Den famösa resan begynner.
Stockholms minnen. Göta kanal. Lilla och stora London.
Juli 1890.
Nu -- vid gränsen till det tjugonde seklet är det en vansklig sak att
för bildade nordbor beskrifva Stockholm, så mycket har om staden redan
blifvit "satt på papper". Skall man våga försöket så måste det ske på
ett alldeles nytt, originelt sätt. En vidlyftig skildring får det icke
häller vara.
Skärgärdens trollska scenerier, Waxholms fästning, inloppets skönhet,
Villastaden, Katarina hissen och konungaborgen berättar jag icke om.
Ej häller talar jag om Mose- och Hasselbacken. Hvarken Riddarholmen
med hela makten af historiska minnen eller "Djurgåln" med sina
friska vindar och bilder "ur nya tidens lif" skall locka mig till en
längre afhandling. Endast Gustaf Vasas bildstod på Riddarholmen och
Bellmansbysten i Djurgården ber jag få påminna om.
I det lilla undangömda värdshuset "Bellmansro" med dess
porslinskakelugnar från Bellmans dagar, sutto vi, min aflidna fru
och jag, för år tillbaka, en hel dag försänkta i samtal om den
förgångna tid, som aldrig kommer åter. Det var då, det. Nu gingo vi,
min andra hustru och jag, ut till skogen vid Lill-Jans för att åse
socialistmötet. Min första hustru, med sitt aristokratiska blod i
ådrorna, hörde gärna historier från Gustaf III dagar, medan min andra
med sitt demokratiska "sans ceremonie" en vacker morgon i början af
juni 1890 förklarade sig hugad att spatsera ut till Lill-Jans för att
höra på hvad Branting, Palm & consortes hade att förtälja. Så olika
voro kvinnorna, att jag, arme man, blifvit ett mellanting mellan dem
båda, hvarken fisk eller fågel... oförstådd af världen, den jag,
uppriktigt sagdt, ej häller fattar...
Författaren torde nu -- efter företal och inledning vara mera känd än
mången person, om hvilken tidningarna förkunna: "Den kände filologen
N.N. har i dag aflidit", eller "den kände pianisten M.M. anlände i
går till vår ort". -- Men mera känd än författaren är otvifvelaktigt
Göta kanal, om hvilken jag finner det omöjligt afhålla mig från att
yttra några ord af förtjusning. Hvilka omväxlande syner vid själfva
midsommartiden!
Bäst man befinner sig vid Motala berömda värkstäder, sirliga och
snygga, och ser hälgdagsklädda skaror glamma på hvardera sidan om
kanalen, är man i djupaste vildmarken och genomplöjer tysta skogssjöar.
Granens doft blandar sig med den af nyligen utsprucket björklöf. Änder
flyga snattrande ur vassen, i hvilken gäddan slår och löjan plaskar.
Därpå glida vi mellan frodiga klöfverängar. Bin surra, syrsor gnissla.
Fjärilar fladdra öfver till oss och högt uppe drillar lärkan.
Seglatsen öfver Vetterns och Venerns stora, svagt krusade vattenytor är
tilldragande, men obesegrad framstår för minnet Finlands sjöars
skönhet.
Däremot ställer slutet af vägen, ifrån det täcka Vennersborg till
Trollhättan, Saima kanal afgjordt i skuggan. Kära, gamla kanal gräfd i
fosterjordens sköte: "Du blott en yngling är -- en konung synes denne
mig!"
De nya slussarne, de gamla slussarne, inhuggna djupare och i hårdare
bärg än klipptempel uti Indien, och trafiken sedan!
I detsamma toppläntan af en skonare försvunnit i afgrunden nedanför,
visar sig skrofvet af en ångare invid slussporten ofvanom.
Hvilken fastnaglande, svindlande syn från bron öfver Trollhättan.
Trollhätta, du naturens skötebarn. Ho är den, som troget förmår skildra
din berusande skönhet, din öfverväldigande kraft?
Denna dånande vattenmassa, som högsinnadt skänker bort af sitt
öfverflöd åt törstiga fabriker och kvarnar, hvilka, fult och näsvist,
"sminka" dess rand, för att ömsom bred och mäktig, Ömsom muntert spridd
bland skogiga holmar, klippor och stenar i tallösa forsar, vattenfall
och rännilar ånyo framströmma allvarsam, förenad och obesegrad.
Sannerligen häpnadsväckande är du, kolossala Trollhätta!
Men jag glömmer människorna för naturen. Med människor förstår jag här
våra på fördäck och i lastrummet tätt sammanpackade finska emigranter,
icke de välfödda svenska och engelska herrskapen på akterdäck och
kommandobrygga, icke ens den värkligen pigga och söta Göteborgsmissen
som en god stund styrt ångbåten ute på Vennern.
Halfannat hundratal landsmän som fly, fly som jag från fädernetorfvan.
Det bästa folket (sic)!
Warum? -- Darum!
