinownik hos den mäktiga
Maffasse, att vi med denne ännu samma afton skulle göra ett besök hos
höfdingen, som höll palawer och med hvilken Vanlick gärna ville ingå
affärsförbindelser.
Trakten kring Natals hufvudstad Maritzburg är pittoresk, och sedd från
verandan af det lilla värdshuset "Town Hill" å Drakbärgens utgrening
är den rent af storartad. Bärg och dälder omväxla behagligt, och en
vacker aftonstund, då solen sänder sneda strålar öfver bygden, ter sig
det vidsträkta landskapet måleriskt. Blågrå bärgstoppar med grönskande
sluttningar, mot hvilka de af oxforor och ryttare upptrampade rödbruna
vägarne och de silfverskimrande små bärgsfloderna med sina många
kaskader bjärt afsticka. Här och där flockar af betande får samt några
framilande strutsar i närheten af farmarnes rappade hus, hvilka äro
försedda med tak af zinkplat. Husen äro öfverskuggade af planterad
australeukalyptus. Längre bort mellan breda bärgskrefvor skådar ögat
lunder af bananas och guaver, skogar af cactus, tamarind, akasie,
valnöt och mulbär. Apor af olika storlek och brokiga papegojor täfla
i lifligt meningsutbyte ibland trädens kronor, men öfverröstas ibland
af åsnornas skrän från åkertegen, medan kolibris och tallösa fjärilar
svärma bland blommorna på slätten, där äfven en och annan orm ringlar
sig.
Långt i fjärran vid horizonten, knapt skönjbara på bärgsryggen under
rosenfärgade moln, ligga vid palmernas fötter kaffrernas runda,
svartbruna hyddor.
Men på kullen, bakom hvilken Umsindusi framrinner, ser man höfdingen
Maffasse's stora kraal, som egentligen utgör målet för vår färd under
denna vackra afton. Vi följa troget, men andtrutna, den gråulliga
negern Maruka i spåren. Han är Maffasse's så att säga "journal
officiel."
Höfdingen Maffasse, som, åtminstone hvad han själf påstod, hyllade
engelsmännen, civilisationen och framåtskridandet, hade nämligen fått
kännedom om, att regenterne i de civiliserade länderna hade sina
egna tidningsorgan, hvilka vanligen få dansa efter regentens pipa,
och då den store höfdingen hvarken egde tryckpräss eller lämplig
redaktionspersonal att tillgå, hade han anstält Maruka, hvilken ansågs
såsom en af de mest förslagna männen i hans höfdingadöme, att fungera i
egenskap af officiel tidning.
Men i och med detsamma som den officiella tidningen "utkom", begynte
en annan likadan utgifvas, hvilken var besoldad af oppositionspartiet,
och hvad var då naturligare än att dessa båda lefnadsfriska "tidningar"
litet emellan skulle komma i lufven på hvarandra. Jag skall här i
korthet skildra tillgången vid en dylik sammandrabbning mellan de båda
tidningsorganen.
Maffasse håller i kväll "palawer", och från vida näjder rundtomkring
tågar folket till hofkraalen, för att hedra och skatta till ättlingen
af den fordom så fruktade konung Dinga. Storkonungarne hade alla gått
till sina fäder -- Dinga, Panda, Cetewayo och Dinisulu -- men deras
småkusiner hade fått en del af arfvet, ehuru, så när som på Maffasse
och några andra, bra litet af äran.
Maffasse måtte varit en riktig Bismarck. Han stod väl inne hos engelska
guvernören, och att döma af den talrikt besökta "palawern" äfven hos
sitt folk.
De unge männen med sina af zebra- och panterskinn skickligt sammansydda
"karosser" öfver skuldran höllo skölden och asegajen i ena handen,
medan de med den andra ledde en mager krake, mula eller oxe, och de
unga flickorna, med den röda filten eller kretontyget näpet draperadt
kring länden, upptagade gruppvis, bärande kokosmjölk i stora pumpor på
hufvudet.
Strömmen af anländande blef större och större, högen af gåfvor växte
alt mera, sorlet af röster ökades hvarje minut, och då skymningen
inbröt, rådde ett virrvarr utan like. Rostiga, spruckna kittlar
puttrade öfver stora eldar, ur hvilka ångan af kokande getkött och höns
uppsteg.
