Solo äfventyr uti Fingo, Bomyan och Pondolanden.
En afrikansk varieté. Gamle Eljens måg-bekymmer. Natten på
stenen i floden. Vänligt bemötande af en åsna. Kapten H-ton och
"The old man" (icke Gladstone), Krig och fruntimmer. Skonerten
"Meta".
November 1890.
Svårt kändes det att skiljas från M:r L. D'Arcs kringvandrande
marionett & sångsällskap och isynnerhet från dess pianist Percival de
Croes. P.d.C. var typen för en duktig karl, fast han var så alt igenom
musikalisk. Sådana gossar är jag svag för. Tänkte ofrivilligt på Kösse,
Kalle och den store kapellmästarens lille son.
Sällskapet befann sig på en turné i östra Kapkolonin, hade roliga
marionetter och söta hvita sujetter som drillade "Das ist die Liebe",
så att både "Gerda och Anna" fått lust att resa med dem -- med mig
naturligtvis icke, dels för mina underliga guldteorier och dels för
den äfventyrliga vandring jag nu påbörjade, längs södra stranden af en
biflod till Stora Kej floden, genom Fingoland hän till en liten stad,
där man hade tillfälle taga värfning till Pondoland och som bar det
prosaiska namnet "Butterworth".
När jag låter tanken ila tillbaka och påminner mig denna en envis
finnes solovandring på parhundra engelska mil öfver Kej floden,
Butterworth, Roschee floden, Bomyans land och Umtata floden till
Umzinvubu eller St. Johns flodens mynne, skrattar jag för mig själf.
Nog är Gud de dårars förmyndare. Dum får man dock ej vara under en
sådan vandring, och en viss vän till mig, som anses vara en klok karl,
ehuru han är något oerfaren, skulle ovilkorligen behöft ett helt
reservkompani för att reda sig -- och ändå är det troligt att hvarken
han eller hans kompani med lifvet kommit undan; i lyckligaste fall med
helt skinn i behåll...
Jag får lof att pusta och hämta andan, innan jag tager ut de följande,
hastiga stormstegen, några veckor å rad, i det närmaste utan vidare
raster än någon halt för att tända på pipan.
Kvatlambabärgens utsprång och talrika smärre eller större floder,
hvilka här och där bilda små sjöar, göra naturen fager och tilltalande,
hvarvid det för Afrika egendomliga granna färgspelet i atmosfären jämte
solens skarpa reflex emot den mångartade jordytan förhöjer intrycket.
Jag har emellertid redan förut ordat om denna Afrikas fägring, där
ej sterila öknar eller vattenbrist döda lifvet, ehuru äfven där,
synnerligen i bärgstrakter, en besynnerlig glans och underbara
formationer försätta nerverna i hittils okända vibrationer, medan
sinnet bäfvar under någonting hemlighetsfullt, ogenomträngligt...
Jag kan t.ex. aldrig glömma, huru hemska, ofattliga ruinerna efter
gamla kulturbyggnader tedde sig, en månskensnatt med vind och mörka
strömoln, senare på hemresan, vid Saba floden, bakom Sandala i
Sofalalandet, på 20° S. Latitud.
Jag utesluter från detta kapitel mera detaljerade naturbeskrifningar
och relaterar endast för eder er landsmans personliga öden under 18 à
20 dygn.
Icke närmelsevis så påpackad som en s.k. laukkurysse, tyngde likväl de
i filten inlindade effekterna mer än ryggen egentligen tålde vid, medan
revolvern och det af pianisten Percival de Croes skänkta gammalmodiga
enpipiga geväret ännu ökade bördan. Men man är piskad till att hafva
godt hufvud, starka armar och ben då och då här i lifvet. Harald
Appelbergs starka, men något varma sjömanspaltå vägde äfven, men var
ovärderlig om nätterna och ville jag äfven för "minnets" skull icke
lämna den ifrån mig.
Med den stadiga hasselkäppen i hand gick vandringen dock för sig, längs
den med ån sig slingrande spången, men i taggiga buskager eller då
jag gjorde en krok för att undvika Fingo kaffrernes byar, ville jag
emellanåt förgås af trötthet, där jag i hettan stretade framåt på ömma
fotsulor.
