Mörka, vida yllebenkläder, bundna vid knäet. (En äldre stämma: »Kanske
något längre och snäfvare.»)
Turkiska byxor då, knäppta vid fotleden, för de äldre. (»Nej, nej ingenting
turkiskt!»)
En lätt mörk underkjol med lifstycke. (En röst: »Med kråkspark eller taggar
i kanten.»)
En slät mjuk kjol, räckande till halfva vaden (Fyra röster: »Vackra ben»)
samt kofta.
Mörka strumpor och höga mjuka snörkängor med tjocka sulor (Fem röster: »Och
plats för tår och liktornar.»)
Kring hals och armar kulörta remsor. (Kandidaten: »I renseln en liten
sidenhalsduk samt en maggördel af ylle.»)
Stora hattar. (Enstämmigt: »Som sitta på hufvudet och äfven skydda den
blottade nacken.»)
Turistparaply med starkt skaft eller ock en stark käpp med ett godt
handtag.
Rensel, som faller väl till ryggen och sitter stadigt. (Allmänna opinionen:
»Inga hemmasydda vaxduksväskor!» Kandidaten: »Med breda bärremmar.»)
Gummikappa och oljeduksdamasker.
En lång mjuk resplaid af mörk färg, hvilken äfven kan begagnas som täcke.
(Enhälligare stämmor vid ett stridare vadställe: »Plaiden bör i ena kanten
förses med dragskodd, så att den på befolkade orter äfven kan tjenstgöra
som längre öfverkjol.»)
Komna på andra sidan bäcken beslöts det, att förslaget, tillika med
renslarnes innehåll, skulle framläggas till våra svenska medsystrars
benägna påseende i det märkliga verk, som borde blifva frukten af våra
gemensamma ansträngningar.
Ytterligare lifvade genom hoppet att kunna göra en dylik insats i
kulturarbetet, anlände vi i skymningen till Liumssätern och välkomnades der
af en get, som vänligt nickade till oss från fjösets gräsbevuxna tak, medan
fåren stampade tunets lera, och grisarne från både höger och venster sökte
tränga sig fram genom grinden. En märklig tafla, full af lif med en viss
politisk anstrykning.
Budejan, en äldre fetlagd jente, hade nyss mjölkat, så vi kunde välja
emellan spenvarm mjölk, dito kall söt med ett häpnadsväckande gräddlager,
blåsur dito (som är en nationalförfriskning) samt getmjölk. Vidare valdes
emellan mysort (mesost), färsk ost, upplagd med sked likt smör, kokt ost
och getost; smör och fladbröd oföränderligt samma oförenliga födoämnen.
Denna säterstuga hade två sängar, stående midtför hvarandra, lika hårdt
packade med hö, som tvenne politiska motkandidater med goda föresatser och
löften, och på en stilla fråga, om hvar vi fingo ligga, svarade budejan:
»Gjätergutten och ni kunna ligga här! jag finner väl en annan plats».
_Två_ sängar och _fem_ personer, sex med gutten! En vemodig stämning
bemägtigade sig allas sinnen, och jag beslöt att ligga på golfvet, om
budejan kunde uppdrifva en hötapp i det stråfria fjösets hemligaste gömma.
Då ljöd en mycket ungdomlig uppsvensk stämma genom den tilltagande
skymningen:
»Det är väl ej orimligt begärdt, att Ave, som är äldst och visast bland
oss, åtager sig gutten!»
Och så följde en sinnesrörelse, som röjde sig i starka skakningar i våra
egna stofthyddor samt i säterns gistna fönsterramar.
Nu inträdde budejan med en bundt hö i ett lakan, och detta försatte oss i
allvarlig stämning, ty om än en befjädrad skånk gås deri kunnat ha redt sig
ett ensamt näste, så förslog det föga för mig, om jag ville skydda mig från
golfvets hårdhet samt undgå närmare bekantskap med en fårfälls lifliga
inbyggare.
