Kap-kolonin.
Sydafrikas hufvudstad. Nationalparken Knysna. Olika sätt att resa,
gratis eller efter två guldfuchsar. Skilnaden emellan en
Hottentottska och en Kaffer. Zigenare af högre rangklass.
Landsortsstäder m.m.
Senare hälften af september 1890.
En neger i den för härvarande svarte arbetare traditionella dräkten,
hoc est i en stor säck, med hål utskurna för hufvud och armar, stod med
min sjömanskista på sitt ulliga, bara hufvud och mina öfriga effekter
framför sig på marken, färdig att fatta tag i dem och bära sakerna
hvarthän han än fick order af den hvite mannen.
Ordern var ännu ej gifven, och detta ehuru redan väl en halftimme
förflutit sedan jag städslat karlen.
Villrådig satte jag mig på en lös kvadersten, som af någon anledning
icke funnit användning vid de storartade, dels fullbordade, dels vidare
fortgående arbetena på förbättrande af Kapstadens hamn, hvilken är
öppen, synnerligen för vindar ifrån nordväst.
Min svarte hajduk blängde en stund, hvarefter han varsamt placerade
kistan på kajen, satte sig uppå den och, med ett för en neger ovanligt
lugn, ur en liten säck framdrog en tennflaska, fyld med vatten,
ett par runda hvetebullar och en strut sandsocker, hvilket alt han
strax lät sig väl smaka. Vatten, hvetebröd och en dosis sandsocker
utgör negerarbetarnes i Kapkolonins hamnstäder hufvudsakliga föda.
I nattkvarteret, skjul där de i större och mindre skaror logera,
tillkommer emellanåt en skål kokt ris och vid "prasdnikar" en bit kött
-- sak samma efter hvilket slags djur...
Särdeles sparsamma förstå de svarte arbetarne att inom 5 à 6 månader
hopbringa en icke obetydlig summa, med hvilken de sedan tillhandla
sig lämpliga bytesartiklar, för att i sina ofta aflägset belägna byar
köpa sig nya hustrur m.m. Ju flere kvinnor en sådan man eger, dess
ljusare ser han framtiden an -- motsatt mot oss. -- Nålpenningar till
toaletter komma ej ifråga och medan mannen arbetar i hamnen, så bruka
hustrurna jorden och förkofra boskapen. En dag synes karlen ej mer
vid anmälningstiden å kontoret. Själf välbärgad negerbonde, sänder
han en fattig kusin i stället! Aldrig vistas han i staden längre
tid än halfva året. Ofvansagda gäller förnämligast kafferstammen.
Hottentotterne, massan af arbetarne i hufvudstaden Cape Town och i
småstäderna, äro jämförelsevis lättsinniga och vårdslösa.
Några regndroppar föllo. Jag blickade upp förvånad. Det regnar
jämförelsevis sällan i denna västliga zon af Kapkolonin. Så hade jag
hört och läst. Solen glänste ännu emot "Tafel-Table" eller på svenska
Bordbärgets sluttningar, medan kring Lejonhufvudet och Djäfvulspiggen
mörka lager af moln hade hopats. Själfva staden, där den utsträkte sig
på slätten från bärgets fot till hafsstranden, låg i en egendomlig
belysning. På en stadsdel föll ett stridt regn, en annan träffades af
tre à fyra grant skimrande regnbågar, under det att några delar åter
lågo i solljuset.
öfver hafvet och den i fjärran liggande ön med fyrbåken, dårhuset och
de spetälskas hospital -- Robben Island -- stiga äfven molnmassor.
Vinden, som hittils hven och pep, dånar om öronen. Åskan mullrar med
ett hotande flerfaldigt eko och mellan bärgsspetsarne ljunga oräkneliga
blixtar.
En god regnrock är det första en afrikaresande bör vara försedd med,
men min oljekavaj hade blifvit bortstulen ombord å Snowdrop, jag
misstänker af malajen, och som regnet här denna årstid, på våren -- i
september -- faller i värkliga floder, så hade jag själsnärvaro nog att
rusa åstad i riktning af en mindre kaffeserveringslokal, i detsamma jag
gaf negern ett tecken att följa mig i hälarne.