Månen steg upp på himlahvalfvet och spred sitt sken öfver "kung"
Maffasse, där han med en stolt min satt på en afsågad palmstubbe,
iklädd ett par trasiga byxor och en urblekt slokig filthatt. Månen
kastade sitt sken öfver hans dansande undersåtar, hvilkas svarta
skepnader vid ljudet af ett slags trummor och en sjömans-harmonika
utförde egendomliga, groteska rörelser.
"Landthandlanden" infann sig, och efter en majestätisk gest af Maffasse
utdelades krukor och flaskor, innehållande såkallad "nigger-brandy" och
på köpet rullar af den starka, berusande hamptobaken "daggan."
Vår vän Maruka tillkallades. Han hördes snart utbasunera nyheterna
för dagen, redogöra för skattebeloppen under den kommande tiden, och
han framvrålade slutligen något, som skulle föreställa höfdingens
reformförslag.
Hvilken oväntad scenförändring, möjlig blott i ett rådslag med
oberäkneliga, af brandy upphetsade negrer.
Trummorna tystnade, harmonikans ljud afstannade med några klagande
toner, och i nästa ögonblick utbröt det vildaste slagsmål emellan
"Den officiella tidningen" och en annan äldre neger, som förestäldes
tillhöra det konservativa oppositions-partiet. Handgemänget blef
allmänt. Maffasse uppsteg, snart sagdt blek af vrede, och efter att ha
hugnat sitt officiella organ med en väldig spark, ropade han på sina
tjugo eller trettio gemåler, högväxta, starka kvinliga varelser, hvilka
mangrant anrykte och genast kastade sig in i det värsta vimlet.
Utan att afvakta vare sig upplösningen af den afrikanska
regeringskonseljen eller "den nådiga propositionens" möjliga öde, funno
vi främlingar oss föranlåtna att taga till reträtten, tillsammans med
den illa tilltygade Maruka, som sedermera under marschen förklarade
sig aldrig mera vilja blifva "ett officielt organ", "ty", sade han,
"högdjuren äro alltid otacksamma." -- -- --
I ett hörn af den öppna waggon, som med tåget ifrån Maritzburg snart
skulle komma ut på slätten vid Durban, satt eder landsman trångt
ihopklämd bland negerfolk med fruktkorgar, indier med stora tvättbyken
och kinesiska kulis med kräftor, krabbor, fågel och fisk, hvilka alla
skulle ned till torgdagen i Durban. Jag var den ende hvite personagen i
hopen.
Äfven den simplaste af denna färg brukar resa antingen i högre klass
eller i reserverade kupén -- jag åter ville åka med vildar. Efter många
om och men af konduktören dref jag min önskan igenom.
Maritzburg med sin härliga park -- parker äro nu engång för alla de
sydafrikanska städernas stolthet och prydnad -- samt sitt annars något
föråldrade lif och utseende, om man undantager de prydliga publika
byggnaderna och minnesvårdar efter de i de många zulu och boers krigen
fallne -- Maritzburg där herr Vanlick tänkte försöka få sin fru att
antingen ändra ton eller gå in på skilsmässa -- Maritzburg med minnet
af herrskapet Sandström och herrarne Sjöblom, den ene svensk, den
andre finne, och deras mig visade vänlighet -- Maritzburg skymtade
ännu i hågen då tåget bromsade. -- Jag böjde ut halfva kroppen och
såg ett oxspann med en väldig kärra bakom makligt röra sig utmed
järnvägsbanken. Det var några af Vanlicks gammalmodiga landsmän, som på
detta vis roade sig att förtreta den moderna engelska metoden för att
komma fortare fram med ånga.
Efter ett hiskeligt oväsen, svordomar och ett otal piskslängar fick
boern med sin vagn fortsätta färden -- i diket, och vi brusade framåt
för att några timmar därpå stanna vid bangården i Durban, sedan vi
redan länge dessförinnan uppmärksammat tornet på stadens statliga
rådhus, hvilket beherskar terrängen vida omkring likt domen på vår
Nikolaikyrka.
Durban är, som redan nämts, en stor och vill äfven vara en civiliserad
stad, men i en stor och civiliserad stad kommer man svårt till rätta
utan penningar och utan arbete...
En vecka låg jag hos R. men fåfängt -- marknaden var öfverfull af från
Europa tillströmmade herrar, som voro nöjda att för 6 shillings arbeta
vid järnvägens mekaniska värkstad eller som lastupptecknare vid hamnen.
