Det säregna med Morapuska riket var, att en kvinna kallad Lukokisha
hade första ordet och hennes à la oraklet i Delfi gifna bud måste
konungen, Muati, hörsamma. Därjämte fans en senat benämd Kilulu.
Ett halft dussin "kilulu" voro ministrar, bland dem: kocken och
skarprättaren. öfriga kilulus voro guvernörer och ceremonimästare.
Efter Kanems fall bildades med Timbuktu som hufvudort ett stort
muhamedanskt välde. Från trakten af Viktoria Nyassa eller Ukerewe-sjön
utträngdes innevånarne af det ljusa blandningsfolket gallas.
Ungefär från länderna kring floden Kassais utflöde i Kongo bröt år 1500
Afrikas Napoleon, den fruktade kejsar Zimbu (= lejon), i spetsen för
sitt Djagafolk. Han framtågade ända till Kaplandets gränser i söder och
till indiska Oceanen i närheten af Sabaflodens mynne i öster.
Till och med den portugisiska gamla staden Mozambik vågade han anfalla.
Mazimbus enka Matsussa eller Tin-bana-dumba fortsatte eröfringarna.
Matsussa eller Tin-bana-dumba N:o II for fram ännu vildare och utbredde
skräck i alla riktningar.
Djagafolket var kraftfullt men grymt och blodtörstigt. Deras plägseder
voro sudlade med den värsta vantro, utan rediga moraliska begrepp vare
sig i ett eller annat. Barnamord hörde till religionsbruken.
Inom tidens lopp blefvo dock sederna bättre och mildare, så att Mutata
Kasangi-Polanka till och med lät döpa sig och sin familj, jämte det han
bistod portugiserne mot den vilda negerdrottningen Anna Singa.
I slutet af 1600 talet splittrade sig den afrikanska "Stor-Moguls" rike
för inre oroligheter, engelsmäns och portugisers påträngningar.
För närvarande finnas visserligen större riken i Afrika, men icke
efter den skala, uti hvilken Kanem, Morapu, Zimbus eller Monomatapa
voro tilltagna. Större delen äro mindre höfdingadömen, i besittning af
obetydliga områden. Däraf oafbrutna talrika krig, mest för slafhandelns
skull.
Som man vet, hafva -- utom den Fria Kongostaten och de i norden belägna
Marokko, Egypten och Abbyssinien -- Tyskland, England och Frankrike
nominelt beslagtagit all ledig mark, den icke portugiserne förut
besatt.
Mahdins dunkla och prekära rike må vi här lämna åsido.
Den enda ras, som på senare tider och kanske ännu i framtiden
sätter ett hårdt motstånd mot européns inträngande, är kafferrasen
i Sydöstra-afrika eller de egentliga Zulus. Deras ryktbara furstar
hafva gifvit engelsmän, boers och portugiser ofantligt bråk och
bekymmer. Kafferns starka familjekänsla gör, att några hundratusen,
ja tiotusental äro färdiga att bilda en nation, medan de talrika
hottentotterna icke tyckas hafva begrepp om nationalitetskänsla,
(solidaritetskänsla!) -- Detta oafsedt sitt vackra och rika språk.
"Slagen till slant" passade åt hottentotten till ordspråk. Kaffern går
däremot omkring och rufvar huru han skall kunna hämnas inkräktaren af
hans jord. Det är den svarte indianen. Den svarta demimonde världen
i kolonialstäderna räknar äfven 10 hottentottskor på en kafferska.
Utom hottentottskan och Tete-Kafir är bland Afrikas otaliga dialekter
Hainbundoabantu och Kisuabili språket vid Zansibarkusten de mest
framstående.
Buschmännen förefalla apmässiga och utgöra, måhända, Darwins saknade
mellanlänk.
Den som är hugad blifva afrikakännare har nuförtiden ett rikt material
i Mungo Parks, Livingstones, Camerons, Burtons, Barths, Spekes, Ch.
Andersons, Schweinfurths, Manch's, Galtons, Du Chaillus, Pogges,
Nachtigals, Serpa Pintos, Bakers, De svenske officerarnes "Tre år i
Kongo" --, ett utmärkt arbete --, vidare H.M. Stanleys, Emins, Triviers
m.fl. utgifna resebeskrifningar och vetenskapliga afhandlingar.