Snowdrop på Ocean.
Då en sjöman till häst är en styggelse inför Herranom,
hvad är en f.d. gardes officer uppe i riggen, om icke
en styggelse för själfva Hin Onde! Lookout for Africa!
Augusti 1890.
Man är envis som en finne, det kan nu inte hjälpas. Istället för
att beskrifva oceanen åberopar jag ånyo "En utflykt till Antipoder"
kap. sid. 11, 12 & 13 på hvilka blad man finner en del af de känslor
uttrykta, hvilka bemäktiga sig ens varelse vid åsynen af densamma.
Törhända är man ej mera så poetisk som då. Det är också en stor skilnad
mellan att resa som passagerare på en ångare och att sitta i riggen med
tjärade händer som matros på en segelskuta. Äfven åldern värkar sitt
till.
Vi hafva seglat ut ur La Manche och stryka i väg söderut med fulla
segel för en styf nordväst med byar.
-- "Skyskrapan bort", ropar the Captain och strax därpå: "Stagseglen
bort utom apan."
Åskan går. Regnet smattrar ned mot däcket. Den alt starkare vinden
tjuter i riggen. Mörkret är intensivt. Fartyget kränger vådligt och
rullar ibland häftigt öfver för en störtsjö. Vinden blir mer akterlig
och stampningen mindre, gongongen ljuder, "åtta glas, Port watsch"
skall upp på däck. Iklädda oljerockar och sjöstöflar klifver en blandad
hop uppför trappan. Negern i spetsen, tuggande och spottande, sedan
den ständigt vresige, röde irländaren, så några alltid svärjande
svenskar; en malaj i fez, en kines utan hårpiska och slutligen tämligen
högtidligt stämda en f.d. finsk officer, norske kontoristen Meyer och
den stackars unge fotografen Sievertson m.fl.
Vi skulle göra vår debyt i natt uppe i riggen under storm, i mörker.
The first Mate's barska stämma ljuder oss tillmöte.
Storbramseglet, storöfverbramseglet och tvänne klyfvare bärgades i en
hast.
Gaffelapan äfven och mesanmastens beginesegel.
Sedan kom turen till fockmastens öfre segel. Hej, hur det bar undan.
Klyfvarbommen strök i sjön med sina vatten och skufblindor och hvad de
alt må heta...
Men framåt gick det, för de refvade återstående seglen.
Med darrande knän och händer kommo vi tre landtkrabbor denna gång
helskinnade ned på däck.
Meyer hade fått sig en knuff af irländaren, för att han icke hittat
rätt på refsejsingarne, och Sievertson ett par patenta örfilar af
svenskarne, för att den stackars gossen icke kunde förmås göra annat på
förmärsrån än hålla sig fast.
Jag hade gudi lof erfarenhet nog att någorlunda nöjsamt draga mig ur
spelet samt fick till och med en kompliment af första styrman, som
nedlåtande slog mig på axeln för mitt arbete med den sönderbrutna
klyfvarbommens fastande, medelst talja, vid ankarspelets cylinder.
-- "You will be a good sailor with the time", yttrade han småleende och
tillade "What's your shipsname my boy?"
-- "Makefast" -- svarade jag utan tvekan.
-- "Allright -- nu kan ni gå och beslå skyskrapan ordentligare."
Styrmannen vände sig om på klacken.
-- Grymme man tänkte jag. Otack är världens lön. Jag hade försökt
utmärka mig och nu skulle jag högst upp i riggen på stormasten. Vid
skenet af en blixt såg jag negern och irländaren hånfullt grina.
Förstod ej då att uppdraget var ett sorts "mention honorable." Alla
möjliga former har också afunden!
Frånräknadt det tunga arbetet och myckna bråket för storm och oväder,
så hade vi en värklig bondtur. På par veckor hade vi hunnit till
Marockos latituder. Stjärnkonstellationerna började undergå förändring.
Såväl haf som himmel blånade mer och mer. Vädret blef alt vackrare och
luften ljummare. Solen hettade under det att månen underbart skönt
strålade rakt öfver hjässan, uti Orion.
Tiotal dygn drifva vi endast sakta framåt för passaden med alla segel
uppe, eller råka vi skoftals ut för fullständig stiltje.
Förste styrmannen är outtröttlig i att upphitta alla slag af
remontarbeten. I nödfall tvinnas garn, tjäras pytsar och målas. Oaktadt
hans bemödande att skaffa sysselsättning kommer besättningen i gräl
under lediga stunder. Alla människors gemensamma broderskap är ännu ej
i faggorna. Icke stort att undra öfver då landsmän ju gräla sinsemellan
och blodsförvandter icke vilja trifvas tillsammans.