Kandidaten bedöfvade dock dessa med en dosis af Tjäders, och så redde jag
mig en bädd vid spiseln. De fyra andra kamraterna intogo de två sängarne;
budejan lade ett nytt bål på spiseln och gick; lågan slog upp klar och
flammande, och vid dess sken sågo vi gutten inträda i stugan. Fem par
qvinnoblickar hvilade undrande och spörjande på honom, brasans knastrande
döfvade enstaka fnissningar och belyste med ett fladdrande osäkert sken
hvita tänder, som beto vildt i mjuka ressjälar. Gutten satte sig på
långbänken, spejade med flyktig blick bort öfver bäddarne; de upphängda
klädningarna fångade hans uppmärksamhet, och han tycktes grubbla starkt
öfver meningen med dess draperier, dock utan att kunna lösa gåtan. Flyttade
han så blicken till våra öppet gapande renslar, och hans ställning liknade
en kycklings, som djupsinnigt betraktar det äggskal, som varit hans vagga.
Tänkte pojken möjligen tillreda sig ett hufvudgärd af dem? Våra tankar
slöto ring kring chokoladen. Kanske fick han bud derom på tankeläsningens
väg, ty han slängde hastigt af sig västen och ullstrumporna, kaflade upp
benkläderna, som om han skulle vada, grep sin gule halmhatt och tryckte den
fast på hufvudet, tog golfvet tvärs öfver stugan »i ett byx», och hoppade
upp på sängkanten, der våra två vägvisande kamrater lågo. Vi sågo dem slå
armarne kring hvarandra--flickorna förstås--vridande sig i tyst skratt,
sågo gutten, vig som en apa, äntra upp för den ena sängstolpen och
försvinna i en slags koj öfver våra kamraters säng. En femfaldig suck af
lättnad, ännu några spridda fnissningar, och elden från den husliga härden
och månstrålarne från fönstret gycklade ensamma i den tysta säterstugan.
I daggryningen ljöd budejans röst genom dörren: »Tobias! Tobias!» och mina
ögon, som allena voro vakna, var det förunnadt att se denne vår rumskamrat
äntra ned från sitt upphöjda läger; hatten hade han på, benkläderna voro
ännu uppkaflade. Kanske han alltid plägade att gjäte eller vada i drömmen.
Sedan budejan mjölkat och släppt ut boskapen ur fjöset, kom hon in och
sporde, om vi ville ha kaffe.--Jo, jag skulle lemna bönor. Nog tyckte jag
mig taga till en bra portion, men hon såg på den med samma min som en stor
konstnär betraktar fuskarens försök.
»Skall det här bli kaffe?»
»Ja-a.»
»Sådant kaffe bruka vi ej i Norge.»
Jag skämdes starkt på Sverges vägnar, men inte kunde jag tillstå ett större
folks underlägsenhet gentemot ett mindre i fråga om något, som gick ut på
styrka; fast vi sedan alla fem inför hvarandra erkände, att det norska
kaffet är minst dubbelt så starkt som det svenska. Man kan naturligtvis
kalla det förra skadligt, så bevaras ändå vår öfverlägsenhet.
Efter frukosten och liqviden bar det åter af på säterstig mot Lidsätrarne,
en hel dagsmarsch, sade kartan. Hvilken luft, hvilket sceneri på denna
morgonvandring! Till venster ett brant fjell med glittrande små bäckar
nedför stupet, till höger Dockvattnet och en slingrande, knappt märkbar
stig genom björk- och grandungar, skuggande en rik blomsterverld, som
tycktes le åt de spridda snöfläckarne i fjellskrefvorna. Vid middagstiden
hunno vi till en liten gård, kallad Tjernverket; här hade vi beslutat att
äta middag, ty der borde vi kunna få fisk och--sälla hopp!--potatis.
