Afrikas allmänna geografi.
För menige män och lärde, som ej bekymrat sig om Afrika.
Man bör ej marschera efter hvarandra likt kungarne
i Sköna Helena.
Afrika ligger ungefär emellan 37 1/2° N. Lat. och 35° S. Lat. samt
45 3/4° Paris 50° Greenwich O. Long och 20° Paris 24 3/4° Greenwich V.
Long.
Dess ytinnehåll är omkring en half miljon och par tiotusental
kvadratmil. Finlands areal är 6,000 kvadratmil med några hundratal
därtill.
Afrikas största floder äro Nilen, Niger, Kongo, Zambesi och Orange
floden m.fl. Vårt land skulle icke inrymma någon af dem, knapt nog
europäiska Ryssland. Nilen är längst, Kongo vattenrikast och djupast.
Amason floden i Sydamerika är flodernas "Champion of the world", men
den är grund.
Afrikas största sjöar äro Viktoria-Nyanza, Tanganika, Njassa, Tsad,
Bangweolo eller Bemba, nära hvars strand Livingstone dog. Vidare
N'gami, Meru, Albert Edvard och Albert Nyassa, Rudolfssjö, Mokarikari,
Estoscha, Leopoldsjön och andra Kongoflodens sjöar.
Afrikas högsta bärg äro följande: Atlas i Marocko, Tar-So-Bero i
Sahara, Pellot och Kolima i Senegal, Kamerun, midtemot ön Fernando Po
i Guinea bukten, Erango i Hererodamara, Kapbärgen och Svartabärgen,
Storm och Drakbärgen mellan Boers republiker och Natal, Motopa i
Maschonaland, Bismarck, Zambo och Milundseka kring Zambesi och Schirvé
sjön, vidare Tata-Magongo i Loanda-Benguela, Mbonda i det inre
Lunda, Lokinga vid Bangweolo, Lomve västerom om Makualanden, Rubeho
i Usagara, Kilimandjaro och Kenia mellan Viktoria sjön och Indiska
ocean, Dem-Bekir i Bahr El Ghasel, samt Ruvenzori eller Mänbärgen bakom
Viktoria och Schweinfurthbärget i Vadelai vid öfre Nilen. Ändtligen
alplandet Habesch eller Abyssinien. De högsta bärgstopparne äro
ständigt snöbetäkta, äfven under ekvatorn. På den stora ön Madagaskar i
Indiska ocean, österom Mozambik kanalen, ligga höga bärg.
Afrika är rikt på mineralier och metaller.
Guld påträffas öfveralt, utom i Sahara och norrom denna öken. Mesta
guldet finnes vid Guineaviken och i det inre mellan ekvatorn och 30°
S. Lat.
Silfver är en för Afrika icke häller främmande produkt. Transvaal har
flere silfvergrufvor. Boers länder äro rika på diamanter och stenkol.
Diamantfebern har skapat den ståtliga staden Kimberley midt i en
vidsträkt öken, där vatten sparsamt erhålles och lifsförnödenheterna
endast långväga ifrån. Marmor och porfyr förekomma såväl i norra som
södra Afrika.
Koppar erhålles från flere ställen i öfverflöd, såsom vid Port Nolloth.
Kopparringar om armar och ben utgöra de afrikanska svarta fruntimrens
största förtjusning, medan de däremot äro jämförelsevis likgiltiga för
föremål af guld.
Synnerligen söder om 5° S. Lat. är Afrika rikt på både järn, bly, zink,
salt m.m. Katanga lär vara ett värkligt Eldorado.
Att Afrikas fauna och flora är mäktig, omväxlande och, där ej vatten
saknas, äfven utomordentligt rik vet hvar och en, men äfven i Sahara
och Kalahari ryter lejonet då det fäller giraffen, medan antiloper och
strutsar fly förfärade undan.
Ehuru negrerna hushålla med elefanter sämre än vi med veden, finnas
dessa djurens kejsare ännu i talrika hjordar uti det inre, och var jag
i tillfälle att se en flock af dessa väldiga djur taga sig ett hafsbad
vid Cap Delgado, ej långt från Rovuma flodens mynning. Hvem kan
uppräkna de olika slagen af "nöt", jag menar här fyrfota med hofvar och
klöfvar försedda djur, af hvilka det formligen kokar i skogarne nedanom
Kongo ända till Boers stater. Märkligt nog påstår Stanley, att urskogen
emellan Aruvimi, en biflod till Kongo, samt sjön Albert var öde och
tom.