Till Amerika, Australien, Nya Zeeland -- och jag till Afrika.
På frågan: Hvad är ni för landsmän? fick man oföränderligt samma trygga
svar: "Nog ä' ja' finne", eller: "Suomalainenhan minä olen". Samma
gester med handen öfver hakan eller bakom örat. Visst äro de af samma
folk fast de tala olika språk!
Med hvilken fart det bär af utför Göta breda älf, och hvad stränderna
äro vackra och varierande! Skogbevuxna höjder och odlade, lägre belägna
ängder, byar, fabriker och kyrkspiror, ång- och segelfartyg.
I den stilla aftonstunden komma vi in i det rika, välbebygda, kanske
något sträfva och enformiga Göteborg. Men så är det Göteborgarens
största stolthet att nämnas Lilla Londons medborgare och hans första
omsorg är att väl ansa sina engelska polisonger. Stackars karl! tänker
man ovilkorligen.
Utanför svallar hafvet -- hafvet med ebb och flod, och uppe på en af
höjderna lyser i aftonsolens glans ruinerna af den gamla borgen. I
hamnen ligga talrika stora ångare och segelskepp. Det lossas och lastas
ifrigt.
Lif och rörelse på de breda hamngatorna, lif och rörelse äfven på
Esplanaderna af folk som begifva sig upp till Tivoli. En ensam en står
däruppe vid ruinen! -- -- "Lilla London" har förlorats ur sikte och vi
äro redan ur Göta älfs breda mynning, ute på Nordsjön.
Åter på Nordsjöns oroliga bölja som vresigt fräser mot några höga,
sandklädda holmar, på väg till stora London. Lotsen lyfter sin
blanka hatt till farväl och i ett nu gungar hans båt långt bakom
oss. Lastångaren Prins Oskar, kapten W., var ett långt, fult och
gammalmodigt fartyg; i stället var dess kapten kort, men vänlig och
vacker. Vacker var styrmannen, maskinisten var vacker, vacker var
köksan, vackra voro städerskorna och matroserna -- en värklig blandning
af Göta och Svea. Mindre vacker tedde sig däremot den ende passageraren
som kaptenen godhetsfullt tagit ombord -- gratis -- för att Finland
blödt för Sverge.
Vi foro öfver Nordsjön och inlupo i Thamesfloden. Cattle docks,
Gravesend, Victoria-Albert docks, Greenwich, Tillbury dock. Stopp
maskin!
-- "Farväl kapten och tack"!
-- "Lycka på resan! Lefve Finland!"
-- "Yksin Lontoossa" -- rann mig i sinnet där jag satt med min kappsäck
i en skranglig "cab" hvars kusk sagt sig känna en billig "boarding".
Att befinna sig ensam i London med ett pund och tre shilling i fickan
är icke något afundsvärdt. Visserligen hade jag af gammalt åtskilliga
bekanta där, men bittra öden hade gjort mig människoskygg och jag hade
beslutit försöka mig på: "help one self".
Hjälpa sig själf låter väl mycket bussigt, men är emellertid under
Londonska förhållanden ett Herkulesvärk. Mig lyckades det äfven icke,
utan blef jag nödd och tvungen begära råd och bistånd.
Men så påstår jag mig ej vara någon Herkules häller!
Sålunda visade sig svensk-norske generalkonsuln Juhlin-Dannfelt,
hvilken jag hade att tacka för så mycket från min föregående resa till
Sydamerika, åter vänlig och nobel.
En tagg ur den fosterländska törnrosen stack mig likväl här i hjärtat.
Gemenhet och förtal synas då värkligen icke vara bannlysta ur vära
landamären.
Falsifieradt skvaller begagnar till och med skriftliga utvägar, när
munvädret icke kan uppfångas. Är det åter inskränkthet eller ren
enfald, som intet förmår fatta, då, ja då -- skall det just varda si
och så med vårt framtida "olento". Fosterland! -- morituri te salutant!
-- Men jag afviker från ämnet. Herr generalkonsuln hade utstått en svår
sjukdom och det var därför ett sant nöje att se den fine, kloke och
ädle mannen ånyo återstäld.
Herrskapet Welin, frun född Hedenström, hvilka med stor framgång och
oberäknelig nytta sträfva för de talrika skandinaviska sjömännens
materiella och andliga bästa, voro ett par personer, till hvilka jag
äfven för alltid skall stå i den största tacksamhetsskuld. Ingeniör
Welin är föreståndare för "The Scandinavian Sailors' Temperence Home"
och fru Agnes Welin-Hedenström har redan länge förut i London värkat
såsom sina och våra sjöfarande landsmäns goda genius.
En förträfflig vän fann jag i herr Harald Appelberg nu bosatt i Malmö.
Hans afskedspresent, en solid, kort sjömansrock af bästa slag, var mitt
trognaste plagg i Afrika och höll dessutom upp min "prestige" bland
"Snowdrops" matroser under den långa oceanfärden.
