Husvilla.
Glada och tacksamma skildes vi från vårt snälla värdfolk på Lidsätrarne och
fortsatte vår muntra vandring i klart solsken, vägledda af kompass och
karta, alltjemt med blänkande snöfjell i förgrunden och på nära håll smärre
snöfläckar i fjellskrefvorna. Vi gingo sakta, ty sceneriet fängslade oss;
lommen skrek i sjöarne, forellen hoppade högt öfver vattenytan, och ripor,
troligen smittade af vår muntra sinnesstämning, flögo upp ur buskarne och
instämde i vårt skratt; intet hus, ingen menniska, ingenting af
verldslifvets äflan syntes här uppe på de omätliga fjellvidderna.
Räfsjöarne lågo i solglans för våra blickar, men vi spejade förgäfves efter
fiskarhyddan. Vi oroades ej deröfver, ty vi sågo hövolmar på ett näs
emellan sjöarne, trodde att huset låg bakom en bergsknalle och märkte att
vi under sökandet efter säterstigen, som förlorat sig i ett kärr, kommit
för mycket till höger från sjöarne samt visste att man endast på nära håll
kan skilja en grå norsk fjellstuga från en bergshäll.
Denna dag lade kamraterna en ny pligt på mitt samvete; nemligen att
offentliggöra vår tanklöshet, att ej ha medtagit en _kikare_, och jag
tillsades att varmt uppmana andra turister att ej glömma en dylik
nödvändighetsartikel.
Vi stannade och höllo råd, ty det var en antagen lag, att alla skulle dela
lika ansvar för kommande äfventyr. Ärftlighets- och ansvarighetssystemet
hade vi lemnat i behörig vård hos dess respektive pappor och mammor, med
hvilka vi ej räknade närmare frändskap. Klockan var nu 5, vädret härligt;
skulle vi söka upp fiskarhyddan eller gå till den å kartan utmärkta
Nordboden, dit, vi ej kunde ha längre än en fjellmil? Vi beslöto oss
enstämmigt för det senare. Och så gingo vi på, endast vägledda af karta och
kompass, ty säterstigar voro der nog af, men de förlorade sig beständigt i
myrmarker, hvilka vi klefvo igenom med en kraft, så det hördes som då ett
ringförlofvadt par sitter i ett soffhörn vid skymningsbrasan och ger de
närmare slägtingarne ett tydligt begrepp om hur det låter, när man drar
foten ur våt dy. Ja, likheten var så förvillande att jag flere gånger vände
mig om, för att se om kamraterna kysstes. Kartan sade oss, att vi skulle
öfver en elf, gälde nu att finna den i sitt stilla halftorra lopp.
Upp på en klippa för att speja! Nej, ännu syntes den ej i den angifna
rigtningen, men till venster om oss lågo ett par bodar, hvilka vi, enligt
kartans utsago, kunde antaga för fäbodar, och dit kände vi ännu ingen
dragning; alltså bara vidare, för att söka den utstakade säterstigen!
Vi formerade nu en spridd jägarkedja, och genom tillrop af: »Spår! Spår!
Tydlig säterväg! Otydlig väg! Ingen väg!» meddelade vi hvarandra våra
upptäckter och gingo framåt i värre kroklinier, än den värste vinkeladvokat
kan utfundera, för att nå målet: Nordboden.
Redan vid denna tidpunkt och medan solen ännu syntes öfver fjelltopparne,
hade kandidaten en profetisk syn och uttalade mystiska ord om snöfjell,
sedda i den dubbla belysningen från månens skifva och ett nattligt bål. Men
vi trodde, att synen endast var ett foster af hennes nyfödda äfventyrslust,
närd af minnet af den blågula strålgloria, i hvilken hon föregående afton
visat sig på sätern.
Vår zigzagsvandring, för att söka väg genom kärr, en- och dvergbjörksfält,
genom hvilka senare vi marscherade bums på, ty buskarne gingo ej högre än
till knäet, och urfjell pläga bära vanlig menniskotyngd, förde oss till den
vackraste lilla fjellsjö. Förtjusningen öfver denna syn lade sig dock
snart, när vi på vägvisarnes miner sågo, att sjön ej stod upptagen på vår
resplan, och nu måste vi uttala den, en längre stund tillbakahållna frågan:
»Hvar befinna vi oss egentligen?»
