XI

På återtåg.

Klockan 4 släckte vi omsorgsfullt elden genom att öfver bålet uppstapla en

stor hög våt grästorf och mull. Denna hög jemte Ellens paraply, utkastad i

två delar, samt några bitar stanniolpapper skola kanske i en aflägsen

framtid för en fornforskare vittna om en högt uppdrifven kultur hos ett då

spårlöst försvunnet fjellfolk.

Klockan 5 började vi åter vårt sökande efter vägen till Nordboden, nu genom

att gå något tillbaka; vi funno spår, som ledde öfver en ängsmark till en

bäck, sågo bred säterväg, hårdt tilltrampad, på en fjellsluttning på andra

sidan om vadet, och gingo raskt på. Kölden var ganska skarp, våra kläder

fuktiga af dagg, men hoppet om att nu snart komma till en menniskoboning

värmde allas sinnen, och solen steg strålande öfver fjellkammarne. Muntert

trafvade vi öfver vadet och uppför den breda säterstigen på

fjellsluttningen, och nu flögo ropen: »Mansklack!» med öfverdådigt gäckande

tonfall emellan oss. Högre och högre stego vi, blåsten hven kring oss,

hvass, med helsning från isbergen; vi sträfvade upp till en fjellplatå,

sågo en af kreatur tillstampad plats, en oslagen äng och en liten

hydda----.

Ellen, främst i spetsen, ref upp dörren, försvann der inne, Heggen efter.

Men intet jubelrop, ingen glädtig viftning i dörren märktes; eftertruppen

tystnade tvärt och ilade efter med blandade känslor. Hyddan, synbarligen

endast en fäbod, var till största delen uppförd af samma slags rå

bergsskiffer, som vi så ofta sett använd till tak och fötter eller pelare

till de kistlika uthusen, samt af några timmerstockar. En spishäll till

höger om dörren, ett par stensäten till venster, i bakgrunden ett slags

sängställe, fyldt med gammal sönderskuren säf; det var allt. Hvad skulle vi

icke nu känt för en fröjd, om en Tobias n:r 3 suttit här och stirrat på

oss! En flygtig granskning visade oss, att man för flere dagar sedan

drifvit boskapen från denna trakt, men vi kände för litet till säterlifvet,

att vi deraf vågade draga några vidare slutsatser.

Tysta nedsjönko vi alla på stensätena i den mörka boden, genom hvars väggar

blåsten for med ett argt pipande ljud. På en gång stod det för mig, att jag

under hela vår resa kastat bort min del af ansvaret genom att tanklöst

instämma i ungdomens alla förslag; att jag med ett barns hela glada

tanklöshet lefvat i stundens fröjder utan en tanke på det som låg bakom

eller framom det glada närvarande. Hade vi alla varit öfverdådiga? Skulle

vi nu plikta för detta? Skulle kanske i fem hem--Nej, jag vågade ej följa

denna tanke till slut----

»Ave är uttröttad, hon har ej förtärt en bit sedan i går middag; vi ha ätit

chokolad och kakes, hon måste hvila», hörde jag hviskas der jag i en slags

bedöfning satt i mörkret med en hjerteångest, som förbjöd mig att tala

eller svara. Villigt lydde jag uppmaningen att lägga mig på gjäterguttens

forna läger, gjorde ej något motstånd då Hertha öste öfver mig den smutsiga

säfven, med energisk förklaring att det gjorde detsamma hvad för slags

varelser den för öfrigt innehöll; kände hur renslarne lades bakom min rygg,

för att i någon mån utestänga blåsten; märkte att någon låg på mina fötter

och att en eller två kamrater kröpo upp i andra ändan af båset. Sedan

försvann allt i en oredig, qvalfull dröm, i hvilken jag jemt vadade bland

glidande stenar i strida elfvar, medan rök och eld från brinnande enris

ville qväfva mig. Jag väcktes ur sömnen genom Hertha, som tog bort sjalen

från mitt ansigte och uttalade sitt hopp om, att jag väl ej låg och blef

ihjelrökad. Kandidaten, hade nemligen med sin vådliga förkärlek för

bål--utan pluralis--tändt upp eld på spiseln, och röken slog rakt mot

väggen i stället för att vackert hvirfla upp genom skorstenen.

