Från Espedalsvattnet till Gudbrandsdalen.
Vår förare hissade ett af husets lakan till segel på sin båt, och så gledo
vi åter fram på Espedalsvattnet med tillhjelp af roddarens åror, ty seglet
visade sig snart vara blott en prydnad för oss alla. Regnet fortfor, det
var kyligt i båten, och då kandidaten ej kunde ha hopp om att få ett bål,
grep hon ett par åror för att värma sig vid dem. I Vassänden, en gård
förstås, träffade vi ett turistsällskap, som ämnade i största hast besöka
Jotunfjellen och så jaga tillbaka till Danmark. Damerna sågo nedtyngda ut i
deras våta drägter och slokande hattar; under en af dessa igenkände jag en
gammal bekant och fick i en hast en kyss, hjertlig, men våt af det norska
regnet. Det våta sällskapet steg dock snart i en båt och rodde vidare under
himlens strida tårar, men vi stannade qvar ännu en stund, ty Hertha hade
ånyo tillträdt sin kokerskebefattning och tillredde mjölvälling vid den
flammande elden på spiselhällen. Denna middag på Vassänden, med smör och
fladbröd, står i hennes anteckningsbok debiterad med 25 öre personen. Men
då jag sedan skulle anteckna något om detta ställes värdinna, som
naturligtvis hade sitt namn efter gården, liksom andra norska bönder, skref
jag henne för Säfänden. Kamraterna påstodo, att detta, i betraktande af
gummans figur, skedde af ädel qvinlig blygsamhet i förening med min tro,
att hennes och gårdens namn stafvades med hv.
Under ett fint ihållande regn gingo vi, glada öfver att vi ej voro skapade
af socker, den härliga vägen tillbaka ned till Kvistberg, der gästgifvarmor
stirrade på oss som om hon hoppats att aldrig återse våra glada anleten.
Himlen vete hvad som så förmörkade den unga hustruns blick och nedtyngde
hennes sinne! Vi, som trodde att vi lyckats upptöa henne, kände oss
betydligt afkylda genom hennes sätt att bemöta oss som fullkomliga
främlingar, och drogo oss tillbaka till den stora ödsliga sal, hvilken
tjenade oss till arbetsrum, och företogo nya lagningsbestyr på våra kläder,
medan vi lyckades uppdrifva en i huset boende skomakare, som åtog sig att
bota våra skor.
I solsken hade vi förra gången gästat Kvistberg, åskådat höbergningen på
slädar, dragna af de älskvärdaste bland alla ök, den lille gule norrbaggen;
vi hade beundrat hundens och grisens lifliga intresse för arbetet, hvilket
de bevisade genom att hvarje gång möta hästen i den brante backen och genom
glada skall och grymtningar följa honom till ladans bro, och kandidaten och
jag kände oss så smittade af denna höbergningspoesi, att vi satte efter
hunden och grisen in i ladan för att hjelpa gästgifvarfar att tömma
hösläden.
Och nu regnade det, all poesi var försvunnen och blott en otreflig
gästgifvaregård återstod. Stämningen förbättrades ej vid tanken på en
förnyad bekantskap med den gamla upplagan af köttkakor och mjölk; mina
kummintankar, som under vägen från Vassånden, med kamraternas hjelp, tagit
gestalt af den finaste grönkål med förlorade ägg och brynt potatis, gick i
vatten, ty man hindrade mig från att stanna i regnet och plocka den
grönskande örten. Och nu visste jag ej bättre råd att förströ tankarne, än
att sköta mitt kall som sällskapets tvätterska, hvilket nu åter igen var
nödvändigt sedan vi först hade svettats på vandringarne uppför och sedan
blifvit genomregnade på »resan utföre» till Kvistberg. Men vid mitt första
ord derom förklarade vägvisarne åter deras missnöje, och det med en kraft,
som förrådde deras ömhet om mitt skinn, och Ellen gjorde den förståndiga
anmärkningen, att de infödda qvinnorna väl ej kunde berga hö i regnväder
och derför nog kunde bevekas till att tvätta åt oss. Hon sammanvek sitt
broderi och begaf sig nedför en trappa, hvilken både genom sin lodrätta
ställning och trappstegens stora afstånd från hvarandra, lifligt erinrade
om »uren» på toppen af Rutenfjell, och återkom efter ett ögonblick med
segersäll min.