Ehuru H.M. Stanley ovilkorligen är den djärfvaste och förste af
alla Afrikaresande, fruktar jag i all min ringhet att han misstagit
sig härvidlag. En stor expedition, som hans senaste, med en Maxims
kulspruta kan skrämma äfven en noshörning på flykten, för att ej nämna
små fåglar.
Gnubockar, damaantiloper och flodhästar förekomma "en masse", men
ledsamt nog äfven hyenor, ormar, såsom den ilskna och giftiga
Pufferten, hvilka icke tvekar att förfölja och kasta sig på en ryttare.
Enfin de så att säga humoristiska, men elaka krokodilerna, hvilka jag
gärna lämnar, då jag haft så många obehag af såväl fyr- som tvåbenta
krokodiler.
Det indiska hönset, som öfverflyttats till Afrika, har så förökat sig
på Mozambik kusten, att en höna säljes för ett pris motsvarande fem
penni vårt mynt. Inhemska afrikanska pärlhöns äro dyrare. Getter äro
Afrikas "pièce de résistance."
Utan att uppehålla mig vid äckliga leddjur och crustaceer vill jag
vidare relatera något om de många, enligt våra begrepp underliga,
fast ofta välsmakande fiskar, hvilka simma i floder, sjöar och
längs kusterna. Här vimlar det af den spetsnosade Mölertsen och den
trubbnosade Springerten. Lax och forell, gädda och kolsvart aborre.
Gruntern, som vid fångande grymtar som en liten gris. Månfisken. Den
enorma Viktoriatrattan. Hornfiskar. Blånosen. Elektriska flundran.
Darrålen. Sandstocken, som är stor, alldeles genomskinlig och anses
ytterst delikat. Krithvita simpor. Den otäcka kattfisken, som med sina
palper hårdt griper om fiskarens fingrar eller vrist. Sandhundhajen --
liten men elak. En oändlig serie -- lefvande dels i salt, dels i sött
vatten, samt ibland i båda.
Dock nog nu om fiskar!
Af deltagande för den redan tröttnande läsaren skall jag totalt förbise
gräshoppar, myror, moskitos, flugor och mångfaldig ohyra, af hvilken
man vid ett oförsiktigt valdt lägerställe bokstafligen blir öfversållad
och tvungen att förbittrad resa sig, färdig att begå "Hara-Kiri" blott
för att slippa den objudna invasionen; apor, roffåglar, marabustorkar
och papegojor återkommer jag törhända framdeles till.
Men om små sångfåglar och svalor vill jag genast säga något. Då min
afsikt ingalunda är att göra boken lång, torr och dyr, tänker jag
slå två flugor i en smäll och berätta om ett par svalor, som åratal
bygt sitt näste under taket på verandan i Maschados hus i Mozambik.
M. fångade dem en dag och fäste ett sidenband om hvarderas hals med
påtrykt "Maschado Mozambik."
Följande år ätervände den ena svalan, den andra torde de italienska
gaminerna stulit. Svalan bar ett gult band på hvilket jag läste "Uelzen
Deutschland." Svalan själf, stackare, hade vid dess förnyade infångande
dödats.
En samling af små söta sångfåglar var jag i tillfälle att iakttaga
ombord å H.M. Sultanens af Tjangebars (Zansibars) ångare Barava, som
förde oss från Mozambik till Tjangebar. Uti en stor bur befunno sig
nämligen några hundra af dessa oskyldiga små kvittrare. De sändes af
en portugisisk dam i Tonga såsom gåfva åt någon förnämitet i Lisboa.
Hvilket oförmodadt och trefligt ressällskap.
Tonga eller som jag tror de heta "sällskaps fåglar", små blågrå med
hvita bröst, sutto radade på pinnen vid och på hvarandra, 6 à 8 man
högt. I det fria bo de i tusental tillhopa. En annan art är af större
kroppsstorlek.
Kolibris, metallglänsande honingsugare, den högmodiga paradisfågeln
med sin orimligt långa nedhängande stjärt, bi- och flugfångare,
scharlakansfågeln, kägelsnabeln, starar och "man soll sich nicht
verblüffen lassen", en näktergal, som fick göra resan retur utan vidare
besvär än sitta på en pinne och spänna tarsen litet stramare vid någon
rullning af ångbåten.