En dag gick jag förbi en farm, utbad mig, om också mot ersättning,
erhålla någon förplägning, men då jag var till fots -- boerskonvenansens
första fordran är att en hederlig karl bör uppträda till häst, bra
nog för många rackare -- då jag var till fots och icke talade den
gamla holländskan, blef jag snöpligen afvisad af en gammal fru och
hennes unga döttrar -- grymma kvinnor! Ett störtregn öfverraskade
mig kort därpå. Till natten fick jag dock logis på en annan enslig
farm, befolkad med humanare varelser. Vid affärden gaf man mig en
butelj kaffedricka och några smörgåsar till vägkost.
På Bridebacks pittoreskt belägna kaffervärdshus & landthandel bemöttes
jag åter med sann gästfrihet af den unge M:ton och hans vackra hustru,
bildadt folk, som af något skäl -- M:tons familj ville ej låta de unga
gifta sig -- hade gifvit Bristol på båten och icke fruktade här i
utmarken skaffa sig sin existens genom handel med kaffrer. Deras lilla
son på 10 år var redan väl bevandrad i kaffrernes knep och konster.
Den ridande polisen besökte emellertid regelbundet stället, för all
säkerhets skull, och bäst var det, ty två hvita människor och ett barn
lämnade vind för våg skulle väl kaffrerna snart nog gjort "kaputt".
I sista ögonblicket och utan att hafva förtärt en munsbit mat under
två dygn, mötte jag en lastvagn förspänd med fyra bufflar, hvilka med
viftande svansar, filosofisk tystnad och långsam gång sträfvade uppför
en med småskog bevuxen backe. Djuren fäste ej stort afseende vid den
smala vägen, utan drogo kärran sans soucis och sans cérémonies öfver
stockar och stenar i en viss, för mig mystisk riktning. Efter ett
ögonblicks eftertanke sprang jag tillbaka och häjdade djuren. Efter
ytterligare ett kortare betänkande upphäfde jag höga skri och hade
nöjet om några minuter erhålla svar. Kort därpå kommo två unga raska
hvita tösar -- tyska bondflickor -- andtrutna fram till vagnen.
Jag förklarade mig och bifogade en ursäkt, för den händelse att jag
handlat orätt. -- "Nej för all del" -- genmälte den ena. -- "De elaka
kräken rymde ifrån oss där nere, medan vi sökte efter jordnötter".
Flickorna hette Rosa och Maria Eljens, döttrar till en gammal tysk
farmare, en af de sista åt detta håll.
Efter mycket bråk fingo vi vagnen på vägen igen, och innan solen gått
ned satt den biltoge nordlänningen helt gemytligt i bästa rummet af
gamle Eljens lilla farm.
Vid Eljens anblick återkom hågkomsten af gamle S.S. Svensson på
Argentinas Pampas i Tandil. Eljens lefnadslopp hade dock varit mindre
romantiskt. Han bodde här sedan 1875 -- i trakten af Komgha -- och hade
1855 med tyska legionen kommit till Afrika.
Eljen och jag blefvo goda vänner -- sämre har jag haft hemma. -- Rik
var gubben icke, men försedde mig dock med proviant och gaf mig många
goda råd.
-- "Blif här och gift dig med en af mina flickor" -- brummade gubben.
"Fruntimmer äro så nyckfulla och här finnes ej hvita kavaljerer på
miltal. Fingos äro visserligen de hyggligaste och vänligaste af alla
kaffrer, men svarta mågar skulle jag likväl icke gärna se i huset".
Gubben runkade missnöjd på sitt hufvud, då jag genmälde, att jag hade
barn och redan var gift andra gången.
-- "Du har då kommit hit för diamanterna?"
-- "Nej -- endast för att genast återvända hem igen."
-- "Ah -- du reser för emigranter då?"
-- "Hm. Så ungefär" -- mumlade jag otydligt -- och lofvade sedan att
sända alla kraftige unge "Well looking" hvite män jag skulle komma
öfver till hans farm. Sedermera gaf jag äfven hans adress åt några unga
beridna poliser.
-- "Tack skall du ha. -- Inte alls dumt! Jag får väl tag i en hvit till
slut, och om han ej nöjer sig med den ena kan han gärna för mig taga
bägge flickorna. Det är väl ej så farligt här i landet; kristna kaffrer
ha ju ända till dussinet."
