På väg till Espedalsvattnet.
Med Torvald, fiskargutten, i spetsen, frivilligt bärande en del af vår
packning, klefvo vi nu uppföre en stenig, säterstig, hvilken, trogen sitt
slägtes natur, jemt och ständigt gömde sig i kärrmark. Men Torvald visste
att återfinna den, utan allt sökande, så vi hade ej annat att göra än bara
blindt klifva på, såsom det höfves ett parti, hvilket funnit sin förare.
Vi kommo nu till skogsregionerna, och tanken på att vi under vårt återtåg
sett några spår efter ett större rofdjur, föranlät mig att spörja Torvald,
om här någon gång märktes till björnar.
»Björn!» tog han i, som om jag frågat efter noshörningar. »Naj, inte här,
men uppe i fjellen», och han pekade med tummen öfver skuldran i rigtning
mot våra gamla bekanta fjelltoppar.
»Nå, ormar då?»
»Orm!» svarade han så föraktligt att jag skämdes.
»Ingen större än stocken din.»
»Jag fattade mod vid detta tillägg, ty min käpp är en meter lång, tjock som
en vanlig hederlig vandringsstaf, så att jag helst vill undvika närmare
bekantskap med ormar af samma kaliber.»
Då vi hunnit upp till sjelfva bergsåsen och sågo tydlig säterväg nedför
sluttningen, sade vi ett ömt far väl, med handtryckning, till ung Torvald,
satte oss ned vid en bäck, för att hålla måltid samt närmare beskåda en för
oss nu ovanlig syn: En man till häst. Det var en bonde som varit till
fjells och hemtat en oskodd fåle, troligen en af dem, som lockat oss,
förvillade qvinnor, ännu längre upp i ödemarken. Om det nu var i glädjen
öfver att lyckligt ha stökat undan alla karlar, eller det var under
inflytande af andra rena känslor, som kandidaten åter fick ett anfall af
»bad-dille», skall vara osagdt, men säkert är, att hon begärde orimligheter
af den arma bäcken, så att ett par af våra kamrater stälde sig på dess sida
och öfveröste den plaskande menniskan med allt det vatten, de kunde göpna
upp ur den smala vattenfåran. Jag förhöll mig neutral, ty vid Dockvattnet
stod jag på denna vattenmenniskas högra sida, då hon dök ned i sjön för att
öfverbevisa sig om sanningen af min uppgift, att der var dy på bottnen.
Det var en härlig väg sedan, genom granskog till bygden, men ansträngande
nog nedför de branta backarne, der vi dock stundom råkade i starkare traf,
än benen egentligen tyckte om. Men der vägen erbjöd tillfälle till
allvarliga samtal, rörde sig dessa om bästa sättet att steka biff och koka
råskalad potatis. Vid vägen växte kummin i mängd, och då kandidaten pröfvat
växten och funnit den god att äta, lyckades jag intressera alla kamraterna
för min idé att laga grönkål af dess späda örtblad, en vanlig skånsk
maträtt, för hvars godhet Hertha gick i borgen. Och så beslöts det, att om
vi äfven på skjutsstationen, Kvistberg, blefvo bjudna mjölk och fladbröd,
skulle vi göra myteri, bemäktiga oss spisen samt tillgripa vårt
köttextrakt.
I ofrivillig språngmarsch kommo vi ned på landsvägen i dalbottnen, och
ingen må förtänka oss att vi talade mindre berömmande ord om norrmännens
påfund att lägga en gästgifvaregård högt uppe på berget vid andra sidan, så
att vi måste klättra uppför en väg, brantare än vi då, när vi aldrig
pröfvat norsk skjuts, skulle haft lust att åka utföre. Vägvisarne synade på
afstånd gården, trodde ej att den kom nedåkande, för att hemta oss, sågo ej
heller till någon elevator, det är uttydt hiss, stötte stafvarne i
fjellsidan och sträfvade uppåt. Vi andra efter, i vårt anletes svett
tänkande på ett dagligt bröd i limpform, men lusten att plocka kumminkål
brändes bort i solhettan.
