Företal.
Inledning.
I. Den famosa resan begynner.
II. Snowdrop på Ocean.
III. Afrikas allmänna geografi.
IV. Kap-kolonin.
V. Utmed afrikansk postväg.
VI. Solo äfventyr uti Fingo, Bomyan och Pondolanden.
VII. Kolonin Natal.
VIII. På tropisk stråt med Fredrik Jambone.
IX. På tropisk stråt med Simo Eskola.
X. Vandring längs en af slafvar, vilda djur m.fl. trampad stig.
XI. Mozambik och Zansibar.
XII. På tropiskt haf.
Slutord: Ändan kröner värket @@ Talatta, Talatta.
Finska folkets tusenåriga förmåga
"att frysa och svälta men segra tillika",
tillegnas detta ringa arbete,
som därjämte söker bevisa,
att äfven en stark hetta ej kufvar Finnar.
Företal.
Ett arbete kan vara sämre eller bättre, men har en människa engång
besvärat sig med att skrifva detsamma, är det ju förvisso författaren
till förargelse om det icke blir trykt.
Blir det sedan icke köpt och läst, så har han en ny förargelse. De
förtretligheter censuren kan vålla äfven den harmlösaste själ äro icke
några förargelser -- det är en ren njutning att råka ut för censurens
sax -- när nu engång en sådan existerar. Jag hoppas icke denna gång få
njuta af dess utklipp.
Förargelsen att icke få de under en mödosam färd med svårighet förda,
sedermera utarbetade anteckningarna trykta slet och ref i sinnet och
gnagade på märg och ben så, att manuskriptet redan var utsatt för
eldfara. Faran gick emellertid öfver, för hvilket anteckningarna stå i
tacksamhetsskuld till en min vän. Om någon af de blifvande "kunderna"
har ett ögonblicks nöje eller får någon ljus idé, i det han eller hon
genomögnar landsmannens afrikanska minnen, så ber jag att han -- eller
hon -- förenar sig med mig i att tacka denne. De vänner hvilka biträdt
mig vid redigeringen tackar jag för den tålamodspröfvande granskning de
låtit alstret genomgå -- i den dubbla afsikten att medels strykningar
förhindra obehagliga framtida utklipp vare sig af skandalhungriga
kritiker eller en skuggrädd censur.
Tre ting äro goda -- hvarför jag härmedels äfven tackar de landsmän,
skandinaver och äfven främmande människor, hvilka manade af
solidaritetskänsla eller ett godt hjärta hulpo mig ut på den vågsamma
färden, lyckligt igenom densamma och slutligen lifslefvande -- om äfven
med en ramponerad kropp och en kalfatrad själ -- hem igen.
I våra hetsade, nervösa fin de siècle dagar ger man sig knappast
tid att ögna genom tidningar; vare det därför blott vetenskapsmän,
filosofer och skalder tillåtet att nedskrifva tråkiga, digra volymer.
En vanlig dödlig syndare bör vinlägga sig om att icke för mycket taga
läsarens strängt anlitade tid i anspråk.
Kritikern "ex professo" kommer väl i alla fall att få "myror i
hufvudet" af en innerlig önskan att sänka "biets gadd" i dessa
anspråkslösa reseminnen.
Vare sig han -- eller hon -- gör det för att läka min reumatism eller
för att få de efter afrikanska "väntalitebuskarne" jämt och nätt helade
såren att ånyo blöda; i hvarje händelse är nuförtiden bäst att göra
en bok så "lyhykäinen" som möjligt. Försiktigheten borde ingifva mig
tanken att enligt gammal vana skrifva anonymt, men liksom blygsamhet
pryder kvinnan, hör frimodighet, ja till och med en viss portion
oförskämdhet mannen till.
Helsingfors den 7 Mars 1892.
G.E. v. A.
Inledning.
"Huru man blir resenär."
-- -- -- -- --
Ständigt man mig velat klandra
Då jag ej fått likna andra.
-- -- -- -- --
Medan de flesta af mina jämnåriga -- ungdomar äro de icke -- åtnjutit
en relativt eller måhända -- äfven absolut fridfull tillvaro, har
jag sällan fått förblifva i ro på stranden, utan städse, fattad af
bränningen, åter och åter utkastats i vågsvallet...
Redan som blodung åtföljde jag min vördade fader på långa och mödosamma
färder i Lappmarken. Den vilda jakten en hel höst tvärt igenom ryska
Karelen utgör ej häller något minne af frid och ro.
