Hyddan bestod af två rum och två sängar; i det inre hade kamraterna blifvit
inhysta, och i det yttre, som naturligtvis hade en stor spis, träffade vi
vår förre värd, gutten från Lidsätern, i samtal med fiskaren, vår gamle
präktige, oförgätlige Svend Opsal. Gutten hade haft ett ärende hit, hade så
sport efter de fem svenskorna, hvilka ämnade taga nattlogi här förra
natten, och båda männen hade fruktat det värsta, då de antogo att vi
saknade alla slags födoämnen. Fiskaren visste nemligen, att Nordbodens
fiske- och fäbod voro obebodda för tillfället, så att vi troligen irrade
husvilla omkring i ödemarken. Han hade förra dagen på långt afstånd sett
oss gå förbi, »men så muntra, att de ingenting ændsede»; nu sågo de båda
karlarne helt lyckliga ut vid vår åsyn. Men Svend Opsal sade, att djerfvare
qvinnor hade han aldrig sett och ej heller upplefvat, att några sådana
varelser gifvit sig så högt upp mot norr utan manlig förare.
»Det skall vara svenskor, som våga slikt», menade han, och vi hoppas att
genom detta mod ha ingifvit detta vårt broderfolk en helsosam aktning för
Sverges--män, ty »när detta kan ske på det färska trädet», o.s.v.--Ja,
hvem kan veta, om ej vår fjellvandring får ett stort inflytande på
norrmännens politiska tänkesätt.
Kandidaten och Hertha försvunno genast i det inre rummet, hvars fönster de
förmörkade medelst regnkappor, för att i en nattlig skymning drömma om en
mjuk bädd på det hårda golfvet.
Svend Opsal tillbjöd mig vänligt sin egen snygga säng i det yttre rummet,
men mitt sinne var så upptaget af kökstankar, att jag ej kunde hvila, fast
det nu var 24 timmar sedan vi begåfvo oss från Lidsätrarne.
»Är väl för hungrig till att sofva», menade Svend och satte fram en stor
träskål med kokt kall »fjeldörret». »Det dröjer ju en stund innan jag fått
koka ny fisk», tillade han då han såg att jag ej anföll skålen.
Vi kommo nu öfverens om, att han först skulle koka kaffe, och då det blef
färdigt, fröjdade han mitt hjerta med åsynen af skäligt söt grädde, så att
jag med stolthet kunde bjuda mina kamrater »en god kopp på sängen». När så
måltiden, kokta foreller, smör, fladbröd och, för första gången, godt mjukt
bröd samt ckokolad, var färdig, sutto vi åter alla vid odukadt bord och åto
med tälg-fällknifvar och skedskaft, glada och lyckliga som--ja, som räddade
menniskor.
Då Svend Opsal förmodade, att vi nu hade krafter nog till att emottaga ett
varnande exempel, förtäljde han oss, att--jag hoppas det var på
1600-talet--två norska studenter kommit hit till Räfsjöarne för att fiska.
De hade rott öfver till andra stranden, stormen hade ryckt båten från dem;
simma kunde de ej, och så voro de prisgifna åt en nästan säker undergång i
denna vildmark, dit då sällan någon menniska kom. Studenterna hade också
insett detta samt inrättat sig derefter, ty då man _tretton_ dagar senare
sökte dem här, funnos de liggande i hvar sin graf, bygd af stenar, men
lifvet hade de ännu i behåll.--Hela räddningshistorien stod för öfrigt
beskrifven i tryck på ena väggen till Opsals inre kammare, men ingen af oss
kände någon lust att läsa den.
När det led emot aftonen rustade Svend Opsal sig att med sin fiskargut ro
ut på fiske. »Du och en af jenterne kunna ligga i min säng i natt, gutten
och jag komma sent hem, och då lägga vi oss på golfvet, förstår du», sade
den präktige gubben samt lemnade oss nu i besittning af hela huset, och det
var ej långt lidet på qvällen förrän vi alla gingo till hvila i de två
sängarne samt i en bädd på kammargolfvet. Heggen låg på denna och Hertha
och jag försökte sofva i stugusängen. För oss två blef det dock föga sömn,
ty förra nattens tilldragelser jemte Opsals starka kaffe hade en underlig
verkan att bortjaga den. Vid midnattstid hörde vi hofslag och lifligt prat
utanför vår ostängda dörr; det bekymrade oss ej, ty den norska allmogens
hela väsen ingifver främlingen en sådan trygghet, att der är verklig
själsbot deri, när man kommer från de ängsligt stängda dörrarne i våra
städer och byar.
Efter en stunds förlopp inträdde fiskargutten, gjorde upp eld och hängde
kaffekitteln deröfver, så kom vännen Opsal och derefter tre för mig okända
karlar, af hvilka den ene bar ett slags herredrägt. Denne man visade sig
genast vara fullt hemmastadd i stugan, hoppade upp på bänken, tog ned från
hyllan all den mat som fans; lät bära in sin packning, ref omslaget af ett
skålpund stearinljus, tände ett och satte det på bordet samt betedde sig i
det hela som husbonde på stället. Med äkta qvinlig uppmärksamhet
öfvervakade jag tyst den hängande kaffekitteln, rädd att den skulle koka
öfver, och jag kände mig befriad från en stor omsorg, när en af karlarne
satte sig emellan sängen och elden, så nära mitt hufvudgärd han kunde komma
på den korta bänken. Jag har aldrig till den grad förstått att uppskatta
värdet af ståtliga eldskärmar som nu, och det var med en suck jag hörde
honom kallas bort från mig och jag åter fick det starka eldskenet och
hettan rakt i ansigtet.