Från denna kaffe "schopp" begynte sedan min rastlösa 8 månaders
hemfärd. Hvilken färd! Hunger, törst och sjukdom, nödtvungna krokar och
uppehåll; till sjös och till lands, längs kusten och igenom det inre,
per järnväg, fartyg och, jag höll nästan på att skrifva -- luftballong,
med hästar, bufflar och mula eller "en footback"; ensam med blott
stafven i hand och påsen på ryggen eller beväpnad till tänderna, men
äfven uppfyld af muntra episoder, ljufva minnen af en skön natur och
hjärtegoda människor, samt emellanåt trefligt ressällskap.
"Die Todten reiten schnell" tänkte jag med Schiller under min ridt fyra
år tidigare genom Pampan i Argentina, nu tänker jag "En vivant il faut
se dépécher aussi tout de mème."
Negern tände på sin pipa och jag min sista finska cigarr -- en
Borgströmsk Diana! Det var ett litet enkelt matserveringsställe,
antagligen för sjömän och arbetare. -- Inredt på engelskt sätt med
reminiscenser af gammal holländsk smak. "The old Dutsch" har i dag
som är mycket af sin prägel stämplad på den annars splittermodernt
inrättade och "gåpående" Kapkolonin.
Själfva Kapstaden med sina platta tak och breda rätvinkliga gator, sin
docka och tusen fot i hafvet utbygda vågbrytare, samt sina monumentala
publika och många dyrbara privathus fin de siècle, med de uråldriga
gammal-holländska byggnaderna spridda ibland sig, och de egendomliga
bärgen i fonden -- själfva Kap-staden ter sig högst besynnerlig,
oförklarad. Omedvetet insmugglar sig i tanken Almqvist's ord: "höga som
kommande tider, dystra som de förgångna."
Refrängen lyder helt simpelt i våra vulgära dagar: Ett sorgespel har
det varit, en varieté är det, komedi blir det. Féeriet skall för alltid
varda en fatamorgana. Hvarför afklipper ej Nornan "det hela som är
ingenting?"
-- "Hvarför, o hvarför fick jag ej bli kvar"... hörde jag en röst
gnola på god svenska i rummet bredvid. Tankspridd hade jag uttalat
Kiellands pessimistiska fras halfhögt, hvilket uppsnappats af personen
i fråga. -- "I Arkadien" -- tillade jag glädtigt. Så hastigt förändrar
man sinnesstämning, då oförmodadt hemlandstoner ljuda i örat. Jag vet
ej hvarför, men finska språket gör, långt från fosterjorden, ett ännu
varmare intryck.
Tilläggas bör dock att ifall man någonstädes i Afrika t.ex. skulle råka
på någon af de gamla Helsingfors vännerna så nog skulle väl Finlands
svenska ljuda "varmast."
Finsk svenska fick jag nog sedermera höra, men ej från de gamla
gossarnes läppar, hvilket mycket förtog intrycket. -- Den jag råkade på
i kaffeboden var nu bara en svensk, bra och präktig karl föröfrigt och
Anderson hette han -- icke Petterson. Angenämt i alla händelser att ej
mera vara ensam i Afrika, med en i säck kostymerad nigger. Hälst hade
jag antagligen suttit i Svenska teatern i vår hufvudstad och hört vår
egen svenska från scenen i stället för att nu höra på glade Andersons
sånger om Värmlandsmö och hans vådliga äfventyr i Sinkapur och Kanguun
-- i närheten af, låt vara -- Goda Hoppsudden.
Tacka Gud måste man i alla fall. A. kände Kap ut och in och det dröjde
ej lång tid innan äfven jag gjorde så, och dessutom slut på de fem
pund jag förtjänat å Snowdrop. Går det engång, så går det, och bär det
utför, så bär det! Jag formerade bekantskap med en finne Lz som, sedan
flere år bosatt i Kap och gift med en hotellvärds dotter därstädes, var
glad att få höra nyheter hemifrån och vänlig nog att hjälpa mig i väg
på min beramade tur omkring Zansibar. Ingen småsak förresten för en
"pank" herre och svårare att lyckas i, fruktar jag, än t.ex. att segla
till Hangö välförsedd, eller rida på velociped från H:fors till Borgå
midsommartid och skida tillbaka till julhälgen -- men sport, är sport
-- när det kostar mycket penningar.
Den förnämsta gatan i Kapstaden är Adderley Street, alias Heerengracht.
på vänster hand -- efter som jag kom in på gatan -- visade sig
bangården, Standardbankens hus, den säkraste af alla afrikanska banker,
af hvilka Union och Africanbank instälde sina betalningar innan jag
ännu hunnit till Natal, vidare, högre upp, en gammal holländsk kyrka
med en säregen spira. Till höger magasin med spegelglas fönster,
butiker och kontor.
