En kompass.
En god karta öfver Sydafrika (ännu i behåll).
Inga strumpor.
Inga näsdukar höll jag på att berätta, tvärtom jag var försedd med
femtio à sextio stycken, röda med affigurerade clowner, englar och
elefanter i hvitt. Ytterligare: ett par långa band hvita, blå och röda
glaspärlor. Dessa artiklar skulle tjäna som betalning för mat eller
hvilket var det samma, till att ställa sig in hos negerhöfdingarnes
gemåler.
Lektyr skall jag då alltid hafva med mig. På Pampan i Sydamerika hade
jag t.ex.: Statskalendern. Denna gång hade ödet fogat att jag utom
ett Konversationslexikon -- engelskt kafirskt -- tagit med mig den
s.k. Adelsboken. I händelse jag läst i den under de många ensamma
stunderna skulle jag bestämdt nu duga till Ridderskapets genealog --
men jag duger icke --. Ursäkta att jag icke skäms för att tillägga att
ett engelskt nya testamente, skänkt af Fru Hedenström-Welin i London
och föga större till formatet, än att det väl inrymts i en större
västficka, medföljde på färden.
Runebergs Fänrik Ståls sägner, Hertzbergs Kalevala och alla mina öfriga
saker hade kvarlämnats i M.N:s värd, i Port Elisabeth.
Att jag har byxor och rock och bland de i filten inlindade sakerna
äfven en kort oljetröja, som skydd mot regn, förstås af sig själft.
Mycket behöfver man, med litet kommer man tillrätta. Med ännu mindre
till och med än det ofvan uppräknade, som den hulda läsarinnan snart
får erfara. Mina herrar där hemma, sänken edra anspråk!
Då man befinner sig ensam, fjärran från fosterjorden, leka dess
förhållanden i hågen. Dagrar och skuggor framstå tydligare. Den s.k.
komparativa anatomin är icke min specialitet -- om jag alls har någon
-- men att jämföra människotypen ute i världen med den i hemlandet har
oafbrutet sysselsatt mitt sinne och skall jag om förhållandena medgifva
i en skild liten bok nedlägga frukten af mina iakttagelser härutinnan.
Bokens titel ljuder ungefär så här:
En profryttares observationer. Författade med anledning af att den
artikel han gjorde uti var osäljbar, och då han hälst på något sätt
ville tillgodogöra principalens på profven bortkastade kapital.
Utbjuder man en slik encyklopedi i bokhandeln, så ber jag att man
hvarken gråter eller skrattar, bara småler invärtes, eller knyter
näfven i fickan.
Medan vi pladdrat ditt och datt hafva vi passerat Alice-dals junction
till Kimberley, en ort den jag uppriktigt sagdt aldrig besökt, ehuru
jag på några afrikanska föredrag i Studenthuset tog mig friheten därom
uttrycka mig något tvetydigt. I Grahamstown var jag däremot, och dit
komma vi i rappet. Att Kimberley för att vara midt i en afrikansk öken
är ett undervärk i sitt slag kvarstår dock som ett faktum. Kimberley är
fokus för diamantsökare och guldgräfvarestånden. Guld och synnerligen
diamanter är dagligt bröd, men det dagliga brödet däremot släpas långt
ifrån och är därför dyrt, ja fattas emellanåt alldeles.
Då hos oss en kavaljer erbjuder sin sköna valet emellan ett guldarmband
eller diamant brosch, föredrager Kimberleys täcka kön blifva inviteradt
på ostsmörgås eller presenteradt med en portion biffstek avec potatis.
Man må ej misskänna mig då jag utropar: Människorna äro nog de samma,
men förhållandena olika!
"Grahamstown" ropar konduktören.
Tåget fortsätter sin ilfärd ned mot kusten till Port Alfred,
Grahamstowns hamn -- en liten ort cirka 100 eng. mil från Port
Elisabeth. Staden själf ligger omtrent 100 eng. mil från Elisabeth och
50 d:o från kusten.