Som dessa fem karlar kunde äta fladbröd! Det hördes under en timmes tid som
om tio man galopperat på ett tre alnars djupt lager af tomma ägg, och man
skall ej tro att de spilde tiden med onödigt snack.
»Du har främmande, Svend Opsal», sade den som vi sedan lärde känna som
innehafvare af fiskerättigheten i Räfsjöarne och som husbonde i hyddan.
»Fyra svenska jenter och en käring. Gått vilse i fjellen, varit ute förra
natten i den starka kölden», svarade Opsal stilla. Männen svarade ej med
något utrop, utan sände blott en flygtig blick bort till oss, nämde något
om, att det kunde ha blifvit farligt samt krasade åter på sitt fladbröd.
Det var oändligt välgörande för känslan att slippa vara föremål för det
slags uppmärksamhet, som männen kalla käringsladder, märk väl, när ej de
sjelfve göra deras nästa till föremål för detsamma.
Hittills hade jag med fullkomligt lugn betraktat det nattliga laget, men i
det ögonblick värden tog upp en lång svart butelj, blef jag hetare om
öronen, än elden förmått göra mig. Med stort besvär drog han upp korken,
fattade en kopp och slog i--tjock hvit grädde. Jag nöp mig sjelf i armen
till straff för det jag bringat vissa svenska föreställningar med hit upp,
och hade jag varit bättre klädd, skulle jag stält mig på knä i sängen och
gjort afbön för en så skamlig misstanke mot de hederlige männen.
Följande morgon fann jag en butelj bränvin på Svend Opsals hylla, då jag
der sökte efter tändstickor, ett ytterligare skäl till blygsel för mig, när
jag såg att hvarken den kalla natten eller den blifvande bädden på golfvet
ansågos vara anledningar nog för att »styrka sig»----
Med tillhjelp af klöfsadeln redde husets egare sig ett läger på golfvet; de
andre männen lade sig helt enkelt i sina kläder; elden slocknade så
småningom, och det sista jag hörde var Svend Opsals röst: »Jag får upp
tidigt och bränna bönor!» Hertha hade under hela föregående scen med stor
framgång spelat rolen af »den sofvande sköna hos röfvarena», men jag såg
nogsamt, att det blott var höjden af dramatisk föreställning.
Svend Opsal sof ej öfver sig, ty redan vid fyratiden ersattes den nu
bortdragna röken från männens tobakspipor med oset af brända kaffebönor,
och så snart kaffet var färdigt, blef det åter lif i de andre männen. De
reste på sig, sökte reda på hvar sitt par ben i den orediga hop af dylika,
som upptog golfvet; sträckte på armarne och anmärkte något om kalla nätter;
derpå följde allmän kaffedrickning med fladbrödskrasande, och så lemnade
tre af dem stugan.
Opsal och gutten sysslade ännu en stund der inne; den förre kokte en ny
portion kaffe, och då han märkte att jag ej längre blundade, sade han: »Du
har nog ej sofvit godt, jag såg du var orolig; nu har jag kokt kaffe åt er,
ni må dricka när ni ha lust, ty nu fara vi alla på fiske.»
Men då jag ett par timmar senare steg upp och tittade genom fönstret, lågo
alla fem karlarne på backen utanför; de hade ej haft god vind till fiske,
men ville ej mera störa sina objudna gäster inne i stugan. Vi två
sängkamrater klädde oss så fort vi kunde, för att kunna komma ut och skaka
hand med desse hedersmän.
Vi tillbringade hela förmiddagen hos Svend Opsal, som stannade hemma, när
de andre drogo ut, jag vet ej hvart, och nu granskade han vår karta,
bekräftade att fjellsjön var en af Risas källor, något som vi trott, och
att vi från den punkt, der vi tändt vårt nattliga bål, hade endast ungefär
en mil till Espedalsvattnet. Orsaken till vår förirring, förklarade han,
låg i ett par tryckfel på (den icke nya) kartan, så att vi gått förbi
Nordboden--de två fiskhyddorna; den fäbod vi legat i på morgonen var
Nordbodens fäbod. Med den erfarne gubbens tillhjelp lades nu en ny
vandringsplan för att komma till Espedalsvattnet, men denna väg gick nedåt
bygden, då ingen af oss för tredje gången ville söka säterstig på andra
sidan Risas källor. Vi tyckte oss ha gjort nog, för att förtjena
efterverldens aktning, då vi på vårt återtåg staplat nya stenar ofvanpå de,
som vi här och der funno upplagda för att beteckna rigtningen af vägen.
Vår värd sade sig vara afgjord högerman, talade med sakkännedom om
hermetiskt tillslutna köttdosor (om detta var en följd af hans politiska
ståndpunkt kan jag ej afgöra) samt läste tidningar och, som jag tror,
hyllade åsigten om männens herravälde öfver djuren, qvinnan deri
inberäknad.
Men detta oaktadt smålog han med välbehag mot de näfvertofflor, jag
förfärdigat åt Hertha och med hvilka hon nu stoltserade. Då Ellen omtalade,
att hennes sjelfgjorda näfverskor (läs hoar!) gått förlorade i det första,
kärr vi plumsat igenom, skar han henne och Hedvig hvar sitt par näpna
näfversulor till att lägga i skorna, i stället för bindsulorna, hvilka
blifvit rent af vridna under nattens äfventyr ute på fjellen. Han gaf
dessutom Ellen en stödjestaf för egen enskild räkning, men gutten fingo vi
låna till gemensam ledning öfver fjellryggarne, dock med vilkor, att vi
drogo vidare strax efter middag, ty gutten skulle följa med gubben ut på
fiske.
Gamle präktige Svend Opsal, vi sända dig alla ännu mången tacksam tanke!