En vacker gata stöter där till, St. Georgs gatan. Vi styra kosan utmed
den. Tidningsbyråer: Cape-Times, Annual argus' spedition, postkontoret,
klubblokaler och en vacker katedral upptäktes här. I Öster, mot bärgen
skådar man den engelska villastaden. Hvarje boning är omgifven af
en den mest inbjudande trollska, större eller mindre trädgård med
springbrunn och här och där utstälda statyetter -- af Venus, Psyke,
Terpsichore, Bismarck och drottning Victoria.
Västerut ligga de urgamla holländska gatorna Loop, Burgh m.fl. I slutet
af Adderley Street befinner sig den magnifika Regeringsparken, midt
igenom hvilken en imponerande ekallé löper. Allén förefaller att vara
innevånarnes älsklingspromenad.
I närheten af ingången till ekallén tronar Kap-parlamentets hus,
kanske det ståtligaste i staden, uppfördt af röda tegel med trappor och
pelare af cement eller en vacker, men något porös granit.
Ej långt därifrån äro bibliotek och muséer uppförda midt emot den
Botaniska trädgården, på hvars motsatta sida Guvernörsresidenset
befinner sig -- en oregelbunden, ful gammalmodig byggnad.
Kapregeringen är ganska själfständig, såsom alla Englands
kolonistyrelser. Genralguvernören Sir Henry Lochs var för ögonblicket
med svit och en skvadron husarer uppe i Betjuanaland. Premierministern
Mr Cecil Rhodes är kolonins rikaste diamantfältegare i Kimberley.
Ehuru af holländskt ursprung lär han vara både aktad och mäktig
på grund af framstående egenskaper. Han torde drömma om ett stort
sydafrikanskt förbund och torde vara en nagel i ögat för boers, liksom
för Natalkolonisterne.
Garnisonen är tämligen stark, men förstärkes yttermera af den
"frivilliga armén", hvilken senare äfven fungerar som brandkår och till
och med besitter eget artilleri. Dessutom finnes en talrik öfver hela
kolonin spridd beriden polis eller gendarmeri. En afdelning af engelska
flottan ligger städse i Simons-bay, till hvilken vik ett skildt
järnvägsspår leder, till Kalkstation och Simonstown. Befästningar
uppföras öfver alt på höjderna. Huru gärna hade jag ej, påminnande mig
utsikten från Teneriffas pik, klifvit upp på Tafel eller Flata bärget
men i följd af hårda omständigheter och för att ej blifva längre på
vägen än lifvet skulle räcka begaf jag mig ombord å en af de ångbåtar
som trafikera Sydafrikas kuster. Några dagar därefter steg jag ånyo i
land vid den vilda, natursköna orten Knysna.
I flerdubbla kedjor höja sig bärgen vid Knysna -- 23 1/4° Greenwich
Long. 34° S. Lat. -- alt högre och högre inåt landet. Nyligen har man
funnit guld i dem.
De högsta, längst bort belägna, höljas af hvita dimmor, närmare kusten
te sig deras ryggar som gredelinblå, i zigzag gående strimmor och ännu
närmare resa de sig skogbeklädda gröna, slutligen har man strandens
höga sandreflar, silfver och guldglänsande i aftonsolens skimmer
öfver rödfärgadt haf. Det är ett färgspel utan like som jag förr ej
skådat, hvarken på Mont-blanc i Schveitz, när alptoppen hälsar ljusets
ursprung en klar, tidig morgonstund, eller i St. Vincents kraterhamn
-- hvarken vid Goda Hoppsuddens himmelsstormande klippa eller på Kap
Agulhas romantiska, hafvet spetsen bjudande uddar; -- måhända dock ute
på ocean, då en laber bris färgar vågornas ryggar hvita, solen går upp
eller ned och månen blänker högt uppe, bland stjärnorna.
En suck lättar bröstet huru ensam man än är -- och i Afrika. Huru än
öfvergifven, gjutes balsam i såradt hjärta, tröstas själen då den
gripes af den trollkraft som ligger i anblicken af en majestätisk
natur, döfvas af dess fridfulla, öfverlägsna härlighet. Hvad betyda de
högmodigaste lefvande män mot dessa döda toppar, hvad de mest smäktande
skönheter mot dessa i behagfulla kaskader uti oceanen nedspringande
skogsbäckar. Dödt! tanklöst! -- hvilka dumheter! Naturen lefver, icke
alltid stolt, misstänker jag, öfver vårt sätt att lefva, och tänker,
jag är öfvertygad därom -- ett strå hvassare än vi -- som väl ofta
tänka tokigt.