»Qvinnorna här tvätta åt oss och torka våra kläder i köket, så att allt är
färdigt till i morgon. Naturligtvis betala vi dem bra för detta arbete»,
sade hon.
Vi helsade budskapet med jubel, och vi fyra gingo i en högtidlig rad ned
för den omenskliga trappan och öfverlemnade hvar sitt klädbylte till pigan,
som mottog dem med en djup tystnad och med en min, som förrådde en viss
förvåning, och så återvände vi alla till höganloftsburen, der kandidaten
satt och stoppade strumpor, ett arbete som märkvärdigt nog aldrig tröt för
denna vår vällärda kamrat.
Några timmar förflöto innan mina tysta tvifvel på gästgifvarmors raskhet
klädde sig i ord, och vi hade för länge sedan druckit vårt
eftermiddagskaffe, då jag beslöt mig för att göra fjellstigning ner i
köket, för att se hur långt det lidit med tvätten. Jag rigtade mina blickar
mot taket och såg en tafla af obeskriflig realism. På torkstängerna under
takbjelkarne bredde sig alla våra plagg--otvättade med sorgset nedhängande
spetsar. Synen var så öfverdådigt lustig, att jag hufvudstupa for ut ur
köket och sedan raglade uppför fjelltrappan.
»Ellen, du!--Ner och se på dina tvätterskors gerning!» Jag såg en blixt i
hennes öga, skymtade hennes nackfläta i dörren och nedsjönk så redlös i
salens händelsevis tomma gungstol. Ellen nedref obarmhertigt de egendomliga
draperierna i kökstaket och gjorde ett löfte, som hon sedan troget höll,
att aldrig sätta sin lit till en infödd norsk själ förr, än hon hört honom
högtidligen efterstafva de löften, hon af honom begärde. Qvinnorna hade ej
förstått henne, och för tröga och liknöjda att bråka med frågor, uppfylde
de den önskan de förstodo, nemligen att kläderna skulle hängas till
torkning i taket.
»Skall jag sitta här inregnad hos dessa idioter, så kan jag lika gerna
återvända till hospitalet», tyckte kandidaten, körande sin knutna hand in i
en strumpa för att undersöka dess skador, och en grå regnstämning lade sig
öfver oss alla vid denna hennes hospitalsjemförelse.
Den väg vi nu ämnade gå till Ringebo eller Skjäggestad bestod af
säterstigar uppför ett brant fjell, och sedan vidare från säter till säter
in i Gudbrandsdalen. Detta var det billigaste och intressantaste sättet att
komma dit. Men regnet gjorde dessa stigar dubbelt svåra, bäckarne svälde
och dansade redan ned från fjellstupen, dimman vältrade sig tung ned i
dalen; här kunde vi få sitta flere dagar.
Skjutsboken hemtades, kartan utbreddes och en allmän rådplägning följde,
hvars utgång blef, att vi följande dag, om det då ej var vackert väder,
skulle taga skjuts först till Moe, sedan derifrån till Engeland och så
fortsätta den återstående delen af landsvägen till Skjäggestad till fots,
så sparade vi in en dag, då vandringen öfver sätrarne hade tagit minst tre
dagar. Detta beslut tände solar i hvarje öga innan vi tillslöto dem för
aftonen.
Hej! hvad det följande morgon bar af med två kärror och en skjutspojke,
flere bestås aldrig för »halfannan skjuts.» Uppåt backe, nedåt backe,
kandidaten, var min körsven; muntrare hästar än våra små norrbaggar och
gladare folk skulle man få leta efter. Solen bröt fram genom molnen,
fjellen antogo de mest underliga former under de böljande dimmorna,
hästarne drucko vid vägen när de hade lust. Det var en härlig, en
upplifvande färd efter vistelsen på det ödsliga Kvistberg!