I rätt rigtning på vår utstakade väg till Espedalsvattnet; derom
öfvertygade vi oss alla, men _hvar_ fans då Nordboden? Hade vi gått förbi
den, eller kunde vi ej se den förrän vi kommit öfver den elf, som _måste_
finnas här i närheten?
När jag _nu_ nedskrifver detta, känner jag en ängslan, som _då_ var fjerran
från mitt sinne och äfven från kamraternas; vi kunde ju i värsta fall vända
om till Räfsjöarne, vägledda af fjellryggarne, himlen var klar och luften
der uppe--ja, den innehåller ett ämne, som jag tror skulle kunna omskapa en
ligghöna till en fjellripa; starkare bild vill jag ej begagna när jag talar
om ett land, med hvilket vi ej böra slåss.
Vi bestego en med fjellbjörk sparsamt bevuxen höjd för att speja; vi sågo
elfven och valde från vår höga ståndpunkt en öfvergång, men vi voro nu så
erfarna att vi visste, att de föremål, som i den klara fjelluften syntes
helt nära, kräfde timmars marsch för att uppnå. Men »ingen rädder här!»
Bara nedför sluttningen, genom ny myrmark och fram till elfven!
Denna var bred, men vattnet var lågt, fast det flöt med strid ström nedför
stora stenblock; här och der hvirflande omkring dem på ett öfverdådigt
sätt. Nu. är det så fatt med mina fötter, att de i närmare beröring med
rinnande vatten alltid vilja gå till botten med saken. Detta hade jag i all
tysthet, då ingen af kamraterna bevakade mina öfvergångsperioder, redan
gjort ett par gånger, och nu såg jag att vi alla måste gå till bottnen af
denna elffåra.
Solen var nu nere, det blåste kallt i rigtning från snöfjellen, så icke ens
kandidaten, som eljes svärmade för bad vid hvarje vattendrag, kände något
större behof af fotvatten. Men ändå stodo vi snart vid elfvens brädd, med
strumpor och skor fastbundna vid renslame, samt ytterst beslutna att hjelpa
våra kjolar hyggligt öfver vadet. Det finnes tillstånd här i lifvet, då man
nödgas taga äfven en slapp mensklig beklädnad under armarne, om man vill ha
sitt på det torra.
Hade man nu bara kunnat vada på vanligt skånskt sätt, skulle det aldrig
bekymrat mig, men här gälde det att klättra från det ena öfverspolade
stenblocket till det andra, försigtigt pejlande djupen emellan dem med
käppar och paraplyer. Det skulle visserligen tagit för lång tid att dränka
sig här, men i en handvändning kunde vi fastnat eller brutit armar och ben
af oss, och det önskade icke ens kandidaten, fast hon hade bindlar i sin
rensel. Vägvisarne gingo som vanligt först; med kraft och energi
balanserande på de block, halare än ålskinn och falskare än kärleksvisans
menniskotungor.
Jag såg den tappra Ellen göra ett felsteg, slinta på en slemmig kullersten
(icke kullerstol), fäkta vildt med ena armen, taga fart och
ligga--valbehållen på hinsidan elfven. Jag flyttade min ängsliga blick åt
höger, såg Heggen upprepa kamratens rörelser, såg henne nära vid målet, såg
strandbrinken brista i pålitlighet, och hennes ena fot plumsa ned i
vattnet.
Vi bedja läsaren påminna sig, att detta skedde minst sex veckor före
svanjagten på Ekolsund, der prinsen af Wales gjorde ett liknande hopp och,
enligt alla tidningars enstämmiga utsago, blef våt om ena foten. Så att
_om_ någon efterhärmning af fakta föreligger, är det ej från _vår_ sida.
En stund stod kandidaten i djupa tankar bredvid mig och vår mest eleganta
kamrat, nu betänkligt barfotad, och så stred äfven kandidaten med händer
och fötter emot alla mötande hinder och var öfver. Och nu manades vi två
starkt till efterföljd, mindre af våra samvetens, än kamraternas stämmor,
och jag begaf mig ut, kom öfver _en_ sten, raglade fram öfver två, spände
tårna i den tredje, den vickade till, det hala kräket, och jag satte mig på
dess granne med fötterna redlöst hängande på ena sidan och en lång rad
kappfransar i halfkrets flytande omkring stenblocket. Synen måste ha varit
af tvetydig art, ty tre personer på ena stranden skakades af skratt, jag af
köld och kamraten på andra stranden af häftig förskräckelse, som gaf sig
luft i bevekande böner, att jag skulle vända om till henne.