Gården var för tillfället temligen befolkad; vi sågo stadsklädda
manspersoner röra sig på tunet och vid sjöbrädden, då vi klefvo nedåt i en
lång rad; eftertruppen knappast synlig, då förtruppen helsade på
bondhustrun. Några långa ynglingar med skolklassmärken i pannan sysslade
med fiskeredskap, men fingo vid vår åsyn ett anfall af vår ständiga
skrattlust, hvilket jagade dem bort mot fjöset; men en äldre herre såg på
oss med ärliga afsigter att stå emot smittan och visa sig som en bildad man
med ett finare småleende. Här fingo vi för första gången göra bekantskap
med den vackra norska forellen, fjellörret, men drömmen om potatis
uppfyldes ej; det gamla förrådet var nu slut hos bönderna, och den nya
skörden stod knappt i blomning. Hade icke fisken låtit sig fånga, så skulle
vi äfven här fått den vanliga säterkosten. Nu slöts dock vår måltid och
middagshvila med chokolad och norskt kaffe från Brasilien.
Två af de mest mogne skolynglingarne bröto upp samtidigt med oss, och
glömmande alla våra föresatser, upptogo vi både dem och deras engelska
fiskestänger i vårt sällskap så--långt vägen räckte. Denna, en vanlig
säterstig, delade sig dock snart i två, och vi skiljdes helt varma från
ynglingarne, men hur vi gingo, kommo vi vid en böjning af stigen åter
bredvid dem.
»Ni gå nog vilse!» ropade vi, tvärsäkert antagande att sådant ligger
ynglingar i blodet.
_»Någon_ af oss gör det», svarades, och så märkvärdig var fjellnaturen, att
vi nu stodo i en samlad grupp, spanande på karta och mark efter hvar sin
väg, men funno blott jemnlöpande vandringsstigar.
Det är ödets vilja, tänkte vi och följde våra manlige förare tills vi
slutligen alla sju ej mera visste hvar vi befunno oss. Det bekymrade oss
dock föga, ty vi stodo då midt ibland en flock menniskovänliga kor, och på
en aflägsen höjd, på andra sidan om frodiga inhägnade ängar, låg en större
säter, dit två af kamraterna gingo för att bespeja nejden.
Efter en längre väntan hissade de framryckningssignal; vi klättrade öfver
diverse gärden, vadade genom det höga, redan daggiga gräset och följde
efter till sätern. Här lemnade våra ynglingar oss, sedan de först
öfvertygat sig sjelfve och oss, att vi voro dragna ur vår rätta kosa genom
att följa dem. Reflektionerna gjorde sig sjelfve och besparade sålunda oss
ett obehagligt arbete inom det psykologiska området.
Sätern hette Aulstad och sades tillhöra Björnson, fast han, som säterguten
upplyste, aldrig hade besökt den under de år han, gutten, skött den. Här
var nemligen ingen budeja, utan karlen skötte, med gjäterguttens hjelp,
hela mjölkhushållningen. Ehuru vi nyss haft olägenhet af manligt sällskap,
skulle vi dock gerna velat stanna här till följande dag, ty kartan visade,
att vi hade långt till Lidsätrarne, men gutten tycktes vara mindre hågad
för en sådan inqvartering och erbjöd oss en vägvisare. Hans vetgirighet
förledde honom dock till att göra lika många frågor om oss, som vi gjorde
om nejden, och då han hörde att vi voro svenskor--detta hör dock ej den
norska allmogen på språket--bad han oss skrifva våra namn på
förstuguväggens ljusa timmerstockar, »så att Björnson kunde se dem, om han
kom dit».
Vi ritade och han läste, och när han stafvat sig igenom titeln: med.
kandidat, vände han sig om och sade: »Hvar är _han_ då?»
»Här står _hon_», svarade jag presenterande. Och karlen slog samman sina
mjuka mejerinäfvar så det sade klask! och med utropet: »Nej da!» tycktes
han vilja på det häftigaste bestrida sanningen af min uppgift. Nu var han
dock ej längre ovillig mot tanken att hysa oss; troligen tyckte han, att
han funnit ett slags förkläde i kandidaten. Men han ville ej säga det
första afgörande ordet; vi ej heller, och så skildes vi samt togo en annan
följeslagare på vår stig.--Så går det ofta till i denna verlden, till föga
nytta för färden.