Näst Kapstaden är den kolonins hemtrefnaste ort och dess situation i en
kitteldal bland Zuurbärgens grönskande långsamt stigande sluttningar,
med deras lummiga skogar här och där, ger den resande intrycket af
frid och ro. Häftiga vindar ega ej tillträde i Grahams dal och då
höjderna äro behagligt afrundade, utan alla skarpa spetsar, mullrar
åskan ej här så bedöfvande. Möjligen af detta skäl har Grahamstown
blifvit Sydafrikas Boston. Lärda sällskap, bibliotek, museer, sjukhus,
biskopen, högsta domstolen för ett vidsträkt distrikt, jämte styrelsen
för östra Kapkolonins beridna polis hafva gjort denna ort till sitt
rendez-vous. Vårt gamla Borgå påminner det om för mängden af i stadens
park på soffor sittande, med brillor utrustade, åldriga, pensionerade
kaptjänstemän och vidare genom sin fula kyrka.
Att societén i Grahamstown såsom den i Fredrikshamn är un petit peu
pedantisk faller också i ögonen. Jag, som blott tänkte på naturen,
studier af vildar och stråten hemåt, skyndade mig till en svensk målare
Karl Anderson den jag blifvit hänvisad till.
På vägen mötte jag ett långt ståtligt begrafningståg. Kistan drogs
af fyra med svart dok Öfverklädda hästar, och en kanon dragen af
sex hästar, medan ridande artillerister i frivilliga arméns granna
uniform på hvardera sidan, följde efter. Sedan en sorgklädd kvinna med
tvänne barn. En flock officerare, municipalitetet, de omtalda lärda
korporationerna o.s.v. Slutligen stadens samtliga hvita innevånare --
åtminstone en stor del af dem, äfven min målarmästare. En otrolig mängd
negrer afslutade den effektfulla synen.
Att en musikkår gick i spetsen glömde jag omnämna, men kan göra det
nu, med bifogande af en anmärkning, att så manstark kåren än var,
den musikaliska prestationen på långt när ej gick upp emot de så
kritiserade "frivilliga" jag i sista stunden lyckades snappa upp för
mitt föredrag i Brandkårshuset: Jorden rundt.
Anderson bad mig hjälpa sig med tapetsering af en villa som låg vid
en magnifik fikus allé i stadens utkant. Efter några dagars klistring
fick jag en liten välbehöflig förstärkning till min klena reskassa,
samt goda råd och rekommendation till den kände, käcke postföraren Ben
Smith, en amerikansk neger från Sydkarolina. Ben Smith var en man af
min ålder och, vågar jag säga, äfven något så när af mitt skaplynne.
Vid en flaska Hamburger öl -- pris 2 frcs -- blefvo vi såta vänner,
och då Ben Smith upptäkte att jag rest i Förenta staterna proponerade
han genast ett slags brorskål samt nämde mig därefter endast "käre
landsman" med ett ständigt appendix af: "Ett elände att måsta lefva
här, bland dessa fördömda niggrar. Ska' vi resa åter till Amerika?"
Till Amerika reste vi ej, men till Kingstown i en bekvämt inredd
postvagn, förespänd med sex snöhvita lifliga hästar och åtföljd af
tvänne ridande polismän. Det var aftonen den 16 oktober 1890 under det
briljantaste månsken som vi kuskade åstad på den smala, rödaktiga men
ställvis ganska goda postvägen till King Williamstown.
Först trafvade vi i väg igenom en skoglös vågig slätt, sedan blefvo
kullarnes sluttningar högre och brantare och någon morgon därpå
galopperade vi igenom en vild romantisk näjd. Vägen ringlade sig upp
och ned, gjorde tvära vändningar eller sträkte sig i rät linie längs
någon ås med afgrunder gapande på hvardera sidan. Solen strålade från
firmamentet men rundt omkring öfver höjderna vid horisonten voro täta
regnmolm lägrade. Åter och återigen fick man njuta af de underbara
färgbrytningar, de märkvärdiga skiftningar, de skuggor och dagrar dem
Afrikas sol -- och äfven dess måne -- förmå frambringa.
Molnen stego och på engång sågo vi kanske ett hundratal af skimrande
regnbågar. Det var något det.
Landskapet ändrar sig småningom. Marken är ej mera så oländig, men
ju närmare vi komma till Great Fish river, desto tätare blir skogen.
Plötsligt stanna vi, vid mörkrets inbrott. Vi skola byta om hästar.