Åter bröt sig humorn fram då kandidaten med tårade ögon måste kasta ut sina

kära bränder genom dörren; men hvad som sedan försiggick i våra sinnen, der

vi tre sutto i mörkret väntande på våra outtröttliga vägvisare, egnar sig

ej för skämt. Ingen af oss sade ett ord, ingen fälde en tår, men nog sökte

vi annan hjelp än den, karta och kompass kunde lemna.

Efter en stund återkommo våra kamrater, och redan deras fasta tag i dörren

medförde hopp om goda underrättelser. De hade varit uppe på det höga, kala

fjellet vid sidan af hyddan--Ellen ända uppe på toppen--hade derifrån

öfverskådat nejden och sett den väg från hvilken vi kommit.

»Jag kan med säkerhet hitta tillbaka till Räfsjöarne och derifrån till

Lidsätrarne, om vi ej finna fiskarhyddan», sade hon. »Jag _tror_ mig också

kunna finna, väg till Espedalsvattnet, men vill ej ikläda mig ansvaret för

en sådan vandring, om ni ej alla vilja det.»--

Vi öfverlade och funno, att det var ett för stort vågspel att, utan mat och

utan bestämd säkerhet om att den punkt, på hvilken vi befunno oss, var den

som på kartan utvisades, företaga en vandring, som förde oss närmare

snöfjellen vid Jotunheim. Alltså tillbaka mot söder, mot Räfsjöarne och

till menniskor! Vi hvilade en stund i fäboden, och kamraterna stärkte sig

med den vanliga kosten, som jag under hela vandringen ej förmådde smaka; så

togo vi åter vår packning och trädde ut i klara solskenet. Först här delgaf

oss Ellen det budskap, att vi måste börja vår vandring med att vada öfver

»en temligt strid bäck.»

»Ah, jag känner nog igen dig, fast du är förklädd, sa' norrmannen om

spickesillen!» och det samma tänkte vi om vår gamla bekanta elf, fast Ellen

förklädt honom till en bäck. Han var dock ganska hygglig här, så att det

hela aflopp med ett temligen högstämdt fotbad i den kalla morgonstunden. Då

detta var öfverståndet, öfverfölls jag af alla kamraterna, tvangs att

förtära en kakes, som förevändning för det konjaksblandade elfvatten, som

de samtidigt dermed hade mig att nedsvälja. De tycktes ha fått för sig, att

det ej stod rätt till med mig, då jag, utan att begära hjelp, tyst och

vackert vadade öfver elfven.

För att undvika kärrmarkerna drogo vi oss åt höger upp åt en ås. Här sågo

vi stenar uppstaplade, betecknande en osynlig väg i rigtning åt Jotunheim;

vi stannade, sågo längtande mot snöfjellens glänsande toppar, men vände dem

med en suck ryggen och gingo tillbaka mot söder.

Åsen var på stora sträckor beklädd med hvit mossa, så djup, att foten

nedsjönk deri lika djupt som romanskrifvare säga, att den sjunker i mycket

fina damers golfmattor. De skulle, desse diktare, bara varit med här, och

de skulle fått erfara hur det kännes att klifva halfva mil så der mjukt;

jag är säker på, att när de sedan skulle dra till med något rigtigt skönt

kammarväglag, skulle de taga till tuktad sten.

Ungdomen hade en synnerlig lust att hvarje halftimme hvila på denna

mossmatta, »för att sola oss», uppgaf kandidaten; »för att göra ett

öfverslag af kostnaderna för nattherberget», försäkrade Hertha, och skref

till yttermera visso i anteckningsboken:

»Nattlogi vid lägerelden på vidderna 0,00 kr.»

»Vi skulle så gerna vilja sofva en stund», tillstodo våra ärliga vägvisare.