Värre mensklig varelse till att skala öfver alla hinder, än denne
gjätergut, såg jag aldrig. Och efter honom rände, vadade, plumsade och
kraflade vi i spridd ordning, uppför och nedför, utan rast, utan ro. Här
utbreder sig en starkt sluttande kärraktig mark, bevuxen med fjellbjörk,
ett tjockt lager mossa och krypväxter. En murken gren brister under foten,
jag lägger mig med ofrivillig hast, stiger upp--ingen har sett missödet--,
sätter af igen ned för branten, beröfvas åter fotfästet, åker nedför på
egen sommarsläde, förmår ej styra rätt emellan trädrötterna, stjelper åt
sidan och faller öfver mitt paraply, hvilket begagnades som styrpinne.
Detta var slutet på den första af de fem paraplyer, som vi egde då vi
lemnade Kristiania. Skymningen sänkte sig emellan fjellen, gutten försvann
deri, och då vi hunno upp honom, sade han oss far väl, menande att nu kunde
vi hjelpa oss lika bra utan honom. Till tecken på mitt erkännande af hans
fullkomliga gagnlöshet som vägvisare, skänkte jag honom båda styckena af
mitt förolyckade paraply, sedan han emottagit den egenliga betalningen för
sina ärliga bemödanden, att ömsom få vårt skodon väl fyldt af dy och ömsom
af klart rinnande vatten.
Förrädiskt lemnade i ödemarken af detta falska ynglings-ämne, gälde det att
hålla oss i fäspåren, om vi skulle hoppas att här, på en stig, som ej var
upptagen på kartan, finna Lidsätrarne. Kompassen visade oss, hvilken
rigtning vi skulle gå, och under tillrop: »Säterväg!--Otydligt spår! God
säterväg!» delgåfvo vi hvarandra våra upptäckter och kommo ändtligen efter
mycket letande samt under tilltagande regn fram till målet.
Det var sent på aftonen, den närmaste sätern var stängd, och icke ens en
gris, dessa eljes så förekommande varelser, mötte oss här vid grinden.
Under rop: »Budeja! budeja!» gjorde vi anstalter till att storma stugan.
Vår energi väckte lif der inne, dörren gled upp, en lång karl visade sitt
hufvud och tillkännagaf, att här ej var någon budeja; _han_ förestod sjelf
sin säter.--Det var alltså om _honom_ en gumma talat, då vi på förmiddagen
rastade i hennes säter och drucko mjölk. Han stälde sig nemligen till att
granska hvar och en af oss, pekade så på Heggen och sade: »Du skall ha
sätergutten du, för du är den minsta». Denna dag var det vårt öde att råka
ut för medlemmar af ett kön, som vi beslutat att undvika så länge vi voro
på vandring. Det fans dock ej nu något val, utom från han sida, ty han
kunde för tillfället ej hysa mer än två af oss, då han hade två »småjenter»
till hjelp. Vi tre fösade in vår förtrupp och gingo till nästa säter.
Äfven här var stängdt, och en fähund skälde rent radikalt på oss, utan taga
skäl och reson. Hertha och kandidaten skyggade; de voro ovana de, men den
förra sade till mig: »Du bryr dig ju aldrig om fähundsgläfs, gå före och
väck folket!» Jag var så höflig mot hunden att han skämdes och viftade med
svansen, så som jag alltid sett hans gelikar göra när hyggligt folk ser dem
in i ögonen, och så hjelpte kreaturet mig på sitt sätt att »väcka folket.»
Hvem som öppnade för oss kunde vi ej se i mörkret, men i stugan lågo alla
till sängs, då vi kommo in. Vi friskade upp elden på härden och sågo oss
omkring. I en säng vid ena sidan om spiseln skymtade en ny upplaga af
Tobias; utanför honom låg en gråskäggig gubbe, af ärevördigt utseende, och
i den andra sängen hvilade budejan hos en liten flicka. Ingen tycktes ha
lust att stiga upp.
»Få vi stanna här i natt?»
»Stanna!» kom det i nekande ton. »Ja da.»
»Hvar få vi ligga?»
»Eg veit ikke eg», tröstade oss budejan gäspande.