Vi kryp och parasiter, som lyckats stjäla en gnista af Guds i Universum
nedlagda förnuft; vi tro på oss själfva och jubla vid genomborrandet
af en tunnel eller invigningen af ett operahus. Möjligen bra gjordt af
oss, men mycket ringa i bredd med Universalandens värk uti naturen.
Blicka genom teleskopet eller uti mikroskopet och begrunda om du, o
människa, ur stånd att fatta sanningen. hvad stort är, eller hvad som
är litet, åtminstone begriper att du själf, o ve, blott är en stackas
narr, så länge du inbillar dig vara kronan på skapelsen. Men vi skola
ju skildra en afrikafärd och närmast nu -- Knysna.
Knysna är en obetydlig ort "med en hamn som ligger midt på torra
landet", dit endast små fartyg kunna intränga; större få med ångan
uppehålla sig utanför, i öppna hafvet. Sedan man funnit guld i närheten
har rörelsen ökats och man funderar på att tillkalla ingeniören Coode
samt utnämna en hamnkapten.
Det bärgiga skogsdistriktet till Juniondal och äfven Kuga
bärgsdistriktet, emellan tvänne åar, som flyta ut i Groote floden, har
af kapregeringen på sätt och vis exproprierats för att bilda en krono-
eller rättare nationalpark. I denna vilda och laglösa näjd är det
dock mer än blott ett "tuppfjät" emellan ett, med iakttagande af alla
vederbörliga former, uppsatt protokoll och ett "fait accompli".
En poetisk redaktionssekreterare utaf akten lär till och med hafva
instuckit en paragraf, som förbjöd all skogsafvärkan och all jakt,
äfven på vilda djur --.
Om af denna orsak eller med anledning af traktens otillgänglighet,
men Knysna distriktet är det enda återstående ställe i södra delen af
Kapkolonin, där elefanter påträffäs och lejonets rytande ännu någongång
enligt sägen höres. Att apor och stora ormar väl trifvas faller af sig
själft. På min vandring till Uitenhage råkade vi ut för argsinta apor
-- af passabel storlek -- och hväsande ormar, men elefanter sågo vi
icke, ej häller hörde vi lejonets rytande. Det är sant -- en morgon
i daggryningen fingo vi se en strid emellan några väldiga myrbjörnar
och en panter eller leopard -- omöjligt att urskilja i den rådande
skymningen.
En af björnarne blef på platsen till frukost åt panterkissan. Sedermera
hörde jag af norrmannen Engh, en vandrande elektrotekniker, att då
han för ett år sedan legat öfver natten hos några beridna regeringens
skogvakter i deras bostad i skogen, på vägen till Juniondal, fyra
elefanter, bland annat, med snablarne hade bortrykt det lilla husets
tak och varit nära att vräka omkull hela kojan.
På sina ställen är skogen tät och genomflätad med slingerväxter och
spången igenväxt, så att man med de dolkformade knifvarne mäste bana
sig en väg.
Ett tidsödande arbete, i hvilket man ej har större framgång än att
komma framåt ett par tiotal famnar i timmen, och dessutom obehagligt
för ormar och ohyran i löfvärket.
Jo, jo, men -- nog reste man bekvämare förut i sin vagn längs Tölö
chaussén efter de lifliga guldskymlarne!
Närmare Humansdorp blir det mindre backigt och skogen tar småningom
slut.
Vågformade gräsmarker begynna och vid Hankey, där man färdas öfver
Groote floden, gör man bekantskap med en flik af den ryktbara
Karrosteppen, som, ökenlik 7 à 8 månader, den återstående delen af året
är en saftig betesmark och vimlar af lif, två och fyrbent, behornadt
och kloförsedt.
Slättlandet till Uitenhage öfverfares makligt i oxfora -- tio par
bufflar -- i sällskap med några ovanligt fryntlige boers, synnerligt
välvilliga när de upptäkt att man ej är "en fördömd rödnacke", vill
säga: engelsman.