Engång hade vi redan förut ömsat de svettiga, uttröttade kräken.
Kaphästen tror jag öfverträffar vår inhemska finska uti ihärdighet, är
dessutom snabbare och vackrare. Engelskt fullblod lär väl ha sin del i
förtjänsten.
Det är en undangömd plats af världen, den, där vi byta om hästar.
Omgifven af majs, hvetefält och doftande blomsterängar, beskuggad
af en gammal fruktträdgård, samt kringränd af urskogen, ligga vid
en i Fiskfloden utmynnande å farmens af murgrön, vinranka och
slingerblomster öfverväxta låga men hvitrappade och snygga bonings- och
uthus.
Ben Smith, som här i posthuset brukade intaga sin varma måltid för
dygnet, inbjöd höggunstigast sin "landsman" att dela kakan. "Niggern"
eller skjutskarlen och de konvojerande poliserna fingo hålla till godo
ute på gården.
Efter kvällsvarden hade vi en timmes rast och gingo ned till farmen vid
åstranden.
Döm om min öfverraskning -- en öfverraskning hvilken sedermera blef
en vana. Farmaren och hans unga fru voro hyggligt folk, vackert folk,
bildadt folk, som hade fyra små söta barn och för 6 år sedan emigrerat
för att slippa förödmjukelser af en rik och högmodig släkt, däruppe i
"Old England". I deras sällskap skulle man godt hafva trifts i ett år.
Vår timma tog snart slut. Vi fingo en skön varm grogg -- toddy -- till
afsked och så bar det af igen igenom skogen, öfver stockar och stenar
och mot daggryningen rakt ned i Great Fish river -- af misstag.
Ben Smith som insomnat ruskade om skjutsnegern, så att den skrämde
karlen darrade som ett asplöf.
-- "Fördömde svarte nigger, har du inte ögon i hufvudet", röt den
fruktansvärde postiljonen.
Jag försökte förgäfves kväfva ett ljudligt skratt. Skjutskarlen var
nämligen en brun, ovanligt ljus kaffer, medan den värde mister Ben
glänste som ebenholz.
Ursinnig blickade Ben på mig. Illistig var han och alls ej dum.
-- "Jaså, käre landsman skrattar åt mig!" utbrast han förtörnad och
innan jag hann svara ett ord hade den starke mannen skuffat mig ur
vagnen och kastat mitt i filten inlindade bagage efter mig.
Följande ögonblick stod jag ensam på flodstranden. Mina öron uppfångade
ljudet af vagnen som körde ned på färjan och snart såg jag denna
öfverfara floden med mitt forna ressällskap ombord.
Sådana förargelser har man i denna snöda värld för att man skrattar åt
någonting löjligt -- och huru mycket är ej löjligt, mer än löjligt!
Det blef fullt dagsljus, men jag satt fortfarande vid färjstället
och stirrade melankoliskt öfver floden. Ett ögonblick funderade jag
att hala mig långsmed det utspända repet, men tanken på möjligheten
af krokodiler, ehuru sådana icke förekomma förrän i Natal, närmare
ekvatorn, och olust för att få filten genomdränkt af vattnet afhöll
mig från denna utväg.
Rökande min pipa satt jag således, väntande på hvad komma skulle.
Plötsligt hördes glada röster och nästa minut såg jag huru tre unga
kafferflickor från 14 till 16 år... plaskade, plaskade lustigt... i
Fiskflodens strömmande vatten.
Jag ropade med min mest inställsamma stämma, lyfte mitt bylte i höjden,
pekade på färjan och slet remmarne som omslöto filten loss.
Flickorna simmade emellertid öfver utan att taga notis om mig. Ibland
vinkade de åt mig, skrattande, än med armarna, än med benen...
Säker om framgång framdrog jag emellertid mina röda näsdukar, ifrigt
uppmanande flickorna att hala färjan öfver till mig.
De unga svarta damerna, hvilka sanningen att säga icke hade mera på sig
än de haft det vid sin födsel, höllo rådplägning på den andra stranden.
Kort om godt, jag kom lyckligt öfver med en kostnad af 30 bomulls
näsdukar. Rörd af deras barnsliga glädje vaknade inom mig den vordne
finske gardesofficeren och jag öfverlämnade till dem äfven öfriga, i
min ego befintliga bytesartiklar fortsättande min route med blott tre
näsdukar och ett halsband på lager. Detta skulle jag icke hafva gjort
för intet.