1877-1878 deltog jag i fälttåget mot turkarne. 1879 besökte jag Paris
och London.
Åren 1880-1881 gjorde jag en resa genom en stor del af Nordamerikas
Förenta Stater.
1885-1886 vistades jag i Sydamerika -- se "En utflykt till Antipoder"
G. W. Edlunds förlag 1887. 1888 företog jag en tripp till Berlin,
Schweiz, Wien och Tyrolen, -- denna gång för att söka bot för min sjuka
hustru.
Då man betänker att författaren däremellan iföljd af inträffade
omständigheter åtskilliga gånger rest vårt eget land igenom kors och
tvärs; vidare i "affärer" besökt våra nya vänner ryssarne och våra
gamla vänner svenskarne, så nog blir äfven en zigenarsjäl trött med
mindre --!
Det egendomliga ligger i att "den sköna själen" ursprungligen fasade
för strapatser och att slita ondt, tvärtom var "den" ganska bekvämt
anlagd, med hufvudintresset grupperadt kring nya uniformer, sköna
damers baltoaletter och promenaddräkter. Reslusten inskränkte sig till
en spatsergång på Esplanaden och något slädparti.
Naturbeundran visade sig i frasen -- vanligen riktad till en fager,
gråögd tärna: -- "Hvilken härlig utsikt, min fröken!"
Jakt, fiske och all annan idrott ingaf leda om man undantager konsten
att rida med någon dam på modet ifrån brunnshuset till senatstorget,
och från senatstorget till -- brunnshuset, eller att promenera ledande
en stor hund vid band "kapellet rundt".
Några djupare studier i filosofi, matematik m.m. kommo ej ifråga. Man
tog lifvet från den glada sidan och var mästare i att brygga bålar, så
varma, som kalla... Man var rätt belåten med sig själf, tänkte just
icke på medmänniskor och ansträngde sig öfver hufvud endast då man
måste ut på -- exercis.
Skulle jag fortsatt på samma sätt vore jag nu kanhända kammarjunkare
och ansedd för en stadig herre, istället blef jag resenär och --
bondemåg.
Sådana lekbollar för omständigheterna äro vi människor.
Huru förändrad är icke nu efter "studier", pröfningar och strider min
lifsåskådning. Mig förnöjer numera hvarken damers toaletter eller nya
uniformer, icke ens om dessa senare äro prydda med glänsande tecken.
Nej -- det är ej mer blott bjällerklang som det gäller! Efter att hafva
tagit afsked från militären -- militären utan tross och kanoner --
beslöt jag att egna mig åt jordbruk.
På det natursköna Kirjola upplefde jag sedan några lyckliga år under,
som jag tror, sträfsamt arbete.
Så skänker lifvet en och annan stiltje... då och då solljus på
blomsterprydda ängar... månsken i susande skogar och älfvodans...
ljufva anderöster hviska om frid och försoning, om någonting bättre,
fullkomligare, engång, för -- den finska människan...
Men oblida makter begynna åter sitt spel. Ogynsamma konjunkturer
tillstöta. Resultatet utmynnar i -- "En utflykt till Antipoder". --
Farväl hustru, barn, släktingar och vänner...
-- -- -- Återkommen trampar jag ånyo fädernetorfvan, synnerligen kär
för biltoge män.
Efter några omgångar tror man sig lycklig och säll. Solen ler och
reumatismen ger vika. Affären går och det vackra hemmet öppnar sin famn
åt mina små barn -- då modern sjuknar in för att aldrig mera repa sig.
-- Idyllen tager plötsligt slut -- och penningarna äfven...
Jag fattas af förtviflan, anlitar glaset och lider af dystra syner
och drömmar, ser barnen inkastade på arenan bland rofdjur. Värnlösa,
förlorade! Fadershjärtat vaknar och -- förståndet också.
Nu börjar "vigilansen", men då man blott bjuder på sodavatten -- går
den illa. Då visar sig den räddande ängeln i skepnad af en "gammal vän"
-- som fått korgen af en kvinna. Han presenterar mig för henne, jag
friar -- och får ja!
Hon var en patriotisk flicka, som talade om blå garibaldiskjortor; om
mindre anspråk och större själfständighetskänsla, om fosterlandskärlek
och icke alls om -- penningar. Det var någonting det.
Vi gifte oss -- "mannen af börd och kvinnan af folket".
Många af våra små beräkningar slogo felt och därför nödgades vi söka
utkomst i främmande land, tvungna att lämna mina barn i släktens vård.