Rosa och Maria hade tillagat en kraftig måltid på batater, äppelmos och
fårkött, och jag var nog falsk att i afskedets stund blinka med ögonen
och hviska: "Auf wiedersehen".
Stora Fisk flodens öfverfart hade kostat mig alla mina röda näsdukar
och glaspärlor, och nu gälde det att komma öfver Stora Kej floden.
Spången ledde ned till ett bredt ställe af älfven, hvilken såväl ofvan
som nedan bildade forsar. En gördel af öfver vattnet synliga stenar
sträkte sig till den motsatta stranden, men afståndet mellan stenarne
var nog långt och vattenfåran väl djup. Efter stort besvär lyckades
jag likväl praktisera mig öfver några stenar och beslöt stanna öfver
natten på den tredje, som erbjöd tillräckligt rum för att sträcka ut
sig. Insvept i filten låg jag på rygg, med renseln under hufvudet samt
geväret vid sidan och blickade upp mot Orion. Försjunken i tankar att
denna stjärnkonstellation ungefär samtidigt betraktas äfven af andra
finska ögon i söder, såsom af mina i norr, insomnade jag vemodig i
hågen.
Jag tror ej att man efter så många äfventyr och pröfningar kan skrämma
mig så lätt, men nog gick en kåre längs ryggen på mig, då jag vaknade i
daggryningen och såg en lång kaffer med de sedvanliga två käpparne --
puukkon hos våra landsmän -- stuckna under ena armhålan, stå bredvid
mig fingrerande om mitt gamla muskedunder. Min kunskap i kafir var så
dålig, att jag, synnerligen i hastigheten, icke fann ett annat uttryck
än -- "Faza, Faza"... Kaffern vände på hufvudet och smålog. Faza
betyder vacker flicka; kaffern trodde väl mig vitsa och mena bössan!
Kanske mannen var humorist, ty han grinade med sina hvita tänder,
knäpte på geväret och upprepade skrattande -- "Faza, Faza. Yes,
Yes!" Skämtsamma naturer förstå hvarandra värkligen snart. Den gamla
bössan med tillhörande femton patroner och -- vännen Meyers klocka
räddade mitt lif samt hjälpte mig öfver Kej floden, genom den långe
kafferräkeln, som tog dessa saker i pant för besväret. Man får betala
dyra färjpengar i Afrika -- åtminstone vid knepiga tillfällen!
Floden Inhampuro eller Limpopo var då, så bred och djup den än är,
betydligt billigare, ty en byhöfdings första gemål rodde mig
egenhändigt öfver med sina "hjälphustrur" för presenten af min
värdelösa gamla frack.
Sedan kaffern, hvars namn jag glömt, yttermera hjälpt mig med att
tömma resten af Eljenska matsäcken, visade han mig vägen genom några
skogsdungar till en väl trampad stig. Utsträckande armen i östlig
riktning sade han tämligen begripligt: "Butterworth", "Nquamqwa" och
försvann själf åt ett annat håll, iakttagande försiktigheten att hålla
ansiktet till en del vändt mot mig.
Han gjorde måhända rätt däri, ty min högra hand slöt krampaktigt om
revolverkolfven.
Förargad lunkade jag än genom täta skogsdungar än öfver blomsterprydda
ängder. Marken var kuperad. Trädslagen bestodo af vild valnöt, bok,
järn- och päronträd, men till största delen af det äfven i "Grand
Cliaco" förekommande s.k. "Yellowwood" (Podocarpus) samt Stinkträd
(Oreodaphne) -- ett sorts "teak".
Jag drack, rökte och hvilade mig de heta middagstimmarna vid någon i
Kej floden flytande häck.
Inspirerades här af en god idé, nämligen att vandra om nätterna, de
månljusa stunderna.
Redan första natten fick jag ressällskap. Jag hörde nämligen någonting
galoppera efter mig och spände redan revolverhanen, då ett välbekant
läte underrättade mig om att förföljaren var en -- åsna.
Åsnan hade grimma och en liten träsadel på ryggen. Djuret skubbade
halsen mot min arm och tillät mig utan krångel, efter att hafva blifvit
undfägnad med en bit maiskaka, att stiga i sadeln.