Efter en halftimmes vandring upphans jag af de muntra negertösarna,
som med lifligt minspel, alla möjliga åtbörder och under ett oerhördt
pladder syntes invitera mig till sin närbelägna by.
Efter någon tvekan följde jag de unga kvinnorna. Vi veko af på en smal
spång, en genväg antager jag, men tråkig för den taggiga akacia, som
envisas att växa just vid vägkanten och kallas "Vänta-litet".
Efter en marsch, kommo vi ut på en öppen plats, äfven den vid floden.
På en liten kulle reste sig ett dussin runda kafferhyddor.
Kafferhyddan består af i marken instuckna bamburör eller af andra
trädslag gjorda stänger, hvilkas spetsar bindas ihop upptill.
Väggarne täckas medelst ett dubbelt flätvärk af något slags styf, men
seg bast. Emellan flätvärket instoppas riskvistar och annat, hvilket
sedan beslås med ett sorts murbruk.
Klimatet nödvändiggör inga rökhål i taket, som täckes af platanblad
eller i brist däraf med annat löfvärk. Maten kokas vanligen under ett
midt i smärre byar uppfördt täkt skjul, på fyra stänger.
Kaffrernas föda består, utom det som skogen möjligen lämnar, utaf
getkött och surmjölk; hos de mera driftiga tillkommer majskakor. I
närheten af de hvitas kolonier och städer förstå de dock förse sig med
ett och hvarje, ej alltid på lagligt sätt. Bland annat äro de djärfva
och skickliga fårtjufvar. Den ridande polisen har ytterst svårt och
lyckas relativt sällan gripa erfarna fårtjufvar. Den ser väl kaffrerne
men aldrig fåren, hvilka i nödfall dödas och gräfvas ned -- ad interim.
Därvid täckes marken såväl med löf och torf, så att blott inöfvade och
goda hundar kunna uppspåra stället.
Som man kan förstå är den beridna polisen och Kapkolonins kaffrer
svurna dödsfiender. Ingendera parten skonar den andra i obevakade
ögonblick, utan vittnen. Näst amerikanska och kanadensiska gränsvakter
mot indianerna hafva väl få män svårare tjänsteåligganden än Kaps
ridande polis.
Förmögnare kaffrer ega äfven små boskapshjordar och hästar, höfdingar
större och "stora" höfdingar, konungar eller ättlingar efter sädana äro
i besittning af ett ansenligt antal nöt, får, svin, getter och hästar.
Föröfrigt fick jag ej så noga reda på den saken, om hjorden följde med
person eller personen höjdes genom det antal boskap han egde. Det kan
ju vara likgiltigt när nu några människor ska göra sig bättre än andra,
fast de ofta äro sämre.
Det var första gången jag befann mig ensam bland svarta vildar -- ty så
måste jag väl nämna dem. Med indianer hade jag varit och -- tänkte jag
-- den ena vilden som den andra.
Flickorna förde mig raka vägen till den största kojan, utanför hvilken
en gammal kaffer satt på en något lappad och omfasonerad men värklig
f.d. äkta vienerstol. Ett lifligt meningsutbyte vidtog, mest med tecken
och åtbörder. Kaffren tilltalar mig på bruten engelska och antagligen
god kafir samt säger ungefår så här:
"Mig vara Umpanaja -- vara en skön själ -- vara mycket duktig karl --
Kings-Towns fina köpmän vara min vän -- Mig vara rik svart -- Du vara
fattig hvit -- Du vara god mot mina flickor -- Jag hjälpa dig -- men du
gifva mig de tre sista näsdukarna och bandet. Sedan du få Mifasi att
visa dig gena vägen till Kingstown -- Du kunna vara där om par dagar
-- Du få af mig rekommendation." -- -- --
Det sista chockerade mig in i djupet af min själ, att behöfva en svarts
rekommendation till sina hvita bröder! Jag tackade, gaf bort näsdukarne
och halsbandet, erhöll en bit torkadt getkött, -- en stenhård
hvetebulle, den jag blötte i vatten -- gick sedan att säga farväl och
bocka för den imponerande Umpanaja -- "Du gå med flickan -- hon hafva
också en skön själ -- andra kafferherrar vara inte goda på hvita" --
ifylde Umpanaja, i det han afskedade mig med en gest och icke utan en
snål blick på mitt, i min granna, brunröda filt insvepta bylte.