I ett stort rum, som i sig förenade kök och stuga samt representerade
forntid och nutid genom den öppna spishällen, som gjorde skäl för sin
plats, och den roterande jernspiseln, som stod der för syns skull, hade
gästgifvarmor, redan då vi tre anlände, blifvit af vägvisarne förhörd i
köksvetenskapen, utan att lemna stort annat svar än: »Eg veit ikke eg.» Nu
anstälde vi samfäldt ett skarpt korsförhör med henne och pigan, hvaraf
framgick, att der i huset fans ägg, fläsk, potatis, af fjolårets skörd
naturligtvis, någonting som kallades »köttkakor», men befans vara hårdt
stekta kotletter af oxkött. Der fans äfven »hermetik», och deraf slutade
vi, att gästgifvaren var högerman, liksom Svend Opsal, som också svärmade
för sådana väl konserverade köttbitar.
Vi begärde att få af allt, utom konserverna, och då begreppet soppa här
tycktes vara nästan väl svagt, bestälde vi äfven »multebär» (hjortron) med
grädde. Vi hade satt oss i sinnet att undvika mjölken, men det lyckades
dock ej, ty der kom genast in en bunke, stor som en ankdam--detta skall ej
tagas som en tidningsanka--och der fans flere än kandidaten, som med
skedens tillhjelp rodde upp sina medtagna krafter i dess blida våg.
Derefter trodde vi oss ha förtjent, att i hvilande ställning invänta
måltiden. Men samma märkliga rum, som inneslöt de två ofantliga spisarne,
matbordet, bänkarne, hunden, och ibland fick ett flygtigt besök af en
utomordentligt humoristisk gris, var äfven barnkammare. Är det sant, att
det är menniskans omgifning, som präglar hennes karaktär och utbildar
hennes slumrande anlag, så var det väl barnskriket, som i så stor hast
förvandlade Ellen till en sjungande barnsköterska, och då var det väl den
omgifvande rå potatisen, som i lika stor hast väckte Herthas slumrande
kökssnille, så att hon erbjöd sig att skala en del deraf, »bara det gick
fort.» Kandidaten, som läst filosofi, påstod, att alla dessa husliga dygder
frampressades af hungern; men som hon alltid hade en välsignad frisk
matlust, kan hon förklaras jäfvig i detta ännu oanrättade _mål_.
Tillbakavisad vid potatisskalningen hade äfven Hertha sökt ett ögonblicks
hvila, då Ellen störtar in till oss med nedfallen hårfläta, med fasa i
anletsdragen och en smutsig barnunge på armen. »Hjelp, menniskor, Ave,
Hertha, Heggen! Gästgifvarmor vill värma upp köttkakorna i hett vatten,
rädda dem, eljes äro de förlorade!» Ut störtade hon och efter henne Hertha;
några ögonblick af tyst, hemsk väntan, och så klingade åter Ellens barnvisa
genom köksdepartementet, för oss tre ett tecken på, att Hertha öfvertagit
köttkaksafdelningen.
Har man endast ett bra stort förråd af tid och tålamod, så blir en norsk
gästgifvaremiddag alltid färdig till slut; här hade vi för litet af den
senare varan, derför fingo vi de efterlängtade potatisen halfrå in på
bordet, men vi funno dem ändå förträffliga, och de tunna, saftlösa, två
gånger stekta, ur vattennöd räddade köttkakorna voro försvunna innan
kritiken hann undersöka dess värde. Emellan första och andra rätten var ett
längre uppehåll, så att Ellen åter igen fann sig föranlåten att spela rolen
af barnsköterska. Och åter igen kom hon med ungen i största hugg och
rapporterade, att »menniskan» kräfde tillsyn, ty nu ville hon vispa upp
alla de tio ägg, som vi skulle ha »förlorade.» Hertha sade hastigt något,
som ej hördes ut i köket, satte af i Ellens spår och kom tillbaka med en
blandning af hälft äggröra och hälft förlorade ägg, i vacker förening på
ett fat. Pigan kom med stekt fläsk och Ellen efter, nu utan barnet på
armen. Tredje rätten, multebären, fjorårets gröda, jagade oss från bordet
genom sitt äckliga utseende och ännu äckligare smak.