Nu grepo vi till det vanliga medlet för att upptina obekant värdfolk: Vi
redogjorde för våra personer, vår vandring och vårt mål. Och när jag så på
försök närmade mig gubbens säng, reste han sig och sade välvilligt:
»Du kan få ligga hos guten här, du; han har hvarken lopper eller laus.»
Jag besvarade dock anbudet med det förslag, att budejan borde flytta sig
med sitt barn bort till Tobias n:r 2, så kunde vi tre kamrater ligga i
hennes säng, ett förslag som af alla godkändes och antogos. Derefter satte
budejan fram den vanliga sätermåltiden, vi hängde upp våra våta kläder samt
drogo på oss torra strumpor, och jag tog fram mina reservskor, der jag satt
på sängkanten.
Hittills hade budejan med tyst undran tittat på våra toilettsbestyr, men
skorna gjorde henne ängslig: »Skall du ligga med skorna, du?» utbrast hon,
och jag hade kunnat haft lust att dansa »hallingen» med henne, så rolig såg
hon ut i sin häpna ställning.
Gubben tände sin pipa och vardt språksam, medan tekitteln kokade öfver
elden; i det sömndruckna grinande barnets hand stack Hertha ett stycke
kakes, något som tvärt gjorde lillan stum af fasa; men grensle på en stol
vid spiseln, med armarne på stolkarmen och ryggen vänd mot elden, satt
Tobias den andre med orörlig trygghet och iakttog alla våra förehafvanden.
Då vi alla druckit te, gick budejan med sin flicka till sängs, gubben lade
sig på en fäll på långbänken och vi väntade endast på att gutten skulle
skänka oss någon mindre uppmärksamhet, så ville vi tre ställa oss på kant i
budejans säng, men först då elden slocknade försvann han för våra blickar.
Då vi en stund förestält packad sill, och Hertha höll på att glida in i
ljufva drömmar och jag ut öfver den skarpa sängkanten, återfördes vi till
den hårda verklighet af kandidaten, som nu låg på knä midt emellan oss,
rörande i sin rensel.
»Tyst bara!» hviskade hon, som om hon velat varna oss för att väcka
sofvande fiender, »insektpulvret behöfs.» Och så pudrade hon in både oss
och sängen, som om hon varit i färd att nedlägga kryddsill, innan hon åter
stälde sig sjelf på kant emellan oss.
Våra nysningar med åtföljande fnissningar väckte den på bänken snarkande
gråhårsmannen; han reste sig, skakade på sig, tände sin pipa och lade sig
ner igen för att med filosofiskt lugn röka in oss och den gryende dagen.
Så snart gubben, budejan och gutten lemnat deras bäddar samt stugan, ansåg
jag mig ej längre ha någon moralisk skyldighet att hålla mig fast på
sängens träkant, utan förflyttade jag mig ned på golfvet, lyckligtvis med
fötterna före, så att sängkamraterna ej gåfvo annat tecken till att de
märkte sveket, än en djup suck af lättnad och välbehag, samt trillade så
ett halft hvarf omkring på höets »kompakte majoritet» och kastade mig rakt
i sömnens armar.
Morgonen var våt och grå och liknade vårt skodon, som i nedslagen ställning
tiggde värme vid brasan; kandidaten var, liksom jag, försedd med
reservskor, men vår tredje sängkamrat hade blott en ask fin skosmörja med
sig. När hon nu slog upp sitt öga mot den ångande kaffekitteln, hörde hon
kandidatens stränga föreskrift: »Du blir liggande hela dagen!»
»Det är _hårdt_!» suckade den dömda, ruskande i hufvudgärdens hårdvallshö.
»Jag känner mig så frisk, att jag ej gerna kan vara sjuk».
»Dina känger äro dyvåta och du understår dig ej till att gå på i
ullsockorna!»
»Jag har ju endast _bomullsstrumpor_,» invände den treskande, men tystades
ögonblickligen med en kopp kaffe, två kakes samt med hotelse om en
fladbrödssmörgås med mesost. Detta gjorde henne undergifven.