Vid denna röst, den välbekanta,
jag vände om bland klippblock branta
och gick tillbaka tum för tum.--
Ja, kärlek, du gör menskan dum!
Återförenade sprungo nu Hertha och jag barfotade fram och åter bland sälg
och dvergbjörk, sökande ett bättre vadställe och föreställande ett parti af
den bekanta naturtaflan: »Höns med ankungar», tills modlöshetens vinglöse
ande fick sådan magt med oss, att vi började tala om att stanna der vi
voro, medan de andra drogo till Nordboden för att hemta brobyggare.
»Ave!» ropade då kandidaten, »du vet ju att der gifves _ett_ sätt att komma
öfver om det gäller.»
Ja, jag _visste_ detta, jag hade nyss haft en aning om det kalla i detta
sätt att färdas, och jag gjorde en antydan om, att jag ej, i likhet med
henne, var simmagister. Då, i en blink, stod hon, lindrigast sagdt, oklädd'
ute i elfven. »Möt mig! Så, nu på nästa sten! Stöd dig på käppen! Hit med
din packning!» ordinerade hon och stod på två fötter och en hand i den
hvirflande strömfåran, tills jag med ett dugtigt grepp kring hennes nacke
kraflat mig så långt fram att jag, med tillhjelp af Heggens paraply, kunde
af henne sjelf dragas upp på det torra.
Medan kandidaten sålunda arbetade med mig, fäktade Ellen med Hertha: »Kom
strax!» kommenderade den förra, likt en annan Lorelei vridande vattnet ur
sitt långa nedfallna hår. »Du vill väl ej att kandidaten skall ta döden af
köld för din skull? Ut med dig bara, så skall jag ta emot dig här! Nå!»
Och midt i elfven och min egen okufliga skrattlust hörde jag Hertha
ömkeligen bedja: »Kära Ellen, tala bara ej så hårdt till mig! Jag skall
komma, men narra mig ej till att skratta!»
I nästa ögonblick var äfven hon öfver utan att ens hafva vätt fållen på
något af de plagg, som för oss andra råkat för nära vattenytan. Och nu kom
Ellen med handduk och Heggen med konjaksflaskan; der blef en frottering och
ett skålande, ett skrattande och ett skämtande, så vi kände oss så varma
som nybakade studenter.
Nu måste väl sätervägen finnas! Ännu var det ljust nog till att urskilja
spåren, och så ljödo åter ropen: »Väg! Skodd häst! Många hästar!» emellan
oss; men åsynen af manliga fotspår satte oss i en hänryckning, som
framkallade ett slags bildadt indiantjut: »Mansklack!» öfver hela linien.
Ett par gånger tyckte vi oss, i den tilltagande skymningen, se rörliga
föremål på aflägsna bergssluttningar, och vi inbillade oss att det var
boskap, som gick till Nordboden, hvilken vi trodde vara en säter, och vi
styrktes i denna tro, dels af de trampade stigar, vi funno här och der,
dels af ljudet från pinglande skällor. Men ingen menniskoboning syntes,
ehuru vi på en sank mark funno afhuggna björkar jemte en stor slipsten med
sin svängstång.
Plötsligt upphörde hvarje spår till säterstig, men ljuden af skällor kommo
närmare. Ellen före, vi andra efter upp på en höjd; vi trodde oss se
sätern, då en flock hästar galopperade förbi, skrämda af våra rop. Det var
de, som buro skällorna, och den förmenta sätern var ett väldigt
klippstycke. Vi letade oss tillbaka till den senast funne säterstigen och
beslöto nu att hålla oss i dess närhet tills det blef dager, ty nu var
klockan 11 och vi fruktade att gå ned oss i någon kärrmark, då månljuset ej
tillät oss att skilja sälgens grå buskar från ängsullens hvita vippor.
»Sade jag inte, att vi kommo att stanna på fjellen i natt!» utbrast
kandidaten i en ton, som förrådde att hon för tillfället ej önskade sig
något bättre. »Nu gå vi fram och åter på sätervägen--»
»Och filosofera», föreslog en annan stämma.