Oaktadt husets folk tycktes vara mest belåtna med de gäster som foro der
förbi, beslöto vi att stanna der öfver hela följande dag för att laga våra
kläder samt tillställa stortvätt, och vi afskräcktes ej derifrån genom den
stora dosis kanel, som kryddade teet vid vår aftonvard.
Andra aftonen kom en trupp norska och svenska studenter tumlande ned från
Jotunheim och nu ned för berget, ofvanför gården, hamnade på förstugubron,
stötte med alpstafvarne i marken och ropade så innerligt svenskt matfriskt:
»Mat, mat!» samt tillade sedan med svensk omtänksamhet frågan: »Är detta
Kvistberg?» Vi hade ej mod att senare spörja dem om köttkakornas tillstånd,
men af en norsk lärare, som med sin son ämnade sig till Espedalsvattnet,
hörde vi, att kanelen ej tagit slut med det kryddade vatten, som vi blifvit
bjudna.
Vi inackorderade oss nu hos den, lindrigast sagdt, tystlåtna och
mörkblickande husmodern för ett pris af 2 kr. per dygn, och sofvo så i tre
sängar, öfverfulla af halm- och fjäderbolstrar.
Nästa morgon skulle jag ner och underhandla med qvinfolken om vår tvätt,
men då jag trodde mig ha pratat länge nog, för att kunna vänta ett svar,
kom först det vanliga: »Eg veit» o. s. v., och efter ytterligare en
pressning: »Naj du, alla menniskor äro i höet, må du veta.»
»Kan jag då sjelf få tvätta här mot ersättning för ert besvär att koka
lut?»
»Skall _du_ tvätta, _du_?» Det lät otäckt ringaktande, men jag vek ej för
det, utan förmådde dem till att hänga en kittel öfver elden och förse mig
med nödigt tillbehör till en stortvätt. Och när jag så, iklädd
gästgifvarmors kjortel och tröja, samt en stund omgifven af allt husets
folk, utöfvade min tvätterskegerning, ingaf jag så stor aktning, att jag,
sedan kläderna blifvit vederbörligen kokta, fick det korta besked: »Vi ska
skölja tvätten för dig, du.» Detta skedde också, och skördade jag stor
heder och beröm af alla kamraterna för detta hvitglänsande arbete.
Denna middag bortblandades mina gröna kålfunderingar af en rödgrå
vattensoppa med ett stackars söndrigt sviskon per mun. Här fans vid gården
ett försök till trädgårdsanläggning, men inga andra grönsaker än rofvor,
och för min del hade jag ännu i allt för friskt minne den rofva jag satte i
elfven, för att längta efter dessa späda stackare.
Tredje dagens morgon bröto vi upp, lemnande största delen af vår packning
qvar hos gästgifvarmor, ty nu, då den första planen gått om intet, måste
vi, för att sedan komma till Skjäggestad i Gudbrandsdalen, gå samma väg
tillbaka. I det skönaste sommarväder och med den norske läraren och hans
gosse till sällskap gingo vi nu på banad väg, men under stark stigning
genom den härligaste natur till Dalbacken, der vi legde båtskjuts för att
ro oss öfver det vackra, 2,388 fot öfver hafvet belägna, Espedalsvattnet.
På norrmännens begäran förskönades färden genom svenska sånger, afsjungna
af två våra kamrater, och roddaren tyckte, att vi var »et fornöjeligt
selskab». Båtfärden varade ett par tre timmar, och afgiften derför utgjorde
70 öre för hvarje person.