Slutligen vill jag ej glömma vår finska pastor herr S--man, som, ehuru
välvillig, föga kan göra något för i nöd stadda landsmän. Han borde
af staten utrustas med medel, om ej för Afrikaresande, så för andra
emigranter och sjöfolk.
Mycket har i vårt land blifvit gjordt för modernäringen jordbruket, om
äfven mera kunnat göras t.ex. med kronans öfverloppsjordar, isynnerhet
där skogen växer glest, men råg, korn, hafre och potatis kan odlas. Nu,
sent om sider, begynner intresset för modernäringen fisket.
Få se när modernäringen sjöfarten egnas tillbörlig uppmärksamhet! Det
obetydliga i Exportföreningen, som icke tagit steget fullt ut, och
anslaget till några ångfartyg faller bjärt i ögonen.
Frågas billigt, hvad tillgöres för sjömännen?
"En rå sjöman" är lätt uttaladt af en lagerkrönt magister. Det är väl
så anordnadt af försynen att magistern, som ofta endast kostar landet,
skall omhuldas, medan beckig båtsman, som underhåller landet, alldeles
bör förgätas. -- -- --
Midnattstimmen har förrunnit och ljuset nästan brunnit ut, men alt
sitter jag med brefven från hemmet i handen och stirrar på Afrikas
karta.
Fara hem och råka ut för spott och hån af en fåvitsk hop. Fara hem och
blifva klafbunden till tanke och ord, Gud vet om icke äfven till hand
och fot --?
Och hvarför? För mina synders skull. Nej -- för att man älskar
tala fritt, skrifva fritt... För att man icke hyllat den gängse
uppskörtnings teorin. För att man haft otur och blifvit född under en
olycklig stjärna.
Men barnen och deras fosterland? Grånade föräldrar. En älskad moder,
den bästa af alla och den man minsann ej skonat mest. Och så mångt
och mycket annat sedan! -- -- --
Följande morgon hade jag tagit hyra som simpel matros på järnskeppet
"Snowdrop", destineradt till Port Nolloth, Cape Town och Algoa Bay.
Ordres i sjön. Det var ett så poetiskt namn "Snöflingan". Måntro den
sista man någonsin i lifvet skall skåda?
Innan vi dock segla åstad skall jag försöka skildra en af Londons
märkligaste sidor, lifvet i dockorna och de lediga sjömännens tillvaro
i kvarteren kring Commercial East och West India roads. För utrymmets
skull måste jag fatta mig helt kort.
I trakten befinna sig alla de största sjömanshemmen. Det för
skandinaver och finnar, redan omnämdt, det för engelska sjömän, det
för orientaler m.fl. Äfven vimlar det af sjömanshemmens konkurrenter
och dödsfiender, boardinglokaler och krogar. Endast den mindre,
förståndigare och nyktra delen af sjöfolket kan inrymmas i hemmen;
den vida större delen faller ett offer för boardingmastrar, deras
runnare och inställsamma krogvärdar. Dessa hafva till den grad unga,
oerfarna karlar och supiga sällar i sina klor, att dessa knappast
kunna kallas sjömän. Lönlösa sjöslafvar vore en korrektare titel. Till
exploatationsaffären höra ytterligare de s.k. danshusen, jämte dem
tillhörande kvinliga adepter. Ännu tillkommer den hos krogvärdarne för
par glas "schtarkt" per dag engagerade mångtaliga sjödemimondvärlden,
som man ser lysa i alla färger, såväl i afseende å dräkt som hy.
Om kvällen efter sju, då äfven docksarbetare blifva lediga och
tartuffeanlagda sjömän slinka ut ur hemmen, råder ett bedöfvande
stoj och eger ett brokigt virrvarr rum i denna näjd. Frälsningsarmén
anländer dessutom icke sällan med sina pukor, trumpeter och äfven
trumma i spetsen. Vid "holydays", då lustfarare från och till landet
passera, raketer, svärmare och bengaliska eldar afbrännas, är platsen
värkligen icke lämplig hvilopunkt för en stilla person med svaga
nerver. Bestämdt en värre förbistring än i Babylon. Under tiden ligga
dockorna med de i deras famn slutna jättelika skeppen och den oändligt
sig utsträckande raden af väldiga magasin i djupaste tystnad. Men
redan i arla morgonstunden samlas ofantliga skockar af arbetare vid de
tillslutna portarne. Karl den, som hinner först.
Snart flyter den lefvande strömmen in och det bullrar inom dockorna
ännu starkare, än utanför dem senaste natt. Arbetet är mera
ansträngande, men så också betydligt nyttigare för världen. Tiotusen
fartyg in- och utklareras. Från den smäckra skonaren till den kolossala
ångare, som går på Kina, eller det ännu hiskligare segeljärnskeppet
på San Fransisko. Äfven vårt fartyg bogseras ut, utför Thames till
kanalen...