Men då jag, efter att en stund ha varit ute för att studera väderleken samt
sätergrisarnes sällskapsvana, hvilken ej tillät dem att låta en gäst och
främling gå allena, återvände till stugan, hade kandidaten redan, med
tillhjelp af en yllemaggördel och två »Stockholms Dagblad» förvandlat
Herthas ena fot till ett oformligt bylte, och en grof handduk jemte ett
par, mig tillhörande nummer af en Helsingborgstidning, tillgrepos för att
vanskapa den andra foten medan offrets ögon uttryckte en nästan vild
triumf.
»Jag tyckte det var synd om henne; dessutom måste hon ut ur röken här»,
ursäktade sig kandidaten. Och så gick Hertha ut för att taga sig en
förmiddagspromenad, åtföljd af sin läkare, som dels höll vaksamt öga med
byltena på hennes fötter, dels med grisarne, hvilka hon dessutom
»konverserade» med tillhjelp af en större käpp. Dessa dagars brist på
köttmat hade hos oss alla väckt vissa sväfvande anslag mot sätergrisar i
allmänhet, och det fans mer än en bland oss som undrade, om der
aldrig--skedde någon »olyckshändelse med dödlig utgång», bland dem, och nu
angreps Hertha af en rent oemotståndlig lust att sparka i hjel ett af dessa
sällskapsdjur; hon påstod, att denna köttsliga lust härrörde sig från
hennes märkliga fotbeklädnad.
För att ej gripas af samma lust, bad jag budejan om lof att få besigtiga
hennes kött, det insaltade naturligtvis, och då kom hon in med en stor
träbunke, innehållande några stycken »blegfedt» fläsk, en afgnagad stor,
torr oxskank och en bit af en mörk knagglig käpp, som uppgafs vara
»fårpölse». All lust till nästans kött försvann ögonblickligen vid den
synen; det beslöts att säterkosten skulle upphjelpas med maccaroni och
chokolad. Emellertid beträdde vi säterfolket ätande något ur en stekpanna,
och detta hade en betänklig likhet med färskt, uppstekt kalfkött. Herthas
forskningsifver ledde till det resultat, att hon efter en stunds
hemlighetsfullt sysslande vid spiseln öfverraskade oss med att framsätta en
tallrik stek, hvilkens åsyn jagade blodet från kandidatens friska kinder,
och det var omöjligt att få henne till att förtära något af den väl
anrättade köttmaten. Hon hade nemligen--kanske med latinets
tillhjelp--förstått en för oss obegriplig antydan, att två genom benbrott
förolyckade elgkalfvar blifvit funna, slagtade och delade emellan de
närmast belägne sätrarne. Vi började frukta att få återse vår andel af
elgkalfven som »Gjengangere».
Regnet föll fint och tät hela dagen; våra kamrater kommo på besök, klädda i
sin värds snörskor, hvilka, tillika med deras berättelser, tydligt visade
oss att de lefde på stor fot i hans säter samt att han var en äkta
gentleman bland sätergutter. Han hade nemligen icke allenast afstått sin
säng åt dem, utan han hade äfven försett dem med rena lakan--vi hade hjelpt
oss med våra handdukar och sjalar--samt äfven lemnat kamraterna med
småjenterne i ostörd besittning af hela stugan, tills de förra om morgonen
voro klädda, då han uppvaktade dem med frukost och sedan med en middag, som
föreföll oss alla rent af öfverdådig. Vi misstänkte, att karlen egde
bildning, och då vi hörde att han var innehafvare af en kaffebricka, en
bordduk, gafflar samt ett bordställ, innehållande bland annat peppar, stego
misstankarne till full visshet.
Hertha, som nu gick nästan fritt och obehindrad omkring i stugan på sina
fotbylten, så långt ett utbredt ylletäcke räckte, fick löfte om
småjenternes säng hos denne underbare gut, och dervid blef hon sjelf så
menniskovänligt stämd, att hon genast körde en bit chokolad i budejebarnets
tyst gapande mun, utan att den stumma flickungen hvarken bjöd till att
försvara sig eller svälja detta munförråd. Den lilla undgick dock några
svårare följder af Herthas gifmildhet, så denna med godt samvete drog på
sig kängerna, tog sin rensel och följde med de två kamraterna bort till den
gästvänlige säterguttens hem.