Vi studerade ljusbrytningarne på snöfjellen, skuggorna i dälderna, skyarne
på himlen, funno allt ganska godt, men tänkte att en bit mat skulle varit
ännu bättre; dock derom talade ingen. Ett stort fält, bevuxet med enris,
låg i vår väg, och här kröpo vi ned, för att hvila en stund i enrum med
paraplyerna, som skydd mot den iskalla blåsten.
»Billigt berberge, härliga utsigter!» anmärkte Hertha, öppnade så renseln
och dök upp, prydd i en handduk på hufvudet under hatten. Heggen tyckte att
det klädde och förekom snart sjelf med en handdukssnibb på hvardera
skuldran. Kandidaten ordinerade för mitt oskyldiga hufvud samma maggördel,
som på sätern tjent Hertha till fotbeklädnad, men hon upplyste mig om, att
den sedan var tvättad. Kandidatens yttre undergick ingen förändring, men
det inre af hennes rensel vittnade dock om åtskilliga omstörtningar till
förmån för hennes beklädnad. Ellen sysslade länge bakom en större enruska,
men då hon åter visade sig, imponerade hon starkt på oss andre genom en
större hvit halsduk, hvars knut hade en omisskännelig likhet med de allra
som näpnaste spetskantade lintygsärmar. Glädjen öfver vår beundran gjorde
henne så varm, att hon åt mig afstod sin gummikappa.
Nattoaletten var slutad, men sofva vågade vi ej i en sådan kyla, derför
upp, upp alle man innan Jon Blund kommer!
»Nej, nu tända vi upp ett bål!» det var naturligtvis den profetiska
kandidaten, som nödvändigt ville bli sannspådd, och förslaget antogs af
brist på något bättre. Fastän det var omöjligt att vålla skogseld, der inga
träd funnos så långt ögat nådde, släpade vi först tillhopa en del stenar,
byggde så en rigtig huslig härd, och då vi äfven ryckt upp en del en, sälg
och dvergbjörk, tände Ellen en bit stearinljus och satte det midt på
härden; snart flammade ett präktigt bål högt mot den ljusrandiga
sommarhimlen. Detta väckte åter våra domnande lifsandar och det till den
grad, att jag förledde Ellen till att åtfölja mig på ett nattligt ströftåg,
för att på andra sidan om en bäck söka en säterväg, som förlorat sig deri.
Vi funno den ej, men Ellen föll vid sitt ifriga sökande derefter på näsan
öfver en af bäckens tusende, sinom tusende rullstenar och bröt sitt
paraply; det var det andra, som gick förloradt.
Då vi återkommo till kamraterna dukade de upp aftonmåltiden: torr chokolad
och kakes; jag föreslog allmän tebjudning, då jag ville bestå kokkärl.
Detta framtogs och befans vara samma flata blanka bleckflaska, som hittills
tjenat till att gifva hållning åt min turnyr. Aseptinen tömdes på en nu
utdrucken fältflaska, vatten hade vi i bäcken, te i kandidatens rensel och
glöder på bålet. Min tennbägare tjente som tekopp och Ellens nickelbägare,
som blott behöfde en lindrig påtryckning för att blifva otät, uppböjdes
till tesil. Hon hade äfven ett bra stycke socker i renseln, men allmänna
meningen försmådde slik förfining. I stället dök--jag misstänker ur
Heggens gömmor--en liten flaska ren sprit, ämnad, som det uppgafs, åt ömma
fötter, men som nu blandades med det kokheta teet, för att utan vidare
först--på försök--köras i Hertha, som ifrigt bestred rättigheten af en
sådan behandling, då hon ej gjort någon menniska för när. De tre andra
drucko blandningen tyst och med från elden bortvända anleten; jag fritogs
på grund af min ålder och bestämda protester, men lofvade att i stället
dricka oblandadt te ur bägare, som den värste ryss, hela natten, om det
kunde bidraga till sällskapstrefnaden. Jag höll ord, drack en bägare ur
hvarje »kok», försötmade drycken med pepparmyntepastiller--en gåfva af
Zéphyrs kapten--bjöd desslikes mina kamrater, och de åto deraf. Så
tillbringade vi under muntert glam nattens timmar, gående och stående kring
bålet, hvilket jemt kräfde näring och vård. Månen, som ej var alldeles
full, satte upp ett godlynt ansigte, höll oss sällskap till långt fram på
morgonen och tyckte visst att vi voro ena glada nattsvärmare.