Jag tänker det var första gången jag blef vänligt bemött af en åsna och
antagligen den sista. -- Åsnan var rask och kry och ehuru stigbyglar
felades lät jag den gärna galoppera så mycket den behagade. Inemot
soluppgången såg jag ett gärde af ståltråd omgifva mais-, hvete-
och tohakstäppor, och snart framskymtade äfven hvita byggnader,
en antediluviansk kvarn af gammal holländsk konstruktion och en
liten kyrka, lik Kirjola ladugård, med kors öfver takåsen. Får äran
presentera Butterworth, samlingspunkt för vakten mot Pondolandets
bistra höfdingar! Min åsnas ihärdiga "yahhande" lockade till oss några
andra betande åsnor och skrämde en flock tama strutsar och en fårskock
på flykten. Stor uppståndelse!
Ett par beridna poliser kommo sprängande emot oss.
Efter en kort förklaring omhändertogs åsnan af poliserna och jag blef
förd inför "el capitano".
Sköna själar förstå fort hvarandra. M:r H:ton och jag blefvo snart
lierade. Jag framvisade min tjänsteförteckning och mina till engelska
och franska öfversatta rekommendationer af generalerna P. och S. Ett
bref från svensk-norska konsulatet i Port Elisabeth samt ett annat från
kapten S:son gjorde ocksä sitt till. Erhöll ögonblicklig anställning
som skrifvare, korpral och närmaste man efter kapten H:ton själf.
Med hvilken min af öfverlägsen nedlåtenhet mönstrade jag ej följande
dag de två poliserna, som dagen förut gripit mig och åsnan!
Men ack -- högmod går för fall. Ändtligen -- välbestäld högre
tjänsteman vid frivilliga gränspolisen mot Pondoland, skulle det oblida
ödet åter draga ett streck i räkningen, i det jag fick feber och
häftiga magplågor.
Jag intog på en gång så kinin som opium, hvarefter jag föll i en dvala
som räkte ett par dygn. Den barmhertiga hustrun till den farmare, hos
hvilken jag bodde, skötte om mig. Kapten H:ton, som under tiden aftågat
till Idutywa, hade varit god nog och betalat för mig en vecka framåt,
lämnat en sig tillhörig häst till min disposition och dessutom i en
skinnväska skorpor, konserver, en half flaska kognak och följande rader
på engelska:
Min dyra M:r A.
Anser det bäst för eder att lunka i väg öfver Umtata ned till
kusten, där ni bör kunna få tag i något fartyg. Dock välkommen
äfven med oss. Tackar er mycket för gladt sällskap och
berättelserna från Finland. Gud vare med eder önskar uppriktigt
vännen James H:ton.
Märkvärdigt!
Långt ute i vida världen skall man råka på hjärtegoda människor, medan
i hembygden somliga utspy blott etter och galla.
Hvad skulle jag göra?
Uppsöka kaptenen eller söka hinna kusten vid Umtata?
En morgon tidigt red jag min väg besluten att låta ödet afgöra om
framtiden. -- -- -- --
Den gamla men lifliga kapvallacken uppkallade jag "The old man" -- till
minne af H:ton. Matroser på engelska fartyg kalla vanligen kaptenen
"The old man" eller "The grand old man", och då flere af de värfvade
voro matroser -- troligen förrymda -- så hade H:ton fått detta
smeknamn.
-- "The old man" -- vallacken nämligen -- gjorde icke sin första tripp
öfver Afrikas kullar; detta insåg jag snart.
Med nosen i marken likt en stöfvare skyndade den "fyrbente gubben"
åstad i nordostlig riktning och jag lät honom hållas. -- En dag blef
jag under en siesta öfverfallen af en hop små Bomyan-kaffer pojkar,
hvilka ursinnigt anföllo mig med sina käpper -- i akt och mening,
tänker jag, att frånröfva mig "The old man" och effekterna.
Jag skrattade först, men då de unge svarte spetsbofvarne började gå
mig in på lifvet -- de voro till antalet sex -- och den störste till
och med slog mig hårdt på skuldran, sträkte jag ut armarne, böjde ned
hufvudet och slog mig igenom till hästen, som var bunden vid ett träd.
