På sätrarne.
Våra kamrater tycktes ha ställt det hemtrefligt för sig i säterstugan.
Renslarne voro upphängda, kaffedosan skymtades i fönsterkarmen, drägterna
sågo helt lediga ut i mörkret, och lynnena strålade af invärtes ljus. »Kom
i håg, att der skall finnas en tältsäng gömd på er säter, kläm fram den
bara!» ljöd deras sista förmaning, ledsagad af ett klingande skratt från
»budejans» ungdomliga bröst, och så vadade vi genom en daggdrypande äng,
klängde öfver två höga stafgärden och klefvo ändtligen in i vår säterstuga.
»Vi få ju ligga här?»
»Eg veit ikke eg!»
Om vi ej redan kommit till den andliga mognad, då man känner att de mest
allmänna talesätt äro lika tomma som de nötter en ekorre gnagat, så skulle
vi ha trott, att våra två unga budejor samma qväll från skyarne dumpit ned
i sätern, ty på alla våra frågor fingo vi samma svar: »Eg veit ikke eg.»
Men oaktadt de sade sig ej veta, om de hade söt mjölk, smör och bröd, så
kommo dessa ting ändå i sinom tid på bordet. Bålet tändes på spiseln,
tvättvatten anvisades och sängen afstods åt oss; dock måste vi begagna en
förskräcklig hop förbistradt tal innan den förrådde tältsängen drogs ur sin
dolda tillvaro.
Kandidaten hade fattat ett energiskt beslut att sofva allena denna natt,
undersökte derför noga tältsängen, fann att den led af betänklig slapphet i
hela stommen jemte stor svaghet i sjelfva fötterna, ordinerade trästockar
till utvärtes stöd och gaf den dessutom en del massage på underredet, öfver
hvilket hon sedan bredde en fårskinnsfäll, väl beströdd med insektpulver,
samt lade derpå ett omslag af ressjalar. Den andre sängen, fyld med hö upp
till brädden, erbjöd en lika fast och pålitlig hvilopunkt som ett
klippblock. Medan vi sysslade med bäddarne tog bålet på spisen sig till att
flamma allt mer och mer lustigt, så der blef en betydlig harmoni emellan
dess knastrande och våra undertryckta skratt öfver budejornas rent
handfallna förvåning. De hade nog aldrig förr emottagit besök af resande
qvinnor. Och då vi började tvätta oss, flyttade de sig närmare och iakttogo
oss så noga, som om deras själars eviga välfärd berott på en rätt kännedom
om en sådan förrättning. Med en tyst vältalig kritik öfver allt fjesk,
slängde de sig slutligen båda utan alla förberedelser på den hårde
träbänken, men väcktes till ny förvåning af mig, som egnade dem några
moderliga omsorger i form af en kappa och ett par kjolar, och så gingo vi
alla till hvila, om icke just till ro, i sömnens mycket omskrifne armar.
Snart drogo budejorna timmerstockar, så dessas fränder i väggen gapade af
skräck och släppte långa månstrålar samt små vindpustar in i stugan, som
dessutom klart upplystes af bålet på spiseln.
Då jag endast skrifver för dem, som ej känna mera af det norska säterlifvet
än »Säterjentens söndagsmorgen» för fiol eller piano, samt Björnsons
enstämmigt berömde bondhistorier, vill jag närmare beskrifva en säter, ty
jag antydde ju i inledningen, att detta verk gör anspråk på att räknas
bland nyare tidens filantropiska skrifter.
En säter består af två eller tre trähus, stuga och »fjös» (kostall) i form
af en skånsk pigkista, på kistfot, med sluttande lock. Enda skilnaden är,
att säterns hus äro en del större, att dess väggar äro fjellgrå, då kistans
vanligen äro blå eller gröna, men locket eller taket är gräsgrönt samt
stundom prydt med en eller två getter, som der beta naturliga blommor.