Lätt om hjärtat men alls ej poetiskt stämd följde jag den vänliga
Mifasi tätt i spåren. Det är ingen småsak att följa kaffrerna, som gå
elastiskt som hade de gummisulor. En fullvuxen karl måste man följa
nästan i halft språng. Att springa i kapp med kaffrer är en galenskap.
Mifasi kunde så många engelska ord att jag förstod, att hon förfrågade
sig om huruvida jag ej vore villig att taga henne till hustru. Hon
kunde, sade hon, baka bröd, bygga hyddor, mjölka getter, så majs,
tobak, kassava och manihok m.m.
Jag låtsade underhandla ända tils vi tillryggalagt den 12 à 15
kilometer långa skogsspången och jag återsåg postvägen. I beklagande
ton yttrade jag nu: "full af beundran för hennes dygd, talanger,
skönhet och ungdom -- hon var knapt 14 år -- hade jag ledsamt nog
förmånen att hafva cirka femtio hustrur förut -- och hvita voro de
dessutom".
Den stackars Mifasi kastade på mig en fasans blick och försvann i
blinken ur min åsyn.
Kafferhöfdingar äro smickrade af en hvit måg, men får en stackars
kafferflicka ett oäkta barn af mulattyp säges hon ovilkorligen blifva
dödad af sina stamforvandter.
När man betänker antalet "loafers" som guld och diamantfälten lockat
till Kap, kan man tänka sig den oreda och det elände de åstadkomma;
antagligen äro äfven de en af orsakerna till kafferstammens fientlighet
mot hvita. Förresten förstå kaffertösarna nog taga sig i akt. Mången
utlefvad hufvudstadsdam bar ej så fina själsinstinkter som den vilda
kafferflickan, och har hon äfven finare, så är damen ej så stolt,
synnerligen på ensliga skogsstigar...
King-Williamstown är en stad på 10,000 inbyggare, de svarta
inberäknade, och har jämförelsevis ett engelskt utseende.
Trött af vandringen och uthungrad traskade jag förbi några
vattenkvarnar och öfver den pittoreska bro, som är slagen öfver den
än pittoreskare Buffalo River, samt steg in vid första matställe på
Kidsons Yard -- Kings-Towns salutorg. -- Den vänliga värdinnan M:rs
Valentine Kukard bemötte mig väl, gaf mig nattlogis och tillrådde mig
besöka East London.
Hos några därboende skandinaver kunde jag skaffa mig protektion för
inträde i den kår frivillige hvite, som skulle bilda gränsvakt mot det
oberoende Pondolandet, i hvilket krig utbrutit emellan konung Sicgaus
tvänne underhöfdingar, Umhlangasso och Manandu.
Se där något för mig! Ett godt stycke väg hemåt på kronokonto, det var
lockande. För Kingstown och dess handel med Basutos intresserade jag
mig ej särdeles.
Altså till East London att inandas hafsluft någon dag.
Halfva vägen beslöt jag lunka till fots för att få en inblick uti någon
af de tyska kolonierna Frankfurt, Berlin eller Potsdam. Norrut från
Kingstown nära Alice ligger Lowedales ryktbara "institut" för kaffrer.
Nitiske missionärer och andre män försöka där uppfostra och bilda
kafferherrar, åtminstone att få kafferungdomen till tron på Kristus.
East Londons hamn bildas af Buffalo flodens mynne. Sir John Coode,
den ryktbare engelske ingeniören, försöker förbättra denna hamn,
liksom han ledt arbetena i Kapstadens och andra Sydafrikanska städers.
Efter konferenser med den gode och hjärtlige kapten M:r, en dansk,
och svensken skomakaren C.V. Vahl, en gammal hedersgubbe med en
likadan gumma, och några andra, bland dem den glade perukmakaren Axel
Christensen, fick jag någorlunda klart för mig hvad jag hade att göra.