Skjutshållet från Moe till Engeland gick lika lustigt, och framför den
främsta kärran hade vi en så gladlynt häst, att han stundom stannade midt i
backarne och »med munnen fångade flugor på sina framben», som gutten
upplyste oss, då vi sporde hvad dessa rörelser skulle betyda. Men för
öfrigt trafvade han hurtigt i väg, eldade betande kor och kalfvar till
djerfva sidosprång nedför bergens sidor, för att derefter med svansarne,
höjda som vimplar, galoppera backe upp, backe ned som förelöpare för vårt
festtåg. Större nöt, än dessa, göra ofta tjenst vid festliga triumftåg. (Se
korrespondenters beskrifningar för kringresande konstnärer!)
Och skjutsafgiften? Ja så! Jo, den uppgick för hvarje person till 1,58 kr.
för första skjutshållet och 1,83 kr. för det andra. Och nu voro vi inne i
Östra Gausdal.
I Engeland togo vi åter vår packning och gingo i stark hetta en vacker
genväg, öfver ängar och genom en skog, full af de mest förföriska blåbär
och smultron, men vi hade ej tid att stanna, ty vi måste vara vid Lågen
innan det blef allt för sent på aftonen, och från Engeland och dit hade vi
ett par mil att vandra.
På nästa gifvaregård, Sönstevold, höllo vi middag.
Nu behöfde vi ej längre svärma om kumminkål, ty nu voro vi på allmän
turiststråt och åto godt, soppa var dock ej brukligt, men ersattes af
outtömliga smultronsskålar med kantals grädde. I Herthas anteckningsbok
läses: »Präktig middag på Sönstevold, O,80 kr, och jag kan ej antaga att vi
andra fått betala mera än hon, ty der var ingen större skilnad i vår friska
matlust.»
Det enda som kan kallas dyrt var ölet, 40 öre per helbutelj; men jag har
ingen sådan post på min räkning; der står i stället: »En kanna utmärkt
kaffe, 0,10 kr.!!»
Vi togo oss här flere timmars hvila, ty vi hade nu blott tretton kilometer
(omkring 1-1/4 mil) till Lågen och Holmens gästgifvaregård i
Gudbrandsdalen; denna sträcka hoppades vi kunna gå på tre timmar. Klockan
var öfver 7, då vi gingo från Sönstevold, och vägen bar ständigt uppför de
sex första kilometern, men hvilken väg och hvilken natur! Skogar, fjell och
dansande bäckar nedför fjellens sidor, och öfver det en härlig himmel med
en luft, uppfriskande som--ja, som Megrundens bärvin efter fjellvandringen.
Men nu började vägen stupa nedåt och det tvärbrantare än vi någonsin trott
att en mensklig körväg hade lof att göra, och för att ej »råka i drift»,
måste vi styra kursen i zigzag; dock sprungo vi värre än de störste
förfalskare, som veta att ingen förföljer deras slingrande spår öfver vårt
hiskligt ojemna jordklot.
Klockan 10 1/2 stodo vi vid sjön Lågen, som var öde och tom, och mörkret
var på djupet, så vi ej kunde skymta båtkarlens hydda.
Men erfarenheten hade, innan vi kommo till Norge, lärt oss, att personer,
stadda i ett svagt upplysningstillstånd, kunna _skrika_ sig till en snabb
befordran; derför satte vi oss i en enda tät klunga, föreställande den
allmanna meningen, och gåfvo upp de aldra fasligaste skrän, börjande som
späda ungtuppar och öfvergingo till de mera imponerande toner, som i
nödfall kunna gälla för manliga väckarerop:
»Båt öfver! Ro hit med båten!»
Efter en stunds gastande kom der en Karon roende, för att bringa oss öfver
till andra sidan stranden. Detta nöje kostade oss hvardera hela 7 öre, men
då vi öfvertygat oss om, att karlen tagit oss för sina gelikar, erlade vi
10 öre i frivilliga böter för ett allt för naturtroget nattskrål.
Holmens gästgifvaregård ligger invid Lågen; dörrarne stodo äfven i denna
hederliga nejd vidöppna, så att vi klefvo utan vidare in i en stor stuga,
der husets tjensteandar hörbart slumrade. Det heter ju, att en sak ej kan
göras både fort och väl; derför måste vi, som voro allt för trötta att
fördrifva tiden med ätande, finna oss i att vänta en timmes tid innan alla
våra sängar blefvo bäddade. Vägvisarne fingo dock genast ett färdigt
sofrum, men vi andra drefvos ut i skilda byggnader, ty pigan upplyste, att
hon lagt en norsk turist i ett rum med två sängar.