Vi landsattes vid Megrunden, nedanför foten af Rutenfjellet, och ryckte
fram i sluten trupp mot de närmaste af de två bondgårdar, som lågo här vid
stranden.
En yngre qvinna stod i dörren, och hon svek ej vår väntan: Hon sade nej och
»eg veit ikke» till alla våra böner om mat och herberge, men hon gaf oss
båda delarne när vi ville »tage til Takke med hvad huset förmådde». Här
fans för öfrigt allt hvad den mest granntyckta menniska kunde begära:
duktyg, bordställ, gafflar, allt utom köttmat. Men minst ett halft tjog ägg
myste mot oss från den hvita bordduken. Dock, ingen bordsglädje skulle vara
fullkomlig för oss; äggen föreföllo mig hafva en antiqvarisk smak, och då
kandidaten modigt anföll sin andel af dem, hade det till följd, att hon,
med en hotfull blick på den salta forellen, flydde från bordet och hade i
någon stilla vrå bland bergen en obevittnad uppgörelse, der utgiften lär ha
betydligt öfverstigit den senaste inkomsten. Vi sofvo sedan här i sängar
med resortmadrasser och hade framför våra fönster ett fjell, i hvars
skrefvor små snöfläckar glänste emellan de låga björkarne.
Följande morgon bestego vi det 4,866 fot höga Rutenfjell. En välvillig
munter gris af en fots längd, som hade sin lilla bädd och tråg vid spiseln,
envisades att vilja vara vår förare, men husmodern tog honom ömt i famn och
gaf oss i stället en man, vår unge hygglige värd, till ledsagare, ty himlen
var full af skyar och vi fruktade råka ut för dimma. Dimma och grisar stå,
som bekant, i ett visst förhållande till hvarandra, och vi voro glada att
denne lille fyrfoting lät regera sig af en af våra medsystrar. Vägen var
under de två första timmarnes vandring af samma natur, som de oss så
välbekanta säterstigarne, genom buskar, kärr och hvitmossa, förbi småsjöar
och fjellknaggar. Men så kom »uren», dessa fält af idel skarpa fjellflisor,
jettestenar, hopade öfver hvarandra, slängda och vräkta omkring hela
fjelltoppen, så man ovilkorligen kom på den tanken, att då de
grekisk-romerska titanerne reste sig upp mot unionskungen Zevs-Jupiters
absoluta veto, utkämpades deras sista strid här på de norska fjellryggarne.
Det vore önskligt, att någon unionsvänlig fornforskare närmare undersökte
denna »ur» och så genom urtidens händelser belyste nyare tiders urtima
riksdagar.
Då vi sträfvat oss upp till fjellets topp, var Jotunheims snöfjell till
största delen höljda i skyar. Troligen spelade de gamle jettarne oss detta
spratt till straff för det vi på annan väg, än genom mäns bemedling, sökt
närma oss dem; jettar och deras gelikar ha aldrig haft rykte för att främja
frihet och framåtskridande. Men härligt var det ändå här uppe, och med nöje
lade vi våra visitkort till dem, som vi funno på en af föraren känd plats,
och satte oss så för att se upp och ned på verlden omkring oss. Vi bådo vår
förare förtälja något.
»Här är en sägen om detta fjell, den är stygg att höra,» svarade han, men
oaktadt varningen ville vi höra den. Mannen tvekade, men berättade så om en
förare, som dräpt en resande och plundrat liket. Jag vill ej återgifva
sägnen, som gjorde ett hemskt intryck på oss alla, ett intryck, som Ellen
dock bortjagade med ett par käcka visor.
Och så kraflade vi oss ned genom uren och vidare genom hvitmossa och ljung.
På något afstånd syntes en snöfläck; Ellen satte af i rigtning mot den, vi
efter, för att möta henne och få del af den snö, vi sågo henne upphemta ur
fjellskåran.
»Jag vill slicka!» ropade en anspråkslös röst.
»Jag vill suga!» flämtade en annan.