Under denna regniga dag hade vi i tillfälle att studera säterlifvet på
högfjellen, fjerran från bygderna, kanske flera mil från egarnes gårdar och
med inga andra samfärdsmedel än »apostlahästar» och klöfsadlade
»norrbaggar»
Gubben och gjätergutten kommo tidigt hem, den förre från något slags
skogsarbete i fjellbjörksregionen nedanföre oss, den senare med boskapen,
och i skymningen voro vi alla sex rumkamrater samlade vid den flammande
brasen, som dock stundom rökte i kapp med gubben. Tobias den andre satt i
sin betydligt trasiga drägt på sin förra plats och i sin gamla ställning
vid elden, ångande fuktighet under en stum glödande nyfikenhet. Kandidaten
»stod för» medan jag förflyttade mig från sängkanten längre upp i höbädden;
hennes beslut var, att antingen invänta brasans slocknade eller guttens
hädanfärd från stolen bort till budejan och barnet i den andra sängen. Vi
hade alla fem högtidligt lofvat hvarandra, att om vi funno menniskor, hos
hvilka icke sederna voro utkörda af »anständigheten», der skulle vi ej
öppna dörren för denna skenheliga slarfva.
Men den arma kandidaten hade ingenting att ställa emellan sig och guttens
vidöppna ögon, ty mitt förslag, att vi skulle skiftas till denna gerning,
förkastades utan pröfning. Gubben låg redan på bänken, insvept i fårfäll
och tobaksrök, och då nu denna senare i väldiga skyar drog bort öfver vårt
läger samt bildade en molnstod emellan oss och gutten, tog kandidaten ett
raskt steg, klef upp i sängen och beredde sig till att försvinna.
Men, o ve! Tobias den andre sträckte ut sin hand mot härdens slocknande
eldbränder, dessa sprutto till af skräck och sände ett flammande sken ut i
stugan, och der stod nu kandidaten i blå--låt mig säga, gymnastikdrägt,
omgifven af en gul strålglans, en obemantlad Svea, mindre hög, betydligt
mindre allvarsam, och i stället för ett argt, gapande lejon låg jag
storskrattande vid statyens fötter.
Hvem har väl tid till öfverflödig sömn under en dylik feriefärd? Icke jag
åtminstone, derför fann jag det fullkomligt i stil med hela omgifningen,
att gubben vaknade klockan 3 och började röka samt fortfor dermed tills han
fann det vara tid att tända på brasan i spiseln. Det var en präktig gubbe,
oaktadt han säkert var lika genompyrd af dålig, usel tobak, som vår svenska
bokmarknad af öfversättningsliteratur, och jag förvarar med tacksamhet den
vandringsstaf han skar mig af god fjellbjörk.
Det regnade på morgonen och var betydligt vått på gångstigarne, men vädret
blef bättre uppåt dagen. Vi beslöto att fortsätta vandringen sedan vi alla
ätit middag hos den stillsamme, men klokt blickande sätergutten, som
otvifvelaktigt var känd som ett godt parti i bygden. Det är temligen
troligt, att den förr omtalade gumman, som skänkte honom åt den minsta
jenten bland oss, trodde att vi, lockade af hans stora rykte, dragit från
Sverge endast för att fria till honom. Han sjelf gaf dock inga
»anledningar», utan skötte sitt hushåll med sådan stilla ärbarhet, att vi
fingo liksom en profetisk inblick i framtidssamhället, då männen bli
hushållare, och den synen var rigtigt vacker.
Vi qvinnor gingo emellertid ut att söka rätta vägstråten medan mannen
kokade middagen, och då vi funno, »att jorden var torr», faststäldes
uppbrottet till klockan 2 eftermiddagen och att dagsmarschen endast skulle
sträcka sig till Räfsjöarne, en knapp fjellmil, hvarest der skulle finnas
en bebodd fiskarhydda.