Men jag hade gjort ett tyst löfte att ej hålla rast förrän vi återsågo den

vackra fjellsjön, der vi först förlorat spåret, ty då visste jag, att vi

alla skulle känna igen vägen. Med de fjellen voro vi så bekanta, att vi

nästan voro _du_ med dem. Ungdomen tog dock fortfarande min tystnad för

plötslig påkommen ålderdomssvaghet. Ellen grep min rensel; under ett par

timmars tid skiftades kamraterna till att bära den, och först när jag

gjorde dem uppmärksamma på, att vi alla efter en så lång fasta behöfde

något som höll oss fast vid marken i denna lätta luft, återfick jag min

börda.

Fjellsjön blinkade mot oss, och vid åsynen af den återkom allt vårt mod;

oförvägna, som tre dagar gamla torndyflar, började vi på stående fot

utstaka en ny vandringsplan för att komma till Espedalsvattnet, en plan,

som skulle sättas i verket så snart vi »fått mat och en natts hvila.»

Det blåste fortfarande dugtigt, men himlen var klar och solig, så vi ej

behöfde frukta fjellvandrares farligaste fiende, dimman. Någon gång flög

väl en och annan tanke till--»nallar»; men ingen af oss trodde rigtigt på,

att norska björnar skulle förfölja _skuldlösa_ svenska qvinnor. Klockan 1

nådde vi öfre delen af Räfsjöarne, och nu började vi undra, om der fans mat

i fiskarhyddan. Vi visste, att mannen fick sin mjölk från Lidsätern och att

han var nog god norrman att föredraga den i blåsurt tillstånd samt att hans

kaffegrädde äfven torde vara mindre söt, men vi tröstade oss vid tanken på

vår köttextrakt, vår maccaroni och goda Neiiendamskaffe.

Ändtligen skymtade vi det smala näset, emellan sjöarne, med sitt slagna hö.

Denna syn var till den grad stärkande, att våra vägvisare råkade rakt af i

skenande galopp, ropande till oss att vi kunde hvila på en backe tills de

genom flaggning på hel paraplystång tillkännagåfvo, att de funnit en bebodd

stuga. Men en sådan väntan skulle blifvit »det unga blod till slut för

lång», ty »der var långt fram, sa' käringen, såg tillbaka», fastän den

klara luften sökte inbilla oss, att vi om några ögonblick måste vara vid

målet. Vi kände nu den norska himlens genomskinliga skalkaktighet, hvadan

vi tre trafvade efter våra kamrater så godt vi kunde. Men vägvisarne

försvunno, döko upp, blefvo åter borta bakom någon backe innan, vi på en

aflägsen höjd sågo ett par andra varelser röra sig.

»Kor!» ropade mina två kamrater blygsamt.

»Karlar!» skrek undertecknad oförbehållsamt, och alla tre uppförde vi en

vild segerdans bland ljung och kråkris.

Aldrig tyckte vi tre oss ha sett fagrare syn, än dessa menniskor, som

aftecknade sig mot de kala bergen, och aldrig ha qvinnohjertan klappat

lifligare vid åsynen af manliga varelser, än våra. Det förstås, att vi

kanske kunnat bli gladare, om de mötande varit qvinnor, men vi voro ej

orimliga i våra fordringar.

En fiskebod låg på näset utmed vår väg, vi kröpo in der för att söka en

stunds skydd mot blåsten, men då jag såg spiseln der och elden i

kandidatens ögon, fruktade jag ett nytt bål och flydde ut i det fria, der

Hertha stod och så godt hon kunde, spelade förkläde för våra två yngre

kamrater, hvilka just nu hade ett möte med de två karlarne ungefär en

kilometers väg ifrån oss.

»Signal till framryckning!» rapporterade hon, fast det sedan visade sig,

att hon blott sett männens höjda liar och att vägvisarne vid det gripande

mötet glömde att hissa flagg. Vi tumlade vidare, framdrifna af vinden,

mötte de rare, välsignade karlarne, hvilka smålogo mot oss och, utan att

stanna, sade: »Vägen bent fram, fiskaren hemma. Natten på fjellen, ni?»,

»benade» så af på sitt håll och vi på vårt, nådde fiskarhyddan och funno

båda våra kamrater ligga flämtande af förtjusning i en säng med två lakan.