De små uslingarne förföljde mig och jag hann erhålla åtskilliga slag,
innan jag fick revolvern ur hölstret. Pysarne, i en ålder af från 8
till 10 år, måtte icke begripit sig på eldvapen, ty de fortforo med
sitt angrepp, hvarjämte de upphofvo höga rop. Som en blixt genomgick
min hjärna, att de ville uppehålla mig, tils pappor och mammor skulle
hinna anlända.
Skjuta på barnen ville jag ej häller. Emellertid afsköt jag ett skott
i luften, ursinnig af ett slag, som bräkte min Stanley-hatt. Mera
förvånade än skrämda drogo pysarne sig litet tillbaka, så att jag fick
tid att kasta mig på hästryggen.
"I grefvens tid!" Bakom kullen dök en hel hop af fullvuxna svartingar
upp, och i samma ögonblick "The old man" föll in i galopp, hveno redan
asegajer till höger och vänster.
Nu fick "The old man" anstränga sina gamla ben, och stryk fick gubben
med.
Hela slätten var beströdd med kafferhyddor och öfveralt hördes rop, och
här och där slungades en asegaj i marken midt för nosen på "The old
man." -- Husch hvad det bar af mot Umtata-River, som rann ibland de
blånande höjderna därborta. Raschee floden hade vi dagen förut redan
genomvadat.
Umtata är gränsfloden mot det oberoende Pondolandet, -- Det fria
Kaffraria --, men som vi sett, äro i obevakade ögonblick de
brittisk-kapska undersåtarne redan på denna sidan mindre fogliga till
lynnet. I medeltal mördas årligen 10 % af ridande polisen i dessa
näjder. Den ridande polisen består annars af jämförelsevis hyggligt
folk, hvita och mulatter; äkta svart färg har ej tillträde. Bastarderna
äro, märkvärdigt nog, till sinnelaget "hvitare än de hvite" själfve.
Amerikanska negern Ben Smith ville ju ej häller erkänna sig vara en
nigger.
Ja -- fåfängan har många sidor och synpunkter, den med. De infödda
soldaterna i portugisiska kolonistäderna Kilimane och Mosambik hörde
jag flere gånger yttra till kolleger af det hvita regemente, som
anländt för Maschona-affären:
-- "Mig icke vara nigger (negro) -- mig vara soldat, kungens soldat."
Ärelystnaden glöder öfveralt under kolen -- eller om det sedan är bara
fåfängan. -- -- --
Romanen mellan "The old man" och mig tog ett tragiskt slut.
Landets skapnad blef alt mera bärgig, sedan Umtata öfvergätts; jag
fäste mig vid de ofantliga lummiga hängpilar, som kransade dess
stränder.
Människor såg man icke till, men väl kol och sot efter förbrända
kafferbyar. Det så kallade kriget försiggick visserligen i en annan
näjd, men negrerna här i trakten hade väl delat sig i två partier, de
med.
Jag red försiktigt framåt, grubblande öfver hvem som skulle rycka åt
sig segerpalmen -- Umhlangasso eller Manandu, samt hvad den gamle
Sicgau, deras öfverherre, egentligen tänkte på, som lät dem slåss
sinsemellan.
Plötsligt susade en pil rakt i halsen på den stackars "Old man", som
genast stannade och begynte blöda ur näsborrame.
Jag har alltid älskat hästar, huru icke då de fyra, som långt från
fäderneslandet lättat min kamp för lifvet. "Turkki", den lilla
bulgaren, som dog i Finland, tillfölje af att en rå dräng slog den med
en stör. Dorotillo och Marikita, mina båda pampas cimarroner.
Dorotillo köptes af en mestizkvinna i Asul med löfte att icke slakta
den. Marikita skiljdes jag från i Olavaria. Mennonitkolonins "pater"
hade lofvat se till, att hon skulle ha det bra hos Mennonitbonden.
Nu den stackars "Old man", som pustande lagt sig ned på gräset --
pilen har gått tvärtigenom halsen och sitter kvar. Jag försöker ett
par gånger draga ut den men förgäfves. Jag fattas af ett fullkomligt
raseri. Det måtte icke vara klokt att bringa en hel nation, huru
fåtalig som hälst, i ett slikt tillstånd. Ett skott i örat stillade
den lille trogne afrikanens smärta för alltid, men ej mitt högligen
upprörda sinne.