"Ingen ville ut på landet och blifva uppäten", yttrade en titulus till
mig.
En åderlåtning föranleddes visserligen genom utrustande af ett halft
dussin guldsökarepartier till Beira, Manica, Tati och Maschonaland --
äfven mig erbjöds emploj, men jag hade tagit Matti ur skolan och redan
i Kap fattat ett beslut att resa hem igen, fortast möjligt samt på hvad
sätt som hälst. Min gamle vän, lilla "Meta" låg åter i hamnen, efter en
ny tur på East London, och jag begaf mig ombord. Gamle kapten Petersen
var samme ädle gubbe som förut.
-- "Jaså ni har nog nu", -- sade han småskrattande. -- "Nej -- kapten,
jag skulle vilja känna litet mer om Afrika och tänkte fråga Er, huru
jag skulle kunna komma härifrån till Zansibar?"
Gubben stirrade förvånad på mig.
-- "Men det är mycket kittsligt äfven när man har fullt upp med pengar,
ty det är dåligt med kommunikationerna, alt ännu, den där Mozambik
vägen."
Då berättade jag för gubben en del af "mitt lif" och fick höra ett och
annat i gensvar; ett mera hårdt, många gånger mer växlande lif än eder
pröfvade skildrares. -- -- -- "Men jag förstår, Ni vill göra något
extra -- lägga kaka på kaka. -- Vänta, om jag kan! Kom hit i kväll, Ni
skall råka några norska, en svensk och en dansk sjökapten -- kanske vi
tillsammans kunna göra något för en 'res-finne'."
Gubben P:s kvadruppelallians hade äfven den effekt, att jag kunde
fatta en viss plan; planen att varpa mig hem Zansibarvägen till sjös
eller till lands -- fast genom luften. Sådant var humöret. Och sedan
-- om man ej förmådde göra annan nytta åt fosterlandet, så lärde man
sig att duga till ciceron, i fall de där hemma skulle komma till ett:
"bättre fly än illa fäkta" -- hvilket Gud förbjude!
Mina personliga synpunkter om hvad man bör eller icke bör göra må
lämnas därhän. Till sjökaptener skall jag emellertid ständigt hysa
en stor klockarkärlek; det borde föröfrigt alla finnar göra -- en
sjöfarande nation hafva vi ju varit.
Juldagen hade vi en treflig utfärd från Durban till Umgheni, bland
hvars skogbeväxta höjder trädgårdsmästar Lundh hade slagit ned sina
bopålar. Högt från kammen af en ås skeno några hvita fläckar i
solljuset. Det var Lundh's hus emellan lummiga mango och apelsinträd.
Hvilka hjärtegoda, kloka och världserfarna människor, herrn, frun,
döttrar och son -- och så emottogo de främlingar med ett finare sätt
och mera takt, än mången af de förnäma damer vi känt i "des jours de
fête qui sont passés."
Vi togo oss ett bad i floden Umgheni, i närheten af ett ställe, där
flere hundrade negerkvinnor och indiskor tvättade byke under glam och
prat. Floden är strid men grund genom sandbankar, hvilka omsättas
hastigare än H:fors procentareväxlar.
Unge Meyer, som legat och solat sig på rygg uppå en af dem, begynte
plötsligt skria "krokodil, krokodil, hjälp!" Till vår fasa sågo
vi honom glida ned från sanden i den djupa putten bredvid banken.
Krokodiler äro numera här ytterst sällsynta, högre uppåt, floden
gifves det dock af dessa vidriga reptiler och enligt herr Lundh's
sons utsago påträffas flodhästen i de små träsken ett tiotal eng. mil
härifrån, bland bärgen vid Sicalec. Utan all vår medvärkan kröp M:r
emellertid ånyo upp på banken, högst förvånad att ha sina bägge långa
ben i behåll. Gåtan löstes genast, då två unga kafferflickor döko upp
i strömmen nära andra stranden. Kiknande af skratt gjorde de lång näsa
åt M:r, som såg förargad ut. De hade oförmärkt simmat öfver och knipit
M. i benen -- för att agera krokodil. Den konsten tyckas fruntimmer
älska att öfva på olika sätt. -- -- --
Komiskt är att åse en kaffer, som går utmed landsvägen och pratar högt
med sig själf. Deras lifliga temperament vallar detta. Äfven begynna de
tilltala en person långt innan man kommer inom hörhåll.