Kistan och säterns stuga skilja sig äfven deri, att den senare har fönster
och att man ej behöfver lyfta af taket för att komma i beröring med
innehållet, ty der finnes två halfdörrar, som kunna öppnas; eljes är
likheten så i ögonfallande som den kan vara emellan två sådana föremål, då
man betänker den ofantliga sträcka af tilltagande kultur som ligger emellan
en norsk fjellsäter och en skånsk blåmålad pigkista.
Träder man från »tunet» (gårdsplanen) in i säterns förstuga, mötes ögat der
af en del tomma mjölkkärl af trä; till venster är mjölkrummet inhöljdt i
ett egyptiskt mörker, men med stillastående sjöar af mjölk och en grädde,
hvartill inget land har maken, om man också jemförde den med grädden på de
största samhällshöjder, och så berg af ost i alla former, och förträfflig
är den, om man eljes kan lära sig att äta ost i denna dess lyckliga, unga
och färska ålder.
Till höger finnes stugan (och för tillfället vi), till höger i denna ett
golffast bord och bänkar, som i en vanlig fornnordisk ryggåsstuga; längre
uppe en säng och under gafvelfönstret en bänk. Vid andra långväggen har den
store låge spishällen en framstående plats under skorstenspipan, i hvilken
vinden blåser på lur, så att rök och gnistor dansa utåt golfvet. Vid
hällens sidor äro rörliga stolpar med väldiga jernkrokar, på hvilka de
stora ystkittlarne hänga, nu kalla och likgiltiga vända från elden, medan
en jernkrok midt öfver bålet nyss befriades från en mindre gryta, det enda
kokkärl med hushållsmin som kan upptäckas, om man undantager kaffekitteln
på hyllan öfver dörren. Träskedar och fällknifvar sitta instuckna emellan
väggarnes timmerstockar; några kaffekoppar och tallrikar sällskapa
kaffeqvarnen på en sidohylla. I större sätrar finnes sängställen på båda
sidor om spishällen, och på en af dessa sängars tak är det vanligen
gjätergutens (vallgossens) ljufva lott att hvila. Här fans inga dylika
pauluner och ingen gut heller.
Vi hade ej legat länge förrän den säng i hvilken kandidaten tältade betedde
sig som om han varit stupfull eller vådligt sällhetsdrucken.
»Är Tjäderska pulvret magtlöst, kamrat?»--
»Nej, det är hela sängen, som kraflar af med mig, oaktadt de usla benen
hans».
Och så blef der en lång brottning emellan den och kandidaten; brasan tillät
nu oss andra två ej att se klart i saken, så det blef aldrig bevisadt, att
kandidaten slogs i backen, men visst är, att sängen först fick sig en
»rundhjuling» och sedan slängdes bort mot dörren medan kandidaten behöll
hans fäll och innandöme som ett segerbyte, hvilket hon sedan rufvade öfver
på bara golfvet tills dag blef ljus.
Under allt detta sofvo budejorna som det mest förhärdade samvete, men
mindre tyst än ett sådant; sofvo så, att väckarurets skrän kl. 6 icke
framkallade den ringaste rörelse under det lager af veckadt ylletyg, som
jag bredt ut öfver jenternes lätt draperade gestalter. Nu bjöd mig mitt
vakna samvete att ruska lif i dem, ty korna råmade otåligt i fjöset och
getterna instämde i frihetsropen med de sistnämde talarne.
Vi sporde kandidaten, om hon af nattens erfarenhet, för egen räkning, kunde
sluta till, att det är de mjuka sängarne som göra det nuvarande
kulturslägtet, särdeles männen, så sömnlösa af sig, att många af dem hellre
föredraga hårda krogbänkar och dito golf framför att ligga t. ex. i
tältsängar, men fingo ej annat svar än ett sakta qvidande, hvilket vi
uttydde som en nyvunnen ömhetskänsla för alla dem som söka hvila på hårda
plankor.