Räkningen på Holmen hade för hvar och en af oss följande utseende: Nattlogi
0,80 kr., frukost O,50 kr.
Och det var en frukost med ägg, kallt kött, ansjovis, fin ost, kaffe och
mjölk.
Våra tappra vägvisare mötte oss denna morgon med nedslagna miner; deras
skor och fötter voro i lika bedröfligt skick, och då vi försäkrat dess
egarinnor, att det ingalunda vore hvarken feghet eller annan ogudaktighet
att ej vilja gå på kantrade skovrak med sårade fötter, tryckte de rörda
våra händer, togo skjuts och foro i två skjutshåll de återstående 30
kilometerna till Skjäggestad.
Vi andra fortsatte vandringen i sakta mak, ty snart kunde Hertha ej längre
dölja, att äfven hon hade en akilleshäl. Men vi hade ju vår egen med.
kandidat, och hon hade sin rensel, i hvars outgrundliga djup der fans
lindring för smärtorna.
Nästa »station» (norskt namn på gästgifvaregård) heter Kirkestuen, här åto
vi en middag med två kötträtter, smultron med grädde samt ett utmärkt
kaffe, pris 1,10 kr.
Både på matpris, elegans och komplimenter märkte vi, liksom mannen när han
såg galgen, att vi kommit inom civilisationens bredare strömfåra. Svend
Opsal tog en af kamraterna vid pannluggen och sade: »Du likner ju en
julebuk, du!» Men vid Lågens strand, der mina kamrater voro inne i ett hus
för att köpa mjölk, sade mannen. »Naj se da! de ha ju pene frökner i
Sverge.» Kamraterna påstodo, att der låg en gapande förvåning i tonfallet,
men då der lär varit mörkt i stugan, blir det hela något tvifvelaktigt.
En norsk turist hade klifvit förbi oss på vägen till Kirkestuen; der satt
han sedan bredvid mig vid bordet, och att döma efter hans längd, antog jag
att det var han, som legat i de två sängarne på Holmen. Han påstod sig
visserligen blott ha legat i en, men då måste han, haft sina ben inrättade
på samma sätt, som engelsmännen sina metspön, så de kunde förkortas efter
behag, ty till och med i skjutsböckerna få de norska sängarne hålla till
godo med den anmärkningen, att de äro för korta.
Vi afbidade på nämde station de svalare eftermiddagstimmarne innan vi
fortsatte vår väg, eller som kandidaten anmärkte på »ren» norska: »gingo 30
kilometer benväg för att kvile lidt på Skjäggestad.»
Hur vacker naturen i Gudbrandsdalen än är, blef det nemligen snart klart
för oss tre, som ej kunde få nog af den mera storslagna fjellnaturen, att
här blott finnes välklädda berg, leende bygder, gröna sädesfält på
bergsluttningar samt en blågrön flod eller smal sjö och en utmärkt landsväg
i dalbottnen hela vägen fram till våra koffertar. Våra två vägvisande
kamrater hade af bekanta blifvit anbefalda Skjäggestad, som ett lämpligt
ställe för sommargäster, hvilka ej gingo ut för att idka sällskapslif bland
nervsvaga personer, alpstafvar från Kristiania och klädkistor från
Stockholm samt hela Norden för resten.
Då vi närmade oss vårt utsedda hviloställe, sågo vi våra två kamrater,
åtföljda af en hvit mössa, under hvilken vi anade ett studenthufvud, och
vår harm gaf sig luft i knotande beskyllningar för svaghet och brist på
trohet mot gjorda öfverenskommelser, samt i det enhälliga beslutet, att de
skulle få ha karlen för deras egen räkning. Man torde härvid hafva godheten
lägga märke till den stora olikheten emellan vårt högt uttalade beslut och
de tysta föresatser, som före likställighetstiden plägade fattas af
qvinnor, när de sågo sina likar i ungkarlssällskap. Kandidaten satte
fötterna i marken, så fast och säkert som en liten norrbagge, Hertha
styrkte sin hållning genom att slå upp sitt halft förolyckade paraply, och
jag började just bli liksom rädd för den okände manlige gestaltens öde, när
han sprang fram och utan vidare slöt mig i famnen, med fältflaska och min
höjda björkkäpp, och utropet: »Kære, söde, gamle Ave!» röjde på en gång sin
danska börd, sina känslor och på hvems syndaregister hans närvaro här
skulle skrifvas.