Afreste med en segelkutter ett stycke längs kusten, landsteg vid
Panmure, där jag träffade en för mig behöflig person. For därefter med
järnväg till Potsdam och gick sedan till fots öfver skoglösa, böljande
grässlätter till kolonin Berlin.
Tyskarne i Kapkolonins östra del härstamma fån den tyska legion, som
för engelsk räkning deltog i krimkriget 1854. England, då i farten med
att kolonisera Kapkolonin, erbjöd legionen jord härstädes.
Dessa vordna legoknektar, med barn och barnabarn, bilda nu
hufvudkontingenten af possessionatsfamiljerna från East London ända
till Elandsbärgen. "Herrskapena på landet, Kuopion takana".
En eftermiddag stannade jag vid trappuppgången till den första
"herrgården" i Berlin. Då sakerna på ryggen tyngde och dagen varit
olidligt varm, hade jag blifvit både trött och svettig. Ingen människa
syntes till. Jag gick därför uppför trappstegen, kastade byltet af mig,
uttog patronerna ur revolvern för att icke ingifva misstankar om min
fräjd -- och vräkte mig ogeneradt på en träsoffa å verandan.
Jag insomnade. Vaknar upp alldeles yr vid att man häftigt ruskar om
mig. -- Hör sådana uttryck som: Donnerwetter! Verdamter teufel! Ist
er verrückt geworden? I ett nu uppreste jag mig under tusen ursäkter.
Skildrade på tyska hvad jag ville och hvem jag var, samt bad om kvarter
för natten och mat.
Blickande omkring såg jag mig omgifven af en mängd personer. Fruar,
"Gretchens" och småttingar med fingret i mun. Flere af fruarna
buro dibarn på armen eller hade det vid bröstet. Dessutom voro där
åtskilliga unga män af olika uppsyn. Ett par sprättar i höga gula
stöflar och ridpiska i handen. En profryttarlik figur och flere karlar
med bondaktigt skick.
Ett mummel af ogillande och spefulla, ironiska yttranden hördes här
och hvar. Jag begynte känna mig på sju famnars vatten, då lyckligtvis
en äldre person af anständigt utseende trängde sig igenom hopen och
vänligt sporde af mig hvad jag önskade.
Jag upprepade det redan sagda med tillägg, att jag hade tagit
värfning vid den och den skvadronen för tjänstgöring på Pondolandets
gräns. Jag viste nämligen, att kolonisterna hyste en viss oro för
att Pondooroligheterna skulle värka på deras grannkaffrer. -- "Oh --
sehr gut -- ganz gut", svarade den gamle herrn. Så hastigt vänder
sig lyckans hjul. I fara att blifva sparkad nedför trappan, blef jag
oförhappandes bjuden med på kalaset -- firandet af en förlofning
emellan den gamle herrns dotter och den profryttarlika, långa figuren.
Jag blef nästan fjäsad af de unga damerna, så kuslig jag än såg ut
efter marschen i hetta och dam.
Jag begagnade svada och världserfarenhet samt utgöt mig specielt à la
Othello till Desdemona för värdens blodunga dotter, som, fruktar jag,
snart såg upp till mig som till en af hjältarne i Niebelungen-Lied.
Sprättarne voro de enda, som drogo sig undan och tjurades i ett hörn på
andra sidan den stora salen, medan fästmannen nervöst tummade om sin
tjocka urkedja och betraktade mig med ögon fylda af förbittring och
dödligt hat. Den stackarn hade blott haft kaffrernas fårstölder till
konversationsämne.
En viss Heinrich Koch, f.d. officer, numera handlande i Berlin, erbjöd
mig kvarter för några dygn. K. hade kämpat mot Zuluernes siste konung,
Dinizulu, af engelsmännen internerad på St. Helena, där han, enligt
sägen, bebor några af Napoleons rum. Koch berättade, att Zuluerne voro
ett vildt men intelligent, fosterländskt och tappert folk. Han sade
sin åsikt vara, att de ännu i framtiden skulle låta höra af sig. Om
det vill illa, tillade han, så få vi upplefva en allmän kafferresning
med Zulus uti spetsen. Större delen af de från kafferinstituten
utdimissionerade hafva visat sig vara Zulus. Mycken stolthet känna
Zuluerne öfver att de dödat kejsar-prinsen, Napoleon III:es son.