Ehuru alt engelskt numera har Öfvervälde i Kapkolonin, utgöra ännu i
dag boers majoriteten af den hvita befolkningen, i västra delen. Just i
dessa trakter begynna emellertid engelska element uppträda talrikare.
Äfven många judar och tyskar.
Kafferrasen uttränger därjämte de härintill förekommande
hottentotterna. Kaffrer och hottentotter äro värkligen "Niggrar", men
mycket olika hvarandra, så till utseende som karaktär.
Utom att hottentotterna äro mörka och i sina anletsdrag förete idealet
för negertypen, och kaffern åter har en markerad profil, med en
ljusbrun eller indianröd färgskiftning, skiljas de båda stammarne lätt
på deras fruntimmer. Kafferskorna få nämligen arbeta hårdt -- hårdare
än våra bondkvinnor -- åt sina män, som hysa inga anlag att ställas
under toffeln, medan hottentottskan har en godmodigare äkta hälft,
gärna latas och lägger på hullet, ibland öfverhöfvan så att man
bokstafligen -- baxnar.
Jag har redan förut haft äran orda om skilnaden emellan en kaffer och
en hottentott. I allmänhet bör man icke tro att alla negrer likna
hvarandra som blåbär -- hvarken i afseende å svärta, profil eller
karaktär. De, negrerna, skilja sig på hudfärgen sinsemellan betydligt
mer än vi, hvita människor. Somalis äro ibland gula som kineser,
nubiern är svart som kol, sudanesen är icke mycket blekare, medan
zansibariten har s.a.s. en skiftning i grönt. Herrar kongoiter variera
ifrån den mörkaste natt till en "svagt rosenskimrande morgongryning";
kaffern är brun och hottentotterna, koin-koin folket, mörka men ofta
nog värkliga "färggåtor" för hvilket de, så påstår man, särskildt hafva
sina fruntimmer att tacka. Hottentottskorna -- tertium non datur -- äro
mycket lätta på foten och dessutom altjämt i ett tillstånd som gör, att
ingen brist på ammor någonsin förefinnes inom deras landamären.
Hottentotterna äro annars ett muntert och jovialiskt släkte, med anlag
för korpulens, hvilken hos det täcka könet emllanåt når skrämmande
proportioner, en sak som vi redan omnämt. När man nu ser strimmiga,
prickiga och skäckiga species, så nog blir man snart humoristiskt stämd
i hottentottskt sällskap. Tillägga vi slutligen att man ej sällan ser
albinos och dvärgar så måste det erkännas, att negrer mindre äro stöpta
i samma form än t.ex.: pedagoger och teologer af den hvita hudens olika
nyanser. Hottentotten är annars en slarf och kaffern en girigbuk.
Hottentotten böjer sig utan vidare för sin hvite herre och mumlar på
sin höjd: jag är slagen till slant, då däremot kaffern med hämdlystet
förakt gärna slår ihjäl främlingen, som inkräktat hans mark, och ännu
hällre enleverar dennes fru och döttrar. Några händelser som inträffade
under min vandring kunna omnämnas. En gammal missionärs ännu äldre äkta
hälft, en gumma på nära sjuttio, blef bortröfvad af en ung höfding,
som ville lysa öfver en sin medtäflare genom att skryta med en hvit
drottning. Efter mycket besvär fick man den gamla damen hem igen. En
annan gång gick det värre. Ett ungt nygift par hade just anländt från
Europa till Durban. Mannen satt vid arbetsbordet, medan hans unga fru
dukade upp kvällsvarden på verandan. Han hörde plötsligt ett buller,
rusade ut, men hans unga hustru var och blef totalt försvunnen.
Stränga lagar råda i Kapkolonin. De svarte äro i de flesta
landsortsstäder förbjudna att röra sig på gatorna efter mörkrets
inbrott, och -- finner en kaffer ett rep, efter hvilket hänger en
främmande oxe, åsna eller häst, så blir han utan vidare kvitt åsnan,
men icke -- repet, om man nb. får tag i karlen.
Uitenhage, tillika med Kapstaden, Graaf Reinet och King Williams
Town en af kolonins älsta städer, är belägen på sluttningen af
Winterbockbärgen och ter sig pittoreskt öfver den ned till Algoa
Bay flytande ån. Dutsch-styl var den rådande, men man påmindes om
engelsmännens herradöme genom regeringens stora värkstäder för
konstruerande af lokomotiv. Liksom i den par hundra engelska mil inåt
landet belägna Graaf Reinet ryska judar monopoliserat handeln med
strutsfjäder, hade samma folk af en annan nation här lagt vantarna på
tvätten af ull.