Uppfyld af berserka känslor, med dolken i ena handen och revolvern i
den andra, samt ett tjog lösa patroner i bröstfickan, stormade jag upp
mot några kojor på den röda sandbranten. Obetänksamt och öfveriladt,
men se där två af mina vordna svagheter...
På femtio stegs afstånd sköt jag utan vidare ett skott i den största af
de fyra hyddorna. Det var en dumhet. Hämnas en stupad vän och kamrat är
en plikt, men en häst!
Drifna till själfförsvar rusade efter skottet en mängd negresser
ut. Där var ej en enda karl, såvidt jag kunde upptäcka; mycket lätt
begripligt föröfrigt -- ty karlarne voro troligen uppbådade till
"värneplikt", med anledning af "krig."
Jag retirerade, först baklänges, därefter med ena sidan förut,
slutligen i språng.
En ganska vacker kvinna sköt manhaftigt nog ett par pilar efter mig.
Skulle jag varit en neger, hade jag säkert enleverat henne i stället
för att riskera döda henne med mitt revolverskott mot hyddan.
Kvinnorna skreko som besatta och "ragassade" förfärligt. Jag tog
min filtpacke från hästländen och fortsatte min reträtt i sydostlig
riktning mot hafvet.
Innan skymningen föll på kunde jag från en höjd iakttaga de några och
tjugu kvinnorna och barnen, som stökade omkring "The old man." Jag
fattade snart sammanhanget. De skuro honom i bitar till "halstrad
biff." Lofvad och prisad vare Herran! Skulle pilen råkat mig, hade jag
törhända fått samma öde som han -- före honom.
Blodet hade råkat i svallning, hvarför jag marscherade oafbrutet, efter
kompassnålens anvisning, utan att känna till någon trötthet. Flintan
och fnösket fingo tjäna som ljus i mörkret tils månen steg öfver
bärgstopparne.
Rastlöst framåt till hafvet. Ahead! Ahead!
En tur på resan var att jag ofta hade månljus under vandringen. Månen
lyser äfven starkare än hos oss, hvilket väl beror af atmosfärens
beskaffenhet och jordmånens natur.
Ännu ett dygn traskade jag öfver skoglösa höjder; kringgick sedan en
stor skog, smygande längs brynet. Upptäkte en klump otäcka svarta
ormar. Pelikaner och andra vadare syntes i ett moras. Jag råkar in i
en tät dimma på en höjd, går flere timmar igenom dimman. Ser otydligt
eldar eller brand lägre ned på den motsatta sluttningen. Håller på att
stupa öfver ett par lik -- strypta äldre negresser, ty jag finner ej
nägot blodspår.
Jag börjar känna det kusligt med tillvaron och fryser dessutom. Dimman
fuktar som ett duggregn och rysningar genomila en.
Ändtligen måtte jag nått den dominerande punkten!
Hafsbrisen, kännspak på lukten, blåser emot mig, som nästan sofver
gående. Jag piggas upp. Vinden tilltager och vid solens uppgång ser jag
oceanens vida yta fjärran ännu, likt ett hvitt och blått band -- de
finska färgerna -- men det är bara den hvita flygsanden vid kusten och
Söderhafvets vatten. Ingen klocka har jag, men dömer efter solhöjden
att klockan borde vara 3 à 4 e.m., då jag, som sofvit 3 à 4 timmar
under lika många dygn, ankommer till hafsstranden. Gud är god. Knapt
100 famnar från stranden ligger en liten norsk skonare för ankar i en
vik, ty sjön därute går hög.
Engång har man tur, en riktig bondtur!
En liten julle lägger ut, sedan jag under en halftimme bråkat med att
blifva uppmärksammad. Jullen häller ett stycke ut i sjön.
-- "What do you want?" -- ropar en af männen i båten.
Jag, som sett norska unionsflaggan vaja för vinden från gaffelnocken,
ropar på svenska:
-- "Jag är finne. Hjälp mig ombord. Nöden är stor!"
Bränningen är svår men jag går ut till midjan i vattnet.