Kaptenen hade emellertid upptäkt, att jag fått litet skola, förstod mig
på att räkna, skrifva rent och till och med hjälpligt sköta sextanten.
Mina dagar blefvo nu lättare och lättare, och en kväll blef jag af
andre styrman bjuden till messen på namnsdagsgrogg och claret.
Detta var för mycket för negern, malajen och irländaren. Äfven
svenskarne sågo sura ut. En natt blef jag öfverfallen, men förste
styrmannen och den präktige unge norrmannen Johannes Meyer kommo i tid
till bistånd. Negerns knif hade redan rispat upp en af mina rockärmar.
En annan gång råkade andre styrman i envig med en matros och då jag
ilade till hjälp fick jag plötsligt bakifrån ett slag med en spake, så
att jag döfvad föll ned på skansluckan.
Provianten var skämd, "bisketten" begynte "lefva" och vattnet smakade
äckligt, knorret steg stund från stund.
Herran vete hvad det blifvit af oss, om icke vi igen blifvit undfägnade
med en storm, hvilken visserligen till en början dref oss ur kursen,
men sedan vände om till vår fördel, och för fulla babordshalsar fingo
vi en vacker, solig morgon Afrikas höga kust i sikte ungefär vid 17
Greenwich longitud och 30 Sydlig latitud.
Vi kryssade nu några dagar upp mot Port Nolloth, hvars skimrande
kopparrika bärg redan lyste i fjärran. Dock "Hast Du mir gesehen!"
En ihärdig frisk kultje blåste emot, och då lasten till Nolloth var
obetydlig, beslöt kaptenen vända om och styra kosan på Goda Hopps
udden. Hvilken angenäm färd var det ej! En ren lustfärd långsmed
Afrikas här och hvar synliga kuster.
Nattetid lyste hafvet med fosforglans vida ikring. Infusorierna bildade
emellanåt långa slingrande eldrep. Om dagen seglade nätta, vackert
färgade musslor sirligt förbi oss.
Oräkneliga skaror nyfikna tumlare-delfiner kommo rusande genom vågen
långt ifrån. Flygfisk-svärmar flögo upp, skrämda af bruset kring
skeppsbogen.
Vildändernas falanger sågos högt uppe i skyn och snåla kapdufvor och
andra hafsfåglar kretsa oafbrutet öfver kölvattnet, i hvilket ett par
unga hajar uppehålla sig.
En dag visade sig på afstånd hvalar och slutligen fingo vi njuta af
anblicken utaf den majestätiska albatrossen.
The Captain förströdde sig med att skjuta på dem. Mig skulle detta ej
varit i smaken om jag äfven bommat mindre ofta än han!
Under hela oceanresan hade vi på sin höjd fått sikte på 3 à 4 stycken
seglare, ehuru väl 100,000 hvarje stund plöja hafvet, nu syntes de
däremot hvarje dag. En kväll kort efter mörkrets inbrott signalerade
utkiken "Light under portbaw" och vi blefvo i tillfälle betrakta en af
Sir Donald Currie & C:is ståtliga första klass passagerarebåtar -- jag
tror det var Hawarden Castle -- som rikt eklärerad ilade förbi oss.
Sådana fartyg ha en större farhastighet än våra bantåg.
Följande dag passerade vi ett stort fregattskepp, kommande från Java,
och vår besättning, som upptäkte några fruntimmersparasoller på
akterdäck, kom i formlig extas, hurrade, "cheerade" och viftade med
hattar och dukar. Cherchez la femme! -- Fören stöter emot Cape Towns
dockkaj. Oceanen är åter lyckligt öfverseglad -- huru oändlig den än
är, hvilka hemligheter den än gömmer i sitt ofantliga djup, -- vare
sig lämningarna efter den försvunna civiliserade världsdelen Atalanta
eller hiskliga blötdjur och pansarvidunder, ja fast själfvaste stora
sjöormen, ett står fast: det är med klappande hjärta man hoppar i land
på Afrikas jord. Nyfikenheten har så spänt nerverna, att man tycker
flygsanden, som den starka blåsten för i ögon, öron och näsborrar, är
skönare att inandas än passadens härliga vindfläktar. Oceanen är ändå
bara vatten och fiskar, medan Afrika är jord, växter och varmblodiga
djur och människor. Att största delen människor äro svarta märker man
genast vid första ögonkastet. -- Farväl sjökamrater! Vill det väl --
återse vi hvarandra i Port Elisabeth, ty dit skall Snowdrop om några
dagar ställa kosan -- och jag med.