Ett negersällskap, arbetare vid den pågående järnvägsbyggnaden, firar
julhälgen och den lediga tiden med att dansa och musicera i skuggan
af en dunge träd. På det entoniga stränginstrumentet -- mazimba --
ljuder ständigt samma melodi och några negerflickor nästan i paradis
dräkt hoppa outtröttliga oafbrutet om hvarandra uti samma enformiga
rytm som musiken. Några svarta unga karlslokar åskåda dansen, utsträkta
i gräset, medan de röka inhemska vidunderliga pipor, bestående af
buffelhorn, i hvars smalare ända befinner sig ett hål med instucket
trämunstycke. I en slags skål, skrufvad i andra ändan af hornet och
stor som ett barnhufvud, brinner en riktig "kokko" på stark hamptobak.
Aristokrater äro de goda negrerna ej; ofta sprättar. -- -- --
Några indier föra källvatten till staden på ryggen af antagligen från
Indien transporterade helt små uroxar. Vattnet förvaras i säckar af
hud. Den ena huden ser ut som ett pösande, f.d. svin, den andra
påminner om släktet Eqvus: d.v.s. har i tiden varit ett tre månaders
föl.
Intressant är att här i de svartes världsdel se de indiske kulis
bostäder och lefnadssätt. På grund, så sade man, af negrernas
håglöshet, lättja, tjufskhet och afvoghet mot hvite användas kulis som
tjänstehjon och vid lägre järnvägsbefattningar. En del äro tvätt- och
glanstrykningsaffärister och några slutligen rika köpmän med kontor,
hela kusten upp, ända till Zansibar.
Meyer och jag bevistade en hinduisk gudstjänst i en pagod några
kilometer från Durban. Läsaren har väl reda på Indien bättre än jag
törhända, men vill jag blott framhålla de underliga känslor, hvilka
bemäktigade sig en då man efter slutad brahmansk kyrkoceremoni trädde
i det fria och såg en hop stojande negrer, som tågade förbi med den
uppfiskade, af hinduprästen just i floden lagda gud, som han förklarat
hafva länge sedan simmat igenom oceanen, hän till Bombay. Indierna
låtsade icke märka negerskojet med deras gud.
Strax härefter åhörde vi Pastor W:te i skandinaviska baptistkyrkan uti
Durban. Fattade af en viss mani gingo vi sedan till episkopal kyrkan
och slöto hälgdagen i en närbelägen negerby, där under vår närvaro en
schism utbröt emellan en kristnad reformert kaffer, som fick halfva
byn på sin sida, och en regnmakare och medicinman af den gamla
fetischskolan, som knep den andra hälften. Katolska präster sågo vi den
dagen icke.
Vi äro återkomna från vår utfärd och taga oss före att lindra
svettningen genom ett ytterligare jul-bad, denna gång i Port Natals
hamns salta vatten. -- -- --
Snygg och måttlig måste man vara i varma klimat, annars kan det gå en
illa, och ändå super den kaukasiska rasen icke mindre där än hemma hos
sig i Europa. -- -- --
Andra dagen går jag ensam ut för att bese en aflägsnare del af staden.
Jag passerar alldeles i utkanten en smutsig gata, regnet hade nyligen
fallit i strömmar. Jag hör skrål och sång ifrån en restaurant af sista
klass; tonerna af en harmonika jämte bekanta melodier från hemlandet.
Altsammans med en äkta finsk brytning af svenskan. Jag steg in i huset
och gick om en stund därifrån ned till mitt kvarter med landsmannen
Simo Eskola.
S.E. var sedermera min kamrat under en del af den 4 månader varande
rutschen upp till Mozambik och därifrån sedan till Zansibar, Port Said
och Stambul.
Sämre kamrat kunde man hafva, måhända äfven en bättre, men hvar och en
har sin natur. Felas det mig ett och hvarje -- eller Eskola något --
som gärna erkännes, så frågas därjämte ödmjukast: herrar landsmän och
I bönder med! Ären I då några englatyper? Älsken i fosterlandet mera
än vi, för det att ni mått bra hemma, och en del aldrig slitit ondt
eller sett mer af världen, än edert eget porträtt i den irrgångssalong
försynen placerat eder uti?