-- "Akta dåm sej för hajar. Vänta litet!" -- Ett rep susar genom
luften. Jag griper det, fäster ändan om mitt bylte, samt viker det
sedan dubbelt under armhålorna, med en knut på ryggen, ty annars kan
man få flyta med benen i vädret. Inom en minut är jag genomvåt och i
den nästa med pick och pack i jullen, samt inom fem minuter ombord
å "Meta", kapten J. Petersen -- en hedersgubbe -- som skakande på
hufvudet frågar:
-- "Huru ska' man så där begifva sig in i landet just som negrerna
befinna sig i slagsmål."
-- "För att få lust lefva igen, en tid, och sedan ha något att berätta
om hemma", svarar jag.
Pondos rika, för ögonblicket af blod besudlade höglandsbetesmarker
försvunno ur sikte, likaså Umzinvubus eller St. Johnflodens imponerande
dalgång och mynning, som lilla "Meta" käkt seglat nära intill, själf
väl knappast märkbar, i den skummande jättehöga oceanböljans kamp mot
strömhvirflarna.
-- -- -- Like giant sentinels on either hand, The stately portals
of the river stand, Their rugged crests, and headlands bold and free,
Rising in silent grandeur o'er the sea, Whose foaming waves engird with
silvery showers St. John's grand cliffs and castellated towers Low
at their feet, in deep eternal shade, The river flows past mountain,
krautz and glade, Onward and onward from its distant source, Till,
midst this scene sublime, it ends its course. -- -- --
Umzinvubus "norska" sceneri hörde blott till minnet -- såvida vi icke
från Finland företaga oss en ny vikingafärd dit, en vikingafärd fin de
siècle...
Får man inte, hyggligt folk, hålla sin täppa i fred, så kan man ju resa
dit och eröfra de oberoende "Pondodalarne" -- hämnas stackars "Old
man!"
Den 22 november 1890.
Kuttern formligen rusar genom vägen för svällande segel natt och dag.
Jag sitter tyst och antecknar med blyerts de senast upplefda
äfventyren. I fall en månad tillbringas på det här viset, blir det alt
en tjock lunta. Hvad klokt kan jag väl företaga här i Afrika alldeles
ensam, utan instrument, utan det ringaste hopp om statsanslag och med
föga hopp om fyrkar i bref -- ja icke ens enkla bref från de femhundra
eller tusen vännerna.
Men man är så otacksam, så omöjlig... i sådana stackares ögon, hvilka
äro så fasligt rädda för allting här i världen, utom att "klå" sin
nästa. De begripa rimligtvis ej att de kanske följande ögonblick
själfva, just då de spänt ut den högmodiga påfågelstjärten, kunna få
den reducerad till en enda, simpel gåspenna...
Nå, nå -- så farligt är det ändå icke som det låter, synnerligen när
man älskar sina fiender...
Kuststräckan på hvardera sida om floden Umtanvunar erbjuder anblicken
af skogfattiga höjder ungefär så höga som våra finska kullar, men vid
floden Umzinkulus utflöde antaga de tätt skogbevuxna höjderna grandiosa
proportioner. Innan Port Natal är nådd blir man i tillfälle att emellan
-- grått, blått och grönt -- nakna klippor, himmel och skog -- skåda
"tre åldrar." Tre åldrar äro tre röda höga kullar af järnockra, hvilka
lysa som eld långt ut till hafs -- i ljusrödt, rosen och blodrödt --
däraf namnet. Det kan vara minnesmärken efter våra gamla nordanmän,
anmärkte kapten P:n. I skymningen ser kuststräckan rätt egen ut. Ifrån
den jämt löpande högslätten, ibland öfvergående i lågland, uppstiga
pyramidformade, afstympade koner eller sockertoppformade branta höjder
-- af sjömännen kallade "Djäfvulsbarnens grafvårdar." Den gryende dagen
visar oss åter floden Umzinkulus mynning ej mycket mindre storslagen
än St. Johns. På Umzinkulus stränder bygga och bo ett hundratal norska
familjer, som först tänkte emigrera till ön Madagaskar, men sedan
hamnade hit. Briggen Luises historia och irrfärder förtjänade att
af T-stjerna behandlas som underlag till en finsk sjöroman, medan
E-felt just kunde måla landskapet med "tre åldrar" på en duk. Det är
sannerligen en stor skada, att afståndet dit är mera långt och resan
något besvärlig och dessutom något dyr!