Vi kände honom alla, men trodde honom vara med sin familj på besök i
Stockholm, och nu stod han här i aftonsolens glans vid Skjäggestad.
På denna gästgifvaregård hade han i två dagar hållit flugorna, myggen och
våra koffertar sällskap; dessa senare hade han egnat en så öm
uppmärksamhet, att gästgifvarefolket, honom oåtspord, trolofvat ynglingen
med en af dess egarinnor och nu voro ifrigt på spår för att bland oss fem
finna den rätta. Ett fint nationaldrag och dertill ett så äkta menskligt,
att vi till och med kunna spåra det i den svenska folkkarakteren.
Forskningarne på egen hand gingo dock så klent för vårt välvilliga
värdfolk--frun åtog sig att blifva vår värdinna mot en ersättning af 2 kr.
per man dagligen--att det syntes vara nödvändigt att vi sjelfve förhördes.
Men icke våra gemensamma bestämda förnekanden af alla giftasgriller, eller
den arme studentens gröna tjuguåriga ungdom kunde rubba det erotiska parets
en gång fattade, öfvertygelse.
Ynglingen--vi kunna ju kalla honom Ambrosius--hade begifvit sig från
Stockholm till denna något aflägsna mötesplats, klädd i lätt sommarkostym,
hvilken han gjort ännu lättare genom att lemna sin öfverrock qvar i
Kristiania. Hans öfriga utrustning bestod af en liten rensel, en bror
till kandidatens, men mycket mindre innehållsrik, en tobakspung med
tillhörande pipa, en liten resväska, ett par grå linneskor och en
fruntimmersregnkappa--en svart gummisyster till kandidatens--en burk
vasilin och en alpstaf.
»Nu måste jag naturligtvis till fjells?» sporde Ambrosius sedan
återseendets fröjd blifvit afkyld af qvällsdaggen. »Men jag vill ej gå
allena, som Adam i paradiset», tillade han med något bönfallande i stämman.
Han var nästan naken nog i sin åtsittande drägt för att kunna göra det, men
fast vi ej hade någon Eva att skänka honom, beslöt jag att förse honom med
ens hjelp på färden. Ute på verandan satt samme långe norske turist, som
omöjligt kunde ha legat rak i någon norsk stationssäng, och för honom
förestälde jag vår Ambrosius till benäget medtagande upp till sätrarne, och
så ombonade vi studenten med en röd sjal, som jag för femton år sedan fått
af en svensk republikanska, för att ge mig mera färg, 1/2 kaka chokolad och
5 kubiktum konjak samt hans lånta fruntimmerskappa, lätt och tunn som de
såpbubblor, hvilka lyckan påstås roa sig med att blåsa åt folk, men kappan
var dock enfärgad svart.
Ynglingarne gingo i den tidiga morgonstunden den 7 augusti »bent» till
fjells och säters, och om denna, vår Ambrosii vandring skall blott
förtäljas, att han och norrmannen en morgon i soluppgången lågo på fjellet,
troligen för att iakttaga detta skådespel under ett fint duggregn.
Gummikappan låg utbredd under dem, och den tunna republikanska sjalen
höljde vår ungersvens breda axlar.
»Her er forbandet koldt!» sade dansken huttrande.
»Vi er över trægrændsen», upplyste norrmannen i en ton af innerligt
välbefinnande.
Denne härdade ungdom gick sedan till Jotunfjellen, lemnande Ambrosius att
söka sig ned i samma vägrigtning, han kommit uppför fjellen. Detta lyckades
honom också förträffligt, när man ej räknar hans irrvandringar och många
bekymmer innan han lyckades få en båt för att komma öfver Lågen till den
strand der vi väntade honom utan all oro.
»Jag lemnar er _aldrig_ mera!» försäkrade han innerligt, då han åter befann
sig bland oss vid matbordet i Sjäggestad.