Men låtom oss nu öfvergå till växtvärlden. Främst i rangrullan står
otvifvelaktigt Dadelpalmen i norra Afrika jämte sina släktingar
Olje och Kokos palmerna i tropiken samt de lummiga Cykadéerna i
södra Afrika. Den som tycker om ananas (pine äpples) föraktar icke
kaktusarterna, likasom den egentliga kaktus hvilken ibland bildar
riktiga blomsterskogar och växer till ansenlig höjd. Ananas är en
alldeles låg planta af kaktus artadt utseende, men om den precis hör
till släktet vet jag ej. Harts afsöndrar den mycket. Jätte-baobab,
apbrödsträd, sykomorer, cypresser, ebenholz, mahogny, akacier, mulbär,
fikon, plommon, mpafu och pomerans m.fl. -- alla frodas de i Afrika
vare sig i norr eller söder, och i centrala delen af kontinenten
uppnå deras gelikar en storlek och prakt, hvarmed endast Kaliforniens
röda fura, de brasilianska träden och Parana samt Bermejo flodernas
skogs-distrikter i Grand Chaco försiktigt våga täfla.
Det australiska gummi-feberträdet, som spirar upp och skjuter
himmelshögt öfveralt, där det planteras, finner man äfven här och skall
det väl såsom Sydamerikas eucalyptus engång i förening med dikning
och kanalisering göra slut på den farliga intermittenta febern. Hvad
nytta skulle ej våra bröstsjuka hafva af det vackra mangoträdets
terpentinhaltiga, välsmakande frukter! Och ej skulle vi lida hungersnöd
om bananas bara ville växa vilda hos oss som de göra i Afrika. Bananas
äro världens kanske nyttigaste frukter; efter dem komma apelsin och
citron, också de infödda afrikanska medborgare.
Detta kan man ej säga om tebusken, medan däremot anses Nubiens kaffe
för det bästa i världen. Java kaffeträd, cacao och indiskt te äro
numera äfven acklimatiserade t.ex. i Natal och trifvas utmärkt. Det
samma är förhållande med riset, hvilket redan utgör hufvudfödan för
"niggrarne" längs hela Mozambik kanalen.
I södra och norra Afrika finna vi alla, äfven i Europa använda
sädesslag och i Cap till och med råg. Specielt afrikanska äro väl
negerkornet Durrah, som är så gifvande, att man erhållit 3357 kornet
af ett ax; vidare flere afrikanska hveteslag. Påminna vi oss sedan
pistozza, manihok, söta batater och tomater m.m. så ser man hvad Afrika
kan bjuda uppå.
Till det angenämaste af alt hvad Afrika likväl har att erbjuda måste vi
räkna dess härliga, i alla färger prunkande, välluktande blomster.
Blodtörstig tyrann och vekaste ungmö skulle säkert stanna lika
förhäxade som jag vid den anblick en liten undangömd fläck,
en strandäng vid en biflod till den mellan Grahamstown och
Kingwilliamstown rinnande Stora Fiskfloden företedde, då jag påträffade
densamma. Ängen hade engång varit upplöjd och var det väl därför som
tusentals blomsorter radat sig, sida vid sida, så tätt att man ej "såg
ängen för bara blommor." Hvilken arom i luften. Outsägligt!
Buffon hade bort beskrifva och Lichtenstein räkna upp de olika
arterna i alla deras olika schatteringar, från glödande eldrödt till
ljusblått och blekhvitt. -- Och när man sedan skådar hela byggnader
öfverskyggade, beprydda med mängden af dessa naturens fintmäjslade,
doftande ornamenteringar -- --!
Traditionen förmäler att Afrikas älsta urinnevånare härstamma från en
af Gubben Noaks söner. Dennes efterkommande utgrenade sig sedermera
i flere olika stammar, hvilka genom kroasering med andra raser gåfvo
upphof åt de sinsemellan olika folkslag, som vid tiden för historiens
början påträffas i denna världsdel. Sedermera inträffade här, likasom
annorstädes, stora folkvandringar. Anledningen till dessa voro, säga
historikerna, kannibalism, månggifte och slafveri plus roflystnad.
Riken sammanstörtade och andra upprättades. Omkring Niger-floden
sträkte sig det stora Kanemväldet ut öfver Sahara. På 1600-talet
omfattade Stor-Mokoko kongolanden. En viss Anzico (= chimpans)
torde grundlagt detta välde.
Vid 1700 talet, och redan förut, existerade det mäktiga Monomatapa med
hufvudstaden Kitiva, hvars inflytande sträkte sig från Zambesi i söder
och västerut bortom Njassa sjön till Musiatunja vattenfall vid öfre
Zambesi. De af Mauch 1871 upptäkta Zimboboes, Solukutas m.fl. ruiner
härröra från detta välde, såvida de ej räkna sina anor från Ophir,
i Salomos tid, eller än längre tillbaka i tiden, från det i hafvet
sjunkna landet emellan Mozambik och Ceylon, af hvilket Madagaskar anses
utgöra en kvarlefva.
I det inre utbredde sig Muati-Morapus eller Moluais höfdingadöme från
Bangwelo ända bort till Kongo och Nilen.