Strutsfarmande och ullproduktion d.v.s. fårafvel är hufvudnäringen
utmed hela den vida Karrosteppen, begynnande härifrän ända bort till
Atlanten i väster.
På den sydliga kustremsan odlas vinrankan och tobaksplantan, där ej
skog och vildmark taga lofven.
Kapsherryn är billig och utmärkt god -- ocksä tämligen stark.
Se, så där ja -- nu sitter man i en kupé och ilar till Port Elisabeth
med ett afrikanskt bantåg.
Gräsbevuxna låga kullar utan annat tecken till skog än fruktträd och
eukalyptus kring farmarnes boningar. Några timmar och man uppnår
handelsstaden Port Elisabeth med dess kosmopolitiska fysionomi.
Port Elisabeth är lika mycket Afrikas Liverpool, som Jyväskylä Finlands
metropol, törhända dock något mera.
Några steg och man står på "Jetty Street" samt är om några Ögonblick
ute på vägbrytaren. En vänlig gammal herre lånar sin kikare.
Riktigt -- där ute på den öppna redden gungar sakta den halflastade
"Snowdrop". Jag går upp på postkontoret. Väntar. Får ändtligen svar.
Tvä bref.
"Långt från öga långt från hjärta."
I brefven läser jag råd och förmaningar om huru man bör bete sig för
att bäst reda sig i Afrika. Mycket tacksam, men skulle hällre emottagit
hundra bref, utan en enda förmaning, men i stället fullskrifna af
nyheter hemifrån.
Go'morron, go'morron! Nej så roligt! Snowdropkamraterna, de unga
vännerna Meyer och Sievertson skaka hand med mig. Vi voro tre stycken
där och endast Meyer hade ett pund i fickan, som den generöse gossen
genast stälde till vår gemensamma disposition. Vi sofde godt i hvar
sin säng i ett långt, snygt rum uti enkefru Lowes boardingshus. Andra
dagen åto vi duktigt, men blefvo till natten bortkörda af den grymma
enkefrun, då vi ej mera hade att betala kontant. Namnet gjorde intet
till saken, ty "Lowe" betyder ju kärlek. Döttrarna togo oss dock
vänligt i hand, beklagande vårt öde.
Rädda för kapstädernas stränga polis logerade vi med våra saker ute i
det fria utanför staden, inbäddade i sandbanken vid hafsstranden. Månen
blickade vemodsfullt ned på oss. Sievertson snyftade, Meyer såg mycket
fundersam ut och jag -- var argare än en spindel.
Följande morgon tog jag reda på landsmannen Martin Nyberg -- för
närvarande i Rangoon, i Asien. Ädelmodigt stod Nyberg oss bi. Han hade
god plats som uppsyningsman vid en kajbyggnad.
Med Nybergs hjälp skaffade jag Meyer och Sievertson ombord på en norsk
skuta, som seglade till Port Natal, där de unga männen hade bekanta och
aflägsnare anförvandter.
Det var med tårar i ögonen jag tog afsked af ynglingarne, och Meyer
tvang mig låna sitt fickur -- ett fickur som sedermera räddade mitt lif
-- en tacksamhetsskuld som jag gärna ville återgälda Meyer hundrafalt
icke för att jag så ifrigt hänger vid lifshanken, men för att jag
sannerligen ej velat dö, fallen för en rofgirig kaffers käppslag -- och
kanske bli kokad till ragout efteråt, till en mer eller mindre smaklig
måltid åt hans fruar.
Jag skall pröfva läsarens tålamod med en kort beskrifning öfver Port
Elisabeth, där jag vistades några dygn.
Det märkligaste intresset samlar sig kring Market Square eller torget,
samt detta tidigt om morgonen.
En bråkdel, ehuru en mindre, af världens nästan alla nationer fyller då
den stora platsen med dess springbrunn i midten; det ganska prydliga
rådhuset på ena sidan och den parallelt med hafsstranden löpande
hufvudgatan Main-Street's ena ändpunkt på den andra.
Main-Street är en ett par kilometer lång gata, med i början fina hus,
som ju längre man går desto mera urartar till en stinkande gränd med
usla negerruckel.
Jag har aldrig haft äran besöka den famösa Nischni-Nowgorod marknaden,
men antager att salutorget i Port Elisabeth är en kopia däraf, om äfven
typerna äro andra och olika. Kineser fallera emellertid ingalunda.