Under hans frånvaro hade vi användt tiden på bästa sätt. Hertha hade fått
sträng befallning att vara läkt på hälen till måndagen den 10, då vi tre
kamrater, med bihang af Ambrosius, ämnade bryta upp till ny vandring;
hvarthän hade vi ännu ej klart för oss Våra två kamrater hade slagit sig i
ro med virkning och broderi. Kandidaten stoppade strumpor, med sinnet
uppfyldt af nit mot husflugor och åtskilliga myggarter med intressant
benbyggnad och utmärkta sugapparater. Hon hade med äkta qvinligt tålamod
funnit sig i, att de på viddernes kärrmarker, deras fädernesland
kringsvärmat oss värre än friare kring en rik arftagerska och varit
efterhängsna som handelsexpediter, näsvisa som pensionsflickor och
snarstickna som unga literatörer, men att de--myggorna--här fortsatte samma
lefnadssätt och idkade samma födkrok, det bringade kandidatens blod i
kokning. Och när så husflugorna klefvo ner sig i gräddskålen, trampade
sockret under sina fötter, gjorde en konst i bordduken då de anstälde
flygöfningar kring steken och hade simmuppvisning i soppterrinen, då sprang
kandidaten upp från sitt säte och anstälde, med servetens tillhjelp, en
jagt så det hven om öronen på både flugor och menniskor. Häraf kom det sig
att hon ej i skjutsboken ville, i likhet med oss andra, skrifva ett par
erkännande ord om gästers behandling på Skjäggestad.
Vår första upptäcktsfärd från nämde ställe gälde en skomakare, och redan
samma qväll, som vi anlände dit, gingo vi fyra kamrater 3 kilometers
landsväg för att träffa en sådan karl, men fingo så höra, att han gått till
fjells för att skörda hö. Folk samlades kring oss, och vi pressade hvarje
vuxen mansperson för att söka väcka möjligen slumrande becksömsanlag, men
förgäfves. Ja, det vill säga, att vi funno flere, som vidkändes dylika
anlag, men de voro ännu så outvecklade att de bäfvade tillbaka för svenska
fruntimmersskor af så bedröfligt utseende som våra. Vi hade jagat en dylik
slumrande skomakaresjäl in i en loge, men han räddade sig genom att ropa:
»Der kommer ju skomakaren!» Der blef nu en jagt, fången före, två af oss
efter, och så kringrändes den andre karlen, drefs in i en närbelägen
handelsbod och befans vara »en galen gut», det vill säga en, som aldrig i
sitt lif tänkt på att bli skomakare.
»Åh!» ropade nu vår för detta fånge. »Skomakaren är ju uppe hos Jon Höjen
och syr, det minnes jag nu. Gån bara dit upp, så låter nog Jon honom laga
edra skor.» Och så pekade minst fem personer, ifriga att blifva oss qvitt,
upp på en bondgård, som låg högt uppflugen på bergsryggen, der dess
byggnader svagt skymtades i qvällens skymning.
»Skola vi först krafla oss dit upp och så tillbaka hit, för att slutligen
gå 3 kilometer landsväg till gästgifvaregården?» sporde jag, som började
tycka att det hela artade sig till en liten vandring på 8 á 10 kilometer på
aftonqvisten.
»Naj da! Der går en ben väg från Jons gård ned till stationen», ljöd det
enstämmiga svaret.
»Sätt i väg då!»
Till all lycka hade vi våra käppar med oss, ty nu bar det af, som om vi
gått på takstegar uppföre genom hal slagen ängsmark, genom frodiga
kornåkrar och så öfver steniga boskapsvägar upp till Jon Höjen. Hur han
bodde och såg ut, skall jag ej kunna säga, ty der var nermörkt i den stora
stugan, men en vänlig man var han och tillät villigt den eftersökte och
medgörlige skomakaren att utöfva ett förbättringsverk på våra fem par
vandringsskor.
Derpå bjöd en qvinna oss söt mjölk, och jag pröfvade på att sätta mig in i
norska landtbruksförhållanden, ett försök som ökade min lilla kunskapsskatt
med den upplysningen, att de norske bönderna måste lägga sina gårdar--»hvar
de kunde bäst.»