Våra budejor föraktade för egen del kaffe, men förvarade dock en
kaffekittel, som ett minne af en tidigt öfvervunnen svaghet. Vi hängde
kitteln öfver spiselelden, pressade budejorna så de förstodo att vi önskade
frukost af hvad huset förmådde.
Du »fladbröd», du sköra, du smakfria kost,
du gråhvita, papperstunna kaka,
på läppen du föll som på ros faller frost;
vi tvingades att låta oss det smaka!
Du tronar i husen från urminnes dar
och ärad du är i hela landet,
för norrmän, du är och förblifver hvad du var,
men skåningen sig önskar »Noget andet.»
Men annat bröd stod ej att få hvarken här eller på de andra sätrar vi
besökte, ej heller i bondgårdarne, om vi undantager ett blåsurt oting af
limpa, kallad ugnsbröd, samt en variation af fladbrödet, bakadt af ärtmjöl
eller en blandning af korn och potatis. När vi så till detta bröd, så skört
och tunnt, att jag ej kan beskrifva det utan att det faller i sönder, fingo
smör skålpundsvis och fet grädde skålvis, tyckte vi att det var liksom ett
mustigt hån mot tre varelser, hvilka aldrig ätit smörgås utan att
åtminstone ha ett underlag af tunt svenskt knäckbröd, hvilket, i jemförelse
med det norska fladbrödet, förhåller sig som en kontraktsprost till en
ambulerande folkskolelärare. Jag bjöd ädelmodigt på kakes (uttalas _käx_,
men bör ej förvexlas med moralkaka), ty jag önskade få min rensel något
lättad; derför sträckte sig min gifmildhet äfven till de stumt blickande
budejorna.
Det var söndag, och kanske det var derföre de sutto så nära hvarandra
orörliga på tvärbänken och åskådade mitt arbete. Behofvet af att bland oss
utnämna en tvätterska hade nemligen redan gjort sig gällande, och då jag
var den ifrigaste bland de fyra sökanden och dessutom hade kandidatens
förord, hvilket föll tungt i valurnan, då hon sjelf var egarinna af en ask
grön såpa, samt lofvade att biträda mig vid sköljningen borta vid bäcken.
Om någon skulle taga anstöt af vårt sabbatsbrott, hänvisa vi till den gamla
»långförklaringen», hvari der talas om nödfallsarbete, och så jemföra detta
»stycke» med sätrarnes fårskinnsfällar och rök.
Våra två kamrater strålade i kapp med söndagssolen och oss; de älskade
fladbröd och mesost, hade en god säng; en ung vacker, älskvärd budeja, som
läste Björnson och Wergeland, bakade gräddvofflor, rådde öfver en torkad
fårbog samt ett tjog fjorgamla potatis. Vid dessa budskap samlade vi i hop
renslar och tvättadt linne, sporde våra unga orörliga värdinnor, hvad vi
voro skyldiga, och se, de uppläto båda sin mun, talade och sade:
»Eg veit ikke eg».
Dock efter att ha uttröttat både sig sjelfve och oss med detta svar, visste
de, att en resande brukade betala 50 öre för slika fördelar som vi
åtnjutit. Vi skramlade i hop summan i så många silfvermynt öresystemet
tillåter, ty det var ju ett _klingande_ pris, och som ett sådant blef det
äfven framburet. Och så flyttade vi alla tre bort till våra två kamrater;
delade med dem potatisen och fårköttsstrimlorna samt afslutade middagen med
heta gräddvofflor och eget kaffe. Vår älskvärda värdinna behandlade oss som
kära gäster, log och rodnade då vi talade om liqviden; derför skall också
denna bli en liten hemlighet emellan henne och oss.
Då vi på eftermiddagen lemnade hennes säter, vexlade vi visitkort, och vi
medförde sålunda ett synligt minne af en rigtigt älsklig säterjente.