Här kan jag icke underlåta att nämna några ord om sådana uttryck som:
"Alla människors broderskap". Humoristen Saphir anmärker att frasen
lyder så och icke: "Alla människors systerskap", emedan man lättare
vägrar sin "broder" något -- redan artigheten mot täcka könet erfordrar
ett hänsynsfullare uppträdande mot systrar. -- Huru många "bröder" har
icke jag, och -- likväl! -- Jag sett dem en tid, en annan och jag ser
dem ej mera.
Men som man bäddat får man ligga. Att jag är så alldeles ensam, oaktadt
den vordna stora umgängeskretsen, måtte bero på att jag handlat orätt
mot dem, att jag är den största syndare af dem alla, törhända den ende.
Aldrig i världen har jag väl blifvit så ensam och öfvergifven i följd
af att vederbörande icke mera se någon fördel för sig i att vidare
följa broderskapets hälga lagar, sedan min lyckas stjärna ånyo håller
sig dold bakom töcken. Det kan aldrig komma ifråga. Antagligen tjäna
de fosterlandet genom att lämna mig åt mitt öde. Mitt samvete ropar
till mig: knorra icke vindtböjtel mot dessa ädla patrioter, och jag
instämmer: "Gud signe eder hederspaschor!" Ja väl, mitt förflutna lifs
många motgångar, en hetsig naturs otaliga felgrepp, hågkomsten af mina
små älskliga barn, det vemodiga minnet af min första maka, aktning för
min andra hustru, ditt och datt förenade sig om att lösa fogningarna i
det tämligen hårdt tillskrufvade samvetet. Mitt samvete vardt riktigt
dåligt -- och man påstår att det finnes samveten -- ändå sämre...
Det -- samvetet -- tär och förtär, men uträttar likväl så ofantligt
mycket godt. Odlen edert samvete!
Vi reste altså, men redan i Stockholm, därifrån en sjukdom tvingade min
hustru att återvända, blef jag allena.
Jo det var hemtrefligt!
Sorgliga meddelanden om oväntade bekymmer dem fosterlandet råkat uti,
trakasserier af kreti och pleti -- ända hit, finansiella trångmål, den
ofvan beskrifna samvetsoron... möjligen därtill bitterheten af en
eller annan oförrätt, som man lidit -- ah, man brydde sig ej mera om
den usla lifshanken, utan greps utaf idén att man skulle kunna göra
nytta åt världen genom att dö!
Då, just när pessimismens rötter fattat ett djupt fäste, sköt en
optimistisk planta upp och spirade alt högre, ju längre jag läste i den
gamla vännens bref, som kom med sista posten: -- -- -- -- -- "du som af
envishet, öfvertygelse eller genom ödet städse gått dina egna vägar,
efter eget hufvud; du som dumdristigt icke tvekade att resa än hit än
dit i världen och senast tänkt på Amur. Hvi förtviflar du nu? Var då
engång konsekvent, gamla gosse. Res igen -- res och res -- men res till
Södra Afrika och se efter om där finnes någon lämplig plats för våra
finska emigranter, för dem, som redan blifvit strödda likt agnar för
vinden och för dem, som kanske framdeles icke skulle önska blifva det!
Kanske handelsförbindelser kunde anordnas? Nyheter äro i alla händelser
roliga att få höra. Res, gamle gosse, res och kom frisk och lefvande
hem igen så har ditt år ej gått alldeles förloradt -- som, var du lugn
för det -- så mångas här hemma... Lef väl och välkommen åter!" -- -- --
En timme satt jag och stirrade tankfull och tänkte på vännen, som
hållit sig så käck och försakat så mycket...
Man låter tanken vagga hit och vagga dit till dess man fattar ett
beslut.
"Hän till Afrika!"
Ett oblidkeligt öde bestämmer att man skall varda resenär, men i och
med detsamma danas man till patriot, ty hvad som är bra på främmande
botten vill man naturligtvis ha importeradt till hemlandet och hvad
man, vid jämförelse, hemma ser vara: "blankt åt f--s" önskar man gärna
se exporteradt, rättare expatrieradt. Afrika är ett lämpligt land, där
gå spruckna kittlar och aflagda kläder med "fjång", medan klent mod,
snobberi m.m. bortdunsta.
Slutligen måste man ju berätta för landsmanninnor och landsmän hälst en
del af hvad man sett och hört, så godt förmåga och resurser medgifva,
och sålunda blir man äfven "författare". Anhåller om öfverseende och
tecknar eder
G.E. v. A.
Artsjö socken i en bondgård den 30 december 1891.