Det var så mörkt det kunde blifva vid den ljusa årstiden, när vi till far
väl skakade hand med Jon Hojen och hans husfolk samt sporde efter den bena
vägen.
»_Den_ gån I icke i qväll!» sade husbonden med en ton, som ej tillät
qvinnor någon invändning. »Den är så brant att knappt _vi_ kunna stå på
den, vet ja.»
Vi hade ej annat att göra, än gå tillbaka samma väg vi kommit.--Det var
nära midnatt då vi uppträdde på gästgifvaregårdens trappa; värden, som
tycktes antaga att vi hade uteliggarevanor, höll just på att stänga
dörrarne--man gifve akt på dessa drag af stigande civilisation!--och
förklarade, att han antagit att vi ej ämnade komma hem under natten.
Då det redan följande förmiddag visade sig, att kandidaten ej kunde lefva i
fred med Skjäggestads flygande insekter, drogo hon och jag ut på en
vetenskaplig expedition för att uppsöka en klyfta, som tycktes vara vår
värdinnas enskilta egendom, och som hon, enligt sin egen uppgift, gjort
till en pligt att visa för alla »bättre resande». Hon gaf oss så många
anvisningar, att de trillade ur vårt minne vid åsynen af en trädgård, full
med röda vinbär.
Gårdens piga svarade på vår fråga, om vi fingo köpa några bär. »Eg veit
ikke eg.» Hvar husbondfolket fans? »Eg veit ikke eg.» Om hon _kunde_ skynda
sig? »Eg veit ikke eg»; detta sista okunnighetsprof illustrerade hon genom
att lägga armarne i kors öfver bröstet medan hon gled hän öfver tunet, för
att någonstädes i ett fjös anmäla vår ankomst. Enahanda svar erhöllo vi af
husets omyndiga dotter, både när hon i stor välmening plockade de största,
mest--gröna bär hon kunde finna och när hon tillfrågades om priset för dem.
Handeln afslöts dock till hennes fullkomliga belåtenhet, och hon lofvade
oss en lika stor portion mogna bär till samma pris, då vi kommo tillbaka.
De mest meddelsamma varelser vi mötte på denna vandring voro grisarne, ty
de följde oss långa stycken under lifligt samspråk. Men som vi ej förstodo
hvad de pratade, och ingen menniska i de nejderna kände gummans klyfta, så
kraflade vi förgäfves i bergen för att finna den. Jag tröttnade först vid
expeditionen, men kandidatens vetenskapliga ifver stäfjades hvarken af
trädrötter eller stenblock. Icke ens då en gran strök hatten af mitt hufvud
och förpassade den ned i en mindre klyfta, och hon måste ned för att hemta
den kunde förmå henne lemna gummans naturskönheter att sköta sig sjelfve.
Först när kandidaten föll på näsan på en säterväg, som hon en minut förut
förklarat för att vara både god och--hård, biföll hon till återtåget, utan
att medföra annan vinst af expeditionen, än en murkla, som hon på stående
fot sjelf förtärde. Vår enda tröst var, att vi gjort färden på egen
bekostnad, utan att hvarken ha anlitat statens eller mecenaters
offervillighet.
Följande dag var en söndag, och då vi efter åtskilliga: »Eg veit ikke eg»
lyckades få veta, att der var gudstjenst i Ringebo urgamla kyrka, något som
blott derstädes egde rum hvarannan söndag, gingo vi dit alla fem. Vi trodde
länge, att vi skulle bli de enda åhörarne, och voro i så fall villiga att
bespara både prest och klockare allt besvär med vår uppbyggelse, hvadan vi
gingo ut och solade oss. Men så kom vår skomakare, som tillika var
orgelnist, klockare och esskornettblåsare, det senare i Ringebo musikkår,
och han sökte nu att fördrifva tiden för sig sjelf och oss, genom att spela
orgel. Ändtligen kom der dock så många åhörare, deribland tre odöpta
spenabarn, att de kyrkliga ceremonierna kunde börja. Men då presten, sedan
han beträdt predikstolen, med en långsamhet och slapphet, som skarpt
afstack mot energien hos Titus, sysslade med Jerusalems jemmerliga
förstöring, lemnade tre af oss i all tysthet templet, men våra tappra
vägvisare höllo ut till slut, utan att en enda gång ha dukat under för
sömnens lömska angrepp.