Då själfförtroende och tapperhet äro lika tilldragande som blind
egenkärlek, skuggräddsla och feghet motbjudande, anser jag... men
-- vågar icke fullända meningen, då jag är en nutids finne och ingen
Zulukaffer...
Om Finland talade vi länge med herr Koch, medan jag, så godt jag kunde,
bistod honom och hans fyra kafferpigor med en ny trädgårdsanläggning
kring huset.
Kolonisterna bygga låga, men oftast ganska solida hus, med cementerade
grundvalar och tak af zinkplåt. Golfven beläggas med ett slags asfalt.
Klimatet erfordrar visst icke sådan grundlighet i byggnadssättet, men
det gör i stället de feberalstrande ångor, jätteråttor, ormar och
ohyra som luftstrecket, redan här, rikligen alstrar. Kapkolonin och
jämförelsevis äfven Natal äro dock bra nog fria från feber och de
skadliga utdunstningar de portugisiska kolonialprovinserna Delagoa Bay,
Zambesi och Mozambik lida utaf.
Koch hjälpte mig välvilligt med kompletterande af min anspråkslösa
utrustning, och den 28 oktober 1890 skakade jag å bantåget till
Queenstown.
Elandsbärgens utgreningar och stora Kej flodens vattensystem bilda
måleriska och fruktbara landskap, hvilka genom järnvägens utsträckning
till Aliwul North utvecklat sig uti odling och kultur samt förefalla
ganska tätt befolkade. Små städer, byar och farmer, utom infödingarnes
talrika kraaler, gifva omväxling åt de jämförelsevis skogfattiga
distrikten mot Stormbärgen, Tembu och Fingoland. Aliwul North, ett
hveteland, ligger vid Orange floden, men för att komma med tåget till
Blomfountein måste man fara den Elisabethska vägen öfver Craddock,
som har heta svafvelkällor, och De Aar -- den Kap-Kimberleyska vägens
Kaipiais.
Jag stannade vid stationen Dohn nära den på Elandshöjderna befintliga
Stutterheim, också en af den tyska krimlegionens anläggningar. Gärna
hade jag rest till Imvani och besökt de nyupptäkta kollagren vid Indve;
ännu hällre hade jag velat se staden Queenstown med sin ryktbara
"hanglip", som skjuter öfver 7,000 fot i höjden, men allra hälst hade
jag begifvit mig till järnvägens slutpunkt i det inre, det uppåtgående
Aliwul North, hvarifrån man har regelbunden omnibusförbindelse till de
rika guldfälten Witwatersrand.
Guld är muld -- ibland och för somliga människonaturer. Tänk så nära
möjligheten att gräfva eller röfva mig till en miljon -- ty hvardera
sättet användes där borta -- och ändå afstå därifrån. Idiot! Vänta,
förhasta eder icke i omdömet, medborgare! Blir man rik, kan det lätt
hända, att man blir feg, och det folk, som frös och svalt och segrade
tillika, var ej rikt -- men tappert var det. Alla stöpas ej som Gustaf
Wasa, Washington eller Bolivar, tre rika patrioter. Garibaldi var
fattig.
Jag måtte vara en åsna -- detta tro nog äfven många där hemma. -- Att
hålla den gyllene kalfven fast från svansen och släppa tag -- drifven
af hemlängtan. I stället för att låta kpt/100 förvrida hufvudet på mig,
begynte hemlandssånger tona inom bröstet och jag påminte mig runan
i Kanteletar som säger: att man hällre dricker eget lands vatten ur
näfverrifvan än främmande lands öl ur krus.
Jag afstod således från guldjäktandet till förmån för detsamma
värdigare individer. Måtte mina barn förakta det lika djupt, men dock
hålla så mycket af varan i förvar, att de ej blifva tvungna krypa i
stoftet för första bästa förgylda oxe; såsom jag, arme man, så ofta
fått lof göra det.
Afstå från Witwatersrand tyktes mig ergo ej så svårt och det var ej
häller för att söka guld jag så gärna rest dit upp, utan endast för att
se om Mammons habitueer inne i Afrika besutto någon likhet med våra
egna -- "midt uti H:fors och rundtom K-p-o!" --