»Jag vill bita!» pustade en tredje medan kandidaten, matt efter gårdagens
strid med de antiqvariska hönsäggen, endast kastade längtande blickar mot
snön, som allt mer och mer sammansmälte för våra brinnande blickar.
Ändtligen mötte vi Ellen, och stående midt i en grupp gula ranunkler och
röda geranier, slickade, sögo och beto vi, hvar efter sin lust, i den arme
snöbollen, hvars sista lemningar nedpackades i Ellens nickelbägare för att
dermed förfriska vår bleke kandidat.
Längre ned hade vi mer än nog af friskt porlande vatten i fjellbäckarne.
Då vi nu hade en legd förare, skulle han naturligtvis göra fullt gagn,
d. v. s. gå före i den rigtning, som vi nu alla kände. Ellen stannade
derför hos vår eftertrupp; Heggen fick uppdrag att springa nedåt så fort
hon kunde, och hennes lopp var icke ringa, för att rädda forellerna från
kokning samt bringa dem på stekpannan.
Jag, som bildade centern, såg henne och föraren inträda genom stugans dörr
då jag ännu hade en half timmes vandring ned; jag såg henne komma ut igen,
sätta sig på trappan i en vemodig ställning, och jag anade, att hon kommit
försent för att utföra sitt uppdrag i köket. Eftertruppen hvarken hördes
eller syntes, husen och sjön nedanför fjellet fortskymdes nu och då af
framskjutande klippor, och jag genomilades af ensamhetens upphöjda känsla,
ljuft blandad med tanken på rosenröd laxöring och ett glas af förarens
bärvin, som vi blifvit lofvade.
»Redan kokt!» var Heggens första ord, då vi alla voro samlade på
gårdsplanen; kandidaten bleknade vid minnet af förra qvällens orgier, men
middagsmåltiden aflopp dock lyckligt för oss alla, fast »skeemaden» bestod
af kall mjölk med färska ostsmulor. Men allt var så prydligt anrättadt, och
den halfbutelj bränvin, som prydde bordet, fröjdade allas hjertan. I
skymningen tillbjöd oss vår vänliga värdinna att ro öfver till deras säter
och äta »rommegröd» (gröt kokad af tjock grädde och fint mjöl), men vi hade
på sätrarne till den grad left bland tjocka gräddan, ett vi bäfvade för att
få den i ett så grötmyndigt tillstånd.
Min första tanke, då jag följande morgon slog upp ögonen i min goda säng,
var att någon kokte rommegröd på fjellet midt för, ty en fin hvit ånga steg
upp ur en af dess remnor. Men det lilla mjuka molnet bredde sig, förenade
sig med andra dylika, som bolmade fram än här, än der, och snart vältrade
sig i hvit-grå, ulliga massor nedåt fjellsidorna, medan fjellkammen ännu
upplystes af solstrålarne. Detta var vår första bekantskap med den norska
dimman; intressant, ja ofta mer än vacker att skåda i alla de
ljusbrytningar och färgspel, den kan framtrolla på fjellen, men dock bäst
att betrakta på afstånd från en banad väg nere i dalen. Uppåt dagen
upplöste sig de böljande massorna i ett fint regn, och vi mindes nu att det
äfven regnat sjusofvaredagen. Visserligen kände norrmännen ej till
sjusofvarnes väderleksförhållanden, ej heller fäste de någon vigt dervid,
och då har saken naturligtvis ingen betydelse för norrmän; dock, hvem kunde
veta, om ej vi svenskar kunde, för vår tros skull, blifva förföljda af
sjusofvareregn på återstoden af vår vandring? Vi lagade oss derför snart
till uppbrott, betalte vår räkning som lemnades muntligen och lydde som
följer: Logi och mat för två dagar, 3 kr. per man, vinet gratis. Förarelön
2 kr. (att delas emellan oss fem) båtskjuts tillbaka till Dalbacken eller
rättare till Vassänden 70 öre pr man.--Hvem vågar nu säga, att man ej _kan_
resa billigt i Norge?