På eftermiddagen, då vi återfått vår Ambrosius, företogo kandidaten och jag
en ny klättringsfärd, denna gång till ortens rikaste bonde, som bodde
öfverst på bergsåsen i rigtning åt kyrkan. Med tillhjelp af händer och
fötter kommo vi »benvägen», som kandidaten vanligtvis uttryckte sig, upp
till den stora hvitmålade gården. Vi mottogos vänligt af den unga
husmodern, bjödos på söt mjölk och bakelser och fingo tillåtelse att bese
»staburen» med dess ofantliga staplar af fladbröd och stora lårar med
torkadt och rökadt fläsk, inpackadt i groft, torrt salt. Näst de stora
bylten af osmält ister, hvilket här blott begagnades till seldonssmörja och
dylikt, väckte korfvarne vårt medlidande, ty likt arma förbrytare hängde de
i taket, ett rof för sol och vind, och så förtorkade, att ingen korp ens
skulle vågat sitt näbb för att bita i dem. I staburens andra afdelning fans
sängkläder, snöhvita fårfällar inberäknade, nog för att fröjda själen på en
mor med tio giftasvuxna döttrar, och här fans icke ens _en_ sådan ännu.
Under vår synförrättning i staburen kom husbonden hem, och vi fingo af
honom en del upplysningar om landtbruksförhållandena här uppe. Vi hade
under våra vandringar flerestädes sett stora stenblock, på hvilka ordet
_Flom_ jemte ett par årtal och en hand voro inhuggna. Nu lärde vi dock
fullt förstå hvad skada en dylik vårflod kan anställa; mannen pekade på den
blågröna Lågen nere i dalbottnen och sade: »Der lägger flommen våra
åkertegar.» Det vill säga, den rifver med sig matjorden från den branta
bergshällen.
Bonden hade sin säter en mil från gården, hustrun visade oss den sadel, hon
begagnade, när hon red dit upp, och vi tänkte båda, att det måtte vara en
vacker syn att se henne på detta sätt färdas på den ensliga sätervägen.
Skjäggestad besöktes under dessa dagar ofta af resande, alla åkande, och
bland dessa var en sportman på »bicycle», en yngling, som körde rent för
lifvet i hopp att vinna en--medalj. Han kom störtande in, »som en fem år
gammel hanmyre og drak lemonade værre end den gløende enden af den
bådshage», som vår Ambrosius uttryckte sig, störtade ut och körde--bicycl'n
i sönder, men räddade kanske derigenom sitt unga lif.
Vid denna tidpunkt voro vi fyra ännu utan någon bestämd resplan för den
återstående ferietiden. Men så satt der en middag till bords med oss en ung
man, som tagit sig en liten promenad uppe i Jotunfjellens snöfält, och han
utstakade åt oss en väg, på en gång vacker och beqväm att vandra, då vi
hade en manlig varelse att taga vara på. Innan denne menniskovänlige
norrman kuskade af i en karriol, hade vi tre vågsamma qvinnor ingått aftal
med honom om, att en dag emellan den 18 och 20 augusti kl. 2 1/4 efterm.
mötas på ett hörn af Karl Johansgade i Kristiania, för att säga honom hur
denna vandring genom Valders behagat oss.
Våra två kamrater, som trodde sig kunna fritt förfoga öfver hela september,
funderade på att taga hemvägen genom Romsdalen öfver Trondhjem o.s.v. Vi
togo nu d. 10 augusti far väl af våra tappra, rådiga vägvisare, hvilka dock
följde oss ett stycke på vägen, Heggen med kompassen fäst i hatten, till
tecken att hon ej var i officiel tjenstgöring. Afskedet lättades genom
himlens sinnesnärvaro, hvilken visade sig i ett fint regn, som gjorde våra
tårar öfverflödiga. Men i denna stund tror jag att vi fem liksom samlade
minnena af all den tillitsfullhet, ärlighet och vänlighet, som mött oss på
våra vandringar på fjell och i dal i det gamla präktiga Norge.