Kuriösa voro de med 25 à 30 åsnor förspända landtmannavagnarna. Unga
indiska flickor sålde blommor och krimskrams. Hvad herrar ryssar,
som äro svaga för zigenerskor, skulle hafva njutit af anblicken utaf
dessa mjuka, vackra fruntimmer och hvilka förvisso i sitt hemland
innehade en högre rangklass än det därur utkörda zigenarfolket. Vanliga
indozigenartyper sågos också. Trasigt klädda, voro inderna dock
öfversållade med ofta dyrbara smycken.
Men infödingen själf "massa nigger!" Jo, han var säkert ej frånvarande.
Tvärtom -- han var mycket talrikt representerad -- ifrån djupaste
ebenholz till skäraste ljusbrunt -- nästan som färgbrytningen på
Knysnabärgen. Dessutom albinos och en eller annan s.a.s. strimmig eller
prickig.
Jo -- det är mig en lefnadslustig nationalitet den svarta. Visserligen
äro negrerna löjligt nervösa eller -- ha' de inga nerver alls. Huru
"dåm" pladdra och skrika, gestikulera och grina, i det deras ögon stå
ut som på en kräfta. Så farliga äro negrerna i det hela taget icke.
Godmodiga och äfven älskvärda -- riktiga svarta fransmän. In i landet
äta de visserligen upp hvarandra och hvem som hälst, men det är fel i
uppfostran. Annars är hottentottskan liderlig och kaffern hämdgirig.
Hottentotten håglös till ytterlighet, medan kaffern ofta är girigt snål
och listigt beräknande. Det hafva vi föröfrigt redan talat om ett par
gånger, men vår traktan är att grundligt påpeka olikheten mellan dessa
nationaliteter.
Hvardera sorten super ohyggligt. Allt det där kan ju vid tillfälle slå
in på människor af hvad kulör som hälst och orättvist vore att icke
erkänna det negergentlemän t.ex. i Nord-Amerikas Förenta stater på
intet vis gifva efter hvita sådana. Ofta nog äro de mera hyfsade och
godhjärtade än snuskiga, endast money sökande Yankees.
Vinkelrät emot stranden och Main-Street leda Drottning och Prinsesse
gatorna med deras af träd beskuggade, till hälften undandolda, i
villastyl uppförda hus bort till Fängelset och den vackra parken St.
George, hvilken något stel med springbrunnar och lawntennisplaner
frekventeras af la haute société och framvisar bilder ur high life.
Den i Main-Streets andra ända befintliga Alfredsparken är af äldre
datum, har en treflig, gammal tysk trädgårdsmästare, lummiga träd,
vackra blomsterrabatter och utsikt öfver den låga sandiga stranden
och öppna hafvet. Alfredsparken -- namnet ett minne af hertigen af
Edinburghs besök på 60-talet -- syntes mig åter med sin kägelbana och
danspaviljong egnad åt folknöjen. Fann min förmodan korrekt, då jag vid
utgåendet mötte några engelska soldater i röda uniformer, arm i arm med
tjänstepigor -- svarta --.
Åter och åter Brunnsparken och Hesperia i Tölö. Publiken visst en
annan, växtligheten yppigare men krogarna lika -- dyra.
Jag hade genom M. Nybergs benägna protektion fått mat och logis --
i ett lider -- på ett öfverfyldt boardningshus hos enkefru K:n, men
föredrog att tillbringa de lediga aftontimmarna hos M.N. själf.
En viss fasa för enkefruar hade fått makt med mig. M:rs K:n visade
sig visst mycket vänlig, men hade blott ett öga, var litet sned,
öfverdrifvet korpulent och talade med hes röst. Erhöll den fixa idén
att hennes enda öga hvilade på mig med ett egendomligt, svärmiskt
uttryck... Altså, jag lunkade uppför den branta Hennley road, upp till
M.N. Han bodde ganska nätt och njöt af en treflig utsikt.
Fotografier af Helsingfors och Polisgevaldigerns berättelser af V.
Pettersson lägo på bordet framför soffan.
Påminner mig att jag gaf M.N. ett medhaft exemplar af mina ungdoms
pennalster, utgifna under benämningen Skuggan, ett redaktionsfel, ty de
buro ursprungligen titeln -- I Skuggan -- reslektyr för mognare ungdom
till sommarferierna.